Forgetmenot

Det går ju att fundera mycket över Closer och det den handlar om. Alla fyra skådespelarna är fenomenala i sina roller, och man sympatiserar med dem alla på olika sätt. Anna (Roberts) fick reda på Daniels flickvän direkt efter kyssen och var förödmjukad med rätta, men att hon senare fortsätter träffa honom är ju helt på tok. Han gjorde ju helt klart fel först i början, och man kanske kan tycka att det är rätt åt honom till slut. Och när Anna ligger med Larry för att få hans signatur på skilsmässopapprena, när hon är med Dan, är det inte mer än ett rättvist tillbakahugg. Om en människa går och är otrogen med en annan, så kan man nog med största sannolikhet förvänta sig att den kommer göra samma sak mot en själv så småningom. Det verkar lika logiskt att den som man är otrogen med kan gå och göra samma sak eller att falla för frestelsen på annat håll igen, eftersom det inte är en seriös sak att göra. Lika lössläppt från den sidan, med andra ord, om än mer beräknande. Det är dömt att misslyckas om en otrohetsaffär leder till ett förhållande. Jag tror helt enkelt inte på det. Inte när man vet på vilket sätt man började sitt s.k förhållande. Det är inte seriöst någonstans. Natalie Portman spelade Alice, Daniels flickvän, som dessutom jobbade som strippa. En kontrast till just den karaktären, strippa och ingen hora. Att hon låg med Larry (Annas då lediga pojkvän, eftersom hon var med Dan) var bara en engångsgrej, för att de båda var ensamma eller för sakens skull mot de andra. Larry att han låg med kärleksobjektet nummer ett för den som tog hans flickvän, och hon som kanske en mild hämnd mot Anna. Larry hade Anna runt sitt lillfinger, och det var nog sanna ord om att han älskade henne som en hund älskar sin ägare. Iskallt! Jude Law som Daniel kändes i alla fall som den mest varma och kärleksfulla av de alla. Det var kärlek på första ögonkastet när han mötte Alice, de verkade ha det mest äkta och förtjänade varandra. Det verkade helt fel att det var de som gick skilda vägar på slutet, och inte det andra paret. Men de förtjänade väl varann på sitt sätt också, hon som en otrogen och han som en hård en, ville ha henne i alla fall utan omtanke, för varför skulle hon få det ... Synd och rätt åt dem tillsammans på samma gång. Men mest synd var det för Dan, han förtjänade att Larry inte mer än rätt tog tillbaka Anna och att hon inte skilde sig från honom, men att Alice också helt plötsligt slutar älska honom fastän hon verkade ha förlåtit honom var riktigt synd. Men kanske var det ett sätt att skildra att det var han som gjorde fel från början och som förlorade mest på slutet. Alice förlorade även hon, fastän hon slutade älska honom. Hon kunde ha kämpat lite mer. Man måste kämpa för det man tror på. Kämpa för kärleken. Man ska vilja älska, och veta varför man gör det. Däremot tror jag att det går att förlåta, eller att försöka igen - för det är ju det som de har som är det seriösa, och man har förhoppningsvis lärt sig någonting. Man gör ju inte samma misstag ännu en gång, även om det blir svårt att lita igen så fullständigt. Men nog går det, om den man vill förlåta ber om det. Det vill säga att den ångrar sig, fel ord - snarare förstår. Ånger hjälper inte, gjort är gjort. Fel ord igen, förståelse räcker inte hela vägen om man inte använder sin insikt. Kamp, är ordet. Att kämpa. Om man vill. Vilja från båda håll. Kämpar man så går det. Visst finns det sådant som är oförlåtligt, men försöker man verkligen måste man också vara medveten om hur sköra man är.

Bröllop: Symboliserar oftast dina egna förhoppningar om lyckligt förhållande och äktenskap. Ser du en brud i vitt betyder det tur. Ser du en brudgum sias det om förseningar.

Kyrka: Symboliserar ditt sökande efter frid och lindring. Drömmer du att du ser en kyrka betyder det tur, men om du befinner dig inne i en siar drömmen om avslöjande hemligheter och problem.

Rosor: Ett mycket lyckligt omen som symboliserar god ekonomi och kärleksfullt äktenskap.

Vissen: Vissna blad eller blommor symboliserar något i vårt förflutna som vi vill göra oss kvitt och glömma.

Skidor: Åka s: framgång

Avgrund: Befinner du dig nära kanten till en djup avgrund ska du ta det som en varning. Faller du ner så väntar dig problem eller oro inför saker. Lyckas du klättra upp, så kommer din situation att lösa sig.

Klippa: Att drömma om en klippa är ett varsel om svårigheter. Men om du klättrar upp till toppen betyder det att du ska lyckas bemästra de faror som hotar dig.

Klättra: Om du drömmer att du klättrar är det ett tecken på att du anstränger dig för att få det du vill och önskar. Om du når toppen på det du klättrar uppför så utlovas heder, framgång och seger över motgångar.

Sorg: Om du drömmer att du har sorg, så väntar en tid av glädje.


Jag är livrädd för framtiden, även om jag tror att det går ... 

Kort svart hår som följer ett litet, perfekt format huvud och som mynnar ned i en smal nacke. Vill känna med fingrarna där, det sträva håret mot len hud. Varm solbränd, mörkbrun hud över axlar, armar och rygg. Tunna, smala armar men starka i sandens lek. Barnets glädje att vara barn, och dess allvar i leken. I tanken går jag fram och möts av ett par stora ögon kolla upp på mig. Kanske vill han komma upp i min famn. Kanske hoppar han ned i sin grävda grop. Jag skulle sitta på min filt och vaka varje ögonblick. Kanske vänder han sig om ibland och ger mig en busig blick. Men han skulle veta att han alltid har en hamn hos mig. "Underbaraste unge", skulle jag säga, "vad du är älskad!" I min omfamning skulle han säga till mig "Jag älskar dig också, mamma."

Sol, värme och bad. Stranddagar och jag tar till vara på dom till fullo. En extra bonus är att man för varje dag får nya strandgrannar att smyglyssna på. Familj på familj utlöser varandra. Det är så fascinerande! Pappor med sina små barn, tycker det är så fint när man ser män vara gulliga mot sina barn, eller större sällskap med flera band och samtalsämnen emellan. Och barnen! Barn överallt! Som leker i sanden, springer alldeles för nära ens filt så att det skvätter upp både sand och vatten och som tjoar. Men det är det värt, de är så gulliga - de flesta. Men det är oftast bara en som min blick slår följe med under timmarna på stranden, så att det nästan blir sorgligt när man vet att man antagligen aldrig kommer få se den igen när dagen är slut. Mörkbruna, små barn som påminner om finaste ... En liten sådan lekte precis framför mig igår med nyfunna killkompisar på stranden, grävde djupa gropar för att fylla med vatten som de hämtade med hinkar. Jag hade lagt mig på mage för att sola ryggen när jag kände något landa på mitt ena ben och som landade mellan mina båda två. En plastleksak i form av en gaffel med fortfarande lite blöt sand uppskyfflad på. Blaff! Förvånad vände jag och satte mig upp. Jag tyckte mig hinna skymta en lika förvånad blick i den lilla mörka pojkens ansikte, men han låtsades som att det regnade. Nästan så att jag själv trodde att det regnade plastgafflar uppifrån, hann nog inte riktigt förstå. Men som han grävde råkade han väl antagligen i sin iver tappa greppet när han bredbent skyfflade sand, så att den flög rätt på mig. Sötnosen då, inte kunde jag bli arg på en sådan.

Äntligen har jag blivit frisk att ligga på stranden och glassa. Med bikinin på, håret i en fläta och böcker i väskan tänker jag och mamma ligga hela dagen och bara njuta av värmen. Outhärdligt har det varit i värmen utan att kunna bada dessa dagar, men nu. När man kan gå med bara ben, höra måsarna skratta eller på sommarprat och man trivs i skugga lika bra som i solen, vet man att det är sommar. Som signaturmelodin till sommarprat ljuder, säger jag likadant: Sommar, sommar, sommar - härliga sommar.

Borta bra, hemma bäst - nej, jag kan inte vara mer olycklig över att åka hem. Som jag skrev i vår stugas gästbok igårkväll så saknade jag redan Åre. Nu när jag är hemma är saknaden enorm. Jag saknar bergen, de ger mig ett sådant lugn. Himlen har jag allt jämt över mig. Men att kunna komma upp och möta molnen är en bara förunnat i Åre. Säker som ett berg, skör som ett moln - finns jag som luften jag andas på toppen av mitt liv.

Längtar ...

4/6 Cast away 8/10
5/6 Änglagård, andra sommaren 5/10
7/6 Fanny Hill 8/10
9/6 Sex and the city 2 4/10
11/6 Bröllopsfixaren 4/10
14/6 Ps. I love you 9/10

Jag bestämde mig i sista minuten att följa med till Åre när pappa frågade om jag ville med. Om jag ville! Egentligen visste jag nog svaret hela tiden. Som att jag kunde tvivla! Det kändes bara så rätt när vi kom in i Jämtland och närmade oss Åre. Bergen syntes mot horisonten och i Åre tornades de välbekanta sådana upp. Är lika fascinerad som när jag var här sist, det vill säga för fem år sedan. Kan inte se mig mätt på Åre vyerna. Precis som då tog vi första dagen och åkte upp med kabinbanan för att vandra, först ända upp till Åreskutans topp, och sedan hela vägen ned. En kilometer rakt upp, fem för att ta sig ned. Man går inte rätt rakt ned, med andra ord. Det är en jävla väg att gå, och vi tog så klart den avancerade leden. Gissa vilken träningsvärk jag hade efter det. Har aldrig haft ondare. Kameran följde givetvis med på färden, men det går inte att jämföras med att se med sina egna inbyggda linser. Ofattbart underbarast! Vi satt högst uppe på toppen och intog vår medhavda matsäck, och kunde se Åresjön nedanför. Molnen rörde sig väldigt fort, det var både bra och dåligt väder, vi var ju uppe bland molnen. Vi var inne i molnen! Det var dimma som aldrig förr, må jag säga. Jag har ännu ont i mina hela, långa ben efter den promenaden, två dagar efteråt. Men det är det helt klart värt! Jag skulle göra det igen, om jag fick och kunde. Där uppe vill jag vara! Igår paddlade vi kanot på Åresjön nedanför. Träning för armarna den här gången, och blicken riktades mer uppåt än första dagen då man såg nedåt. Med vind i håret och berg runt omkring mig på alla håll, var det bara så självklart underbart. Här vill jag vara! Här mår jag bra. Här vill jag stanna, och dö. Den fullkomliga döden i en skärmflygningsolycka. Men nej, här vill jag leva! Den natten grät jag mig själv till sömns, men av lycka för en gångs skull. Boendes i en stuga i Duved ser jag ändå bergen, skog och grönska och just nu bara en massa moln. Det regnade idag, när vi gjorde en forsränningstur. Otroligt kul, och blött. Men det är det också värt. Vågor slog över så man trodde att man skulle välta i den vilda forsen, och man var tvungen att paddla i takt så man drev över, eller snarare in i vågorna. Det skummade upp riktigt ordentligt och hamnade till och med innanför våtdräkten ett par gånger. Jag hoppade inte i ån på slutet när man fick driva och simma in till land själv, så jag blev inte helt igenomblöt. Men blött var det! Blå himmel ska det vara, med vita härliga moln. Rätt vind så att man ska skärmflyga. Det var inte min tanke att göra det den här gången, men så fort vi körde in i Åre kändes det bara som att jag ville och tänkte göra det nu igen. Det slutar med att jag inte gör det i alla fall. Jag vill behålla minnet av det från första gången, och andra, när jag sist var här. Men jag tänker absolut göra det igen. Det är mitt hjärtas livs mål.

Hans åttonde utgivna bok i samlingen, och den åttonde lästa för mig. Har jag recenserat alla hans böcker kan jag ju inte låta bli att tycka till och kommentera även denna. Det var en mastig bok. Man lär känna Sherine, eller Athena som hennes adoptivföräldrar döper henne till, från barnhemmet som liten bebis och upp till vuxen ålder när hon själv är förälder. Paulo Coelho är verkligen genialisk i sitt skrivande. Som alltid funderar man över vad det är han egentligen menar, om han faktiskt känner människan ifråga eller om det är påhittat allting – utifrån sina erfarenheter, och sin tanke bakom pågående bok. I inledningen skriver han att han tänkte göra en traditionell roman av alla sina så kallade vittnesmål, men att han insåg att författarens uppfattning om huvudpersonen till slut måste påverka resultatet av hans efterforskningar.  Extraordinärt är när han, som han också har gjort i vissa av sina andra verk, avslutar med sina ”egna” ord och datum för dem, och inlämnandet för tryck. Denna gång skrev han därför ned vittnesmålen som sådana som han fått höra dem, av de viktigaste inblandade när det gäller historien om Sherine, Athena, häxan från Portobello. Boken handlar om denna mystiska kvinna som man lär känna boken igenom, genom människor till henne. Jag ska inte avslöja vem hon är, men hon är inte mer än vad hon är. Hon har en förmåga att komma i kontakt med ”den stora modern” en energi, vilken hon blir ett med när hon hänger sig åt det som hon kan hänge sig som mest till, dansen. Ett kapitel kändes skrämmande riktat till mig att läsa ...

-Vad är hemligheten med livet? Vi brukar kalla det för ”nåd” eller ”välsignelse”. Alla försöker nöja sig med vad de redan har. Utom jag. Utom du. Utom några få som olyckligtvis måste offra sig för en högre sak. Vår fantasi går längre än till världen runt omkring oss, vi går utanför våra egna gränser. Förr i tiden kallades detta för ”häxeri” – men som tur är har saker och ting ändrats, annars skulle vi redan brinna på bålet. När de slutade bränna kvinnor hittade vetenskapen en förklaring som kallas för ”kvinnlig hysteri”, och även om den saken inte leder till döden på bålet skapar den en rad problem, i synnerhet på arbetet. Men bekymra dig inte, snart kommer de att kalla det för ”visdom”. Håll blicken kvar i spegeln. Nå, vem ser du?
-En kvinna.
-Och vad mera?
Hon tvekade lite. Jag frågade igen och till slut svarade hon:
-En annan kvinna. Sannare, klokare än jag. Som en själ som inte är min, men som är en del av mig.
-Just det. Nu vill jag att du ska föreställa dig en av alkemins viktigaste symboler, en orm som bildar en cirkel och biter sig själv i stjärten. Kan du se det för dig?
Hon nickade.
-Så ser livet ut för sådana som du och jag. Som ständigt förgör och bygger upp oss själva igen. Allt i ditt liv har skett på det sättet, från övergivenhet till möte, från skilsmässa till ny kärlek, från banken till öknen. Bara en sak är kvar intakt – din son. Han är den röda tråden i allt, respektera det.
Hon började gråta igen. Men det var en annan sorts tårar.
-Du kom hit för att du såg ett kvinnoansikte i elden. Det ansiktet är detsamma som är i spegeln just nu, försök bejaka det. Låt dig inte tryckas ner av vad andra tänker, för om några år eller årtionden eller århundraden kommer tankarna att ha ändrats. Lev nu det som andra bara kommer att leva i framtiden. Vad är det du vill? Du kan inte vilja vara lycklig, för det är lätt och dessutom tråkigt. Du kan inte vilja bara älska, för det är omöjligt. Så vad är det du vill? Du vill rättfärdiga ditt liv – leva det så intensivt som möjligt. Det är både en fälla och ett rus. Försök vara vaksam mot faran och lev din glädje, äventyret att vara kvinnan bakom bilden som spegeln reflekterar.
Hon blundade, men jag vet att mina ord hade gått in i henne och stannat där. 
-Om du vill riskera att fortsätta lära ut, så gör det. Men om du inte vill, ska du veta att du redan har gått mycket längre än de flesta.
Hennes kropp började slappna av. Jag tog henne i mina armar innan hon föll och hon somnade med huvudet mot mitt bröst. Jag försökte viska några saker i hennes öra, jag hade ju gått igenom samma stadier som hon, och jag minns hur svårt det var. Saker som min beskyddare hade sagt till mig och som jag hade känt i min egen kropp. Men även om den här erfarenheten var svår, så var den icke desto mindre intressant. Vad för erfarenhet? Att leva som människa och som gudom. Att gå från spändhet till avslappning. Från avslappning till trans. Från trans till en intensivare kontakt med människorna. Därifrån tillbaka till spändheten, och så vidare, som ormen som biter sig själv i stjärten. Inte lätt – mest för att det kräver en villkorslös kärlek som inte räds lidande, bortstötande, förlust. Men för den som en gång dricker av det vattnet är det sen omöjligt att gå tillbaka och släcka sin törst ur en annan källa.