Forgetmenot

Manus: Sivan Ben Yishai, i översättning av: Khashayar Lykke Naderehvandi & Johanne Lykke Naderehvandi

Skådespelare: John Njie, Isabelle Kyed, Daniel Nyström, Jenny Möller Jensen och Sara Shirpey

 

"Det är mycket svårare att döda en fantom än en verklig figur" ljuder den sista meningen i pjäsen och syftar på patriarkatet. Medusa står för bilden av patriarket och gestaltas utifrån ett stort, gapande ansikte på scenen med en tunga som skådespelarna drar omkring med ibland och ormliknande hår som de klättrar i. Den grektiska myten om vackra Medusa handlar om att hon blev våldtagen av Poseidon i ett av Athenas tempel och då Athena inte kunde straffa en annan Gud straffade hon istället Medusa genom att ge henne ett skräckinjagande utseende. Medusa kopplas ofta ihop med kvinnligt raseri och efter metoo-rörelsen har hon även blivit en symbol för feminismen.

 

Pjäsens tema förmedlas genom att fem vänner representerar inte bara sig själva, utan många, när de berättar historier om relationer där allt från kärlek, hot och skam ingår och alla gånger då de blivit utsatta för våld och våldtäker. De dedikerar sången till den som utsatte, sade och gjorde saker mot dem. Det är intensivt och starkt, väldigt vältajmat när de berättar historierna gemensamt i mun på varandra. För de ska inte bara berättas, de ska skrikas ut. 

 

Det började väldigt nervöst - vilket gjorde det obehagligt och obekvämt - men ju längre det gick desto mer intensifierades det till att de slutligen riktade sig till publiken och betonade att triggers och blod säljer. Och det var blodigt! En vit bröllopsklänning blev röd och en tårta åts upp - allt i en manlig fantasi där kvinnan är offer. Det var både språkligt och visuellt explicit drabbande och det lättade upp det lite att de hade ett bingohjul med anvisningar på som ett sätt att framföra berättelserna på olika sätt, t.ex. rap, dialekt eller robot. Sammanfattningsvis var det en modig pjäs av lika modiga skådespelare som använde sig av hela sig själva för att stå upp för Medusa och det stora, odödliga patriarket. 

Regi: Andrew Haigh

Manus: Andrew Haigh, Taichi Yamada (Främlingar)

Skådespelare: Andrew Scott, Paul Mescal m.fl.

 

Adam är manusförfattare och lever själv i en lägenhet på högsta våningen. Med London som utsikt skriver han om dagarna. Ensamheten är tryckande tills brandlarmet börjar tjuta en kväll. Han springer ut för att se vilken lägenhet det brinner i men ser bara en granne vinka åt honom. Tillbaka i lägenheten knackar snart samma granne, Harry på (det är bara de som bor i byggnaden) full och med en spritflaska i handen. Han försöker bjuda in sig sjäv men Adam avstyr det hela. Nästa dag efter att Adam varit ute vid sina föräldrars hus stöter de in i varandra igen och Adam säger att han visst gillar whiskey. De inleder en relation och Adam fortsätter åka ut och träffa sina föräldrar som han inte gjort under lång tid. De är glada över att se honom och de undrar över hans liv. Han berättar att han är författare och och har pojkvän. Han möts av oförstående och fördomsfulla kommentarer men allt eftersom filmen går visar de att de älskar honom och han upplever dem som den han var när han var liten. 

 

Det här var en oerhört fin, drabbande och drömsk film. Hbtq-temat blandas ihop med en spökhistoria av bästa kvalitet, där kärleken till och sorgen efter sina föräldrar är starkt närvarande. Det är lite oklart från start men ändå så fulländat och självklart när man funderar på den efteråt. Scott är fantastisk som den sköra Adam och Mescal likaså. Även manuset kommer förmodligen bli Oscarsnominerat till nästa år. Haigh har tagit Yamadas roman Främlingar och tillfört en extra dimension med hbtq-temat. Originalhistorien handlar om en manusförfattare som träffar en kopia av sina föräldrar som dog och har även en kärlekshistoria med en kvinna som hans portvakt tycker är på pricken lik en kvinna som tog livet av sig några månader tidigare. 

 

OBS Spoilervarning!

 

Redan vid start tolkade jag det som att det här är något som kommer skrivas fram allt eftersom. Och jag är benägen till att hålla fast vid den tolkningen även nu efteråt. Dock trodde jag att grannen var ihopdiktad som ett sätt att skapa sig sällskap, men den tanken försvann när jag förstod att föräldrarna var spöken, alternativt också framdiktade.

 

Adam var ju en manusförfattare, han skrev om sitt barndomshem och åkte dit. Han skrev och upplevde det även fysiskt, oavsett om det var riktiga spöken (som jag absolut tror det var) eller inte så fanns en utveckling hos Adam att gå vidare från deras död när han var tolv år. Antingen som ett sätt att möta dem genom att skriva om dem och själv dikta ihop det han ville höra från dem eller att de helt enkelt interagerade med honom. Mamman som kom med fördomsfulla kommentarer och pappan som ångrade att han inte tröstade Adam när han hörde att han var ledsen efter att ha blivit mobbad i skolan. Av den anledningen satt jag och var lite smått irriterad av det faktum att allt bara var påhittat bara för att han ville det. Just av den anledningen tror jag inte att det var så. Bara därför spelar det heller ingen roll.

 

Framförallt manade de på att Adam skulle gå vidare och inte komma tillbaka för att träffa dem igen.  Mamman menade på att Harry var hans framtid som de hade sett när Harry följt med ut till huset en kväll då även han såg föräldrarna inne i huset. De ville veta hur olyckan hade gått till och man kunde nästan se hur de bleknade framför hans ögon när de alla fick ett avslut med varandra. 

 

Man skulle kunna tolka slutet som att Adam och Harry inte någonsin var tillsammans på riktigt. Att även Harry var ett spöke. Eller båda två. Harry låg uppenbarligen död sedan han blev avvisad första gången, med whiskeyflaskan i handen. Kanske överlevde Adam branden (den ständiga febern) och kunde gå vidare ändå, antingen tillsammans med Harry fastän han var ett spöke eller med en ny pojkvän. Oavsett vad så hade de ett förhållande och framtiden, vad och var den än var, var tillsammans - och det var meningen med filmen. Kärlek, förlust och förmågan att ta sig vidare. 

Regi: Cord Jefferson

Manus: Cord Jefferson, Percival Everett

Skådespelare: Jeffrey Wright, Sterling K. Brown m.fl.

 

Thelonious 'Monk' Ellison är författare och universitetslärare. Fastän han skriver höglitterärt och raslöst hamnar hans böcker i genren afroamerikansk litteratur. Ingen intresserar sig längre för hans böcker. Han har tröttnat rejält på både allmänhetens ointresse för litteratur, att etablissemanget drar nytta av svart underhållning och sina studenter och deras politiska korrekthet över att redigera tidiga decenniers språkbruk. Det som däremot går hem är det som är 'rått', 'äkta' och 'svart'. Det ena leder till det andra och snart skriver Monk, under pseudonym, en historia med just de kriterierna vilket blir en dundersuccé. Det han själv föraktar älskar alla andra. 

Samtidigt får man följa honom i hans familjeliv med en dement mamma och en bror som han har en tämligen komplicerad relation med. 

 

Det här är en riktigt rolig och varm film som förtjänar sina oscarsnomineringar för både bästa film och manus. Wright gör rollen som Monk med en underbar fingerkänsla. Hans timing gör allt och man skrattar högt många gånger genom filmen. Den har både sorg och glädje och relationerna är väldigt fint välutvecklade. Även Brown gör en känslosam tolkning av Monks bror, Clifford och tillsammans skapar de en trovärdig relation som känns taget från verkligheten. Temat med en lägre litterär nivå vs. popularitet är något man verkligen kan undra över - varför man ska behöva förändra sig och göra sig sämre än man är för att bli uppskattad. Det är en tråkig utveckling om inget annat. Men vad gör man inte, alla är inte lika duktiga författare. Jämför debatten om att vara transsexuell som skådespelare för att kunna göra en sådan roll. På söndag hejar vi på filmen!

4/2 Nyad 7/10

30/1 Poor things 7/10

Regi: Alexander Payne

Manus: David Hemingson

Skådespelare: Paul Giamatti, Da’vine Joy Randolph, Dominic Sessa m.fl.

Året är 1970 och julen står för dörren. Den grinige och allmänt hatade historieläraren Paul får uppgiften att stanna kvar på internatskolan över jullovet för att ansvara över en grupp elever som av olika anledningar inte har någonstans att ta vägen. Den något problematiserade Angus blir en av dem. När en av killarnas pappa kommer till skolan för att hämta sin son får resten av gänget erbjudandet att följa med och åka skidor, men när Paul inte får tag på Angus föräldrar blir Angus ensam kvar med honom och den deprimerade kokerskan Mary. Tillsammans bildar de en dysfunktionell trio som måste lära sig att acceptera tiden på skolan och göra det bästa av den.

Det här var en underbart mysig film som definitivt kommer bli en julklassiker i framtiden. Fastän alla tre karaktärer hade sina egna problem var det feel-good ända ut till dialogen. Manuset var knivskarpt, karaktärsegenskaperna likaså och skådespelarna gjorde sina karaktärer full rättvisa. Pauls fisklukt kunde nästan kännas ut i biosalongen och hans vindögda blick som man kunde tro var naturlig var inte det. Det var något Giamatti lade till för karaktärens skull och för att det skulle representera utvecklingen mellan Paul och Angus. Nog var det väl så eftersom det skiftade från vänster till höger hela tiden, och de specialeffekter som användes för att skapa effekten är han strikt förbjuden att tala om berättade han för magasinet People, just av den anledningen att Payne älskar att se människor undra över det. De kallar det för "magic of acting". Magi blev det även när Randolph så lite som bara tittade på Paul när han sade något opassande. En riktigt hjärtevärmande film och Paynes bästa! 

Regi och manus: Celine Song

Skådespelare: Greta Lee, Teo Yoo m.fl.

Tre människor, en koreansk man och kvinna och en amerikansk man på hennes andra sida, sitter vid en bardisk och en röst (vi) på andra sidan funderar över vilka de är och vilka de är för varandra. Tjugofyra år tidigare får man följa Na Young och Hae Sung i Seoul som bästa vänner. De är oskiljaktiga och hon har bestämt sig för att hon ska gifta sig med honom. Men hennes föräldrar har bestämt att de ska immigrera till Kanada. När de går hem från skolan en sista gång för att fortsätta hem var för sig, går hon uppför en trappa åt sitt håll och han fortsätter gatan fram åt sitt. De skiljs åt och har heller ingen kontakt under åren som går. Tolv år senare heter Na Young Nora och lever i New York med författardrömmar medan Hae sung lever ett konventionellt liv i Seoul. De hittar varandra via Facebook och tar upp kontakten igen. Då ingen av dem vill flytta till den andres stad så blir det jobbigt och hon vill ta en paus i kommunikationen. Ytterligare tolv år går och Nora gifter sig innan de äntligen möts igen då Hae Sung åker på semester till henne.  

Den här filmen var en riktig överraskning. Det är ett romantiskt drama även om det inte är typiskt romantiskt till en början. De var trots allt bara vänner men har en relation som uppenbarligen är djupare än så. Det är ett väldigt realistiskt drama där olika livsval, både egna och andras, påverkar ens liv och där man accepterar och respekterar livet så som det blivit. Framförallt handlar den om det öde man har och det koreanska tankesättet om in-yun som innebär att människor på olika sätt är kopplade till varandra genom ödet och tidigare liv. Till exempel kan ett in-yun vara så enkelt som att man råkar nudda en annan person, vilket betyder att man har ett eller annat öde med den personen. Ju fler in-yuns man har desto starkare kopplade är man till varandra och efter åtta tusen lager gifter man sig.  

Precis som Nora i filmen lämnade Celine Song Korea och sin barndomskärlek för landet i väst och det märks att hon har skapat en film som ligger nära verkligheten och dess livsbeslut. Arthur som hon gifter sig med säger till och med i en scen att om det vore en film skulle han vara skurken i den och hon lämna honom för barndomskärleken. Det är fint, vemodigt och poetiskt - precis som livet är! 

Regi: Mikael Håfström

Manus: Erlend Loe, Nora Landsrød

Skådespelare: Claes Bang, Adam Pålsson, Alba August, Sophie Cookson m.fl.

Året är 1520 och filmen är en påminnelse, om än inte helt historiskt korrekt, om historien och den ökände Kristian Tyrann och då han bjöd in Sveriges adel och kyrkomän på fest. Han avslutade den med att döma många av dem för kätteri, fängslade dem i väntan på att bli avrättade och lät sedan huvuden rulla.

Johan Natt och Dags fru Anna och hennes stumma syster Freja är de två hjältarna i filmen. Efter att Kristian och hans gäng plundrar och slaktar deras by ger de sig av för att hämnas på dem som mördade deras familj.

Jag såg filmen redan på Lussevakans smygpremiär och var rätt så nöjd med det, för jag skulle förmodligen inte sett den själv. Till en början var jag väldigt tveksam men blev mer och mer indragen ju längre det gick. Med textremsor över frysta bilder tydliggjorde filmen att det var underhållning vi som tittare skulle förvänta oss och att man fick ta den för vad den var. Lyssnade man på publiken kunde man tro att det var en komedi. Den var uppenbarligen medvetet ironisk med en blinkning till vår tid, då moderna uttryck som t.ex. Stockholmssyndromet användes flitigt.

Det var visserligen inte tänkt att vara historiskt korrekt, men tycker att jag fick en tydligare bild av historien som jag kommer minnas bättre nu. Kommer inte kunna promenera genom Gamla stan med samma ögon igen. Och man kan undra om han verkligen tvivlade, den ökände tyrannen. Jag köper Tarantinos filmer även om det är inte min favoritregissör, men i jämförelse så känner jag mycket mer med hans filmer än den här trots den fiktiva hämndhistorien. Det är också modernt med inte bara en utan två kvinnliga hjältar, nära på superhjältar, och det var underhållande action. Det var grafiskt, spännande och roligt om vartannat. Och en bra poäng som Fredrik Sahlin skrev, "Where the fuck is Gustav Vasa?" 

4/11 Nobody sleeps in the woods tonight 6/10