Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén
Tranorna flyger söderut av Lisa Ridzén
Bo lever ensam med sin hund Sixten efter att hans fru behövt flytta till ett demensboende. Han får hjälp av hemtjänsten som kommer flera gånger om dagen och Bos vuxna son Hans kommer på besök emellanåt. Deras relation är tämligen komplicerad och blir inte bättre av att Hans vill ta Sixten, hans älskade vän, ifrån honom. Bo vägrar inse svårigheterna i det faktum att han har svårt att röra sig och lätt faller omkull och försöker så gott han kan. Dagarna består mestadels av korta transportsträckor till och från kökssoffan där han har Sixten vid sin sida och när känslor och tankar kommer upp till ytan talar han med sin fru så som han minns henne. Bilder av barndomen med mor och gubben, som han kallar honom, blandas med nuets känslor och förmågan till kommunikation far son emellan är den röda tråden genom historiens gång.
Det här är en brutalt trovärdig skildring av hur det är att vara gammal och hur man under sin sista tid minns tillbaka på sitt liv. Måste erkänna att det tog emot att läsa, orkade inte läsa för mycket för varje gång, men vill inte påstå att det för den delen var till det negativa. Det är en jättefin historia om en gammal man som man får följa i realtid och ur hans perspektiv. Smart grepp att även starta nytt kapitel med hemtjänstens anteckningar som ger en allmän status för dagen. Tidens gång är sorglig men Ridzén lyckas ändå avsluta tiden för Bo på ett väldigt varmt sätt som inte lämnar en oberörd. Häftig debut!
Filmdagbok del 198
1/3 Nickel boys 5/10, Instruments of a beating heart (kortfilm) 8/10, Incident (kortfilm) 8/10
2/3 The man who could not remain silent (Kortfilm) 8/10, In the shadow of the cypress (Kortfilm) 7/10, I’m not a robot (Kortfilm) 6/10, Magic candies (Kortfilm) 8/10, Yuck! (Kortfilm), 8/10,
Wander to wonder 4/10 (Kortfilm), A lien 7/10 (Kortilm), Beautiful men 5/10 (kortfilm)
7/3 Backcountry 6/10
8/3 Memoria (2021) 5/10
10/3 Presence 6/10
14/3 Dos 5/10, I see you (2019) 8/10
15/3 Don Juan De Marco 6/10, Blackbird 8/10
19/3 Mickey 17 5/10
21/3 Revelations (2025) 8/10
22/3 The lesson 6/10, Watcher (2022) 6/10
28/3 Bagman 6/10 Watcher (2022) 8/10
29/3 Nightbitch 4/10
Filmdagbok del 197
3/2 Maria 5/10
5/2 Emilia Perez 7/10
7/2 Köplust 5/10
10/2 Wallace and Gromi: vengeance most fowl 6/10
11/2 Anora 7/10
12/2 The wild robot 9/10
13/2 Möte i Rom 6/10
14/2 Babygirl 8/10
15/2 The babysitter 5/10
16/2 No country for old men 5/10
17/2 The memoir of a snail 5/10
18/2 The brutalist 7/10
19/2 The seed of a sacred fig 6/10
25/2 A complete unknown 8/10, I’m still here 8/10, Anuja 7/10
26/2 No other land (2025) 6/10, Black box diaries 8/10
28/2 Pigen med nålen 7/10, September 5 5/0
Filmdagbok del 195
6/12 Baghead 7/10
8/12 Salem’s lot (2024) 8/10
9/12 Vaiana 2 5/10
12/12 Better man 5/10, Conclave 7/10
13/12 Soft and quiet 5/10
15/12 Valley of Sasquatch 3/10
20/12 Carry-on 8/10
21/12 Red one 7/10, Nu är det jul igen 8/10
22/12 Ensam hemma 7/10, Ensam hemma 2: vilse i New York 8/10
27/12 The lord of the rings: The war of the Rohirrim 7/10
28/12 Ensam hemma, Ensam hemma 2
31/12 När Harry mötte Sally 6/10
Filmdagbok del 194
3/11 Önskan 8/10, BlacKkKlansman 7/10
5/11 Speak no evil (2024) 8/10
9/11 Little evil och 5/10
10/11 Gladiator 8/10
13/11 The room next door 6/10
15/11 Sting 5/10
20/11 Gladiator 2 8/10
22/11 Trunk 5/10
24/11 Taran och den magiska kitteln 5/10, Heretic 8/10
29/11 Jönssonligan får guldfeber 5/10
Filmdagbok del 191
2/8 Crazy, stupid, love 5/10, Under solen
6/10
5/8 Insidan ut 2 8/10
7/8 Bullet train 5/10
8/8 Maybe I do 5/10
9/8 White noise 2: the light 5/10, One missed called (2008) 5/10
11/8 The stepfather (1987) 5/10
12/8 Trap 5/10
14/8 Till glädje (1950) 4/10
15/8 Twisters 7/10
17/8 Insidious: The red door 8/10, Butchers 4/10
198 Bergman: Ett år, ett liv 6/10
27/8 Alien: Romulus 5/10
29/8 Inception 10/10, Hogar 5/10
31/8 Truth or dare: directors extended cut 6/10, Beetlejuice 8/10, Dark windows 7/10
Filmdagbok del 192
1/9 Coup de chance 7/10
3/9 Beetlejuice, Beetlejuice 6/10
7/9 Creep 5/10
8/9 Lethal seduction 4/10
10/9 Blink twice 7/10
17/9 Long legs 7/10
20/9 Paranoia (2024) 4/10 Deliverance (2024) 5/10
21/9 Nätterna vid havet 6/10, Syndabocken 5/10
22/9 Hypnosen (2023) 4/10
28/9 Frånskild (1051) 8/10, In the shadow of the moon 6/10
29/9 Kinds of kindness 7/10
Anders Wiklöf: Murarens son av Staffan Bruun
Det här är berättelsen om Anders Wiklöf, son till en murare. Man får följa hans väg genom livet från det att han första dagen på lekis blev relegerad till att bli den rikaste mannen på Åland. Med varma ord beskriver Wiklöf, genom Bruun, den fina relationen till båda sina föräldrar, brodern Lasse och deras gemensamma uppväxt med en blind mor. Han delar friskt med sig av olika anekdoter, både sådana hemmavid men också många vänskapliga, affärsmässiga och även dråpliga tillfällen som när han t.ex. fick upp ögonen för konst.
Med sitt stora intresse för bilar startade han sin egen firma Bilcenter. Men när han gick till banken för att ta ett lån blev han till sin stora förtret nekad. Han lovade att han en dag skulle ta revansch. Trettio år senare är han själv ägare av Ålandsbanken.
Man får även följa hans hundliv från det att han räddar en tio dagar gammal valp från att bli lämnad på sopstationen. Det var första Bjösse och han blev 19 år. En rolig anekdot som hände tio år senare var att Bjösse, som annars aldrig hade attackerat någon, kände igen han som skulle ha slängt honom och hoppade upp för att attackera honom. Vid dags datum har Wiklöf Bjösse IV. Har man kommit på ett bra hundnamn, så har man!
Efter en övertalningsprocess köpte han tomten ute på Andersudde som idag består av en arena, där han sätter upp välgörenhetskonserter, och hans privata konstsamling som han gärna visar upp för grupper.
Man får lära känna Wiklöf och han verkar vara en otroligt sympatisk man med båda fötterna på jorden. Han är inte bara inspirerande som en riktigt motiverande och smart affärsman utan även en stor förebild för hur man borde vara som människa, oavsett pengar eller inte. Han nämner flera gånger att han aldrig skulle vara eller göra något ohederligt, har aldrig fuskat med skatten och tycker att alla ska bli behandlade lika. Han är också noga med att de ska veta att de blir det. När han själv blir dåligt behandlad ryter han ifrån. Ett exempel är när han precis vid stängning ska handla i matvarubutiken Kantarellen utanför Mariehamn och inte får komma in. Vakten som kommer fram är otrevlig när han försöker få honom att gå därifrån och till slut säger Wiklöf ifrån och en kassörska kommer springande som får uppdatera vakten om att han står framför sin arbetsgivare.
En stor bedrift är också Östersjöfonden som han grundade där han skänker pengar till de som gör något bra för Östersjön.
Man kan inte inte gilla Wiklöf - så läs och häpnas över denna generösa och inspirerande människa! Han är ett bevis på att utbildning inte är allt, snarare medmänsklighet, och att man steg för steg kan klara allt! #anderswiklöf
Själens telegraf av Amanda Svensson
Själens telegraf av Amanda Svensson
England 1992, Glasgow 1998. En husbrand delar de två tidslinjerna från varann. I den ena tidslinjen är Iris tretton år och bor med sin mamma på landet. De har ett hus med en stor äppelträdgård och Iris får hemundervisning av mamma som vill ha henne för sig själv och skydda henne från omvärlden. Omvärlden som påverkas av lågkonjunkturen i landet. Pengar drar mamma Grace in genom att spå människor med sina tarotkort. En dag när Iris står i trädgården dyker en man upp och frågar henne om Hope Watkins, hon förstår ingenting, för hennes mamma heter ju Grace. Ju längre tiden går och ju mer Iris förstår desto större blir frågorna på mammas uppenbara lögner och hemligheter.
Sex år senare, i den andra tidslinjen, har Iris bränt ned sin mammas hus, mamma själv är borta och Iris hankar sig fram. Hon träffar Rupert och han rekryterar henne till att bli en del av hans band, då hon spelar cello. De blir ihop och hon delar hans dröm. Någon egen har hon inte.
Titeln Själens telegraf kommer av att Iris döper deras band till det men också från mammans tarotskap och som en skiljelinje mellan verkligheten och andra sidan. En skiljelinje mellan de två tidslinjerna kanske. Det är en intressant och givande berättelse om hur och vad man kan anse sig äga, att vara lojal mot de närmaste men även de svek man kan råka ut för i relationer och vilka konsekvenser det kan innebära. Det är ingen otrolig historia, tvärtom en väldigt trovärdig sådan, utifrån en ung flickas perspektiv till att bli vuxen. Allt i en engelsk miljö och dess ekonomiska och politiska kontext då konservativa partiet vann och Englands medlemsskap i den europeiska växlingskursmekanismen upphävdes. Man kan tycka att man inte ska behöva vara med om vissa svek, lika mycket som man har rätt att göra vissa saker som ung - att man får vara ung och dum så att säga - såvida det inte handlar om olagligheter och farligheter. Jag lämnas med en känsla av nostalgi av egna forna år och en ungdom som man borde utnyttjat bättre samtidigt som vuxenlivet är en alldeles egen sorts frihet.
Gruppen av Sigge Eklund
Gruppen av Sigge Eklund
Hanna har lämnat Sverige för att vara praktikant på Pradomuséets arkiv i Madrid. En kväll när hon är ute med ett par kollegor fastnar hennes blick på en grupp av tre vackra personer som kliver in där hon befinner sig, två killar och en tjej. Hon önskar
direkt att hon vore en av dem och inte den osynliga, livlösa och ensamma person hon känner sig som. Hon rent av måste bli en av dem och börjar fantisera om det. När hon en dag ser dem på muséet följer hon efter dem och inleder ett samtal med löfte
om att de kan få vip-biljetter till galan som muséet ska uppföra ett par månader senare. Hon blir förälskad i dem alla tre, framförallt Samuel som hon delar konstintresset med, och blir en del av deras vackra gemenskap och lyxliv. Frågan är hur
länge det håller att leva på dem och deras outsinliga pengar innan lögnen hinner ikapp henne …
Det här är ett lågintensivt psykologiskt drama som rör sig i spansk miljö. Njutning av det vackra är i fokus; konst, att leva i flärd och frihet och hur man blir del av en större gemenskap. Identitetskrisen är ett faktum och man hinner tänka mer än
en gång att hon projicerar sig själv på gruppen och att gruppen inte nödvändigtvis heller är vad de utger sig för att vara. Bekräftelsebehovet är stort från alla håll och Eklund gestaltar väl hur det kan yttra sig på olika sätt, från individen
och den lilla enheten till den större. De korta kapitlen gör den till en riktig bladvändare (tog inte ens tjugofyra timmar att läsa för mig) och det är en ganska spejsad historia med ett slut därefter.
Det här ska han få faan för av Gabriel Odenhammar
Det här ska han få faan för av Gabriel Odenhammar
Ska jag vara ärlig grät jag mig igenom hela boken. Främst av kärlek och omtanke till denna kille som verkar helgod rakt igenom och som jag lärt mig älska som Max sen jag var liten själv. Men också av smärta och sympati med hans psykiska ohälsa som
kom av kändisskapet och skådespelandet. Han beskriver hur han inte behövde spela, utan bara kunde vara sig själv i sin roll som Max och att även rollen på så sätt skapade honom. Att han frekvent fått höra att han inte ska tro att han är någon
är riktigt ledsamt att läsa. För visst är han någon! Han har etsat sig fast inte bara i mitt och många andras hjärtan, utan även i tv-historien, med resten av Svensson-familjen. Varför skulle julavsnittet annars visas varje julafton? Det kan inte
bara vara hos mig som det är en kär tradition. Framförallt bevisar han att varje person har en historia att berätta, d.v.s. sin egen. Är man dessutom ett känt ansikte så funkar det såklart ännu bättre, på både gott och ont.
Precis som jag tidigt funderade på tog han till slut upp ämnet som är så viktigt, vem som har och tar ansvaret för barnskådespelare och deras upplevelse av filminspelning så att de mår så bra som möjligt.
Det kittlas i lektörsfingrarna då och då, men allt är förlåtet! En stor kram till dig Gabriel - och om du någonsin vill spela teater igen på ett eller annat sätt får du gärna höra av dig med frågan om vi ska leka. "Jag sitter ju här!" :)
Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist
Sommaren 1985 av John Ajvide Lindqvist
Året är 1985 och för ett kompisgäng betyder det övergången från ungdomen till vuxenlivet. De fyra killarna och tre tjejerna spenderar somrarna på Särsö i Roslagen. När killarna bestämmer sig för att åka ut till den obebodda och karga ön Svärtan för ett
äventyr, hittar bokens protagonist Johannes en sjöjungfru fastknuten vid ena sidan av ön. Han blir trollbunden av den magiska varelsen och lika mycket som vännerna tycker olika om saken att ta med den/henne tillbaka förändras även de, och relationerna
i gänget sätts på prov.
Fastän det här inte är en klassisk skräckroman lägger sig den här absolut på topp tre i listan av Ajvide Lindqvists böcker. Fantasy möter verklighet och Saltkråkan möter Shape of water - det är receptet och konceptet av Sommaren 1985. Som alltid
är A. Lindqvist en mästare på att bygga karaktärer då han skapar intressanta personer, och relationerna kommer trovärdigt därefter. Det han framförallt gör bäst och som jag gillar skarpt är att han i den här berättelsen använder sig av element
av fantasy i en annars väldigt mysig miljö men där han ändå lyckas skapa en underton och förståelse av en hel fantasyvärld. På ett sätt hade jag förväntat mig mer - det var en enkel uppsättning, en lika smidig avslutning och det fanns en förutsägbarhet
hos karaktärerna som jag i och för sig älskade (en klassisk struktur helt enkelt och som lätt skulle kunna adapteras till film) - och jag lämnas med känslan av att bara vilja läsa mer.
Jävla karlar av Andrev Walden
Jävla karlar av Andrev Walden
Andrev är sju år när han efter ett bråk får veta att hans pappa inte är hans riktiga pappa. Hans mamma berättar då att hans pappa är indian och bor i ett annat land långt bort. Han skapar en bild av sin pappa och följer tillsammans med sina halvsyskon
sin mamma vart hon än flyttar och vem hon än träffar. Sju karlar, mer eller mindre aggressiva, under sju år hinns med och dråpligheterna avlöser varandra i den här självbiografin.
Det här är Waldens romandebut och är skriven med både värme och humor. Han har ett underbart roligt sätt att beskriva vardagen på att all dess alldaglighet lyfts till en hög nivå av litteratur och underhållning. Trots all misär döljs det bakom ett
magiskt, nästan sagolikt, berättande som delar in boken i olika kapitel som börjar med en kort sammanfattning av vad kapitlet innehåller. Det är ett smart grepp att fånga läsarens intresse och att benämna människorna omkring honom med namn som
Växtmagikern, Mördaren, Cyklopen och så vidare skapar han en värld likt en saga.
Den klassiska vuxna blicken på barndomen finns där, och med en medvetenhet om framtiden gestaltar Walden dåtidens stunder på ett sätt som skapar en ständig nyfikenhet och tillfredsställelse på samma gång. Växlandet av tid och rum är kort och effektivt
och utan att det förtas blir man själv inspirerad att skriva om och lyfta sin egen barndom, se den från en högre plats och uttrycka den med egna magiska ord. Så tack för det #andrevwalden!
Självmord med ångervecka
Regi: Paolo Genovese
Manus: Paolo Genovese, Isabella Aguilar, Paolo Costella
Skådespelare: Toni Servillo, Valerio Mastandrea, Margherita Buy, Sara Serraiocco, Gabriele Cristini, Vittoria Puccini m.fl.
Fyra oberoende människor till varandra, två kvinnor och två män, har bestämt sig för att ta livet av sig på grund av olika anledningar. Arianna är knäckt efter att hennes dotter gått bort, Emilia sitter i rullstol efter att ha skadat sig i sin yrkesroll som dansare, Napoleone är en föreläsare som hjälper människor att hitta och våga uttrycka sig själva och Daniele, en ung pojke med övervikt blir uppmuntrad av sina oförstående föräldrar att filma när han äter för att tjäna pengar på det.
En mystisk man samlar ihop dem efter självmordsförsöken och tar med dem till ett hotell. Där bor de som varken levande eller döda. Han ber om en vecka för att tända deras livsgnista och få dem att vilja leva igen. De går med på det och han visar dem hur livet och världen skulle se ut om de inte fanns. De kan se och höra allt men de anhöriga kan inte se dem.
Den här filmen var helt fantastisk i hela sitt utförande! Den var oerhört empatisk utan att vara klyschig och den gestaltade olika ångest- eller depressionstillstånd på ett väldigt lyhört och finkänsligt sätt. Det var riktigt bra foto och gestaltningen var lika magisk som den mystiske mannen själv. Speciellt när han tar med dem en natt för att se över den belysta staden. "Hur många av dessa tror ni är lyckliga just nu?" frågar han dem och sveper med en hand i luften från vänster till höger och får staden att slockna. Därefter tänder han upp de hem där bara lyckliga bor, vilket var ett fåtal. Underbar gestaltning av ett så viktigt budskap.
Filmen ingav inte bara hopp, utan gav till och med ett svar om man så vill, en tolkning att anledningen till att man vill ta livet av sig också är det man önskar mest i livet och som kan få en att vilja leva igen. En stor eloge till att den även påpekar att det inte alltid är så lätt när det är mer oklart vad en depression består av och varför man lider av det.
Underbar film - rolig, varm, empatisk och samtidigt frustrerande. Man skrattar och gråter om vartannat. Men det är den så värd!
Like lovers do (Medusas memoarer)
Regi: Helle Rossing
Manus: Sivan Ben Yishai, i översättning av: Khashayar Lykke Naderehvandi & Johanne Lykke Naderehvandi
Skådespelare: John Njie, Isabelle Kyed, Daniel Nyström, Jenny Möller Jensen och Sara Shirpey
"Det är mycket svårare att döda en fantom än en verklig figur" ljuder den sista meningen i pjäsen och syftar på patriarkatet. Medusa står för bilden av patriarket och gestaltas utifrån ett stort, gapande ansikte på scenen med en tunga som skådespelarna drar omkring med ibland och ormliknande hår som de klättrar i. Den grektiska myten om vackra Medusa handlar om att hon blev våldtagen av Poseidon i ett av Athenas tempel och då Athena inte kunde straffa en annan Gud straffade hon istället Medusa genom att ge henne ett skräckinjagande utseende. Medusa kopplas ofta ihop med kvinnligt raseri och efter metoo-rörelsen har hon även blivit en symbol för feminismen.
Pjäsens tema förmedlas genom att fem vänner representerar inte bara sig själva, utan många, när de berättar historier om relationer där allt från kärlek, hot och skam ingår och alla gånger då de blivit utsatta för våld och våldtäker. De dedikerar sången till den som utsatte, sade och gjorde saker mot dem. Det är intensivt och starkt, väldigt vältajmat när de berättar historierna gemensamt i mun på varandra. För de ska inte bara berättas, de ska skrikas ut.
Det började väldigt nervöst - vilket gjorde det obehagligt och obekvämt - men ju längre det gick desto mer intensifierades det till att de slutligen riktade sig till publiken och betonade att triggers och blod säljer. Och det var blodigt! En vit bröllopsklänning blev röd och en tårta åts upp - allt i en manlig fantasi där kvinnan är offer. Det var både språkligt och visuellt explicit drabbande och det lättade upp det lite att de hade ett bingohjul med anvisningar på som ett sätt att framföra berättelserna på olika sätt, t.ex. rap, dialekt eller robot. Sammanfattningsvis var det en modig pjäs av lika modiga skådespelare som använde sig av hela sig själva för att stå upp för Medusa och det stora, odödliga patriarket.
Tre systrar
Regi: Eirik Stubø
Manus: Anton Tjechov, översättning av Lars Kleberg
Skådespelare: Tova Magnusson, Louise Peterhoff, Carla Sehn, Shanti Roney, Adam Pålsson, Henrik Norlén, Göran Ragnerstam, Sten Ljunggren m.fl.
De tre systrarna Olga, Masja och Irina bor med sin bror Andrej ute på den ryska landsbygden. De drömmer om ett storstadsliv i barndomsstaden Moskva. De pratar om att en dag flytta dit igen men åren går och istället fördriver de tiden med att
dricka te, festa och filosofera med en grupp av officerare. Relationer sker och avslutas och allt går som det brukar i det som kallas livet.
Rooney är som alltid stilig och gjorde överstelöjtnant Versjinin perfekt och tillsammans med Pålsson som Tusenbach var de ett radarpar när de filosoferade om tiden. Kärlekshistorien mellan Versjinin och Masja var underbar att följa, Rooney och Peterhoff
var magnetiska och dem man helst tittade på när de var på scen, även om de stod på varsin sida av scenen helt tysta. Ragnerstam hade tajming som få i rollen som Masjas äldre och förevigt trogna man och Ljunggren trallade sig igenom pjäsen som
läkaren Tjebutykin.
Drömmar, meningsfullhet och tid/sysselsättning är som bekant de teman som genomsyrar pjäsen. En fin gestaltning av tiden skedde i form av projektioner i fonden. Antingen av det som hände "bakom scenen" vid t.ex. ett middagsbord eller med
stilla bilder av bl.a en väg. Vägen till Moskva ..?
Efter att bara ha läst och arbetat en hel del med pjäsen, så var det fantastiskt kul att äntligen få se en uppsättning av den. Och som jag älskade det! Det gick inte att motstå känslan av att vilja se den direkt igen! Tiden är förgänglig men inte
på teaterscenen. Tack för det #stadsteaternkulturhuset och #tresystrar
Filmdagbok del 186
1/3 Pearl 6/10, Abandoned
4/10
2/3 Red, white and blue 10/10, Ruins 8/10
3/3 Oppenheimer 8/10, Bobi Wine: the people’s president 6/10
6/3 Night swim 6/10
8/3 The hallow 5/10, The totem 5/10
10/3 To kill a tiger 7/10, Knight of fortune 6/10, War is over! Inspired by the music of John & Yoko 8/1, Letter to a pig 4/10, Ninety-five senses 5/10, Pachyderme 7/10
14/3 All of us strangers 9/10
15/3 Secretary 4/10
20/3 Fyra nyanser av brunt 6/10
27/3 Ur mörkret 7/10
American fiction
Regi: Cord Jefferson
Manus: Cord Jefferson, Percival Everett
Skådespelare: Jeffrey Wright, Sterling K. Brown m.fl.
Thelonious 'Monk' Ellison är författare och universitetslärare. Fastän han skriver höglitterärt och raslöst hamnar hans böcker i genren afroamerikansk litteratur. Ingen intresserar sig längre för hans böcker. Han har tröttnat rejält på både allmänhetens
ointresse för litteratur, att etablissemanget drar nytta av svart underhållning och sina studenter och deras politiska korrekthet över att redigera tidiga decenniers språkbruk. Det som däremot går hem är det som är 'rått', 'äkta' och 'svart'.
Det ena leder till det andra och snart skriver Monk, under pseudonym, en historia med just de kriterierna vilket blir en dundersuccé. Det han själv föraktar älskar alla andra.
Samtidigt får man följa honom i hans familjeliv med en dement mamma och en bror som han har en tämligen komplicerad relation med.
Det här är en riktigt rolig och varm film som förtjänar sina oscarsnomineringar för både bästa film och manus. Wright gör rollen som Monk med en underbar fingerkänsla. Hans timing gör allt och man skrattar högt många gånger genom filmen. Den har både
sorg och glädje och relationerna är väldigt fint välutvecklade. Även Brown gör en känslosam tolkning av Monks bror, Clifford och tillsammans skapar de en trovärdig relation som känns taget från verkligheten. Temat med en lägre litterär nivå vs. popularitet
är något man verkligen kan undra över - varför man ska behöva förändra sig och göra sig sämre än man är för att bli uppskattad. Det är en tråkig utveckling om inget annat. Men vad gör man inte, alla är inte lika duktiga författare. Jämför debatten
om att vara transsexuell som skådespelare för att kunna göra en sådan roll. På söndag hejar vi på filmen!
Filmdagbok del 185
2/2 Separation 4/10, Bokcirkelmördarna
6/10
3/2 Maestro 6/10
4/2 Nyad 7/10
7/2 Dream scenario 5/10
9/2 Deep fear 7/10, The quake/Skjelvet 7/10
14/2 May December 6/10
15/2 The zone of interest 5/10
16/2 American fiction 9/10, The color purple (2023) 5/10
17/2 Napoleon 4/10
19/2 Perfect days 8/10
20/2 Elemental 7/10
23/2 Brazen 5/10
25/2 Rustin 4/10, Io capitano 5/10
26/2 20 dagar i Mariupol 6/10, Robot dreams 4/10
27/2 The teachers lounge 8/10, The barber of little rock 5/10, The wonderful story of Henry sugar 6/10, Nai Nai & Wài Pó 6/10
28/2 The eternal memory 5/10
Past lives
Past lives
Regi och manus: Celine Song
Skådespelare: Greta Lee, Teo Yoo m.fl.
Tre människor, en koreansk man och kvinna och en amerikansk man på hennes andra sida, sitter vid en bardisk och en röst (vi) på andra sidan funderar över vilka de är och vilka de är för varandra. Tjugofyra år tidigare får man följa Na Young och Hae Sung i Seoul som bästa vänner. De är oskiljaktiga och hon har bestämt sig för att hon ska gifta sig med honom. Men hennes föräldrar har bestämt att de ska immigrera till Kanada. När de går hem från skolan en sista gång för att fortsätta hem var för sig, går hon uppför en trappa åt sitt håll och han fortsätter gatan fram åt sitt. De skiljs åt och har heller ingen kontakt under åren som går. Tolv år senare heter Na Young Nora och lever i New York med författardrömmar medan Hae sung lever ett konventionellt liv i Seoul. De hittar varandra via Facebook och tar upp kontakten igen. Då ingen av dem vill flytta till den andres stad så blir det jobbigt och hon vill ta en paus i kommunikationen. Ytterligare tolv år går och Nora gifter sig innan de äntligen möts igen då Hae Sung åker på semester till henne.
Den här filmen var en riktig överraskning. Det är ett romantiskt drama även om det inte är typiskt romantiskt till en början. De var trots allt bara vänner men har en relation som uppenbarligen är djupare än så. Det är ett väldigt realistiskt drama där olika livsval, både egna och andras, påverkar ens liv och där man accepterar och respekterar livet så som det blivit. Framförallt handlar den om det öde man har och det koreanska tankesättet om in-yun som innebär att människor på olika sätt är kopplade till varandra genom ödet och tidigare liv. Till exempel kan ett in-yun vara så enkelt som att man råkar nudda en annan person, vilket betyder att man har ett eller annat öde med den personen. Ju fler in-yuns man har desto starkare kopplade är man till varandra och efter åtta tusen lager gifter man sig.
Precis som Nora i filmen lämnade Celine Song Korea och sin barndomskärlek för landet i väst och det märks att hon har skapat en film som ligger nära verkligheten och dess livsbeslut. Arthur som hon gifter sig med säger till och med i en scen att om det vore en film skulle han vara skurken i den och hon lämna honom för barndomskärleken. Det är fint, vemodigt och poetiskt - precis som livet är!
