Forgetmenot

Två nätter den här veckan har jag drömt om misshandel. Jag har jagat efter en person för att vilja slåss och jag tror jag hann med att kubba ned henne. Nu inatt när denna person helt sonika satte sig ned vid bordet där jag låg lutad mot och bara kunde höra rösten av, reste jag mig upp och tog ett redigt tag om håret och böjde bak huvudet för att ge ett sanningens ord. Om det är för att jag så gärna vill göra det i verkligheten, och att möta människan i fråga face to face är nästan ett faktum. Det vill jag ju knappast, och för att inte behöva slåss på riktigt göra det så gör jag det i drömmarna istället. Men det skulle vara så skönt ... Jag är nästan lite rädd att om människan så mycket som kommer det minsta nära mig, kommer jag helt enkelt bara klippa till henne. Oprovocerat. Så på samma sätt som hon skadar och gjort och antagligen kommer fortsätta att naivt göra. Men det vore som att sjunka till hennes nivå, och det tänker jag fan inte. Eller som jag drömde inatt, bara dra ett fast tag i håret och hålla ett hjärngrepp och ge ett sanningens ord. Spotta. Men jag vill ju egentligen inte! Fattar inte vad det är med mig. Det har blivit så som jag vill ha det nu, ett ingenting. Det räcker för mig nu att bara veta att det är ingenting, som inte är värd mitt hat. Men det är illa att veta att det finns människor man inte har någon respekt till, ingenting man önskar direkt. Men vad jag bara vill, bara en gång ...

No more dreams

Det sägs ju att när man dör brister silvertråden som förenar själen med kroppen. Den som gör att man hittar tillbaka till sig själv om man gör en utanför-kroppen-resa. Den som för mig känns knyta band till en annan människa. Den som alltid kommer finnas där oavsett fysiskt avstånd, när allt som spelar roll är hur nära hjärtat man har någon.

Första gången på länge vaknade jag med ett något lättare, eller kanske snarare gladare sinne. Med det tillägnar jag bloggen det första jag gör på dagen, har inte ens gått upp ur sängen. Kravlade mig bara ned mot fotändan av sängen och stoppade i sladden och kröp upp med datorn i sängen igen. Så nu ligger jag här lite sömndrucken, och med en liten antydan till leende. Solen skiner dessutom. Jag vaknade ju i och för sig av mig själv också, en timme innan alarmet, trots att jag vaknat några gånger under natten. Mycket och konstigt har jag drömt under natten också. Det senaste jag minns extra tydligt var att jag matade en kanin med vindruvor. Men jag har också sett ett fartyg sjunka, rott med en liten pojke över Atlanten, gått i skogsmiljö, träffat släktmedlemmar och berättade om några av mina sökningar till skolor som vissa missförstod, att en kille här på skolan var hög och ville prata med en flicka och att jag var enda i närheten av den som han pratade i telefon med som jag fick ta över och höra att han var olyclig över en tjej han tyckte om, att jag missade en buss och väntade på pappa för att han skulle skjutsa men ändå missade min tid hos frisören, om en 7up burk som en kille hällde ut för att skölja sin sko och att jag glömde bort en dans under uppvisning och att jag satt där som en katastrof, det var hemskt, men ändå inte för hemskt. Jag hade ju bara glömt ... Dessutom drömde jag som jag kan göra ibland om filmer, att jag ser en som att det händer i min dröm, fast jag inte ens har sett filmen ifråga. I natt var det Tandläkaren, som jag kommer ihåg att jag såg en gång när jag var liten och stod med mamma och skulle hyra film. Den stod på en speciell hylla och hade texten 18-års gräns på omslaget. Men jag har dessutom hört sägas att den ska vara äcklig. Att han tar sin fru och spänner fast henne i tandläkarstolen och drar ut alla hennes tänder. Det var dessutom det som skulle hända i drömmen, eftersom det är det enda jag vet om filmen kanske, men jag såg/drömde det aldrig - bara att han misshandlade hennes huvud så att han skulle kunna bära henne till stolen utan problem.

Mycket drömmer man, som sagt ...



  

Att man kan vara så känslomässigt bunden till någon, det visste inte jag. Nu förstår jag innebörden av låten Said I loved you ... but I lied.

You are the candle, love's the flame
A fire that burns through wind and rain
Shine your light on this heart of mine
Till the end of time
You came to me like the dawn through the night
Just shinin' like the sun
Out of my dreams and into my life
You are the one, you are the one

Said I loved you but I lied
'Cause this is more than love I feel inside
Said I loved you but I was wrong
'Cause love could never ever feel so strong
Said I loved you but I lied

With all my soul I've tried in vain
How can mere words my heart explain
This taste of heaven so deep so true
I've found in you
So many reasons in so many ways
My life has just begun
Need you forever, I need you to stay
You are the one, you are the one

Said I loved you but I lied
'Cause this is more than love I feel inside
Said I loved you but I was wrong
'Cause love could never ever feel so strong
Said I loved you but I lied

You came to me like the dawn through the night
Just shinin' like the sun
Out of my dreams and into my life
You are the one, you are the one

Said I loved you
But this is more than love I feel inside
Said I loved you....But I lied

♥

Jag har varit låg hela veckan, både fysiskt och psykiskt, så jag har legat lågt - bokstavligt som bildligt talat. Låg i sängen mest hela tiden med en sprängande huvudvärk som av en kortslutning, och blev förkyld på kuppen. Men nu har våren kommit med solstorm. Jag och L repeterandes vår dialog i solen, och en cykeltur fram och tillbaka till Arvika med K gjorde dagen värd sin existens. Kanske når solen ända in, och gör vår även i hjärtat på mig. Behövligt! Visst måste det även regna ibland, men jag hoppas att det blir små lätta moln och inte ett mörkt, stort.

Härom natten vaknade jag av att jag krampaktigt höll tag om mig själv, som för att skydda. Jag visste inte om jag drömde eller inte - jag kände hur armarna fäktade, axlarna spändes och ögonen förvirrat öppnades för att lika snabbt falla tillbaka in i drömmen. Dröm och verklighet går ihop och isär om vartannat - kan inte förstå varken det eller det andra. Känner mig inte vilja vara vaken, men livet kommer ikapp en även i drömmarna.

Dagar har gått utan att jag bloggat. Vet inte längre hur jag ska ta mig uttryck. Känner mig osynlig, otillräcklig mig själv. När man gjort sig uttryck men ändå inte blir förstådd, då ger ens inre upp den yttre striden och kroppen blir sitt enda uttrycksmedel. Oförstående förstår man att man kommer förbli obesvarad, och man tappar bort sig själv fast man då som bäst borde känna vem man är. Men när man inte får tillbaka ett likadant intryck, som man nyss gav uttryck för - då är det vilset.