Forgetmenot

Det var sista lektionen med M idag för terminen, och med våra småscener som vi har haft två och två i ett par veckor nu. Det har varit kul och lärorikt att ha något att jobba med som man har haft en lite längre tid, men ändå inte för länge. Jag och F hade en pytteliten scen, som jag tyckte inte hade så mycket att komma med. Det var svårt att hitta aktion och strategier för att få fram sin vilja. Det har varit lättare att utifrån texten analysera vad de i alla fall vill, och vad som hänt, men svårt att gå in i rollen. Det var två mansroller, Frank och Daniel, två bröder. Frank som var på besök hos sin bror och hans nya dam. Frank misstänkte Daniel vara otrogen mot henne med grannfrun, och hörde honom skratta åt henne när de pratade alla tre i en scen. Själv fick han lite kontakt med Elizabeth (titeltexten), och Daniel säger mot slutet av texten att det är bäst att han reser, att Elizabeth inte är sig själv för tillfället. Att han misstänker (vet?) att hon tycker om Frank, och att Frank antagligen gör det samma tillbaka. Bröderna emellan har aldrig haft en bra relation, och man får veta i början av texten att Frank var religiös som ung men inte är det längre, och att hans mamma är mycket besviken på honom och försöker få honom till att hitta Gud igen. Jag och F valde scenen där Frank kommer hem efter krogen, där han slängt ett ölglas i ansiktet på en man för att han var för närgången, och då Daniel tycker att Frank borde resa snart. Det har varit en liten scen med inte så mycket aktion, och det var svårt första gångerna. Viljan fanns att utläsa, och hur de delvis tänker - men det har varit svårt att gå in i det, speciellt som jag i en mansroll som jag inte riktigt vetat hur jag skulle göra utan att det skulle bli klyschigt, och att hitta strategier för att få fram och uttrycka sin vilja. Idag fick vi uppgiften att göra scenen innan scenen, framförallt för oss själva som en mental förberedelse utan att egentligen visa upp det. Men som text och skiss innebär, utforskar man möjligheter och vad som finns att hämta ur scenen och det man går in i, uppe på golvet. Jag gav mig själv uppgiften att jag låg vaken i sängen bredvid kvinnan först, och gick därifrån till vardagsrummet för att vänta uppe på Frank. Vad han egentligen gjorde vet jag inte, det stod inte att läsa i texten och det måste man som skådespelare själv finna ut med hjälp av sin fantasi. Jag vet inte om jag kan kalla det ofokus, men dels att allt mitt eget (min egen sorg och smärta) kändes och dels att det verkligen är ett ämne som berör mig, gjorde att det lyste igenom och tillförde scenen något, fick jag visshet om när vi fick feedback efter scenen. Jag fick höra att han var förändrad, mer bräcklig som att han hade sorg och var därmed mera mänsklig. Att jag också såg ut att vara mer manlig nu än tidigare lektioner var lite kul, för den här gången tänkte jag verkligen inte på det alls. Jag gick in som en helt könlös person, och bara var - kanske som ett resultat av att jag inte orkar prestera allt jag har. Men att det (tydligen) blev så bra och ändå kändes okej, säger en del. Att man kan använda sig och arbeta hur man än mår, och utnyttja det till sin fördel. Men samtidigt ska man inte behöva må dåligt för att göra bra teater!