Forgetmenot

Manus: Sivan Ben Yishai, i översättning av: Khashayar Lykke Naderehvandi & Johanne Lykke Naderehvandi

Skådespelare: John Njie, Isabelle Kyed, Daniel Nyström, Jenny Möller Jensen och Sara Shirpey

 

"Det är mycket svårare att döda en fantom än en verklig figur" ljuder den sista meningen i pjäsen och syftar på patriarkatet. Medusa står för bilden av patriarket och gestaltas utifrån ett stort, gapande ansikte på scenen med en tunga som skådespelarna drar omkring med ibland och ormliknande hår som de klättrar i. Den grektiska myten om vackra Medusa handlar om att hon blev våldtagen av Poseidon i ett av Athenas tempel och då Athena inte kunde straffa en annan Gud straffade hon istället Medusa genom att ge henne ett skräckinjagande utseende. Medusa kopplas ofta ihop med kvinnligt raseri och efter metoo-rörelsen har hon även blivit en symbol för feminismen.

 

Pjäsens tema förmedlas genom att fem vänner representerar inte bara sig själva, utan många, när de berättar historier om relationer där allt från kärlek, hot och skam ingår och alla gånger då de blivit utsatta för våld och våldtäker. De dedikerar sången till den som utsatte, sade och gjorde saker mot dem. Det är intensivt och starkt, väldigt vältajmat när de berättar historierna gemensamt i mun på varandra. För de ska inte bara berättas, de ska skrikas ut. 

 

Det började väldigt nervöst - vilket gjorde det obehagligt och obekvämt - men ju längre det gick desto mer intensifierades det till att de slutligen riktade sig till publiken och betonade att triggers och blod säljer. Och det var blodigt! En vit bröllopsklänning blev röd och en tårta åts upp - allt i en manlig fantasi där kvinnan är offer. Det var både språkligt och visuellt explicit drabbande och det lättade upp det lite att de hade ett bingohjul med anvisningar på som ett sätt att framföra berättelserna på olika sätt, t.ex. rap, dialekt eller robot. Sammanfattningsvis var det en modig pjäs av lika modiga skådespelare som använde sig av hela sig själva för att stå upp för Medusa och det stora, odödliga patriarket. 

Regi: Cord Jefferson

Manus: Cord Jefferson, Percival Everett

Skådespelare: Jeffrey Wright, Sterling K. Brown m.fl.

 

Thelonious 'Monk' Ellison är författare och universitetslärare. Fastän han skriver höglitterärt och raslöst hamnar hans böcker i genren afroamerikansk litteratur. Ingen intresserar sig längre för hans böcker. Han har tröttnat rejält på både allmänhetens ointresse för litteratur, att etablissemanget drar nytta av svart underhållning och sina studenter och deras politiska korrekthet över att redigera tidiga decenniers språkbruk. Det som däremot går hem är det som är 'rått', 'äkta' och 'svart'. Det ena leder till det andra och snart skriver Monk, under pseudonym, en historia med just de kriterierna vilket blir en dundersuccé. Det han själv föraktar älskar alla andra. 

Samtidigt får man följa honom i hans familjeliv med en dement mamma och en bror som han har en tämligen komplicerad relation med. 

 

Det här är en riktigt rolig och varm film som förtjänar sina oscarsnomineringar för både bästa film och manus. Wright gör rollen som Monk med en underbar fingerkänsla. Hans timing gör allt och man skrattar högt många gånger genom filmen. Den har både sorg och glädje och relationerna är väldigt fint välutvecklade. Även Brown gör en känslosam tolkning av Monks bror, Clifford och tillsammans skapar de en trovärdig relation som känns taget från verkligheten. Temat med en lägre litterär nivå vs. popularitet är något man verkligen kan undra över - varför man ska behöva förändra sig och göra sig sämre än man är för att bli uppskattad. Det är en tråkig utveckling om inget annat. Men vad gör man inte, alla är inte lika duktiga författare. Jämför debatten om att vara transsexuell som skådespelare för att kunna göra en sådan roll. På söndag hejar vi på filmen!

4/2 Nyad 7/10

Regi och manus: Celine Song

Skådespelare: Greta Lee, Teo Yoo m.fl.

Tre människor, en koreansk man och kvinna och en amerikansk man på hennes andra sida, sitter vid en bardisk och en röst (vi) på andra sidan funderar över vilka de är och vilka de är för varandra. Tjugofyra år tidigare får man följa Na Young och Hae Sung i Seoul som bästa vänner. De är oskiljaktiga och hon har bestämt sig för att hon ska gifta sig med honom. Men hennes föräldrar har bestämt att de ska immigrera till Kanada. När de går hem från skolan en sista gång för att fortsätta hem var för sig, går hon uppför en trappa åt sitt håll och han fortsätter gatan fram åt sitt. De skiljs åt och har heller ingen kontakt under åren som går. Tolv år senare heter Na Young Nora och lever i New York med författardrömmar medan Hae sung lever ett konventionellt liv i Seoul. De hittar varandra via Facebook och tar upp kontakten igen. Då ingen av dem vill flytta till den andres stad så blir det jobbigt och hon vill ta en paus i kommunikationen. Ytterligare tolv år går och Nora gifter sig innan de äntligen möts igen då Hae Sung åker på semester till henne.  

Den här filmen var en riktig överraskning. Det är ett romantiskt drama även om det inte är typiskt romantiskt till en början. De var trots allt bara vänner men har en relation som uppenbarligen är djupare än så. Det är ett väldigt realistiskt drama där olika livsval, både egna och andras, påverkar ens liv och där man accepterar och respekterar livet så som det blivit. Framförallt handlar den om det öde man har och det koreanska tankesättet om in-yun som innebär att människor på olika sätt är kopplade till varandra genom ödet och tidigare liv. Till exempel kan ett in-yun vara så enkelt som att man råkar nudda en annan person, vilket betyder att man har ett eller annat öde med den personen. Ju fler in-yuns man har desto starkare kopplade är man till varandra och efter åtta tusen lager gifter man sig.  

Precis som Nora i filmen lämnade Celine Song Korea och sin barndomskärlek för landet i väst och det märks att hon har skapat en film som ligger nära verkligheten och dess livsbeslut. Arthur som hon gifter sig med säger till och med i en scen att om det vore en film skulle han vara skurken i den och hon lämna honom för barndomskärleken. Det är fint, vemodigt och poetiskt - precis som livet är! 

Regi: Mikael Håfström

Manus: Erlend Loe, Nora Landsrød

Skådespelare: Claes Bang, Adam Pålsson, Alba August, Sophie Cookson m.fl.

Året är 1520 och filmen är en påminnelse, om än inte helt historiskt korrekt, om historien och den ökände Kristian Tyrann och då han bjöd in Sveriges adel och kyrkomän på fest. Han avslutade den med att döma många av dem för kätteri, fängslade dem i väntan på att bli avrättade och lät sedan huvuden rulla.

Johan Natt och Dags fru Anna och hennes stumma syster Freja är de två hjältarna i filmen. Efter att Kristian och hans gäng plundrar och slaktar deras by ger de sig av för att hämnas på dem som mördade deras familj.

Jag såg filmen redan på Lussevakans smygpremiär och var rätt så nöjd med det, för jag skulle förmodligen inte sett den själv. Till en början var jag väldigt tveksam men blev mer och mer indragen ju längre det gick. Med textremsor över frysta bilder tydliggjorde filmen att det var underhållning vi som tittare skulle förvänta oss och att man fick ta den för vad den var. Lyssnade man på publiken kunde man tro att det var en komedi. Den var uppenbarligen medvetet ironisk med en blinkning till vår tid, då moderna uttryck som t.ex. Stockholmssyndromet användes flitigt.

Det var visserligen inte tänkt att vara historiskt korrekt, men tycker att jag fick en tydligare bild av historien som jag kommer minnas bättre nu. Kommer inte kunna promenera genom Gamla stan med samma ögon igen. Och man kan undra om han verkligen tvivlade, den ökände tyrannen. Jag köper Tarantinos filmer även om det är inte min favoritregissör, men i jämförelse så känner jag mycket mer med hans filmer än den här trots den fiktiva hämndhistorien. Det är också modernt med inte bara en utan två kvinnliga hjältar, nära på superhjältar, och det var underhållande action. Det var grafiskt, spännande och roligt om vartannat. Och en bra poäng som Fredrik Sahlin skrev, "Where the fuck is Gustav Vasa?" 

Midnattsbiblioteket 

 

Nora har valt att avsluta sitt liv. Hennes föräldrar är döda, hon har ingen kontakt med sin bror och hennes bästa vän bor i Australien. Hon blir av med sitt jobb och en förbipasserande knackar på för att berätta att hennes katt ligger död på vägen utanför. Det finns inget mer att leva för. Hon somnar in men hamnar i ett limbo mellan liv och död. Där möter hon sin gamla bibliotekarie från gymnasiet som berättar för Nora att hon befinner sig i Midnattsbiblioteket. Biblioteket är evighetslångt och alla dess böcker är alla de liv som Nora har levt utifrån olika val och möjligheter som hon kan ha tänkas tagit. Det är upp till Nora att med Ångerbokens hjälp ta reda på vilket liv hon vill leva, få uppleva det och ta reda på om det är det hon vill leva för resten av sitt liv. Men hur mycket tid har hon? Kommer hon verkligen vilja leva igen?

 

Det här är en riktigt bra bok - vilken författare och vilken berättelse!  Det är bland de bästa böcker jag läst och är helt i min smak. Temat utgår från frågan om att leva, att ta beslut men också om kvantfysikens idé om parallella liv, vilket är en riktigt bra och intressant vinkling till den här typen av berättelse. 

 

Jag uppskattar de relativt korta kapitlen och att de har titlar. Älskar konceptet med bibliotek och parallella, möjliga livslinjer. Man sympatiserar med henne och man lider med henne samtidigt som det inte är en helt igenom tung bok. Trots ämnet är det en lättsam berättelse som Haig använder sig av för att förmedla en viktig poäng. Det är en berättelse men också något som kan liknas vid en instruktion över hur man väljer att leva sitt liv och hur man vill skriva sin egen berättelse. Själv får Haig skriva om flera möjliga vägar för Nora samtidigt som han har en ramberättelse. 

 

Märkligt men verkligt är att mycket passar in i mitt eget skrivande och bokprojekt. Hade jag inte hållit på med det hade jag förmodligen inte sökt c-kursen och fått uppgiften att hitta min egen litteraturlista. Jag sökte och fann, och vilken skatt sedan! Min huvudperson delar samma namn som Haigs och början av våra berättelser är väldigt lika.  Jag var full av förväntan över hur Haig skulle lösa problematiken med att inte vilja leva och om det skulle finnas en rimlig lösning, då jag själv brottas med det beslutet i min bok - och blev verkligen nöjd. Förlöst, rent ut sagt. Det är vad jag själv är inne på och har i stort sett samma motto som Haig/hans Nora har. Både bekräftande och underbart!

Haralds mamma av Johanna Frid

Berättarjaget och en svärmor. En flygplats och ett försenat flyg. Konfrontationen är oundviklig. I väntan på att Harald ska komma med sitt flyg efter att ha varit på ett behandlingshem får man följa relationen från det att berättarjaget Cludia motvilligt flyttade till honom i Malmö igen till att förstå att det är inte bara är de två i deras relation, utan tre. Haralds mamma, som inte nämns som något annat än just Haralds mamma, måste ju ta hand om honom, är hennes åsikt. Det är ju hennes son. För Claudia är han inte mer än den pojkvän han är, en stretande jurist, missbrukare och glad som en golden retriever. Själv är hon närmast känslokall mot honom även om hon hjälper honom när byxorna glider av inne på Ica och är där för att fånga upp honom när han inte klarar sig hem själv. Det hjälper inte att hon lider av både svartsjuka och epilepsi när hon har en svärmor som på ett eller annat sätt alltid hittar ett sätt att tränga sig inpå.

Då hennes genombrottsbok från 2018, Nora eller Brinn Oslo brinn, handlade om pojkvännen handlar den här om svärmodern. Den förra var en autofiktion medan den här snarare bygger på känslor som författaren själv haft under livet men inte nödvändigtvis är biografisk. Men ska man tro på verklighetens pojkvän så har han som ett svar skrivit en egen bok utifrån sitt perspektiv. 

I all sin dråplighet och underhållning så är det delarna i backstoryn fram till flygplatsen som jag gillar bäst. Samtalet på flygplatsen där man får lära känna svärmodern är något styltigt men så är även relationen mellan dem. Språket är rakt och cyniskt. Det är svårt att gilla och sympatisera med huvudkaraktären periodvis men det är också det som gör att man gillar det. Ingen människa är perfekt, ingen relation kan vara perfekt och ibland funkar det inte alls på grund av en gemensam älskad och missbrukande person - och det gestaltar Frid på ett krasst, konstaterande och trovärdigt sätt. 

Minnen av honom av Collen Hoover

 

Kenna har suttit av ett femårigt straff för vållande av annans död när hon bestämmer sig för att återvända till staden där det hände. Trots att hon förstår att de flesta hatar henne är hennes största önskan att få träffa sin fyraåriga dotter som hon födde men blev tvungen att lämna ifrån sig. Farföräldrarna ansökte och fick vårdnaden om dottern Diem. 
När Kenna dyker in i stadens bar träffar hon barägaren Ledger. Ledger blir genast nyfiken på henne och känner inte igen henne som sin bästa väns mördare, som han hatat så länge. Snart blir det ett faktum och trots starka och tudelade känslor får de en trevande relation. Det gör det både lättare och svårare när Kenna förstår att Ledger är närvarande i Diems liv och lika beskyddande som om han vore hennes riktiga pappa. 

 

Det här var en stark berättelse om försvinnande, försoning och förlåtelse. Det var ingen feelgoddroman men inte heller en renodlad feelbadroman. Man kunde lätt förutse händelserna men hoppades i mitt stilla sinne på att bli överraskad. Det var något tillrättalagt men inget som inte var konstigt eller ologiskt på något sätt. Jag hade lite svårt att komma in i boken då de kommande elva kapitlen efter det första började med "Jag ...". Förstahandsperspektiv är ett knepigt grepp och det krävs ett varierat språk för att det ska bli bra. Svårt dock att veta om det är hos författaren eller i översättnigen det brister. Även korrfel kunde man se i den här utgåvan, både angående tempus och perspektiv. Strukturen byggdes upp med vartannat kapitel Kenna och vartannat Ledger, båda med hjälv av förstahandsperspektiv. Det var lite stökigt till en början men man kom in i det. Även kapitel där Kenna skriver brev till den framlidne Scotty byggs upp på ett fint sätt då de även har en funktion i berättelsen. Efter kapitel tolv slukade jag boken helt och hållet och det var inte bara en tår som fälldes vid flera tillfällen. 

Muslimsk feminist? Javisst! av Sarah Delshad

 

Det här en bok som beskriver livet ur både ett feministiskt och främst ett muslimskt perspektiv. Författarens egen defintion av muslimsk feminism är "den feministiska aktivism som utövas av muslimer, oavsett om den bygger på religiös argumentation eller inte."

Samtidigt som det är en fackbok där författaren reder ut och formulerar termer och begrepp så delar hon också med sig av egna livserfarenheter på så sätt att det dels liknar en självbiografi dels en självhjälpsbok. Hon rör sig mellan ämnen om Fatima Mernissi, härskarstrukturer, patrarkatets kontroll, psykisk ohälsa, att bära eller inte bära slöja och hur man tar tillbaka sin makt. 

Det är nog så viktigt för mycket av ämnet är ren psykologi och inte bara en religionsfråga, även om det utgår från en religiös kontext, vilket Delshad beskriver utförligt och bra. Hon har gjort en gedigen research och har strukturerat upp vissa kapitel som rena intervjuer och andra som röster utifrån som består av berörande historier. Jag gillade specifikt den om Sannah, mellan hamam och halal och Hiba, scener ur ett liv. Boken riktar sig till både muslimer och icke-muslimer och manar till att inte blunda för skadliga strukturer och istället våga obekväma situationer för att stå upp för orättvisor. 

Skriften i vattnet av John Ajvide Lindqvist

 

Det är midsommar i Stockholms skärgård och dukat till fest. Familjen och långväga gäster ska till att skåla när en motorbåt närmar sig. Två maskerade män reser sig och börjar skjuta. Prologen beskriver en sommaridyll som övergår till en massaker. 

Den före detta polisen och deckarförfattarinnan Julia Malmros har fått i uppdrag att skriva fortsättningen på Millenium-trilogin. Men när hon blir av med projektet skapas en mediestorm mot henne och hon flyr till sin stuga på Tärnö. Inte långt därifrån ligger Knektholmen där midsommarfirande hägrar men som slutar i död. Tillsammans med hackaren Kim, som hon lärde känna då hon gjorde research till sitt nu avbrutna projekt, och sin exman som blir spaningsledare för den s.k. "midsommarmassakern" börjar hon nysta i mordmysteriet på egen hand. 

 

Kriminalhistorier är vanligtvis inte den genre jag väljer att läsa i första hand, men när favoritförfattaren kommer med en och till och med syftar att göra en trilogi av det går det inte att motstå längre. Jag hoppades in i det sista att han skulle föra in lite skräckelement, men förutom det brutala dådet och en intressant men hemsk backstory för en av karaktärerna så är det en renodlad kriminalhistoria med allt som hör till. Polisarbete, privatspaning och jaktscener á la katt och råtta. 

 

Jag älskar hur Lindqvist återigen refererar till sig själv och sina, om man får kalla det så, misslyckanden. Huvudkaraktären som fått i uppdrag att skriva fortsättningen på Millenium-serien blev sedan fråntagen den när den var skriven och klar. "En annan handling" var vad som efterfrågades och det som Lindqvist själv fick höra när han befann sig i den positionen. Därav skrev han den här boken. Man behöver inte ha den bakgrundsfaktan för att se liknelserna mellan hans karaktärer och Stieg Larssons. Både våndor och inspiration som författare har skildrar han bildligt och väl och som alltid briljerar han i sitt språk och som gång på gång skapar både skriv-, läs- och livslust hos mig. Äntligen finns det en kriminalhistoria som jag längtar efter fortsättningen på. Slutet på denna första bok bådar att nästa kommer handla om Kim och hans historia mer och jag hoppas det inte dröjer allt för länge innan den kommer.

 

 

När jag skulle hem till lägenheten efter att ha sovit hos min mamma häromdagen upptäckte jag att jag hade åkt ifrån min mobil. Det blev några sekunders panik men konstaterade på en gång att jag inte kunde vända hem igen med min stora rullväska. Satte mig på tåget och kände rastlösheten i fingrarna men blev så fruktansvärt irriterad på mig själv. Varför denna känsla av nakenhet och handikapp, som att något väsentligt saknas en? Är jag så beroende av mobilen? Vad behöver man den där egentligen dumma fonen till? Spel och sociala medier kan jag klara mig utan, det är tidsfördriv så det heter duga. Sms- och telefonkontakt med vänner och familj är bra att ha men kan tillfälligtvis gå via sambon, swish är en smidig mymodighet men absolut ingen nödvändighet och resten klarar jag av via datorn tänkte jag. Så jag åkte hem med ny energi över att faktiskt vara av med den där äckliga tingesten. Det enda jag riktigt saknade var möjligheten att publicera recensioner på instagramkontot där jag kombinerar dem med bilder som jag såklart också hade i mobilen. 

Den moderna och digitala utvecklingen är alldeles för inrutad i våra liv och det är rent av tragiskt hur beroende vi är av den, och att vi måste följa med den. Vad hände med att författare bara skulle använda ord, konstnärer bara med sig själva eller caféer hålla på med kaffe? Plötsligt ska alla kunna allt, alla gör allt (!) och man ska kunna marknadsföra sig själv, vilket såklart är ett resultat av de sociala mediernas utveckling. Det leder i sin tur att man måste kunna det ännu bättre genom att bli expert på just sociala medier. För syns man inte finns man ju inte ... Eller? 

 

Självklart finns man oavsett om man syns eller inte. Men klimatet idag tillåter det inte. Man ska vara en supermänniska, annars är man inte värdig. Och så går fler än någonsin in i den berömda väggen. För man kan inte utan att offra sin psykiska hälsa klara av det samhället får oss att tro att vi ska göra. Många studier visar att man mår sämre av att ständigt ha koll på sociala medier och att man blir mer ofokuserad när man har fler bollar i luften. Man blir deprimerad, får sämre självbild, hjärnan förslöas (man kan ju hitta information i sista minuten), stress och sömnproblem är bara några exempel att nämna om man ska räkna upp nackdelar med mobiltelefonen och framförallt sociala medier. Cathrine Price skriver i sin lilla handbok "Hur du gör slut med mobilen" att man kanske tror att man är duktig på multitasking, men i själva verket är man bra på task-switching vilket betyder att man skiftar uppmärksamheten till olika saker, vilket i sin tur betyder att man inte hinner komma igång med något ordentligt då man skiftar fokus för tätt inpå. Hon jämför det med en bil som ska göra en tvär sväng - hjärnan måste sakta ned och byta växel varje gång man slutar tänka på en sak och fördjupa sig i en annan, vilket är en process som beräknas ta tjugofem minuter varje gång man utför den. Tjugofem minuter! 

 

Jag menar egentligen inte att man ska bojkotta allt vad sociala medier heter, mår man bra av tanklös distraktion får man göra det. Men som Cathrine Price också nämner i sin bok så är det problematiskt när den typen av tillstånd börjar bli ett grundtillstånd. Då bör man nog börja fundera över hur stor kontroll den där lilla saken har om en. En digital detox är bra då och då och medvetenhet om sina mönster är ett bra steg för att ta tillbaka kontrollen. 

 

På en annan not kan man låta de som verkligen vill hålla på med sociala medier få göra det och låta hantverksyrken få vara ifred. De som skriver ska få skriva, de som regisserar ska få regissera och de som vill göra kaffe ska få ägna sig åt det. Kaffepaus i all ära, men tjugofem minuter är dyrbar tid när man skriver. 

 

Tänkte först göra experimentet att vara av med mobilen i en hel veckas tid, men inser tyvärr att det är bra att vara nåbar när man har planer på gång. Det finns också en trygghet i att kunna ringa om det händer något, vad som helst. Och något som är ett ganska stort problem nu för tiden, tyvärr, är att bankid krävs för diverse köp och aktiviteter. (Nej, jag har inget bankid på datorn och ja, jag ska skaffa igen så att man har vid sådana här tillfällen.) Så det får bli att åka och hämta den ändå, men den får nog förpassas till någon vrå i väskan eller ligga i ett annat rum hädanefter, för det känns helt klart befriande att vara utan den. Måste erkänna att det är väldigt skönt att inte vara nåbar dessutom, det är egentid när den är som bäst!

 

 

Det här är en självbiografi som går att läsa ut på bara ett par timmar. Boken förtjänar egentligen ett större format, för det borde inte gå att skildra ett liv från barndom till ungdom och till och med vuxna händelser på bara hundrafyrtiofyra a5-sidor. Men hon gör det. 

Rydberg delar med sig av händelser från barndomen och hur hon blev mobbad i skolan, när hon som ung åkte till Amerika och bodde hos en värdfamilj, hur hon upptäckte det manliga könet och sedan i vuxen ålder började ta älskare. Även nutida händelser som hur modern insjuknade och hennes pappa tog livet av sig behandlas väldigt snabbt. Det ger ett ganska krasst intryck samtidigt som man får skymt av känslor som trots allt oundvikligen alltid finns med, även om de finns i skymundan. Därför hade man velat få del av en större bild av Rydbergs ändå intressanta tavla som är hennes liv. Trots att det är effektivt är det elegant. Familjeliv, klass och rasism är genomgående teman och berättelsens röda tråd.

På sista sidan konstaterar hon det faktum att de som älskar oss mest också hatar oss. Det är verkligen en sanning man både älskar och hatar. För självklart kan man inte hata någon man på något sätt inte bryr sig om.

Jag vet egentligen inte vad jag saknar, hon delger sina för henne betydelsefulla punkter, men jag skulle definitivt kunna läsa två hundra sidor till.

Alla borde läsa den här! 

Kort och gott handlar boken om hur man sköter sin lever. Antingen vill man hjälpa den så att den kan avgifta sig, eller så äter man fett som gör att den istället kommer igång med att producera galla för att förbränna det intagna fettet. Det är inte enklare än så. 

Många mår dåligt på olika sätt idag,   och det finns många olika sätt att må dåligt på oavsett om det handlar om enstaka symptom eller hela diagnoser. Lika mycket som Anthony Williams vill sprida sitt budskap önskar jag att så många som möjligt bara läser den här för att kunna förstå hur kropp och kost samverkar, och i förlängningen förändra sin kost - och hälsa. För man kan må så mycket bättre. Men det måste börja med medvetenhet. 

Allting börjar i magen. I magen sitter immunförsvaret. Och i magens hälsa ingår levern. 

Det här är den bästa boken av dem jag läst av Anthony Williams, för den täcker det mesta. Den beskriver tydligt och genomgående om virus och patogener och hur de göds av "fel" mat och som i sin tur ger symptom och sjukdomar som allt ifrån de flesta mag - och tarmsjukdomarna, hudproblem och hjärndimna. 

Sen är det svårt att göra det på egen hand, men man får kolla upp vad som passar bäst för de symptom man har och gå på det för att prova sig fram. Så länge man tar ett steg i taget och tänker att man ska få i sig något specifikt nyttigt, ja då har man inte utrymme att fylla på med onyttigt till slut. För som han också skriver om, omtanke till sig själv är också väldigt viktigt. Kan varmt rekommendera hans bok Kostguiden också där han räknar upp specifika råvaror, vad de tillför kroppen och vilka som motverkar olika specifika tillstånd.