Forgetmenot

2/4 Till det som är vackert 9/10
14/4 Ringaren i Notre Dame (Disney) 6/10, Paranormal activity 2 5/10
16/4 James Bond: Ur dödlig synvinkel 6/10 Maria Larssons eviga ögonblick 7/10 Kod Mercury 6/10
17/4 The reader 8/10
28/4 Hajen 2 5/10

Att jag ser fräsch ut måste jag hålla med om. Jag känner mig snyggare än någonsin, och jag har gått upp i vikt vilket jag inte kunnat göra förut. Ett par kilo mer eller mindre, men detta är min idealvikt. Jag hoppas den stannar även när jag slutar med medicinerna i framtiden. Men som sagt, inuti ser det kargt ut. Eller vet jag själv hur det ser ut egentligen, när det är så mörkt ..? Ibland är det lättare att se, ibland ger sig mörkret ut och visar sig i ett rasande vattenfall eller ett stillsamt porlande. Men konturerna av mörkrets ansikte är svårt att urskilja.

Träffade ett par kompisar för en latte i solen härom dagen, och jag kände en sådan energikick och livslust av det. Du ser fräsch ut, fick jag höra. Men jag ser väl bättre ut än vad jag mår. En liten bitterhet finns såklart att jag var tvungen att sluta skolan, men det är bara första sekunden när jag tänker på det. Sedan kommer jag ihåg vad och varför det blev så. Men nu kom de med känslan till mig att möjligheten finns att komma tillbaka. Att se deras våretyder vore ju kul, och träffa alla igen. Men då blir det ju alla också, och det vet jag inte om jag vill göra. Eller om jag orkar. Pedagogettorna blir ju tvåor nästa år, och om jag mot förmodan skulle göra om grundåret skulle jag få arbeta med några av dem på den våren. Det skulle vara så kul. Teater är teater, man lär sig och utvecklas bara mer. Så att det skulle bli upprepning tror jag inte helt på. Samtidigt vill jag ju komma vidare, komma ett steg uppåt på utbildnings/erfarenhetsnivån. Men vad jag orkar och vill är en komplicerad fråga.

Det är ett speciellt år i år, med speciella datum. 1/1/11, 11/1/11, 1/11/11 och 11/11/11

Ta de två sista siffrorna i året du föddes och plussa på de år som du fyller i år. För mig blir det 87+24, som blir vad? Jo, 111. Läskigt! Har prövat med alla som jag känner, och det stämmer överallt. Är det verkligen någonting på gång nästa år?

Du säger att du har förändrats
Att du aldrig menade att slå
Du säger att allt har förändrats
Om jag ville, så skulle jag förstå
Man skadar inte den man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Jag lever med mina minnen
Och sår som ingen kan se
Jag lever med mina minnen
Försöka glömma är ingen idé
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Du skadade hela mitt väsen
Du sa att jag alltid gjorde fel
Du klagade på hela mitt väsen
Tills jag inte längre var hel
Man skadar inte om man älskar
Vilket du faktiskt säger att du gör

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det inte värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

Och jag älskar livet
Det får du inte ta ifrån mig
För om nu hat är motivet
Så finns där inget hat hos mig

Spring för livet om det är dig kärt
Att slå tillbaka, det är det aldrig värt
Du kan inte förändra, du kommer aldrig förstå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå
Det enda du kan göra är att gå

- Spring för livet av Sara Varga

Produktivitet och effektivitet är mitt mellan namn. Jag har under veckan hunnit med att hämta ut och lämna in medicin i två omgångar, jag beställde tid hos frisören och för synundersökning och klaffade in dem på samma dag med en timme på mig. Jag var inne i stan och kollade på ett café som jag såg sökte en person, men kände inte att det var rätt. Jag kontaktade även en människa på stagepool för jobbcoaching och pratade också i telefon med honom. Han gav mig upplysningar hur jag skulle gå tillväga med arbetsförmedlingen och jag har formulerat min vilja i små mål. Att eventuellt börja på jobbcoachingen och därifrån få mod, ta mig mod till att gå på castings och göra det till en rutin utan att förvänta mig något. När jag väl kommit in i det kan jag börja förvänta mig och kämpa för roller. Jag gav mig också ut på ett äventyr i slutet av förra veckan då det var hårmodell casting inne i stan. Jag var först på plats och gav mig ut på en promenad, en kvart senare hade det kommit några stycken som satt och väntade, under den senare kvarten kom det ännu fler innan frisören började ta upp tre och tre för att prata med och känna på hårmanen. Därmed lyckades jag komma lite längre bak i kön och jag var inte bufflig nog att gå upp först. Typiskt, han kommenterade det till och med när jag väl insåg att det var värt att ställa sig i kö och fick komma upp. Men då hade han redan hunnit prata med och få de långhåriga modellerna och vi var båda överrens om att mitt hår inte ska vara kort. Tack och lov! Förresten insåg jag under tiden att hårmodell inte är min grej, jag vill ha kvar mitt hår och kunna bestämma över det själv. Så det var väl bara bra och var väl som det skulle vara så som det blev. Nästa casting, riktiga casting, gör jag för en roll av något slag i filmens värld.

Idag var dagen jag först var på terapi, sedan en halvtimme senare satt jag i frisörstolen och timmen efter det i ögonstolen, eller vad det nu kallas när man testar synen på olika sätt. Fick som svar när jag frågade att det inte går att operera bort mitt synfel, men att det kan vara värt att be om konsultation på S:t Eriks ögonmottagning om vad för metod som kan vara bäst för mig om jag vill göra något åt mina ögon. Köpte mig en jordgubbs milkshake på McDonalds och kände mig flaschig med min nya frisyr på vägen till arbetsförmedlingen. Måste nämligen vara inskriven för att kunna få beslut att få jobbcoaching. Där som först sprack det i min lilla bubbla. För att vara inskriven måste man såklart söka jobb, och jag var ärlig om mitt tillstånd och hon tyckte själv att det var värt att gå hem och tänka på saken och vill inte ge mig den pressen som kommer med och riskera att jag mår sämre. Tack för det, men fan, då får jag inte jobbcoachingen på stagepool. Hon påpekade väldigt utmärkande att filmroller söker man inte, och filmstjärna får du bli på eget håll. Måste söka vanliga jobb, för att kunna få ett beslut om jobbcoach på annat håll än på arbetsförmedlingen. Tant! Självklart tror "folk" generellt att det är filmstjärna man vill bli. Orka bry sig, huvudsaken man vet själv vad det är man brinner för och vad som är grejen, de som känner mig vet förhoppningsvis bättre. Det lamslog mig med en häftig smäll och mörkret syntes igenom min välgjorda för dagen fasad. Kom hem och blev till en liten pöl men tilllät mig inte att bli mer än ett par droppar innan jag på tvång och rutin gjorde mig en korv och kaffe, satte mig i solen för att känna någon sorts värme och hopp men gick istället in för att skriva av mig istället. Känns bättre nu, och skrev också ett ärligt lite självutlämnande mail till jobbcoachen för att be om råd. Men jag säger det till mig själv, ingenting kan stå ivägen för mig även om minsta lilla kan slå ned mig. Det finns alltid en väg. Men om man till slut har gått alla vägar ...

Egentligen skulle jag vilja kommentera melodifestivalen, att jag röstade en gång på Saade och två på Danny och att jag var sur på låten Spring för livet för att den råkade stämma in lite på mig, men som jag nu ändå gillar. Let´s dance på att det var fel person som vann enligt mig, att jag fyllt 24 år och säkert ännu några saker som vore värt att kommenteras som varit under min frånvaro här på bloggen.

Men istället väljer jag att kommentera och lägga fokus på varför jag haft denna frånvaro. Om ett ämne som det är så mycket hysch-pysch om, psykiatrin och att må dåligt. Psykiskt dåligt att man måste få hjälp. Jag lade in mig själv under mycket ångest och hade mina farhågor efter första gången jag låg inne på en psykiatrisk avdelning. Trodde och fasade att jag skulle hamna på samma ställe, se samma ansikten, samma personal, samma ignorans, samma ångest av att ligga på psyk och börja matprotestera igen. Och visst det har varit mycket ångest, en lång färd med inga höga berg men djupa dalar. Men som jag fick höra att sjukhuset hade omorganiserat sig efter första gången, då jag inte fick någon större hjälp, ingen medicinering och blev utskriven efter bara åtta dagar, var det också annorlunda den här gången. Femtionio dagar inskriven, jag skulle ha blivit utskriven tidigare men som skjöts upp pga ångesten av just det och att jag fortfarande inte kände mig redo. En kanske lång historia men långsamt och nödvändigt. Det är en sluten värld. Det som händer där inne stannar där inne. Man har människor, både professionella och de inlagda, som man pratar med och som vet hur det är. Andra har ingen aning. Men så intressant med ruljansen av människor och mötesplatsen där man träffar dem. Det är märkligt och lite udda, men alla, om inte mer vi där tillsammans, är inte mer än människor. Ibland undrar man varför andra inte är inlagda av personalen till exempel, har jag hört som en kommentar på avdelningen, eller andra konstiga människor som går fritt där ute och är det de är. Att "vi" skulle vara mer normala. Mer empatiska till att förstå ångest och varandra. Men jag klagar inte den här gången. Jag började snabbt med antidepressivt, ångestdämpande och stabiliserande medel. Fick ändrad antidepressivt som skulle styra noradrenalinet istället för serotoninet, och som jag forfarande använder och kommer göra tills jag känner mig helt återställd och fullt normalt fungerande. Jag klagar inte på personalen, jag kände igen ett ansikte från avdelningen från förr och som nu är med i en ny omställning. De flesta i personalen var schyssta, bland andra inlagda går det förstås att diskuteras, men för mig var det en enorm tillgång i speciellt sjuksköterskan som var ansvarig för mig. Det var en nedåtdipp när hon skulle på semester på några veckor, och min eventuella planerade utskrivning fick skjutas upp för min hälsa och mitt humör. Det var inte rätt tillfälle att än en gång bli lämnad av en människa man tycker om. Som den nästa sköterska efterträdde den förres roll, tydde jag mig till henne och fick en trygg livlina att hänga mig kvar i. Men framförallt ebbade mina tårar ut hos en underbar kvinna som sköterska som jag verkligen skulle vilja ha kvar som en personlig mentor. Första tiden tyckte jag att hon var så bestämd, men hon var med mig och uppmuntrade till så mycket och fick mitt humör och sinne att le mot henne. Henne skulle jag vilja ha kvar som en personlig mentor. Tack E, G och B för att ni är de ni är. Ni vet vad ni betytt för mig. Det enda jag vill klaga på är det skamliga förslag jag fick tre-fyra veckor innan utksrivning. Att få ect, el-behandling, eller som man förr kallade det elchocker. Jag visste inte vad det var först. Första gången jag fick information om det trodde jag inte ens på att man höll på med sådant längre. Sedan fick jag reda på att det är en mycket vanlig behandling i Sverige till skillnad från andra länder där det är förbjudet. Vilket det såklart borde vara! El i hjärnan? Kan ju inte vara normalt eller sunt på något sätt. Slutligen läste jag på forum om behandlade personer av det, anhöriga till de som gjort det och av professionella kommentarer. Inte fick jag någon information om alla de människor som fått sina liv förstörda pga av ect. Där satt de värdiga, en vikarierande överläkare men avdelningsläkaren för avdelningen och föreslog ect för mig! Jag var för det ett litet tag endast för att jag vet när, var och hur min depression fastnade i hjärnan på mig. Därför trodde jag att det kanske skulle kunna hjälpa mig. Men jag skulle aldrig i livet pröva ect för att bara kanske må bättre, och inte när man får rådet på annat håll att aldrig utsätta sig för det och att det i vissa foruminlägg sägs vara tortyr. Det tror fan det! Inte är det någon modernisering av det inte, det enda som är mer modernt idag är att man får mer muskelavslappnande så att inte ryggraden tar skada av kroppens kramper och för att det inte ska se så hemskt ut av de som är med under behandligen, har jag läst av en uppsagd legitimerad sjuksköterska. Samma princip, samma skit. Jag skulle inte vilja vara sjuksköterska och stå för den behandlingen. Läskigt att det är så vanligt i vårt land och det är något som verkligen borde tas upp och lagändras. Därmed måste denna slutna värld öppnas upp mer för omvärlden, den utanför, så att ingenting kan skam - eller skuldbeläggas. För det ska den inte, den psykiatriska vården.  

Tillbaka igen, men inte på fötter. Har knappt lärt mig krypa. Men jag ska resa mig igen och börja gå. Gå på som jag brukar. Ett steg framåt, två steg bakåt - sakta men säkert tar stenbocken sig fram. En gång kommer den stå på toppen och se ut över utsikten, det som finns där framför den är också det som funnits men som då ligger bakom den. Men kom ihåg, att dess hjärta är inte gjord av sten.

Februari - såg inga filmer alls under denna månad

19/3 Things we lost in the fire 7/10
20/3 The Kings speech 6/10
26/3 Kommissarie Späck 1/10
27/3 Luftslottet som sprängdes 8/10