Forgetmenot

Sådan otrolig leda över hela tillvaron. Dagarna på stranden är likadana. Stillaliggandes i flera timmar i hopp om att bli brun. Korta, svalkande dopp så att det inte börjar göra för ont i stortån. (Något konstigt som jag bara lider av när jag badar, vilket bara känns i den högra dessutom.) Helblå himmel utan moln ger ingen vision av att flyga. Boken som jag för tillfället läser gör inget bra intryck på mig. Bäst att läsa ut den ikväll, bara åttio sidor kvar, så att jag slipper den sedan. Jag skulle ha träffat någon idag som inte hörde av sig på hela dagen. Tur nog förstörde jag inte dagen genom att inte följa med till stranden för den sakens skull. Tur nog bokade jag aldrig biobiljetter till Batman - The dark knight. Själv dör en liten del av mig som vanligt. Hur länge till kommer jag att orka med detta? Att alltid komma i andra hand. Ingen respekt någonstans. Någonstans finns ändå viljan kvar och gruvar, men skulle man ge efter häller man bara mer vatten på sin kvarn att hata sig själv. Det är fascinerande att se hur man med bara sin närvaro blir utnyttjad, låter sig utnyttjas. Vilket måste betyda att man lider brist på respekt till sig själv om man tillåter sig utsättas. Brist på självrespekt. Det låter så hemskt, vill inte kalla det så - men varför känns det då så?
 
Vad ska man göra när man inte vet om man kan tro på att kunna lita på någon?

Har man inte tron på att man kan lita på människor, överlever man inte mänskligheten. Ingen naivitet i världen kan ändra på det - annars är man cynisk. Mer än så, man skulle helt enkelt inte orka med människorna ifråga. Men om det däremot går tvärtemot denna princip, att tron blir för övermäktig mot en och så stark, att det tar över och gör en mer illa än att vara vägledande - ja, då har man som människa istället förlorat en liten del av sig själv till den. Något har försvunnit utan att man tappat det, man har blivit sig berövad på den. Man har blivit utnyttjad. Och man har själv bidragit till det genom sin närvaro, låtit sig utnyttjas. När någon inte behandlar en som om man är något värd, är man då värd något? Om man låter sig utnyttjas, har man respekt till själv då? Var är självrespekten när man låter sig utnyttjas? Ingenstans, och det är det värsta - att tvivla på och inte veta var man har sig själv. Och man frågar sig själv hur man kan orka tycka om och ha respekt till andra om man inte har det till sig själv - som ju är ett resultat av deras handlingar mot en.

Sannerligen är det så att om man inte orkar med andra, nej då orkar man inte heller med sig själv. För att orka med sig själv måste man orka med andra. Och det kan man enbart göra om man har tillit ...

 ... Ja, då ska du bara se våra föräldrar!

Mohaha ... Bror min ja, han är nästan en kopia av (idol) Danny. Har jag tyckt från dag ett då han blev rikskändis. Bortsett från hårfärgen. Frisyren kan såklart ändras från dag till dag, men annars .. Ja, väldigt lik - måste betyda att brorsan är snygg ;) i tjejers ögon. Det är ju bara inte lite svårt att se hos sin brorsa sådant som man generellt kollar efter hos killar. Man spanar ju inte dirkekt. Om brorsan är Danny, vem är då jag lik? Har fått höra en massa om jag ska vara ärlig. Min mormor brukar tjata över att jag är så lik Charlotte Perelli, men det håller jag nog inte riktigt med om. Ok, när jag fotograferade mig i en fotoautomat sist var det så bra färger i den att jag faktiskt blev lite lik henne. Hon brukade även säga att jag är lik Helena Bergström. Men det är jag ännu mer emot. Däremot kan man se likheter mellan Bergström och Perelli; deras breda och lite lutande panna, samma smala kattlikna ögon, lång näsa och lika stor mun båda två. Har hört av flera olika personer hur lik jag är Isabella Scorupco, och från ett håll har jag till och med fått höra att jag påminner on Michelle Pfieffer (alias Catwoman, andra Batman-filmen) som jag alltid beundrat. Så det var lite kul. Men mest håller jag nog med om att Scorupco skulle kunna vara min syster. Men allra mest vill jag såklart vara mig själv :) Tycka vad man tycka vill .. Eller det kanske man inte kan när det gäller just utseende? Något som jag lärt mig, speciellt från senaste avsnittet av Pussycat Dolls då olika personer betedde sig olika, är att även vackra personer kan vara fula beroende på hur man är som person. Det är inte snyggt någonstans om man inte har ett fint inre. Vilket ju såklart också kan bero på olika personer, vad de tycker olika. Så visst kommer utseendet med personligheten, och inte tvärtom. Skulle det mot förmodan hända så vet man att det är utseendefixerade personer - vilket man också kan diskutera om...  

Kärt barn har många namn.

Elakt barn har ännu fler namn.

Snällt barn har ett namn: sitt eget.

Tidigare idag bläddrade jag igenom alla de fotoalbum som jag fyllt ut med mitt liv. Allt ifrån julaftonar, familjesemestrar, midsomrar, skolavslutningar och skolresor i olika omgångar. Någonstans fick jag syn på en kille som gick i samma klass som jag en gång, och som blev den förste som kom att fråga chans på mig. Själv fattade jag ingenting. Bara han och jag som stod och bredde mackor i matsalen, och en fråga som kom från ingentstans: Vill du bli ihop med mig? Hörde jag rätt? Jag kollade upp lite snabbt och insåg att det bara var vi där, men han stod och bredde på som om ingenting hade hörts. Han? Till mig? Det kunde inte vara möjligt. Varför skulle någon vilja bli ihop med mig? Överrumplad gick jag därifrån med mina färdiga mackor och lyckades med att tydligen inte tänka mer på det. För mer minns jag inte. Det kunde ju som sagt inte vara möjligt. Det fanns inte i min värld. Och även om det hade gått ordentligare till, hur hade det gått då? Hade jag blivit ihop med honom? Hade jag av ren förvirring sagt ja av utan att veta vad det innebar eller dumdristigt sagt nej? Det kommer jag aldrig få veta, det blev som det blev - kanske av rätt skäl. Möjligheten att bli ihop med någon, att någon skulle fråga just mig och fenomenet killar överhuvudtaget fanns inte i min värld som liten. Jag drömde efter större saker. Och så fick jag uppleva större ting. För vad visste man då, i förhållande till det man vet nu? Byt ut frågan får jag chans på dig? mot vill du leka? Ändå hoppas jag att han inte fick bestående men för livet, av den lilla men nog stora händelse som måste ha krävt av honom största möjliga mod för att kunna ljuda dessa ord. Tänk om jag var den första han frågade ..?

Några dagars frist på Åland har gjort gott på mig. Det är en helt annan atmosfär när man stiger av bilen och det genast slås en pust av havsluft emot en. För det mesta var det bra väder, om inte så blåser moln bort ganska fort där ute - i landet som bara består av öar. Sol och bad, god mat (en kväll hade vi kräftskiva) och en båttur i stora vågor blev av. Det var aldrig en lugn dag för en riktig båttur, men glad blev jag när vi i motvind försökte oss ut. Inte lika kul med det snabba beslutet att vända tillbaka, i medvind dessutom (!) Jag vill ha fart och fläkt, och det med råge. Därmed kan jag tillägga att jag kan drömma väldigt mycket just på Åland. (Som om jag inte drömmer mycket ändå!) Men just dessa dagar drömde jag bl.a. om vanställda psykopater fastkedjade i varandra på olika delar av kroppen, som jag någonstans skulle bli inlänkad till. Men också om skärmflygning - igen. Med det kom jag i många tankar om morgonen därpå. Det enda jag ville var att skärmflyga, och innan jag visste ordet av det var jag redan uppe i luften. Men trots att jag satt fast i en tandemflygare med en skärm, föll jag. Huvudsaken borde vara för denne att offra personen för att rädda sig själv - men inte där och då i drömmen. Han offrade, eller rättare sagt riskerade sitt liv framför mitt. Han släppte upp skärmen så att han också föll för att kunna hinna ta tag i mig. Det enda jag kunde tänka var att mitt liv var räddat med stora risker, när jag krampaktigt höll fast. Lyckligtvis flög inte skärmen iväg och vi seglade säkert ned. Det är lättare att längta och vilja uppåt - men ned kommer man ändå alltid utan undantag. Sista dagen innan vi skulle börja åka satt jag i solen och njöt i fulla drag när en havsörn kom seglandes över mig med sina stora vingar. Ett slag, två - och den seglade säkert hundra meter. Den drog sig över åkern och försvann bortom skogen på andra sidan. Fem minuter senare hördes ett skrik, som av en fågel som varnar för örn. Eller kanske till och med från ett skadat djur som satt fast i klorna på den. Det finns bestämt en räv där omkring, vilken jag förstås inte sett med egna ögon. Men ett råddjur fick jag syn på en morgon när den stod lite längre ned mot vattnet och betade gräs. När den upptäckte mig stod den blickstilla och kollade på mig. Jag försökte sända iväg en tanke till den att inte fly mot skogen, för där brukar man skjuta - och det vet man aldrig vad de siktar på. Som av ett under måste den ha hört mig för den fortsatte att äta grönt och kliade sig med båda bakbenen vid öronen innan den med ett bokstavligt talat skutt hoppade iväg in mot vassen till närmaste skog. Men tyvärr är det väl den andra skogen över åkern som djur brukar hålla till. Hoppas den klarar sig från både skott och örnklor.

Att en liten fråga kan vara så betydande ... Den minsta lilla som kräver så mycket mod att våga ställa. Men om man inte vill ha svar på den då? Måste jag ändå ställa den? Man ställer väl en fråga för att man vill ha svar. Självklart vill jag ha svar. Vill veta. Det räcker med att ha fått den uttalad, högt. Och inte bara för mig själv. Då har jag ju i alla fall frågat. Om jag inte får svar eller får ett som jag inte vill höra, ja det är inte mitt problem så länge jag inte fått höra det. En fråga utan svar, jo det måste också vara förargligt. Låt tystnaden tala, mjovisst - man kanske kan svara på frågan själv. Eller försöka ta reda på svaret från den personen genom att bara lyssna på hur den personen är och vilka dennes motiv är med en. Den lilla frågan, som kunde ha förändrat allt som skulle komma att komma, där och då. Kunde jag ha sluppit allt lidande? Och all den tvivel och fruktan att man inte var densamma som denne var för mig? Det är inte samma fråga nu. Det är en fråga av en annan sort. En som kan bestämma allt som kan komma att hända i framtiden. Säger jag emot mig själv nu? Nej, det är en fråga av tvivel som antagligen kommer besannas. Den första frågan var ingen självklar fråga, ville inte att det skulle bli en fråga. Jag borde ha fått "svar" så att jag hade sluppit formulera en fråga av det. Kanske kunde jag ha förstått, svarat på det å dennes vägnar  - men ibland vill man få det berättat för sig. Vill få höra det sägas högt, så att det enda man kan göra är att ta emot det, och slippa undra varför. Varför man inte fått höra det, varför man inte fått ta del av det, varför man inte räknas in i att få veta - varför?