Forgetmenot

Hans åttonde utgivna bok i samlingen, och den åttonde lästa för mig. Har jag recenserat alla hans böcker kan jag ju inte låta bli att tycka till och kommentera även denna. Det var en mastig bok. Man lär känna Sherine, eller Athena som hennes adoptivföräldrar döper henne till, från barnhemmet som liten bebis och upp till vuxen ålder när hon själv är förälder. Paulo Coelho är verkligen genialisk i sitt skrivande. Som alltid funderar man över vad det är han egentligen menar, om han faktiskt känner människan ifråga eller om det är påhittat allting – utifrån sina erfarenheter, och sin tanke bakom pågående bok. I inledningen skriver han att han tänkte göra en traditionell roman av alla sina så kallade vittnesmål, men att han insåg att författarens uppfattning om huvudpersonen till slut måste påverka resultatet av hans efterforskningar.  Extraordinärt är när han, som han också har gjort i vissa av sina andra verk, avslutar med sina ”egna” ord och datum för dem, och inlämnandet för tryck. Denna gång skrev han därför ned vittnesmålen som sådana som han fått höra dem, av de viktigaste inblandade när det gäller historien om Sherine, Athena, häxan från Portobello. Boken handlar om denna mystiska kvinna som man lär känna boken igenom, genom människor till henne. Jag ska inte avslöja vem hon är, men hon är inte mer än vad hon är. Hon har en förmåga att komma i kontakt med ”den stora modern” en energi, vilken hon blir ett med när hon hänger sig åt det som hon kan hänge sig som mest till, dansen. Ett kapitel kändes skrämmande riktat till mig att läsa ...

-Vad är hemligheten med livet? Vi brukar kalla det för ”nåd” eller ”välsignelse”. Alla försöker nöja sig med vad de redan har. Utom jag. Utom du. Utom några få som olyckligtvis måste offra sig för en högre sak. Vår fantasi går längre än till världen runt omkring oss, vi går utanför våra egna gränser. Förr i tiden kallades detta för ”häxeri” – men som tur är har saker och ting ändrats, annars skulle vi redan brinna på bålet. När de slutade bränna kvinnor hittade vetenskapen en förklaring som kallas för ”kvinnlig hysteri”, och även om den saken inte leder till döden på bålet skapar den en rad problem, i synnerhet på arbetet. Men bekymra dig inte, snart kommer de att kalla det för ”visdom”. Håll blicken kvar i spegeln. Nå, vem ser du?
-En kvinna.
-Och vad mera?
Hon tvekade lite. Jag frågade igen och till slut svarade hon:
-En annan kvinna. Sannare, klokare än jag. Som en själ som inte är min, men som är en del av mig.
-Just det. Nu vill jag att du ska föreställa dig en av alkemins viktigaste symboler, en orm som bildar en cirkel och biter sig själv i stjärten. Kan du se det för dig?
Hon nickade.
-Så ser livet ut för sådana som du och jag. Som ständigt förgör och bygger upp oss själva igen. Allt i ditt liv har skett på det sättet, från övergivenhet till möte, från skilsmässa till ny kärlek, från banken till öknen. Bara en sak är kvar intakt – din son. Han är den röda tråden i allt, respektera det.
Hon började gråta igen. Men det var en annan sorts tårar.
-Du kom hit för att du såg ett kvinnoansikte i elden. Det ansiktet är detsamma som är i spegeln just nu, försök bejaka det. Låt dig inte tryckas ner av vad andra tänker, för om några år eller årtionden eller århundraden kommer tankarna att ha ändrats. Lev nu det som andra bara kommer att leva i framtiden. Vad är det du vill? Du kan inte vilja vara lycklig, för det är lätt och dessutom tråkigt. Du kan inte vilja bara älska, för det är omöjligt. Så vad är det du vill? Du vill rättfärdiga ditt liv – leva det så intensivt som möjligt. Det är både en fälla och ett rus. Försök vara vaksam mot faran och lev din glädje, äventyret att vara kvinnan bakom bilden som spegeln reflekterar.
Hon blundade, men jag vet att mina ord hade gått in i henne och stannat där. 
-Om du vill riskera att fortsätta lära ut, så gör det. Men om du inte vill, ska du veta att du redan har gått mycket längre än de flesta.
Hennes kropp började slappna av. Jag tog henne i mina armar innan hon föll och hon somnade med huvudet mot mitt bröst. Jag försökte viska några saker i hennes öra, jag hade ju gått igenom samma stadier som hon, och jag minns hur svårt det var. Saker som min beskyddare hade sagt till mig och som jag hade känt i min egen kropp. Men även om den här erfarenheten var svår, så var den icke desto mindre intressant. Vad för erfarenhet? Att leva som människa och som gudom. Att gå från spändhet till avslappning. Från avslappning till trans. Från trans till en intensivare kontakt med människorna. Därifrån tillbaka till spändheten, och så vidare, som ormen som biter sig själv i stjärten. Inte lätt – mest för att det kräver en villkorslös kärlek som inte räds lidande, bortstötande, förlust. Men för den som en gång dricker av det vattnet är det sen omöjligt att gå tillbaka och släcka sin törst ur en annan källa.