Forgetmenot

Ikväll var jag och såg Hair på stadsteatern med Marika. Jag hade inte tidigare sett filmen, så jag hade ingen uppfattning om vad den handlade om och det var lite svårt att hänga med i storyn. Men fullt ös var det, det är en musikal rätt igenom som handlar om ungdomar på 60-talet som gör revolt och pekar finger mot de vuxnas värld. De lever som hippies, använder droger och har fritt sex. Jag var helt såld på en skådespelare som fångade mitt intresse på en gång, fastän han inte hade så stor roll. Han var en av tre mörka killar, och han var den största av dem i hela sin gestalt. Mörk och behaglig röst hade han också när man väl hörde honom prata. Det roligaste av allt var att det var mycket naket i pjäsen, i en scen stod alla skådespelare på ett led helt nakna och blottade, och där satt jag och M på åttonde raden och mös, haha. Det var många med i uppsättningen att det nästan var svårt att ta in ibland vad som hände. Det var bra musik rätt igenom och när de sjöng sista låten Let the sunshine in och tog emot applåder reste sig i stort sett hela salongen för dem. Underbart härlig stämning, vilket var behövligt för oss båda två! Heta var de på stora scenen, speciellt när de hade skvätt någon sorts vätska över främre delen av scenen och slängde sig för att glida kana längs hela scenen spritt språngande. Så det blev rent ut sagt en showorgasm av denna pjäs.

Åh, vad jag älskar den pjäsen! Och vad jag älskar Thommy Berggrens uppsättning av den. Jättebra, verkligen! Riktigt bra skådespelare, Johan Rabaeus som Tartuffe och Dan Ekborg som Orgon, och framförallt Gunilla Nyroos som Dorine. Är det en pjäs som jag önskar få spela någon gång i livet är det Tartuffe. Den handlar som nämnt om mannen Tartuffe som är en religiös hycklare och snyltare. Orgon älskar honom, lyfter upp Tartuffe från botten och tycker att han är en sådan hedersvärd person och vill ge allt till honom. Han vill att Tartuffe ska bli en i familjen, och bestämmer att dottern ska gifta sig med Tartuffe. Men hon, Marianne, är ju förälskad i Valére. Publiken får dock se en annan sida av honom längre fram i historien då Tartuffe har fått Orgon dit han vill och försöker förföra Elmire, hans fru. Orgon som ovetandes och naiv, tror mer på Tartuffe än sin egen familj, och Elmire iscensätter det som hände tidigare på dagen för att bevisa för sin man att hon talar sanning och att Tartuffe är en bluff. Pjäsen är en riktig komedi, och den är så bra uppbyggd av Thommy Berggren. Översättningen av pjäsen har Hans Alfredsson gjort. Jag och min mamma satt på andra raden, man kunde tydligt se minspelet hos skådespelarna och när schäslongen rullades fram där Elmire skulle förföra Tartuffe, kom den precis framför oss så att vi inte sen såg vad som hände efter den scenen i några minuter. Det är en nackdel att sitta så långt fram, men intressant. Jag tycker ändå kanske att man ska sitta en liten bit ifrån och i mitten så att man får del av helhetsintrycket. Teater är ju ändå inte det som händer i ansiktet som på film, där man använder sig av en massa närbilder. Mycket skratt, dels av pjäsen och dess handling, dels skådespelarnas prestationer. När Dan Ekborg med sin stora hydda skulle in under schäslongen och gömma sig för att sedan komma upp och stoppa Tartuffe att belägra hans fru. Också språket som flöt på som en smäck trots att den är skriven på vers. Nyroos var helt fantastisk. Riktigt bra, riktigt kul och riktigt inspirerande. En dag, en dag ... vill jag stå där. Tartuffe är drömmen, älskar den pjäsen. Men teater, teater ... jag kan bara sucka förnöjt.

Är hemma efter en termin på Marieborg. En mycket händelserik termin, som började bra men som blev allt tyngre och tyngre. Jag har lärt mig en massa, och haft roliga lektioner. Vi har dessutom på en grupp utöver skoltid arbetat med ett julspel som traditionen på skolan är Karl-Bertil Jonssons jul. Igår hade vi äntligen uppvisning i två omgångar dessutom, och jag fick rollen som den ömma modern, en rik människa och barn i en arbetarfamilj. Vi hade tre pedagogettor som kom med idén att vi från början skulle vara en arbetarfamilj som försöker få julen att gå ihop, och där föräldrarna i andra scenen blir berättare av texten och med de andra klär ut sig till rika och fattiga och som huvudpersoner, de som blev tilldelade rollerna. I en scen som blev döpt "mardrömmen" sitter jag med Tyko och lillasystern medan Karl-Bertil sover, och frossar pepparkakor och äpplen. Stilla natt börjar ljuda, och vi sitter och njuter en liten stund innan musiken byts ut till något med ett rasande tempo och där vi ska börja äta snabbare och glupskare. Äckla oss, helt enkelt! Jag droppade äppelsaft över hela mig, drog med äpplet utmed halsen så att jag fick en allergisk reaktion efteråt, tryckte i mig pepparkakor och smulade över mig som ett regn att fånga upp med tungan men som jag snarare bara duschade i - slösade ohämmat med andra ord - och slickade, sög på fingrarna - allt för att det skulle vara så äckligt som möjligt, som var vår uppgift. Under tiden vankade de fattiga runt omkring oss och samlade ihop smulorna, och Karl-Bertil sov framför oss på scenen. Tvärt tystnar musiken, och Robin Hood kommer inridandes på en imaginär häst, (M gjorde det suveränt, härlig som hon är, rollen passade henne :) och Karl-Bertil vaknar upp i nästa scen med orden Ta från de rika, och ge till de fattiga. Älskade även hennes egna formulering Bort, kaptialistiska mardröm! Haha. Underbart kul! Vi hade flera scener som vi gjorde till våra egna, och tydligen var det en man efteråt som sade att det var den bästa föreställningen av Karl-Bertil som satts upp på skolan under de fyra år som de haft traditionen. Det var vårt mål! And we did it! Ett par klipp ligger uppe på facebook, men vi ska få hela filmen som en kamera bandade in under första föreställningen efter jullovet. Nu kommer jag sitta på julafton och citera varje replik när vi sitter och kollar. Men inte var jag bara så öm inte. Jag fick allt in ett par egna repliker, och lekte lite med Tyko jag.  

Söta Grete kom idag och jobbar med oss nu igen några dagar. Hon är en äldre kopia av Eva Röse, och har hållit på med Tre Systrar i åtta år om jag minns det rätt. Hon är djupt engagerad i den pjäsen, och därför ville hon att vi skulle läsa och välja monolog från den. Det var flera veckor sedan som hon var här första gången då vi sniffade lite på varandra, så klassen byggde sakta men säkert upp ångesten. Det har varit lite luddigt om vad exakt vad vi ska göra, och vad som förväntas av oss till första tillfället nu. Vi ventilerade vår gemensamma monolog ångest i klassen igår, efter att vi hade sammanfattat text och skiss - arbetet, och då kändes det lite bättre när vi tillät oss ha denna ångest, och att man kände att man inte var ensam om den. Dagen började bra, vi hade träning på golvet med avstånd, tempo och riktingar ända till kafferasten då vi hade ännu lite mer tid att både lugna och oroa oss själva. Hon hade talat om att vi skulle upp på scenen efter lunch, och att vi skulle diskutera om hur man förbereder sig innan det. Men som det är en och en halv timme mellan tio-fikat och lunchen så hann några få gå upp på golvet i alla fall. Snaran runt klassen drogs åt; pressen att prestera, inte veta vad man ska göra och att man ska framföra texten utan att kunna den utantill. Vi hade nog samma tanke allihopa att vilja dra ut på det så länge som länge, att inte vilja men ändå vilja det, att få det överstökat - man ska ju ändå göra det. En efter en gick vi upp, många hade samma monolog av vissa personer men bara jag har Natasja. Det blev en smärre lista före lunch, ändå satt man på spänn och tänkte på sin egen monolog när man lyssnade på de andra. Jag hade fortfarande inte gjort min innan lunch, och vi hann till och med tvårasten på tio minuter innan det blev min tur. Det vill säga, jag var sist. Jag bestämde mig där och då att jag ville ha två personer som Anfisa och Olga och körde monologen så som jag hade tänkt den. Men som alltid blir det inte alltid så som man tänkt sig, det jag har i huvudet kommer inte alltid ut. Det låter inte lika bra eller kommer kanske inte ens ut ur munnen så som det låter i mina tankar. Och jag är inte van med mig själv. Jag är inte vad med att höra mig själv, eller bra på att prata. Men det är något som helt klart jobbas på. Det gick som smort i alla fall, jag gick upp med tanken att det är som text och skiss, vilket det ju var idag, enda skillnaden att man är ensam. Jag kunde få fram innehållet utan att fastna för mycket i den skrivna texten men vissa ord behövdes för att inte hamna på villovägar. Första gången jag gör en monolog, wiie! Visserligen lite konstruerad av mig, men det är en enhetlig text som man gör själv. Inte helt ensam på scenen än, men idag var det bara leka och göra i stort sätt. Men det är intensivt, vi fick kanske inte kritik men ändå saker att tänka på när vi jobbar med texten till imorgon. Grete kom med en ny helt vinkel till mig, något som jag inte tänkt på. Jag hade bildat mig en egen uppfattning om Natasja, en ironisk sådan och väldigt arg, dock med än värme inom sig. Men det lyckades jag nog inte få fram redan nu, men min ilska rätt igenom tyckte hon var en bra utgångspunkt för scenen och att jag hade en speciell gest när jag skällde ut Anfisa och skickade ut henne ur rummet, ville hon att jag skulle bevara. Men min uppfattning förstår jag nu bara en är en tolkning, ingenting man vet utifrån texten. Självklart lyssnar jag på henne så som hon har forskat om pjäsen, men det är ju alltid kul att tolka fritt själv - men det kanske man gör senare, när man kan och vet allt? Jag fick en skön, varm kram efteråt av henne, när hon hade missat ett par av oss när vi inte fick tid till att rabbla monologen genom en lek. Istället ska vi tre få börja imorgon, vilket är väl tur det när jag har en tid att passa lite senare.

En intensiv dag som sagt, och väldigt insiktsfull. Man lärde sig mycket av alla andra, vad de ska tänka på och hur de monologerna är uppbyggda med de tjechovska pauserna och så vidare. Nervöst, men riktigt kul! Vilken lättnad när man väl hade gjort det, hela klassen kändes avspänd efteråt, och Grete sade till och med att man kunde se lystern i ögonen på de som hade gjort och klivit av golvet en gång på förmiddagen. Men att göra monolog är värre och det är en viktig del, man har bara sig själv. Det här är ingenting jämfört med när man ska stå och göra intagningsprovet till högskolan, intalade jag mig.

I tre veckors tid har vi nu haft text och skiss, vilket har varit riktigt kul. Vi har varit blandade grupper tillsammans med pedagogerna, och så har vi fått texter. Varje grupp har bestått av två pedagoger och av oss skådespelare, tre eller fyra stycken. Jag har två av fyra gånger varit i grupp med tre i och haft riktgt bra texter att arbeta med. Det finns ju så mycket att hämta, och så mycket att komma på. Man utforskar flera idéer och tanken är att inte fastställa något, utan att bara visa var man är någonstans i utforskandet av scenen. 

Senaste två veckorna har vi fått lite starkare scener att bita i. Min grupp, vi kallade oss för the snail crew (vi var bara tjejer), fick en riktigt bra och stark scen från Bernardas hus som handlar om mamman Bernarda som stänger in sina barn i huset för att de alla ska sörja mannen som gick bort, och det ska de göra i fem år. Vad som händer i scenen är att de hör något utanför huset, skrik och hojtande, och Martirio, mellansystern, förklarar vad som pågår. Det vill säga, en änkas dotter hade fått barn och för att dölja skammen dödande hon barnet och gömde det under några stenar. Men några hundar med mer skam i kroppen än vissa människor, rotade fram det och sprang och lade det på tröskeln till hennes hus. Och nu vill man slå ihjäl henne, döda kvinnan. Bränna synden ur hennes sköte med glödande kol, som Bernarda säger. Vi lekte med texten ganska mycket och hade en uppfattning om den innan vår lärare Anna kom och talade om vad hela pjäsen handlade om, att barnen var instängda, inte fick gå ut över huvudtaget - vilket vi inte visste från början. Vi prövade alla karaktärer, men vi förstod ganska snabbt vilka karaktärer vi trivdes bäst med. Jag med Bernarda.

På onsdagen gjorde vi en tortyrimprovisation där vi i våra karaktärer skulle agera som i ett korsförhör. Jag som Bernarda och M som Martirio skulle bara med ordet ja försöka få E som Adela också säga ja, men som bara fick säga nej. Vi använde oss av att binda henne på stolen med skärp och rep, hade en tändare att skrämmas med, en ficklampa att lysa i ögonen på henne. Sedan fick vi bara använda oss av oss själva och komma på strategier att få henne att säga ja. Impulsivt drog jag ned Martirio på golvet och hotade med att strypa ihjäl henne. Inget svar. Satte två fingrar över ögonen på henne som för att peta ut dem, och då fick jag ett ja av Adela. Övningen skulle föda fram brutaliteten inom oss, och jag kände verkligen att jag fick ut något av improvisationen. Adela den yngsta dottern, gav vi omständigheten att hon var gravid dessutom, vilket hon inte var i pjäsen. 

Det var krävande (är!) att ständigt gå upp igen och igen och improvisera fram olika scenarion, och att följa sina impulser. Men shit, vad kul! Detta är mitt element! Det var svårt från början, men sedan kom jag in i karaktären ju mer vi talade om dem och ju mer vi höll på. Jag kände brutaliteten och den moraliska hållning modern stod för. Dagen innan vi skulle visa upp något fick jag en impuls att slänga en stol över scengolvet i min ilska över dottern, springa fram till henne och höja handen. Kände dock sådan olust inför det, och hejdade mig med orden "äckliga barn" istället. Den gången tyckte våra kära pedagoger var vår allra bästa gång. Vi gjorde ungefär samma scenario när vi visade upp (det kan aldrig bli samma scenario som innan, det är bara kopiering och blir mekaniskt) att jag slängde samma stol. Jag var så arg och var så inne i min roll, att jag inte förrän efteråt och när en annan grupp skulle spegla oss, märkte att ena stolsbenet hade borrat sig in och fastnat i kuben som vi hade som bord.  Jag kommer ihåg känslan av kraften som jag hade under det ögonblicket, en ilska av Adelas bristande respekt till religionen och den moraliska hållningen som Bernarda stod för. Riktigt skönt, och en kul scen att jobba med. Något som jag verkligen skulle vilja fortsätta med, det är en intressant och komplex karaktär den där Bernarda. Jag som själv haft min religiösa/moraliska kris (bara i år), kände att jag kunde tillföra rollen någonting och att den gjorde samma sak med mig. Jag kunde verkligen känna och hålla med, identifiera mig något i det som hon kanske är. Vill gärna ta reda på mer om henne, och finna den hon är. Alla människor har ju någonting inom sig tror jag, en värme, sedan finns det omständigheter som formar den åt olika håll. Kul och skönt också att jag fick så mycket beröm efteråt. Kände att jag fick lite mer respekt efter min prestation av henne, när man inte visste att jag kunde ha sådan pondus som någon sade. Bara att jag gjorde sönder kuben var tydligen imponerande, haha. 

Nu sista veckan fick vi en text från en pjäs som vi skulle kunna bra och karaktärerna i den. Lyckligtvis fick jag i den nya gruppen en scen ur Tre systrar, och det är den vi har läst en del i nu och som vi ska välja en monolog ur. Det var svårt den här sista gången just för att vi skulle ha hela pjäsen med i åtanke, det var inte lika fritt att improvisera fram och vi använde oss inte av egna, olika omständigheter. Det var annorlunda från förra gångerna. Nu fokuserade vi på att djupdyka ned i det som är Tjechov och lära känna våra karaktärer, våra pedagoger intervjuade oss och vi skulle svara i våra karaktärer till exempel. Det var svårt att ta till sig rollen till i början, jag såg bara bilden av Masja - kunde inte känna henne, men när pedagogerna sista dagen gav oss uppgiften att gå runt och skrika våra repliker, släpptes något och då började det hända saker på riktigt. Överdrivet blev överdrivet, och inte naturalistiskt som det först såg ut som. Trög start, med andra ord. Men det gick. Anna kom in en stund den dagen för att se hur vi låg till, och när vi gjorde ett genomdrag för henne satt hon och grät när vi var klara. Kul, då hade vi iallafall lyckats med någonting. Spänningen, som var mellan oss alla (speciellt mellan mig och S, a.k.a Masja och Versjinin) som vi byggde upp med avstånd och tempo. Kul att praktiskt förstå innebörden av de övningar som vi haft under de första månaderna, och som vi verkligen kommer ha nytta av sedan när vi ska sätta upp en hel pjäs. Men jag kände ingenting.

Det har varit en jobbig vecka, och det var inte roligare när jag inte kände något. Jag vill känna det jag gör. Men jag förstår nu innebörden i att det kan vara bra att inte göra det som en pedagog förklarade för mig. Att bara göra, det är handlingen som syns - det är handlingen som ska föda känslor och inte tvärtom. Vår manliga lärare förbjuder oss att säga att det känns som, och använda ordet känsla. Det är åskådaren som ska känna, inte skådespelaren. Det kan kännas bra efter en föreställning, men det kan vara dåligt - och tvärtom, man kan tycka att det gick dåligt, men det var bra. Jag förstår det absolut, men samtidigt vet jag att teater för mig är att jag vet hur det känns att se på teater - därför vill jag också göra det.

Tomhet ändå, för att det är slut med just det här nu. Krävande som sagt, att om och om igen göra samma sak, gå in med nya omständigheter och använda sig av sig själv. Men så jäkla kul. Att improvisera, följa impulser, jobba med text, skapa en scen och att spela upp framför publik och att få respons/spegling (vilket innebär att en annan grupp speglar, dvs berättar vad man nyss såg, vad som framgick och inte. Det är att lära sig i processen, och betoningen ligger i att det inte är någon "färdig" scen man visar upp, utan bara ännu ett utforskande av scenen). Lite svårt, det går inte att undvika den där prestationsångesten och att man vill att det ska gå bra. Men just med min snailcrew var det så skönt, och det kände jag i alla mina grupper i det stora hela, att det är processen och vägen igenom som det handlar om, utvecklingen, och inte ett färdigt resultat. 

Vi hade fått en uppgift att gestalta vad teater betyder för en, i alla fall en aspekt av det, för det är ju ganska mycket. Vi fick göra vad och hur vi ville, bara vi hade slutrepliken "Det här är teater för mig". Blev lite ställd ett tag, men insåg att jag vet vad teater är för mig - det var bara att klura ut hur jag ville visa en liten del av det. Att se och bli sedd, var min första tanke. Att bara gå upp framför alla, sätta mig och såsom de tittar på mig, titta tillbaka. Men eftersom teater är så mycket mer för mig, som att ifrågasätta, få människor att stanna upp och tänka till och berätta, men framförallt att beröra. Men också att bara vara, att hitta sig själv - och vara den man är, på såväl scenen som utanför - ja, att leva helt enkelt. Att öppna sig, och våga vara naken. Det är min största utmaning, kanske det som ger mig mest, och den gav jag mig själv idag. Jag hade ångest och nervositet innan, men som S undrade när jag berättade det för honom om det var för rollen eller egen ångest, så uttryckte jag det som att det var för både och. Vilket det också var! Jag hade nog lagt på mig lite väl många koncentrationspunkter, och text till varje. Det vill säga, jag hade formulerat en fråga till varje person i publiken, dvs klassen plus C-E (vår ena lärare), och när sedan tre stycken inte var där sprack det lite eftersom jag hade i alla fall förberett mig att alla skulle vara på plats. Under första delen av uppvärmningen med att hitta sin längd gick jag bara runt och fokuserade på vilka som var i rummet och inte, och upprepa det jag hade valt ut till var och en. Vi gjorde de vanliga hälsningarna, och sedan bestämde vi turordning på allas redovisningar och fick försöka klocka vårt eget hur lång tid det skulle kunna ta. Jag drog i med tio minuter, och blev mobbad för mitt "stora" nummer av C-E därefter, (3-5 minuter var normalt) och fick nummer fem som sista man inne i motionssalen, innan vi skulle byta lokal. När det var min tur var jag inte alls förberedd, men ändå så fokuserad. Jag visste att jag skulle klara det, bara jag höll fokus och koncentration på varje person i taget - för jag hade memorerat in ganska bra vad jag skulle "utsätta" var och en för. Och jag visste varför jag gjorde det! Att det var viktigt, och för en bra sak! Jag gick upp med orden att jag vill inte, och helvete och jag vet inte vad, men satte mig ned framför dem och riktade sedan upp blicken på J som jag hade bestämt skulle bli första person ut, med en lagom bra första grej. Sedan improviserade jag mig fram vilket jag hade jag räknat ut från början, fastän jag hade försökt att se ut vilka som skulle få mer jobbiga ställningstaganden, eller kanske snarare jag med mer jobbiga frågeställningar till dem. Ändå råkade jag ge en sådan till fel person, men jag rättade till det för mig genom att söka med blicken efter den person som istället skulle få dennes så att inte alla andras skulle röras om. Det skulle ha ställt till det för mig, det räckte med att jag missade två personer och att jag tänkte där och då på en frågeställning som var riktad till en person som inte var där. Jag förlorade rösten ett kort ögonblick vid en person, jag vet inte om det hördes, och hörde mig själv omformulera vissa meningar men med samma innebörd. En liten bedrift där, jag som har lite svårt ibland när ord stockar sig i munnen på mig, på vägen från tanken. Jag lyckades dock hålla koncentrationen på ögonkontakten med varje person (de jag hann med, och lyckades fånga), kände vilken fråga som var förnippad med vem - men det gick snabbare än vad jag trodde, och jag blev varm. Jag både såg och hörde mig själv tala och var mycket medveten om det jag gjorde och varför, jag såg vissa flacka med blicken som att de inte ville möta mig, blev varm och kände hjärtat slå av min inlevelse och mötte slutligen upp M som satt rakt framför mig och såg alldeles tagen ut. Där höll det även på att brista för mig, och hon fick min sista mening som också var lite lagom, innan jag förklarade att "Det här är teater för mig". Ångest, ja - men vad skönt! Det bästa var den personliga utmaningen som jag kände, att det var personligt. Jag växte något enormt genom att bara sitta och faktiskt göra det som teater är för mig - att blotta mig själv och spruta ur mig sådant som kommer inifrån med mål och mening, att jag gjorde teater och något för mig själv, och att det gav mig något! Att jag på något sätt fick tillbaka av det jag gav, mycket intressant och tacksamt att se och efteråt höra vissa reaktioner på det man gjort. Jag tror att jag gav, och att man fick känna att man lärde känna mig lite mer idag.

Tror du på kärlek vid andra ögonkastet?
Vet du hur det känns att offra sig för någon annan?
Har du någonsin känt hopplöshet, och velat hoppa?
Har du nån gång blivit sviken av en vän, och fortfarande älskat?
Vet du vad ångest är?
Kan du förlora allt, utan att hämnas på den som tagit?
Kan du säga vad det kostar att bli utnyttjad?
Det värsta du varit med om, skulle du kunna ge det till din värsta fiende?
Vet du hur det känns att inte vilja leva längre?
Kan du förstå konsekvenserna av en våldtäkt?
Kan du slicka den hand som slår?
Har du nånsin skadat den du älskar?
Har du kollat din själ i ögonen och sett den gråta?
Vet du hur det känns att känna ögonblick av förståelse?

Det var sista lektionen med M idag för terminen, och med våra småscener som vi har haft två och två i ett par veckor nu. Det har varit kul och lärorikt att ha något att jobba med som man har haft en lite längre tid, men ändå inte för länge. Jag och F hade en pytteliten scen, som jag tyckte inte hade så mycket att komma med. Det var svårt att hitta aktion och strategier för att få fram sin vilja. Det har varit lättare att utifrån texten analysera vad de i alla fall vill, och vad som hänt, men svårt att gå in i rollen. Det var två mansroller, Frank och Daniel, två bröder. Frank som var på besök hos sin bror och hans nya dam. Frank misstänkte Daniel vara otrogen mot henne med grannfrun, och hörde honom skratta åt henne när de pratade alla tre i en scen. Själv fick han lite kontakt med Elizabeth (titeltexten), och Daniel säger mot slutet av texten att det är bäst att han reser, att Elizabeth inte är sig själv för tillfället. Att han misstänker (vet?) att hon tycker om Frank, och att Frank antagligen gör det samma tillbaka. Bröderna emellan har aldrig haft en bra relation, och man får veta i början av texten att Frank var religiös som ung men inte är det längre, och att hans mamma är mycket besviken på honom och försöker få honom till att hitta Gud igen. Jag och F valde scenen där Frank kommer hem efter krogen, där han slängt ett ölglas i ansiktet på en man för att han var för närgången, och då Daniel tycker att Frank borde resa snart. Det har varit en liten scen med inte så mycket aktion, och det var svårt första gångerna. Viljan fanns att utläsa, och hur de delvis tänker - men det har varit svårt att gå in i det, speciellt som jag i en mansroll som jag inte riktigt vetat hur jag skulle göra utan att det skulle bli klyschigt, och att hitta strategier för att få fram och uttrycka sin vilja. Idag fick vi uppgiften att göra scenen innan scenen, framförallt för oss själva som en mental förberedelse utan att egentligen visa upp det. Men som text och skiss innebär, utforskar man möjligheter och vad som finns att hämta ur scenen och det man går in i, uppe på golvet. Jag gav mig själv uppgiften att jag låg vaken i sängen bredvid kvinnan först, och gick därifrån till vardagsrummet för att vänta uppe på Frank. Vad han egentligen gjorde vet jag inte, det stod inte att läsa i texten och det måste man som skådespelare själv finna ut med hjälp av sin fantasi. Jag vet inte om jag kan kalla det ofokus, men dels att allt mitt eget (min egen sorg och smärta) kändes och dels att det verkligen är ett ämne som berör mig, gjorde att det lyste igenom och tillförde scenen något, fick jag visshet om när vi fick feedback efter scenen. Jag fick höra att han var förändrad, mer bräcklig som att han hade sorg och var därmed mera mänsklig. Att jag också såg ut att vara mer manlig nu än tidigare lektioner var lite kul, för den här gången tänkte jag verkligen inte på det alls. Jag gick in som en helt könlös person, och bara var - kanske som ett resultat av att jag inte orkar prestera allt jag har. Men att det (tydligen) blev så bra och ändå kändes okej, säger en del. Att man kan använda sig och arbeta hur man än mår, och utnyttja det till sin fördel. Men samtidigt ska man inte behöva må dåligt för att göra bra teater!

Idag var en dag av koncentration. Vi hade C-E hela dagen, och lektionerna med honom går ut på ensembleträning, det vill säga samarbete i gruppen. Som alltid börjar hans lektioner med att bara gå runt (han ska inte ens behöva säga till) stretcha kroppen, och hitta sin längd. Idag kände jag att jag hittade den för första gången och kunde hålla den, utan att hålla fokus på "tråden" som drar en uppåt mer än ett par minuter. Det utvecklas till godmorgon - hälsningar och därefter med olika hälsningar som handklapp, puss på kinden, smek eller örfil, sniff på halsen, bocka eller något improviserat som någon kommer på för stunden som etableras hos alla innan det utvecklas vidare till att göra dialoger med dessa. C-E är noga med att vi ska vara neutrala i ansiktet, och att vi bara ska göra handlingarna. Han, fick vi reda på idag när han diskuterade och förklarade vissa grejer som tydligen var lite oklart i klassen, tycker inte om ordet känsla. Överhuvudtaget! Vilket jag blev lite smått irriterad på, eftersom A är för det - men att det visserligen ska komma ur handlingen. Vilket jag går med på, fine. Men det blir känslor! Med vissa blir mötet med dialogerna mer laddade än med andra känner jag, och går då ifrån med något mer vunnet. Personkemi eller inte, men aktioner ger känsla - Stanislavskij har blivit min nya idol! 

Resten av dagen spenderade vi mycket koncentrerade på stolar i ring, och med en egen position på denna. Därefter gå runt i ringen, med ögonen på den bredvid åt samma håll hela tiden, och inta den positionen tills man kommer runt till sin egen igen. Detalj uppmärksamhet! Det gick sådär, ett par stycken fick tillbaka sin som den började, inte fler. Vi gjorde det två gånger, och det gick nästan sämre andra gången. Jag tror att det handlar lite om den individuella komforten och storleken, alla kan inte breda ut sig lika mycket som en annan till exempel och tvärtom att man kan krypa ihop mer på en stol och låta händerna ligga eller hänga mer eller mindre på de olika sätt som man kan göra. Svårt att se hur det ser ut på alla håll, om någon sitter vänd åt det hållet som man går runt i. Men det värsta är ändå maraton - övningen, som går ut på att gå i olika tempokompositioner, i tre olika delar, i varje del också komma ihåg saker som att hitta en partner nummer ett, en varsin stol och byta bollar med varandra, i nästa del tänka på nästa tempokomposition, hitta en partner nummer två och en gemensam stol med nummer ett, sista delen ha en alldeles egen tempokomposition och dessutom komma ihåg att stanna vid gemensam impuls, sätta sig på sin stol, hitta partner nummer ett och byta boll eller stol - och jag vet inte vad. Det är mycket att tänka på helt enkelt! Jag glömde helt bort när och att jag skulle hitta en partner nummer två, och tredje delen hade jag inte stor koll på vilket också blev en svårighet när jag inte hade denna partner. Men men, bra övning - övning ger färdighet.

Har haft en gästlärare i röstträning i två dagar. En liten kvinna med stor röst, jättesöt och duktig. Jag har haft svårt att ta till mig och förstå det där med rösten. Men nu, det har varit intensivt men det har verkligen gett något. Allt handlar om andning, att hitta det i sig själv i sin egen kropp dvs att lära känna sig själv (det är det teater handlar om) och använda sig av det. Finns så olika tekniker och metoder, och helt plötsligt idag slog insikten ned i mig hur det där med magstödet funkar. Jag tror jag har fått in andningen, det är ingenting man gör normalt men det är absolut något man ska göra lite varje dag för att inte tappa det - djupandning. Att slappna av är a och o, varken att blåsa ut vilket jag gjorde vid varje utandning först men att ändå använda sig av magen och kraften nedifrån. Fattade ingenting av vad hon menade med att förflytta andningen till olika delar av kroppen, minst av allt ned till knäna - men idag sattes det på plats. Mycket testosteron bland oss alla, när vi gungade till oss våra mörka röster idag likt apor. Hitta klangen, föra den ut och över rummet och sedan använda oss av text som vi läste i ring. Mycket lärorikt och nyttigt, och så kul på det! Igår såg vi en film om halsen, om stämbanden och hur de ser ut - en man (som vår röstlärare dessutom kände något) som filmar sin egen hals genom stroboskopi (kamera genom näsan och ned i halsen typ) och visar hur de ser ut när man pratar låter på olika sätt. Haha, ganska intressant och roande, kan se ut som något annat om man är lite snuskig :P när stämbanden vibrerar och slår ihop med varann. Ser ut som en liten mun, vid hostning ser det även ut som om den hostar. De blir längre vid höga toner, och kortare när man tar en låg ton. Rösten är ju något helt fantastiskt egentligen. Det är ju luft som låter! Dock med hjälp av stämbanden, annars andas man bara. Mycket fascinerande! Intensivt och bra lektioner, hon kommer till vår allas glädje tillbaka i vår igen. Det var även intressant senare delen idag med henne, när vi arbetade lite med text och betoning på det. Om vad det är som står, vad det vill säga och hur man helt enkelt läser och att förstå undertext. En helt vanlig mening som "Han gick till banken" kan man betona på flera olika sätt och betyda olika saker. Vi fick även ett par meningar var att framföra med röst och betoning för att kunna göra det på bästa sätt. "Du har två öron och en mun. Använd dom i samma proportion." - det hade jag att säga. Inget svårt att varken förstå eller att memorera. Det första jag fick höra var att jag pratade för snabbt. Det vet jag att jag gör, så det är väl kanske något att jobba på överhuvudtaget. Men som A sade när jag förklarade det vid lunchen så har han inget problem att hänga med mig. Eftersom jag vill vara så nära mig själv som möjligt i teater är det kanske en bra idé att öva på att prata lite långsammare - men ingenting är ju egentligen naturligt med teater på scenen. Det är inte verkligheten, det skildrar bara verkligheten - i alla fall om man ska tro på Bertolt Brecht.

Dricker vin och förbereder mig mentalt inför sista föreställningen. Min egenskrvna scen som vi är först ut med öppnar upp, hoppas det går bra. Jag vill inte bli för lullig så att kullerbyttorna går fel och att jag skulle glömma bort repliker, bara så att jag slappnar av lite mer. Känna mig lite lullig, men inte berusad. Kissnödig får jag inte heller bli, även om det sägs att det är bra att vara det för att kunna prestera. Tänkte ta med kameran upp nu när vi ska ses snart för att värma upp. Göra några kullerbyttor över kuberna och sedan är det bara att köra. Lite bra att vara lite lullig för toalettscenen, tredje scenen in som jag får skynda mig att byta om till bakom skärmarna vi byggt upp som kulisser. Detta ska bli kul, jag ska verkligen passa på att njuta, som L sade när han hjälpte oss skulle vi leta upp tillfällen i texten där man bara njuter av tillfället och det som händer, då det är mycket filosoferande som kan ta över textmässigt. Blir en bra kontrast med mina kullerbyttor, och den yta jag talar om på slutet. Även kontrast mellan mig och L, karaktärerna är sådana, så vi har klätt oss svartvitt. Jag med vitt upptill och svart nedtill, och hon tvärtom. Om exakt en timme har människor satt sig ned, och om ytterligare tio, femton minuter har det släckts och jag och L ligger på golvet och väntar på att vakna upp. Fan vad kul, det ska bli!

Äntligen har vi fått hjälp med vår scen av bästa L, som verkligen är bra på det han gör. När han väl gör det, vill det säga. Vi i vår klass har bara haft honom korta stunder och inte sådana stunder när man varit i störst behov av honom, först i slutet av repetitionerna av först julspelet Råttfällan och nu med våra småscener, annars har vi fått klara oss själva. Men nu när vi fått hans hjälp, tre dagar innan premiären, så har det gått så som det borde ha gått under hela året. Eller åtminstone för några veckor sedan, då hade det med all säkerhet inte blivit som det blivit med allting. Men nu har vi scenen färdig, nu gäller det bara att komma ihåg rörelsemönster med rätt tajming. Ont i kroppen har jag också efter dessa två dagar, gjort kullerbyttor över en halvmeter hög kub, och idag kom jag på idén att jag kunde göra bakåtkullerbytta samma väg över den, men som känns lite mer riskabelt för nacken. Men jag kör nog på det ändå, det hänger på styrkan i armarna och att jag verkligen rullar på nacken/huvudet ända vägen till pannan för tyngden är som att jag står på huvudet. Kanske att jag provar att göra det på den mindre kuben imorgon, för att se om det är lättare. Lite orolig att det kan bli fel om jag är nerövs imorgon dessutom, vår scen är ju först ut också. Synd att man inte fick mer tid på sig av den här riktiga varan, för när det väl händer och man får den hjälp man behöver är det inget konstigt alls. This is the thing! Ingenting annat vill jag göra. Har träningsvärk i triceps och hårda axlar av allt rullande, det skulle vara behövligt med massage - säger jag som ligger på mage i sängen och håller huvudet uppe för datorns skull.  

Sitter och skriver på min scen fortfarande, men har äntligen blivit klar med den. Kan inte fortsätta pilla på den hur länge och hur mycket som helst. Det är svårt att ha skrivit en text själv som man arbetar med på golvet, och ska försöka ta till sig på ett annorlunda sätt, det vill säga med skådespelarögon. Man vill ju helst ändra, pilla och hålla på, och helst regissera lite själv. Självklart har jag en egen bild och känsla på hur scenen ser ut, men att ha andra som ser utifrån och regisserar är mer än bra. Äntligen har jag en känsla av det som jag faktiskt drömmer om, och vill göra - att skriva manus/texter och kunna skriva in mig själv i en roll. Men då är inte tanken att jag ska eller vill ha en tredje roll som regissör dessutom. Jag vill kunna ge bort ett manus till en regissör som man kan arbeta med som skådespelare, som man kan ha nära samarbete med och dela samma vision med. Men kanske finns en liten längtan att också regissera. När det gäller filmmanus så ser jag ju bilder framför mig också när jag skriver, och vad som är helt omöjligt är ju att vara både framför och bakom kameran på samma gång. Den som lever får se ... Nu ska jag i alla fall börja förlita mig på texten och börja lära in mig den istället och arbeta med den på ett annat sätt. "Om min kropp är ett instrument vill jag vara en harpa." - mina egna ord.