Forgetmenot

När tiden stillnar hörs musik
och allt blir mörkt.
Ljus strålar ut från en aura så stark som får ett par ögon att bländas
och som inte kan slita blicken från det som långsamt närmar sig.
Man vet inte vem det är som rör sig,
hon eller han?
Rummet dem emellan blir mindre
och frånvaro blir till närvaro.

Händer som möts,
kroppar som närmar sig som i en omfamning,
en kind som tvekande lägger sig mot en annan.

Tätt, tätt intill har man nära till ord,
ljuva ord som lätt kan viskas fram
utan att ljuda med en fördömande röst.
Äkta ord som kommer inifrån.

Man vågar sig in i djupet av ett par ögon
och ser sig själv.
Snabbt nuddar läppar vid varandra,
som lovar att det finns mer att hämta.

Musiken tystnar,
händer lämnar varann.
Ögon sluter sig,
kvar är mörker.