The secret: dare to dream
Regi: Andy Tennant
Manus: Andy Tennant, Bekah Brunstetter, Rich Parks (baserad på boken The secret)
Skådespelare: Katie Holmes, Josh Lucas m.fl.
Miranda är en kämpande, ensamstående trebarnsmamma efter att hennes man tragiskt gick bort i en flygplansolycka. De bor i New Orleans när Bray, en mystisk man kommer på besök för att överlämna ett brev till henne med The secret som sigill. Men när
bara ett av barnen är hemma lämnar han det i brevlådan istället och som försvinner när stormen drar förbi. Han är positiv och hjälpsam då han erbjuder sig att fixa huset som förstörts i stormen.
Jag hade sett fram emot den här filmen och hade förväntningar därefter. Men tyvärr så blev jag gruvligt besviken. Istället för en story där huvudkaraktären borde ha fått lära sig attraktionslagen och de universella lagar som råder för att kunna leva
utifrån dem, så var det vilken story som helst med den vanliga enkla förklaringen som alltid ges. Boken är enkel och tydlig även den, så kanske borde jag förstått att filmen skulle gå samma väg. Men då Rhonda Byrne, författaren till den,
är medproducent till filmen trodde jag hon skulle göra mer av just den som en förlängning av sina böcker. Men icke. Rent filmiskt var den inte heller så bra. Dramaturgin och dynamiken var båda mediokra. Huvudkaraktären kändes inte som en
sådan, det var inte klart vem som var vad i förhållande till varandra och replikerna var övertydliga. Storyn i sig hade potential, men det hade inget med attraktionslagen att göra. Holmes var mycket bättre än sin karaktär och temat
låg mest i repliker, ytliga exempel och att det tydligt handlade om en negativ och en positiv karaktär.
Det jag hade velat se och förväntat mig var hur en karaktär tar sig från en situation till en annan genom att lära sig attraktionslagen och få erfarenheterna på vägen. Attraktionslagen handlar inte bara om tur; det handlar om att vara
i flödet, lyssna på livet och agera på möjligheter som kommer i ens väg. Det fanns det ingen skymt av i den här filmen. Det man ser är det man får, en mycket ytlig film utan någon som helst wow-faktor.
Jag for ned till Bror, Vi for upp med mor, Sen for jag hem av Karin Smirnoff
Med en norrländsk dialekt och ett unikt språkbruk har Karin Smirnoff gjort en succé med denna trilogi. Första delen skildrar Jana Kippo som åker ned till sin yngre bror Bror i uppväxtbyn Smalånger där han blev kvar medan hon åkte därifrån som ung vuxen.
Man får ta del av deras relation och barndom, hur de växte upp med en våldsam pappa som förgrep sig på Jana och en mamma som blundade för det. En död kvinna dyker upp och alla verkar ha älskat henne på olika sätt, och även om det är ett mysterium
tar det inte över berättelsen om den norrländska byn där hon börjar jobba inom hemvården och hennes tämligen märkliga, och sexuella relation med John.
Det är rappt, humoristiskt och effektivt skrivet samtidigt som det är en väldig långsamhet som man förknippar Norrland med. Smirnoff har ett alldeles eget språk, som hon själv kallar för Kippospråk, då hon inte alls använder sig av grammatisk korrekthet.
Punkter är det enda tecknet som används. I början var det lite svårt men man kom snabbt in i det.
Den andra delen beskriver hur Jana och Bror åker upp till sin mors hembygd i Tornedalen. Jana träffar sin kusin Jussi som hon inleder en relation med samtidigt som hon börjar jobba för att lyckas övertala Bror att komma med hem igen då han har blivit
en del av församlingen, som han enligt Jana blivit hjärntvättad av.
Den andra delen har ännu lite mer action, spänning och driv i sig. En fråga förblev dock obesvarad om jag inte missat något, vilket är lätt hänt i farten.
Den avslutande delen knyter ihop livet för Jana då hon åker till Stockholm för att ställa ut sin konst. Relationen med dottern Diana trappas upp efter att den stärktes i bok nummer två och man får lära känna hennes liv som det var efter att hon flyttade
från byn och allt som hade hänt med fadren, som hon kallar honom böckerna igenom.
Man kan inte påstå att det är någon solskenshistoria, den här trilogin. Tvärtom. Det är en skildring av hur liv kan förstöras, hur man kan ta saken i egna händer, förföljas av det i resten av sitt liv och att vara fast i just konstaterandet att man är
ett offer samt identifikationen av det man hatar själv.
En recension gör inte dessa böcker rättvisa, man måste läsa dem och komma in i hennes språkvärld för att verkligen få ut det bästa av dem.
Agnes Cecilia - en sällsam historia
Agnes Cecilia - en sällsam historia
Regi, Manus: Anders Grönros (efter Maria Gripes bok)
Skådespelare: Gloria Tapia, Mimi Pollak m.fl.
"I hela sin rygg, i nacken och bakhuvudet, kan Nora känna att det finns någon bakom henne. Stående i dörröppningen. Alldeles vid tröskeln. Lika stilla som hon själv. Väntande. Iakttagande."
Bokens första kapitel gestaltar vad som pågår i lägenheten där Nora bor med sin nya familj. Hennes föräldrar omkom i en bilolycka när hon var fem år gammal och fick bara veta att de rest bort. Vid berättelsens början är hon 15 år när familjen flyttar in i en ny lägenhet då hon får ett stort rum i en avskild, egen del av bostaden. Nora är en inåtvänd person, har en väninna som försöker banta och umgås helst med sin styyvbror Dag. När de ska tapetsera knackar de i väggarna efter ihåliga skrymslen och Nora hittar på det sättet gamla saker från en svunnen tid; ett gammalt familjefoto, en bok om ryska folksagor och en gammal klocka som slutat fungera. Snart börjar Nora höra steg som stannar utanför hennes dörr samtidigt som klockan börjar ticka och gå baklänges. Boken faller ned från bokhyllan gång på gång med samma sida uppslagen. Tillsammans med Dag tolkar hon de tecken som kommer i deras väg och den oundvikliga uppgiften hon måste ta sig an, att ta reda på vem Agnes Cecilia är.
Det här en så fin historia. Sällsam är ordet. Jag såg den första gången när jag var jätteliten och tyckte den var riktigt kuslig. Det är den fortfarande. Väldigt skickligt filmad film, och det är inte konstigt att den vann Guldbagge för bästa regi och foto. Otroligt vacker, både i berättandet och utförandet. Det är många namn att komma ihåg i ett långt gånget släktskap. Men vilken historia sen, med betoning på historik. Titeln anspelar helt rätt och jag kommer definitivt att läsa om boken i sommar. Gripe skriver så inlevelsefullt och filmen fångar hennes stämning exakt. Den spöklika kusligheten är inte för mycket och de mystiska omständigheterna känns varken forcerade eller tillrättalagda. Hennes bakgrund vävs snyggt in och kompletterar temat som genomsyrar hela berättelsen. När jag läste boken som ung kände jag rysningen exakt så som Gripe beskriver det, nu känner jag det i kinderna och armarna också. Detta är en mycket fin, sällsam historia som inte får glömmas bort!
Filmdagbok del 152
8/5 Richard Jewell 8/10
9/5 The secret: dare to dream 4/10
11/5 Black water: the abyss 7/10
13/5 Big miracle 5/10
14/5 The woman in the window 8/10
16/5 Stay alive 4/10
21/5 The strange house 7/10
23/5 Red dot 6/10
24/5 Army of the dead 5/10
29/5 I, Daniel Blake 5/10