I'm gonna love you a little bit more
Jag har inte ens ont. Det bara är. Kommer. Håller på. Kan inte kontrollera det, sysselsätter fingrarna genom att skriva dessa bokstäver, försöker tänka på vad det är jag skriver och vad det är jag ska skriva. Det går inte. Inte med det här samtidigt, ser ingenting genom mitt töcken. Hör bara hur nästa låt börjar sjungas genom högtalarna, Jill Johnssons A little bit more. I'm gonna love you a little bit more, det är vad jag gör. Saknar. Vill vara med honom. Höra hans röst, inte Jill Johnssons låt som bara får mig att forsa ännu fortare av ångesten. Känna värmen, doften, styrka som bär upp och inte pressar ned. En låt på tre minuter borde få mig att ebba ut, men nej det bara fortsätter. Ser en solig dag ute genom fönstret, vill bada och sola med honom. Vill se skräckfilmer. Känna mitt hjärta slå när jag hör hans. Vill vaxa benen. Men har inga kläder, har blivit för stor och kan inte bara köpa nytt för att det sedan kommer bli för stort så småningom. Känner mig tjock. Vill bara att det ska vara rätt, och lätt. Allt annat än det här. Varför så långt ifrån? Hur ska jag ta hand om mig? När kommer den rätta tiden?
Frågor och funderingar med och utan svar
Idag fick jag ur mig alla sorts tankar som grämer mig inför min läkare. Det var jätteskönt, och skönt att hon är opartisk och förstår. Framförallt det där med att jag måste göra det som är kul för mig, att jag får jobba och hålla på med det som jag tror på och brinner för. Att jag ser det inte som att ha sitt största intresse som hobby, om man lika gärna skulle kunna jobba och få betalt för det och verkligen engagera sig i det till hundra procent. De som inte har några drömmar kanske inte förstår det, vad vet jag. Jag har inte någon aning om mina föräldrar eller deras föräldrar någonsin har haft drömmar som de har följt eller försakat bort, eller om det ens har existerat. Jag spottade ur mig äcklet som jag fick från krogen i lördags, att jag inte är van och för att det var länge sedan jag var ute och dansade. Killar som förföljer på dansgolvet, tafsar och vill jag vet inte vad (jo det vet jag, usch) och jag som har svårt att säga nej, vet att jag är för godtrogen. Hoppas på förståelsen efter att jag anförtrodde mig om det till en viss person, som det kändes som att han faktiskt förstod, men blev lite konfunderad vad som är skillnaden mellan den här gången och förra men är glad och lättad om det faktiskt är så. Då är det ju som det ska. Jag delade med mig av mina tvivel, saknader och fantasier, att jag verkligen hoppas på att han från manuspiloterna ringer och ger mig en chans, och sedan säger att jag har kommit in. Hur jag inte åkte tillbaka till Norrköping en sista gång, och hur jag i mitt innersta har bilder på att få göra om det där igen i en ny grupp men ändå att få träffa de gamla och få göra en sådan där pjäs som jag aldrig fick/hann göra med dem som regissörer. En annan fundering som jag har uttalat högt förut för bästa tjejkompisen, är att jag funderar på om jag borde eller ska/vill bara skriva till ett par stycken bara för att få det gjort och hoppas på att bli av med förflutet som det förflutna och få det till något nytt. Dessutom undrar jag fortfarande över hur man måste vara, om man kan vara odiagnostiserad och över tillvaron i sig. Jag vet inte vem som ska ge mig svaren ... Ett konkret tydligt svar jag fick av min läkare var ett positivt sådant, och det till att gå och se Melancholia av Lars Von Trier. Ja, den vill jag verkligen se. Jag hoppas på att få med mamma till att se en film som är gjord av honom, även om den är sorglig. Den visar ju inga scener på avklippta könsorgan i alla fall som i Antichrist, som ju i och för sig inte jag heller har sådan stor lust att se. Inte på storbild som på bio i alla fall. Men sorg med symbolik är bara genialiskt. Vill, vill, vill se! Övertygande svar, eller konstateranden snarare, att jag har varit länge på sjukhus pga djup sjukdom som uppkommit av flera orsaker ifrån samma under en viss tidsperiod det senare halvåret, förra året. Att jag måste fokusera på mig själv, mitt mående och min framtid, vilket jag inte är så bra på när jag hellre vill fördela ut det nöjda och det bra, även om det inte räcker till mig själv och istället får nöja mig med dåligt samvete. Jag blir skrämd av det faktum att jag ständigt får och har nya datum att passa varje vecka, när jag vill ha tid till annat och kunna bestämma in i förväg när man ska göra vissa saker samtidigt som jag skulle vilja vara lite spontan också, men som inte funkar så som det är. Men det svaret kan jag ge mig själv, var sak har sin tid.
Väder efter kläder fram och tillbaka
Det är väldigt konstigt väder nu för tiden. Det går fram och tillbaka hela tiden, och varierar från timme till timme. Man vet inte vad man ska klä på sig på morgonen, och imorse velade jag mellan att åka buss eller att cykla till tiden hos min läkare. Det var väldigt tjocka moln och såg ut som att det skulle kunna börja regna när som helst. Det är ju ändå bara vatten tänkte jag, och tog på mig kläder att ha under jackan för att kunna cykla. Men nej, det är inte så härligt att cykla om det börjar regna. Blåste gjorde det också, dessutom. Nej, det får bli bussen. Det kändes för tidigt på morgonen. In i det sista bestämde jag mig ändå för att cykla, jag sade till min egen spegelbild att det inte är så farligt även om det skulle börja regna fastän jag gissade på att det säkert ändå inte skulle göra det. Och jag skulle framförallt inte ångra det sen, när jag kommit hem igen. Så det blev att jag grenslade cykelsadeln och begav mig raksträckan in till närmaste "city". Det jobbiga med den vägen är bara att jag måste över samma långa gata två gånger på olika ställen, för att de som sagt bygger bostäder mitt i.
På ditvägen gick jag inte över gatan utan gick över på andra sidan rondellen istället. Det är en jobbigare och lite mer riskfylld handling, då det är två, tre till och med fyra ställen att gå över på trafikerat område, den första utan stoppljus. En röd bil kom och skulle in i rondellen, och jag trodde den skulle stanna först så som den saktade in, men när jag såg en gammal gubbe sitta och köra den och rullade fram utan att varken se eller se på mig så körde den rakt in och sen direkt ut ur rondellen igen. Jag bara skakade på huvudet när bilen efter i alla fall stannade för mig. Gamlingar! Jag klarade mig från regn, och när jag sedan kom ut hade det hunnit bli sol, och jag hurrade för mig själv att jag var duktig nog att lyssna på mina egna maningar att spara in på bussremsan. Bara för det gick jag och kollade på lite kläder, mer ögonshopping än att verkligen köpa. Men det är att sukta sig själv, jag tänker att jag inte borde shoppa. På vällingby torget gick jag fram och kollade på kläderna som hängde där, och fastnade för en grå-rosa längre topp med tre vita dödskallar med lite blingbling på. Hade inte tillräckligt med pengar på mig, och funderade nästan på att cykla fram och tillbaka en gång till bara för den. Men icke. Det hade dock varit snyggt med antingen vita eller svarta leggings under den. Får se om den hänger kvar på onsdag när jag ska dit igen. Då ska jag komma ihåg att korsa den långa vägen in istället för rondellen.
Bloggrekord
Som det har blivit ett rekord på över hundra sidvisningar av min blogg under dagen, med anledning av det nu heta namnet Gigi Goyette, ligger jag högt upp i rankingen på googles träfflista angående att jag nämnt henne i min blogg. Även, eller kanske framförallt det, Lilla huset på prärien, har varit ett hett sökämne på google och som man därifrån snabbt blivit länkad in på min blogg. Men det är väl delvis av samma svar man letar efter, kan jag tänka mig. Då måste jag, eller vill snarare, tillägga att ett annat alternativ av frågeställningen kan vara att hon helt enkelt var med en gång i tiden en kort period som statist. Men jag tycker ändå att det är långsökt att man kallar henne en känd barnskådis från den serien och blivit känd därifrån, eftersom ingen känner igen henne och denna undran faktiskt existerar. Inget namn som man lärt känna därifrån, och ingen större roll med namn kan hon ha gjort i serien. Men, ja ... Ingen människa som är värd mer att nämnas. Hon är sin egen skandal och vill väl bara ha pengar för att berätta om sitt förhållande som hon haft med Schwarzenegger. Otrohetsskandaler hit och dit, här och där ... Vem är näst på tur att avslöja sitt dubbelliv? Påven?
Kanal 8
På tal om tevekanaler och filmer så har jag upptäck kanal 8. Den är en sådan som visar filmer ibland så som trean, femman och sexan gör. En till likhet är även reklamavbrotten. Självklart. Fyran är ju döden för en film när det dessutom kan bryta av med nyheter mitt i. Speciellt i en skräckfilm när det är upplagt för att spänningen antingen ska förminskas, förstärkas eller ännu bättre/sämre ta det som en andningspaus mitt i - dvs förstöras. Så nej, är man seriös med att se på en film ska man såklart se en hyrd sådan, en egen eller en som visas på kanal tv4film. Men den kanalen har väl ännu färre människor kan jag tro. Men den finns även den här hos pappa, så här är jag filmglad. Sist jag såg på kanal 8 såg jag filmen River Wild med Meryl Streep, igår såg jag igen en film med henne i huvudrollen på samma kanal. One true thing, hette den. En mycket bra film med bra skådespelarprestationer från Meryl Streep och William Hurt som föräldrar till Renée Zellwegger. Meryl Streep spelar en döende mor i cancer och det var en sorglig film att se, men väldigt bra. Bra samspel och bra budskap, men hjärtskärande. Meryl Streep är underbar skådespelerska som väl också alltid spelar gemytliga roller. Jag fick dessutom veta under kvällen att pappa har haft konstant ont i bröstet av någon konstig anledning i en hel veckas tid, och då blev jag genast ännu mer känsligare. Jag behöver inte mer att oroa mig över. Det räcker att känna sådant i filmer, jag vill inte vara med om det i verkligheten. Inte än.
Gigi Goyette vs. Melissa Gilbert
Anledningen till att jag kom in på Lilla huset på prärien handlar om skandalen med Arnold Shcwarzenegger. Det skrivs att Gigi Goyette, den kända barnskådespelaren från Lilla huset på prärien, har kommit ut med att hon hade en relation i tio år med honom. Från 1975 till tre år efter hans giftermål med sin nu separerade fru, då det tog slut av att hon var tvungen att besöka sjukhus för att han var för hård i nyporna och för vilt sex. Ja, vill man honom så ... haha! Men som jag har betvivlat att hon är känd från serien så sökte jag runt på internet och läst att det finns tvivel och frågor från andra håll. Jag kan med säkerhet säga att hon är inte känd från serien, för då skulle namnet finnas med i den fulla castinglistan av Lilla huset på prärien. Jag har koll, vill jag säga med det ;) Jag gissar på att det är någon idiot som startade det som inte alls har någon som helst koll på varken serien, namn eller ansikten. Gigi Goyette kan möjligen vara lite lik Melissa Gilbert, men det är inte hon. Kan man komma överrens om det?
Melissa Gilbert Gigi Goyette
Lilla huset på prärien
Jag rescenserade precis dvd-boxen med första säsongen av Lilla huset på prärien på cdon.com och funderar på att köpa den. Jag har ett par vhs filmer liggandes med några avsnitt, de allra sista tror jag plus ett avsnitt med en stor björn kommer jag ihåg, som min mormor gav mig när jag var yngre. Åh, vad vi älskade den serien och hoppas på att den kommer tillbaka. Då, när jag var liten, gick den på teve och på olika kanaler vissa gånger. Men framförallt kommer jag ihåg den perioden när den började om från början igen när de hade visat hela serien. Jag var som en slav framför teven och såg om hela serien igen. Så bra är den! Vacker serie med så mycket innehåll och helt underbara skådespelarprestationer. Melissa Gilbert som var så söt som liten och växte upp till en vacker kvinna med rollen, helt underbart!
Rescensionen
Även jag är uppvuxen med serien då den har gått i repris flera gånger på raken på teve när jag var liten. Det var med min mormor som jag tittade på den första gången. Minns jag rätt är det 365 avsnitt totalt hela serien, dvs ett helt år. Men den gick bara på vardagarna kommer jag ihåg. Detta är kult och något mycket vackert, det är ju en verklighetsbaserad serie och det finns böcker av författaren Laura Ingalls Wilder. En grymt bra serie med suveräna skådespelarinsatser från dem alla. Underbart att Melissa Gilbert "växte" upp med henne som väldigt ung till vuxen års ålder. Rekommenderas att se för alla! Humor, sorg, späning, kärlek - livet som det var för några människor i Wisconsin på 1800 talet. Obs, den är självklart bara delvis uppbyggd på hennes liv. Är man intresserad av den riktiga Laura Ingalls ska man läsa om henne och böckerna av henne.
Dox: Det goda livet
Är det något som är tragiskt är det när människor inte vill något. Det var en fängslande dokumentär igår som handlade om två danska utfattiga kvinnor, dotter och mor, bosatta i Portugal. De hade levt i lyx efter att modern ärvde pengar och fadern som inte längre fanns i livet, hade förut älskat sin dotter för mycket, nej det kan man inte, men han hade velat henne allt det bästa. Och hon fick det bästa. Tills pengarna tog slut, och mamman blev äldre och ensam med dottern som i femtisju års ålder inte hade arbetat en enda gång i sitt liv. Som fortfarande bor under samma tak oc lever på sin mammas pensionspengar. Pinsamt! Men å andra sidan hade väl dottern rätt när hon utbrast i kritik mot modern att de skaffade barn, att hon skulle bli tvungen att prostituera sig, hon hade inte fått det liv hon hade förtjänat och det hon skulle få ärva av modern var borta och orsaken var uppenbar varför hon inte hade träffat någon eller fått barn. Men herregud människa, vill man något så gör man väl något åt saken. Vill man livet så lever man det! En kommentar var att hon aldrig skulle sänka sig till den nivån att arbeta, att hon skulle känna sig nedvärderad av samhället. Hon försökte i dokumentären få jobb som mäklare, men som hon handskrev ett cv som hon inte ens har något att tillföra (?) var hon inte erfaren nog att få jobbet. Haha, ja vad ska man säga. Tragiskt! Men den det var mest synd om var ändå modern. Hon satt där mest tyst och hörde på hur dottern som i fattigdomen köper och vin (?) och såklart blir full och skriker hur ansvarslöst det var av modern att inte ge henne ett bättre liv. Självklart är det föräldrarnas ansvar och beteende som gör till vad barnen blir, hur de uppfostrar och vad de ger för bild av pengar och annat. Men det är helt ofattbart att man som egen person inte har en egen vilja, tanke eller tro på något. Det om något är fattigt! Bästa kommentaren var av modern när hon satt i soffan och dottern stod upp och orerade om att hon skulle bli tvungen att prosituera sig; Det är du för gammal för. Hahaha, skön morsa! Det var det enda vettiga hon sade i dokumentären. Hon fick åka in till sjukhuset pga (hjärt)slag efter ett utbrott av dottern att hon inte stod ut hemma och hos henne. (?!) Men så stick då! Skaffa dig ett liv! Patetiskt! Vet inte vem det är mest synd om. De älskar ju ändå varandra, och de vet att dottern har misslyckats sig big time, av egen skuld och mammans och sin egen igen när hon i vuxen ålder inte kan förstå bättre. Stackars mor att dö ifrån och inte veta hur ens dotter kommer klara sig själv i livet.
Äldre av vad livet gett mig
Värdelöshet. Meningslöshet. Tomhet. Godhet. Varför jag? Varför min bästa vän? Varför är det så? Hjälp mig, led mig på rätt väg igen, ge mig styrka. Ångesten finns där, kommer och går som den vill i vågor, när den väl gör det är med en våldsam kraft som om den hämtar allt som finns att ta från källan där allt finns. Som stora tsunamin väller de över mig och pressar ned mig mot golvet. Skrik och gråt är mina utlopp och begränsningar, kan inget annat än kräla på golvet, hålla fast mig i något och kippa efter andan. Gräver ned fingrarna och håller hårt i mattan, faller bakåt och känner tyngden över bröstet som om hela jorden sänker sig och finner tag i bordsbenet. Med mycket möda drar jag mig uppåt, alltid uppåt, medan mitt inre fortfarande forsar nedåt. Bara jag står upp. Kan inte längre dölja min själ bakom mina ögon, de hänger tungt ned och gör mig några år äldre. Men jag står upp, även om det forsar, rinner, porlar och så småningom stillar sig.
Bonde söker fru
På tal om en annan tevekanal har ju årets teve bönder presenterats. Jag funderar allvarligt på att skriva till en av dem, eller två. Mjölkbonden Rickard som sken igenom teverutan med sina ögon och sitt leende fick mig själv att le löjligt. Speciellt när han visade upp sina kalvar, naw. Jag som älskar kossor, det var mitt favoritdjur som liten. Det skulle nog inte vara så svårt att skriva ett kärleksbrev till honom, haha. Men sedan är det ju fårbonden Fredrik också, eller lamm som man säger på Gotland. Om ungarna säger man lammungar - det vet jag. De är ju lika söta de! Dem kan man ju bära också, kalvar borde vara lite tyngre. Men så fina, och så roligt att se på när de tuggar. Jag skulle nog trivas att bo på landet. Skulle tänka mig att kunna dra mig tillbaka och bo lite på sidan om, men vill ändå kunna göra det som jag vill och tror på. Så att bli bonnmora på heltid kommer jag inte bli. Det krävs respekt och acceptans att leva ett liv ihop, till varandra och de egnas frihet och drömmar. Jag skulle göra det jag vill och tror på, det jag drömmer om och vara ärlig om det - och det får han acceptera. Men visst fungerar ett förhållande för det, om man blir kär och börjar älska varandra. Allt är möjligt när man älskar! Men jag har ju alltid tänkt att jag inte ska sitta i teve och bli kär, eller att tävla om det. Jag vill absolut inte dela med mig till andra tjejer, och bli utröstad om man mot förmodan skulle bli kär, och sen om han blir kär i flera. Nej, usch! Men det skulle vara ett äventyr i sig att få en veckas semester på en bondgård i sommar, och bara lära känna honom, vara ärlig och försöka få tid bakom kameran så att man kan förklara sig själv lite bättre utan att bli blottad i teve (vilket man inte får har jag hört om programmet) och få en bra vän om inget annat och kanske få större chanser till det jag vill göra genom den sortens kändisskap. Fast det har jag ju i och för sig redan bestämt att jag inte vill bli känd genom teve, om jag ska bli känd (det jag vill är yrket, att jag göra det jag vill och brinner för, men jag vet att det tillkommer kändisskap i och med det) ska det vara genom att att ha gjort något bra. Att ha skrivit det där manuset, gjort den där rollen och fortsättningen med den där boken som ska ge människor en stund av ro, tankeverksamhet och insikt. Bilden är tagen från tv4.se, han till vänster är kalvbonden Rickard och snutten i mitten bevisar väl vem hussen är, haha. De båda kommer nog få väldigt många brev att sålla ut, och komma bli filmade på sina gårdar med tjejer. Då skulle man hamna i teve i höst, bli rikskändis och kanske få en tryggad framtid på en bondgård med en rejäl man, haha ... Men nja, kanske är det överilat med tanke på mina känslor .. Den som lever får se!
Schlagerfestival
Jag är sjukt taggad inför kvällen. Jag är en schlagernörd, det erkänner jag stolt. Jag tycker dock att det var bättre förr, med en helkväll istället för alla delfinaler. Tävlingen i Sverige är roligast, vi vet ju vid det här laget att Balkan länderna röstar på varandra. Men vissa av dem kan ibland vara bra, och kan bli sådant som hörs på radio. Jag gissar på att Ungern med låten
What about my dreams? och Azerbajdzjan med duon som ser romantiska ut när de sjunger
Running scared kommer i topp med Frankrike som jag inte hört, men som tippas som vinnare i Dagens Nyheter. Irland tvillingarna ser ju ut som ett skämt och har ingen seriös låt, även om den är lite frän. Tur att vår Saade kommer efter dem. När jag och mamma satt och tittade på andra semifinalen då han tävlade, trodde vi verkligen inte att han skulle komma med. Vi hade gett upp hoppet när inte ens Dana International hade kommit med innan den sista skulle upp på listan. Vi tjöt lika mycket som när
Oh la la - låten med The moniker fick tredje högsta rösten och alltså inte skulle vinna i svenska finalen, när Saade och Sverige fick sista platsen i Eurovision finalen. Finland är först ut med deras Paradis Oskar, som ju är lite gullig men som nog kommer försvinna i mängden. Ukraina var väldigt speciell den låten också, men det var mest shownumret med sandkonstnären som gjorde den bra. Men Ukraina, Ungern, Frankrike och Azerbajzdjan tror jag kommer topp fem, topp tio och inte lägre än nummer femton tror jag Sverige får en plats. Danmark tror jag också kommer högt, eller hoppas det i alla fall - jag gillade den låten. Den som lever får se ... Just därför ska jag se ikväll! :D
(Bilden tagen från svt.se)
Drömmar bara för mig att tolka, men hur då?
Drömde en massa mardrömmar inatt som följde med mig till min läkare och som jag anförtrodde mig till. Om tsunamin, att jag var livrädd för att dö i en sådan. Jag och min mamma stod på en strand eller något och såg hur det började höja sig som en våg, vi sprang uppåt och alla blev varnade att det var en tsunami som var på väg. Jag och några klättrade i berg som för att komma iväg och uppåt, men vi förstod att det inte skulle bli till någon hjälp. Tiden jagade oss med vågen, vi visste att det skulle komma bli stor och vi visste inte hur lång eller kort tid vi hade på oss att fly. Vi sprang uppför trappor, innan vi förstod att vi var på Åland och skulle bli tvungna att ta Ålandsbåten till Sverige för att undkomma tsunamin. Jag var livrädd hela tiden, en fruktansvärd ångest att dö gjorde mig vild och jag såg och kände hur vågorna blev större och förde den stora båten framåt. Vi kom fram fortare än normalt, och självklart fick inte alla människor som hade rätt att följa med plats på båten. Jag hade någon med mig, vet inte vem, och var orolig att inte de två andra skulle hinna på båten. Men som tur var såg jag dem i vimlet av folk. Vi kom till kajen vid Sverige, och jag tror att jag till och med hoppade i vattnet för att simma sista biten trots den hotande tsunamin. Jag klättrade uppför en betongklump i vattnet och fick hjälp att komma upp. Vi visste inte när tsunamin skulle bli som högst och välla in. Anledningen till Sverige var för att vi skulle uppför Johannelundstippen som är en relativt hög backe, pulkabacke på vintern, här i Hässelby. Men även den skulle vara för liten insåg vi, och vi satte oss på ett tåg för att åka till Norrland och bestiga Åreskutan. Där skulle vi vara säkra. Vid avstigningen på tåget, glömde jag min vinterjacka i förvaringsutrymmet och därifrån började drömmen om. Det som var förvaringsrum på tåget blev istället ett sådant på Ålandsfärjan igen. Drömmen började om, och jag i min ångest blev istället handlingsförlamad, kunde inte uttrycka mig till skillnad från första drömmen där jag var mer aktiv. Lika läskigt var det ju för det! Det var också en fråga om att hinna och inte hinna, och jag kan inte längre erinra mig i vilken av drömmarna som vi hann och inte. Men döden kom aldrig.
Nattångesten som har varit en väldigt konkret sådan för mig i verkliga livet, tog sig uttryck i mina drömmar på samma sätt men på dagtid. Vi var de samma, och vi befann oss på Plantagen. Jag skrek och sprang därifrån, med smärta i ansiktet och rädsla i hjärtat. På vägen ringde jag polisen och bad dem komma hem så att jag skulle kunna våga gå in i mitt eget hus och ta mina saker. Jag var på min vakt, stod uppe ovanför huset för att se vilken väg han kunde ta för att komma ikapp mig. Samma dröm återupprepades, men denna andra gång kom en tant utifrån en bil och talade om att hon hade sett och att det inte var sant det som jag påstod, att jag hade blivit misshandlad. Som om jag hade provocerat, och ville bli slagen. Han kom där och då ikapp mig, och jag slog ifrån mig honom för att skydda mig. Och jag slog henne för att hon var dum i huvudet. Som om det var sant som de påstod, och jag kände mig som det - att jag var galen. Jag fick mina saker, men inte för min skull - utan blev istället utkastad. Det mystiska i dessa drömmar var att i den första versionen var sanningen att jag hade blivit misshandlad där på Plantagen, och sprang förtvivlad med någon i andra änden och visste att polisen kan ta lång tid på sig att komma ut till Hässelby - men det syntes ingenting på mig att jag hade blivit misshandlad. Däremot i andra versionen, där jag som en galning försökte skydda mig med våld och visa att jag hade blivit misshandlad utan att ha blivit det (?), syntes det tre röda revor av en hands slag mot min kind.
Ännu mer ångest hade jag i en annan sorts dröm, där jag var tillbaka på Marieborg. Jag var matt och svag, och jag svimmade lätt av. Hade mycket ångest, och det var samma sorts ångest som jag hade där på skolan. Ignoransen. Jag gick lätt undan, det kom ett par och försökte trösta förgäves, och jag såg hur det där gulliga paret som inte längre var ett par kysste en och samma tjej. Även denna dröm var nästan i två versioner, fast det var mycket ihopblandat. Jag var bra kompis med denne i nästa ögonblick, jag blandade nog ihop två personer dessutom eftersom det är tycke på olika sätt till de två, och jag var glad över relationen. Att det var precis så som det ska vara. Men sedan blev det bröllop, och det var inte mitt ...
Jag drömde första gången att jag skulle tillbaka till sjukhuset. Jag hade blivit sämre, och ville ta livet av mig, brydde mig inte.
En doft av kvinna om våren
Jag var i vällingby och träffade min läkare imorse, jag gick upp tidigt för att kunna få skjuts av mamma och fick vänta en halvtimme innan jag fick komma in. Jag tänkte att jag skulle kunna ta bussen hem istället, eftersom det skulle ta över en timme då jag vill prova ut och köpa en ny bh. Jag gick in på tantbutiken Twilfit, som bara har underkläder för att få hjälp med att prova och sådär. Jag var ensam i butiken när jag kom in, och hon frågade ganska snabbt om hon kunde hjälpa mig med något. Så hon mätte runt under brösten på mig och valde ut några till mig som jag skulle prova och se om de passade. Jag fastnade snabbt för två av alla dessa, och valde genast bort de av Calvin Klein p.g.a priset. Den ena kostade hundrafyrtionio kronor och den andra med gelé i sig kostade en hundralapp mer. Jag provade olika storlekar av dem, men hon sade efter ett tag när jag hade funderat på dem att den billigare av dem var för stor, eftersom det glipade på överkanten. Jag tyckte bättre om den, då den täckte lite mer av brösten och att den hade lite bryderi på överkanten. Men den andra satt som en smäck, dock väldigt tjock av gelé och det blev till slut den som jag köpte. Det var första gången jag fick hjälp, och så var det en bra sådan också. Ett bra köp, en bra bh som passar är a och o för en kvinna :D Det är en stor konst det där med bh:ar, olika modeller är olika stora och små. Samma storlek i en bh, är inte detsamma för en annan med samma storlek. Märkligt det där! Jag gick glatt ut, och skulle till att köpa mig en jordgubbsmilkshake för att kunna gå hem som jag dessutom hade planerat. en milkshakeapparaten var trasig så jag tog en glass istället som smälte i värmen. Mcflurry med daim och smak av apelsin, en dröm för mig! Kameran hängde över axeln på mig, satte upp håret i en svans och solglasögonen över näsan och började min vandring med högt huvud som om det inte fanns några bekymmer alls i världen. En underbar stund för mig själv i vårsolen. Nu har jag gjort min debut på två saker som kvinna inom bara en vecka.
De här två sötisarna såg jag i en liten sjö precis invid vällingby rondellen, en märklig plats som jag inte lagt märke till förut.
Även dessa söta
Bygger hus och förstör grönområden. Johannelundstippen syns i bakgrunden, där man inte längre kommer kunna skärmflyga ifrån nu när det kommer upp hus i vägen. Inte långa flygfärder, men ett par små har jag sett några gånger därifrån. Vilket sammanträffande angående mina drömmar som jag hade inatt, vilka kommer i ett inlägg.
Såhär ser det ut när man åker till Hässelby från stan. Ståendes på bron över vägen, jag trodde jag skulle kunna komma förbi bygget och smyga mig upp på toppen av Johannelundstippen, men nej.
Och här in mot stan
Istället när jag kom över bron slog en doftbomb emot mig. Jag vände mig om och möttes av en härligt stor häggbuske. Ljuvligt! Himmelriket nästa ... bilden talar för sig.
(Klickbara förstorade bilder)
Nu ska jag spruta på mig min underbara parfym som jag tycker har en doft av liljekonvalj. Jag skulle ville hitta, eller göra en, med doft av hägg. Syrenerna är inte utslagna än, men jag njuter av den här tiden innan. Häggen är underbar! Jag har redan döpt ett inlägg till
Mellan hägg och syren, så jag får hitta på något kryptiskt om detta ...
Rättelse
Viggo Mortensen är inte med i filmen Unfaithful. Däremot är Oliver Martinez det, och spelar den rollen som jag trodde Mortensen hade. Jag bev förvillad av att den nämnda scenen i A history of violence såg likadan ut som den i Unfaithful. Det gick lite snabbt där, det var ju nyheter när jag skrev det inlägget, och filmen höll precis på att börja igen när jag skrev de sista bokstäverna innan publicering. Och jag hade rätt! Det var en sexscen i en trappa, men det var då inget myspys där inte när hon inte längre visste vad hon skulle tro om honom. Det är ju skillnad på att passionerat älska någon än att älska någon för det den är.
A history of violence
Jag kör en snabbis, och bloggar om den pågående filmen som jag tittar på som går på kanal fyra. Det vill säga, det är reklam plus nyheter. Värdelöst att se film då egentligen, men ibland måste man ju och vill se om det går någon bra film på teve. Det går mycket olika fler filmer där som man kanske annars inte skulle se. Så jag rekommenderar ändå teve-filmer. Den nu är A History of violence, som jag har sett förr. Men umgänget har det inte, och jag sa bara att det är lite skjut och en intressant sexscen i filmen för att brorsan skulle säga till min pappa (?) att jag inte skulle få sitta och avslöja något om filmen. Det var ju inga avslöjanden precis, det stod om filmen i tidningen att caféägaren Tom skjuter två rånare och sedan förändras hela livet för honom och hans familj. Han blir stadens hjälte, och snart kommer några mystiska män som påstår sig känna honom som en helt annan person. Det var ett tag sedan jag såg den, så jag minns den inte helt. Jag trodde dessutom att sexscenen skulle komma lite längre in i filmen, men den kom ganska snabbt innan första reklamen i deras säng. Jag hade för mig att de gjorde det i trappen. Men det kanske kommer också. Viggo Mortensen är ju en grym skådespelare, och har ett bra utseende. Jag fick en déja vu av sexscenen, då jag kom att tänka på filmen Unfaithful som han också medverkar i och har sex med Diane Lane. Det ser ut som nästan exakt samma scen när han drar av trosorna på kvinnan under sig då han ligger mellan hennes ben. Han smyger sig ned och ... Kvinnoben och Viggo Mortensen, det är vad jag kommer att tänka på angående honom i framtiden, haha. Det kan inte vara lätt att vara en snygg skådespelare! Granska filmer och se vad vissa skådespelare har för roller. Viggo Mortensen, Johnny Depp eller Michelle Pfieffer ... De har alla utseenden och gjort sina prestationer.
Allergisk mot våren
En solig och alldeles, alldeles underbar dag ... Inte. Det finns alltid en baksida. Vårens baksida är att jag är allergisk mot den. Så jag säger bokstavligt talat snyft. Det kliade och rann om mig i värmen. Jag volonterade, elller okej det var pappa som ville att jag skulle hjälpa till, som arbetskraft för att städa runt de två tennisbanor som finns här på andra sidan av vår gata. Jag hade inget bättre för mig och tyckte det var bättre med lite rolig, eller åtminstone nyttig, och arbetande sysselsättning än att sitta inne med ångesten. Ångesten finns där ännu i kontrollerad form, men ute i solen var jag och svettades. Jättehögar med ris från träd som hade beskurits, och taggiga långa grenar som var ett rent helvete. Det dammade av grönt när vi drog isär och buntade allting i en container, och när jag sopade grus virlvade det upp i luften som smuts. Vi var rätt så många ändå, lite folk från tennisklubben medverkade såklart, och det gick relativt snabbt. En fin hund som hette Wilma, som jag senare fick veta var en blandning av golden retriver och border collie, låg och såg så snäll ut. Den blev lite rastlös och ville leka med en tennisboll som hussen slängde åt den ett par gånger såg jag. Men jag tyckte att den morrade lite åt mig när jag försökte säga hej. Det var skönt att komma ut och se och byta några ord med, för mig lite nytt om än "gammalt", folk. Det var personer i plus-minus min pappas ålder, som har spelat och de som inte alls har spelat mycket tennis. Det fick mig nästan att vilja börja spela lite själv, för sällskapets skull och som en under fikat var uppmuntrande till att det kanske är på tiden då för mig om jag inte spelat nåt. Pratade hundar med wilmas husse, och han den gemytliga och ganska (hur översätter man det engelska ordet good-looking med ett ord?) mannen konstaterade att det var en stark kontrast till att jag pluggat natur på gymnaiseskolan inte långt härifrån, men kommit in på kulturbanan istället eftersom jag pluggat film och teve. Jag kände mig för ett ögonblick berättigad i mig själv och i denna värld - och jag inser att jag kanske är för bra för mig själv. Att jag är så bra på att lura mig själv, att dölja allt det som gör att jag mår så dåligt. Annars kanske jag skulle må ännu sämre, eller så är jag bara bra på att hantera det helt enkelt. Jag vet ju att jag inte mår bra, och ibland kan jag verkligen inte tro att det är jag som har fått och kan få så mycket skit. Men idag var det också en stund där jag agerade utifrån att vad jag får, det ger jag också tillbaka. Jag tänker inte bara ta emot. Men självklart var det ett tillfälle att hugga i och inta min omgivng som ett Hey, jag är dotter till klubbens ordförande! Allvarligt skämt åsido, jag är glad för min pappas skull att han har ett intresse som han haft så länge som jag kan minnas och han har haft sin umgängeskrets, tenniskompisar, och att han nu tagit på sig rollen som klubbens ordförande på gott och ont. Jag hoppas att han gör det för att han vill det i alla fall och tror på det, och kanske kommer vi en gång att kunna mötas på samma våglängd.
Tartuffe
Åh, vad jag älskar den pjäsen! Och vad jag älskar Thommy Berggrens uppsättning av den. Jättebra, verkligen! Riktigt bra skådespelare, Johan Rabaeus som Tartuffe och Dan Ekborg som Orgon, och framförallt Gunilla Nyroos som Dorine. Är det en pjäs som jag önskar få spela någon gång i livet är det Tartuffe. Den handlar som nämnt om mannen Tartuffe som är en religiös hycklare och snyltare. Orgon älskar honom, lyfter upp Tartuffe från botten och tycker att han är en sådan hedersvärd person och vill ge allt till honom. Han vill att Tartuffe ska bli en i familjen, och bestämmer att dottern ska gifta sig med Tartuffe. Men hon, Marianne, är ju förälskad i Valére. Publiken får dock se en annan sida av honom längre fram i historien då Tartuffe har fått Orgon dit han vill och försöker förföra Elmire, hans fru. Orgon som ovetandes och naiv, tror mer på Tartuffe än sin egen familj, och Elmire iscensätter det som hände tidigare på dagen för att bevisa för sin man att hon talar sanning och att Tartuffe är en bluff. Pjäsen är en riktig komedi, och den är så bra uppbyggd av Thommy Berggren. Översättningen av pjäsen har Hans Alfredsson gjort. Jag och min mamma satt på andra raden, man kunde tydligt se minspelet hos skådespelarna och när schäslongen rullades fram där Elmire skulle förföra Tartuffe, kom den precis framför oss så att vi inte sen såg vad som hände efter den scenen i några minuter. Det är en nackdel att sitta så långt fram, men intressant. Jag tycker ändå kanske att man ska sitta en liten bit ifrån och i mitten så att man får del av helhetsintrycket. Teater är ju ändå inte det som händer i ansiktet som på film, där man använder sig av en massa närbilder. Mycket skratt, dels av pjäsen och dess handling, dels skådespelarnas prestationer. När Dan Ekborg med sin stora hydda skulle in under schäslongen och gömma sig för att sedan komma upp och stoppa Tartuffe att belägra hans fru. Också språket som flöt på som en smäck trots att den är skriven på vers. Nyroos var helt fantastisk. Riktigt bra, riktigt kul och riktigt inspirerande. En dag, en dag ... vill jag stå där. Tartuffe är drömmen, älskar den pjäsen. Men teater, teater ... jag kan bara sucka förnöjt.
Normalt?
Är det så här det är när man tar det lungt? Är sjukskriven? Tar hand om sig själv? Ångest är påfrestande för kropp och själ. Tankar och känslor utlöser varandra, vet inte vad som är vad. Vad är "normalt" för en "normal" människa i en "normal" värld?
Jobbiga dagar
Har gått runt några dagar med snuva och varit frusen. Har inte kunnat sova så bra när jag vaknat en eller flera gånger per natt och vrider på mig, jag somnar om, men det är påfrestande när man vaknar på morgonen och inte känner att man sovit hela natten igenom. Är dessutom så trött på att jag inte får prata! Ett ovanligt uttalande från mig. Jag har ju en läkare som jag i och för sig har pratat med när min mamma har varit medvarande, och kommit närmare mamma på det sättet, vilket är jätteskönt. Men nu de senaste gångerna är det som att läkaren och sjuksköterskan bara repeterar sig. Att jag lämnat medicin och fått utdelat, men som nu är bestämt att jag ska få ta hand om själv. Väntar på en psykologisk undersökning och känns inte som att jag får ut något av läkaren som bara verkar vilja träffa mig för att se att jag lever och säger samma saker, hur man ska gå vidare utifrån resultatet från den psykologiska undersökningen. Okej, ge mig en diagnos och hjälp mig! Jag trodde jag var deprimerad, måste jag ha en massa annat för att få hjälp? Jag vill veta hur man handskas med minnen, hur man gör när man inte kan leva utan någon men som man ändå inte kan leva med pga omständigheter. Hur man vet att man är lycklig eller när man går den vägen som är den rätta. Saker som bara mitt hjärta och huvud kan svara på och som jag redan lever med. Jag känner att jag för en gångs skull bara behöver prata med en snäll, lyssnande människa och som kan hjälpa mig att se på och klara av mig själv utifrån mina förutsättningar.
Läsa tankar?
Jag ska fritt associerande återberätta en skrämmande och märklig sak som hände igår när jag satt på tåget. Det handlar om tankar och vad mina vid den stunden var:
En man kom och satte sig mitt emot mig. En lång ljus man med keps, inget hår sågs skymta fram och när han tänjde ut och rullade med sina ögon blottades ett par ljust blåa sådana. Jag satt som bäst och tänkte på just inget anmärkningsvärt, men när han kom började jag uppmärksamma mina tankar. Jag kom då på mig själv att sitta och tänka på sex, och kände mig rent ut sagt kåt. Tänkte hur skönt det skulle vara för stunden, man borde passa på när man väl är kåt. Jag såg mannen framför mig kolla på mig med en underlig blick. Rädd för att han kunde läsa mina tankar, fastän det borde vara omöjligt. Jag kollade runt om mig på mina närmaste grannar, visste vad de inte visste vad jag satt och tänkte, eller fantiserade, om och vem som verkade mest lovande som en partner. De ljusblåa ögonen kollade på mig, och jag blev generad. Tyckte att han kunde se igenom mig. Jag fokuserade mina tankar på honom istället. Han såg dessutom ut som Jigsaw. En fåra löpte utmed hans kind, och jag gissade hans ålder på max femtio. Men han ser yngre ut. Inte ful, men inte snygg heller. Han kollade till på mig. Jag vände bort blicken och tänkte ännu en gång att han kanske läser mina tankar då de börjar ägna sig åt Saw. Att möjligheten finns att det finns människor som kan härma honom i verkligheten och hur sjukt det skulle vara. Tänk om han är en sådan! Jag är då inget offer för honom, tänker jag och hoppas att han tror mig om han hör mig, att jag gör det jag tror på, följer min egen väg och lyssnar till mig själv och tar inte livet för givet. Tankarna går då så till Marieborg och jag minns tillbaka, tänker på hur jag borde göra med det den närmaste framtiden. Saknar skolan. Jag stretchar nacken och ser bara hans keps på huvudet. Han kanske är blyg, tänker jag. Just då tittar han upp på mig under kepsen, och jag sveper undan med blicken som att jag inte alls satt och tittade på honom. Jag märker att en hund ligger ett par stolar framför mig. Jag ler och tänker söta tankar till den, då den ligger med tassarna och huvudet ned över kanten till tåggolvet. Mannen sätter sig lite snett på stolen som för att undvika att titta på mig. Någonting gnyr till och jag undrar om det är hunden eller tåget som låter. Mannen tittar bakåt som om han också har sett hunden. Jag tittar ut genom fönstret igen, tänker lite till. Möter hans ögon på snudd ett par gånger till och undrar om det verkligen finns de som kan läsa tankar. Läskigt! Han tittar upp och tåget börjar sakta in till nästa station. Han reser sig och går förbi mig till dörren. Jag tänker Hey mannen, om du kan läsa mina tankar, ge mig ett tecken. Ge mig en klapp på axeln eller vad som helst för att visa om du hör mig. Jag förväntar mig nästan att han ska komma fram, men ändå inte. Jag vänder mitt huvud mot min högra axel och spänner mig för vad som kan komma. Ingenting kommer och människor går av. Slött tittar jag ut genom fönstret över mittgången och ser folk välla ut på perrongen. Jag hinner inte märka det innan jag ser mannen gå förbi där ute och han vänder sig om och tittar in, direkt på mig.
Läskigt och spännande, och sedan slappnar jag av. Roar mig med tanken på att tänk om det faktiskt finns de som har gåvan att läsa tankar. Antingen var det väldigt många slumpar då hans blickar och gester passade till mina tankar, eller så läste han faktiskt mina tankar.
