Filmdagbok del 26
3/10 Så olika 4/10
8/10 Trapped 5/10
9/10 Hämnden 10/10
17/10 Out of time 5/10
19/10 Inga tårar 6/10
22/10 O, brother where are thou? 7/10
28/10 Once 7/10
31/10 The last airbender 5/10
8/10 Trapped 5/10
9/10 Hämnden 10/10
17/10 Out of time 5/10
19/10 Inga tårar 6/10
22/10 O, brother where are thou? 7/10
28/10 Once 7/10
31/10 The last airbender 5/10
"Det här är teater för mig."
Vi hade fått en uppgift att gestalta vad teater betyder för en, i alla fall en aspekt av det, för det är ju ganska mycket. Vi fick göra vad och hur vi ville, bara vi hade slutrepliken "Det här är teater för mig". Blev lite ställd ett tag, men insåg att jag vet vad teater är för mig - det var bara att klura ut hur jag ville visa en liten del av det. Att se och bli sedd, var min första tanke. Att bara gå upp framför alla, sätta mig och såsom de tittar på mig, titta tillbaka. Men eftersom teater är så mycket mer för mig, som att ifrågasätta, få människor att stanna upp och tänka till och berätta, men framförallt att beröra. Men också att bara vara, att hitta sig själv - och vara den man är, på såväl scenen som utanför - ja, att leva helt enkelt. Att öppna sig, och våga vara naken. Det är min största utmaning, kanske det som ger mig mest, och den gav jag mig själv idag. Jag hade ångest och nervositet innan, men som S undrade när jag berättade det för honom om det var för rollen eller egen ångest, så uttryckte jag det som att det var för både och. Vilket det också var! Jag hade nog lagt på mig lite väl många koncentrationspunkter, och text till varje. Det vill säga, jag hade formulerat en fråga till varje person i publiken, dvs klassen plus C-E (vår ena lärare), och när sedan tre stycken inte var där sprack det lite eftersom jag hade i alla fall förberett mig att alla skulle vara på plats. Under första delen av uppvärmningen med att hitta sin längd gick jag bara runt och fokuserade på vilka som var i rummet och inte, och upprepa det jag hade valt ut till var och en. Vi gjorde de vanliga hälsningarna, och sedan bestämde vi turordning på allas redovisningar och fick försöka klocka vårt eget hur lång tid det skulle kunna ta. Jag drog i med tio minuter, och blev mobbad för mitt "stora" nummer av C-E därefter, (3-5 minuter var normalt) och fick nummer fem som sista man inne i motionssalen, innan vi skulle byta lokal. När det var min tur var jag inte alls förberedd, men ändå så fokuserad. Jag visste att jag skulle klara det, bara jag höll fokus och koncentration på varje person i taget - för jag hade memorerat in ganska bra vad jag skulle "utsätta" var och en för. Och jag visste varför jag gjorde det! Att det var viktigt, och för en bra sak! Jag gick upp med orden att jag vill inte, och helvete och jag vet inte vad, men satte mig ned framför dem och riktade sedan upp blicken på J som jag hade bestämt skulle bli första person ut, med en lagom bra första grej. Sedan improviserade jag mig fram vilket jag hade jag räknat ut från början, fastän jag hade försökt att se ut vilka som skulle få mer jobbiga ställningstaganden, eller kanske snarare jag med mer jobbiga frågeställningar till dem. Ändå råkade jag ge en sådan till fel person, men jag rättade till det för mig genom att söka med blicken efter den person som istället skulle få dennes så att inte alla andras skulle röras om. Det skulle ha ställt till det för mig, det räckte med att jag missade två personer och att jag tänkte där och då på en frågeställning som var riktad till en person som inte var där. Jag förlorade rösten ett kort ögonblick vid en person, jag vet inte om det hördes, och hörde mig själv omformulera vissa meningar men med samma innebörd. En liten bedrift där, jag som har lite svårt ibland när ord stockar sig i munnen på mig, på vägen från tanken. Jag lyckades dock hålla koncentrationen på ögonkontakten med varje person (de jag hann med, och lyckades fånga), kände vilken fråga som var förnippad med vem - men det gick snabbare än vad jag trodde, och jag blev varm. Jag både såg och hörde mig själv tala och var mycket medveten om det jag gjorde och varför, jag såg vissa flacka med blicken som att de inte ville möta mig, blev varm och kände hjärtat slå av min inlevelse och mötte slutligen upp M som satt rakt framför mig och såg alldeles tagen ut. Där höll det även på att brista för mig, och hon fick min sista mening som också var lite lagom, innan jag förklarade att "Det här är teater för mig". Ångest, ja - men vad skönt! Det bästa var den personliga utmaningen som jag kände, att det var personligt. Jag växte något enormt genom att bara sitta och faktiskt göra det som teater är för mig - att blotta mig själv och spruta ur mig sådant som kommer inifrån med mål och mening, att jag gjorde teater och något för mig själv, och att det gav mig något! Att jag på något sätt fick tillbaka av det jag gav, mycket intressant och tacksamt att se och efteråt höra vissa reaktioner på det man gjort. Jag tror att jag gav, och att man fick känna att man lärde känna mig lite mer idag.
Tror du på kärlek vid andra ögonkastet?
Vet du hur det känns att offra sig för någon annan?
Har du någonsin känt hopplöshet, och velat hoppa?
Har du nån gång blivit sviken av en vän, och fortfarande älskat?
Vet du vad ångest är?
Kan du förlora allt, utan att hämnas på den som tagit?
Kan du säga vad det kostar att bli utnyttjad?
Det värsta du varit med om, skulle du kunna ge det till din värsta fiende?
Vet du hur det känns att inte vilja leva längre?
Kan du förstå konsekvenserna av en våldtäkt?
Kan du slicka den hand som slår?
Har du nånsin skadat den du älskar?
Har du kollat din själ i ögonen och sett den gråta?
Vet du hur det känns att känna ögonblick av förståelse?
Tror du på kärlek vid andra ögonkastet?
Vet du hur det känns att offra sig för någon annan?
Har du någonsin känt hopplöshet, och velat hoppa?
Har du nån gång blivit sviken av en vän, och fortfarande älskat?
Vet du vad ångest är?
Kan du förlora allt, utan att hämnas på den som tagit?
Kan du säga vad det kostar att bli utnyttjad?
Det värsta du varit med om, skulle du kunna ge det till din värsta fiende?
Vet du hur det känns att inte vilja leva längre?
Kan du förstå konsekvenserna av en våldtäkt?
Kan du slicka den hand som slår?
Har du nånsin skadat den du älskar?
Har du kollat din själ i ögonen och sett den gråta?
Vet du hur det känns att känna ögonblick av förståelse?
Må dåligt för att göra bra teater
Det var sista lektionen med M idag för terminen, och med våra småscener som vi har haft två och två i ett par veckor nu. Det har varit kul och lärorikt att ha något att jobba med som man har haft en lite längre tid, men ändå inte för länge. Jag och F hade en pytteliten scen, som jag tyckte inte hade så mycket att komma med. Det var svårt att hitta aktion och strategier för att få fram sin vilja. Det har varit lättare att utifrån texten analysera vad de i alla fall vill, och vad som hänt, men svårt att gå in i rollen. Det var två mansroller, Frank och Daniel, två bröder. Frank som var på besök hos sin bror och hans nya dam. Frank misstänkte Daniel vara otrogen mot henne med grannfrun, och hörde honom skratta åt henne när de pratade alla tre i en scen. Själv fick han lite kontakt med Elizabeth (titeltexten), och Daniel säger mot slutet av texten att det är bäst att han reser, att Elizabeth inte är sig själv för tillfället. Att han misstänker (vet?) att hon tycker om Frank, och att Frank antagligen gör det samma tillbaka. Bröderna emellan har aldrig haft en bra relation, och man får veta i början av texten att Frank var religiös som ung men inte är det längre, och att hans mamma är mycket besviken på honom och försöker få honom till att hitta Gud igen. Jag och F valde scenen där Frank kommer hem efter krogen, där han slängt ett ölglas i ansiktet på en man för att han var för närgången, och då Daniel tycker att Frank borde resa snart. Det har varit en liten scen med inte så mycket aktion, och det var svårt första gångerna. Viljan fanns att utläsa, och hur de delvis tänker - men det har varit svårt att gå in i det, speciellt som jag i en mansroll som jag inte riktigt vetat hur jag skulle göra utan att det skulle bli klyschigt, och att hitta strategier för att få fram och uttrycka sin vilja. Idag fick vi uppgiften att göra scenen innan scenen, framförallt för oss själva som en mental förberedelse utan att egentligen visa upp det. Men som text och skiss innebär, utforskar man möjligheter och vad som finns att hämta ur scenen och det man går in i, uppe på golvet. Jag gav mig själv uppgiften att jag låg vaken i sängen bredvid kvinnan först, och gick därifrån till vardagsrummet för att vänta uppe på Frank. Vad han egentligen gjorde vet jag inte, det stod inte att läsa i texten och det måste man som skådespelare själv finna ut med hjälp av sin fantasi. Jag vet inte om jag kan kalla det ofokus, men dels att allt mitt eget (min egen sorg och smärta) kändes och dels att det verkligen är ett ämne som berör mig, gjorde att det lyste igenom och tillförde scenen något, fick jag visshet om när vi fick feedback efter scenen. Jag fick höra att han var förändrad, mer bräcklig som att han hade sorg och var därmed mera mänsklig. Att jag också såg ut att vara mer manlig nu än tidigare lektioner var lite kul, för den här gången tänkte jag verkligen inte på det alls. Jag gick in som en helt könlös person, och bara var - kanske som ett resultat av att jag inte orkar prestera allt jag har. Men att det (tydligen) blev så bra och ändå kändes okej, säger en del. Att man kan använda sig och arbeta hur man än mår, och utnyttja det till sin fördel. Men samtidigt ska man inte behöva må dåligt för att göra bra teater!
En fågel i min mun
Jag skulle egentligen ha gått upp när klockan ringde imorse, men jag råkade somna om och vaknade igen av en slump en kvart senare. Jag får nog tacka en liten fågel för det. Fågeln som flög i mina drömmar den morgonkvarten. Eller flög ... den var hjälplös - jag vet inte varför, men tanken var att jag skulle svälja den lilla fågeln, och sedan hosta upp den igen. Den fastnade i halsen på mig, och pipandet från den lilla fågeln hördes från min mun. Jag vaknade sömnigt och vände på mig för att kunna hosta upp den, men just då kom jag på att jag nog borde ha vaknat tidigare. Jag tror att jag hörde en fågel kvittra utanför mitt fönster.
ett fågelrop hörs -
varför ropar han då? fågeln som valt tystnad
- av Runar Salminen
En dröm om fåglar siar om tur, speciellt om man i drömmen hör dem sjunga. Men att däremot drömma att man äter är ett dåligt tecken. För den förälskade varslar drömmen om känslokyla, gräl och skilsmässa.
Å andra sidan kan jag inte säga att jag är hals (haha) över huvud förälskad, så kanske tar drömmen ut sig själv i sin dubbeltydighet.
ett fågelrop hörs -
varför ropar han då? fågeln som valt tystnad
- av Runar Salminen
Ont att älska
Hur kan det som kallas kärlek göra så ont? När allt man gör är att bara ger av sig, utan att ta. När man förväntar sig att få det samma tillbaka, det där grundläggande - det som binder människor samman. Vänskap, respekt? Hur kan det vara så fel att älska?
Det gör ont att älska, jag vet.
Men kärlek ska inte vara någon hemlighet.
Den lever fritt och öppet, och ger mer än den tar.
Äga och tillhöra, det är en relationslag däri man varandra har
- men kärlek, hur kan det vara så fel?
Om man inte gör fel, är man fel då?
Jag och hösten
Lövterapi 
En kall plåtburk i min hand
En kall plåtburk i min hand, någon som kommer och pratar med mig. Jag hör vad hon säger, är medveten i det berusade. Jag ville det, ville ha den där sista som jag visste skulle ta mig till kanten. Men inte att jag skulle falla, falla så hårt. Jag försvann ett kort ögonblick, fick svårt att se, men hörde fortfarande snälla ord som fick det att börja rinna. Jag förstod det inte själv, försökte torka bort - men det bara föll, utan att ens känna sorgen. Den kom ikapp mig, ord talade i mitt öra och armar höll om, höll ihop, höll fast. Men jag föll. Plåtburken i min hand, jag ville det, men inte på det sättet. Det är första gången jag tänker att kroppen vet och förstår mer än vad man för tillfället själv tror och tänker.
Guess I'd rather hurt than feel nothing at all
Picture perfect memories scattered all around the floor
Reachin' for the phone 'cause I can't fight it anymore
And I wonder if I ever cross your mind
For me it happens all the time
It's a quarter after one, I'm all alone and I need you now
Said I wouldn't call but I lost all control and I need you now
And I don't know how I can do without
I just need you now
Another shot of whiskey can't stop looking at the door
Wishing you'd come sweeping in the way you did before
And I wonder if I ever cross your mind
For me it happens all the time
It's a quarter after one, I'm a little drunk and I need you now
Said I wouldn't call but I lost all control and I need you now
And I don't know how I can do without
I just need you now.
Guess I'd rather hurt than feel nothin' at all
It's a quarter after one I'm all alone and I need you now
And I said I wouldn't call but I'm a little drunk and I need you now
And I don't know how I can do without
I just need you now
I just need you now
Ooo, baby, I need you now
Hur kan en människa vara så oersättlig alla andra?
Hur kan något så bra helt plötsligt försvinna från en? Som att man inte förtjänar det som är bra, att man själv är dålig. Varför skulle det annars hända? Är man bara naiv? Kan man inte tro och förvänta sig det man borde kunna av alla människor? Jag vet ju, lärde känna, kom något fint inpå - något bra. Som gjorde gott! Som betydde! Och så helt plötsligt ... Att vilja något så mycket, men hämmas av det - hur ska man våga? Vad är vad, och vem är vem? Faktumet gör ont, men bekräftelsen är värst. När det har hänt förut, och man trots allt inte ger upp. Hur kan kärlek vara fel? Med hjärtat som en enorm plats, och trots många människor - hur kan man ändå känna sig så oersättligt ensam?
Det är din hjärna som talar
Det här är din hjärna som talar. De orden inledde ett kedjebrev som jag fick för några veckor sedan, i vanliga fall brukar jag låta bli sådant även om jag fortfarande är skrockfull av mig. Men av just den anledningen att det handlade om lite mer aktivtitet, och inte att bara läsa (för då kan man ju faktiskt bara låta bli att läsa, så spelar det ju ingen roll även om man tror på sådant) och i det här fallet siffror, blev jag lite nyfiken. Jag gjorde allt enligt punkt och pricka, och fick sedan mina egna svar som ett resultat av testet. Resultatet sedan, det var skrämmande passande! Om det bara var en slump, så var det många slumpar. Antagligen ligger det delvis psykologi bakom frågorna, "det första man kommer att tänka på" och första viljan borde väl faktiskt betyda någonting och ha att göra med vad för period man har angående musik och relationer. Man kan ju förstås ifrågasätta, och undra över svaren som kanske inte är lika självklara om inte de är lika sanna. Jag tar inte med hela brevet, för det var ändå bara övertygelser om att inte kolla i förväg och så vidare - men det är värt att pröva sig själv. Kedjebrevet lär ha startat 2004.
1. Skriv först siffrorna 1 till 11 under varandra, börja med 1.
2. Bredvid siffrorna 1 och 2, skriv ned vilka två tal du vill.
3. Bredvid siffrorna 3 och 7 skriver du namnet på två personer av det
motsatta könet.
Titta inte i förväg, för då blir resultatet fel!
4. Skriv ned namnet på vem som helst vänner, familj etc) bredvid 4:an,
5:an och 6:an.
Fuska inte för du kommer att ångra det!
5. Skriv titlarna på fyra melodier/låtar bredvid 8, 9, 10 och 11.
6. Slutligen, önska dig något.
Här kommer då nyckeln till detta:
Dessa var mina svar:
1. 6
2. 8
3. K
4. H
5. M
6. S
7. R
8. Maybe tomorrow
9. Lovekiller
10. Inte jag
11. Du måste finnas
Jag skriver inte ut hela namn, och det ska tilläggas att jag skrev Lämna inga dörrar på glänt först vid elfte punkten men att min första impuls faktiskt var Du måste finnas som också kändes mer självklar, men av någon anledning ville jag skriva det förstnämnda. Att det sedan skulle ha den betydelsen som den fick, gör det såklart lite mer spännande att jag hade denna komplikation.
1. Du måste berätta om detta för “antalet du skrev invid 2:an” stycken
personer.
2. Personen vid siffran 3 är den du älskar.
3. Personen vid siffran 7 är någon du tycker om men inte kan komma underfund
med.
4. Den du bryr dig mest om finns vid siffran 4.
5. Personen vid 5:an känner dig väldigt bra.
6. Personen vid 6:an bringar dig lycka.
7. Melodin på 8:an hör ihop med personen vid 3:an.
8. Vid 9:an finns melodin för personen vid 7:an.
9. Melodin vid 10:an säger mest om ditt sinne, och dina tankar.
10. 11:an är melodin som berättar om din inställning till kärlek.
1. Skriv först siffrorna 1 till 11 under varandra, börja med 1.
2. Bredvid siffrorna 1 och 2, skriv ned vilka två tal du vill.
3. Bredvid siffrorna 3 och 7 skriver du namnet på två personer av det
motsatta könet.
Titta inte i förväg, för då blir resultatet fel!
4. Skriv ned namnet på vem som helst vänner, familj etc) bredvid 4:an,
5:an och 6:an.
Fuska inte för du kommer att ångra det!
5. Skriv titlarna på fyra melodier/låtar bredvid 8, 9, 10 och 11.
6. Slutligen, önska dig något.
Här kommer då nyckeln till detta:
Dessa var mina svar:
1. 6
2. 8
3. K
4. H
5. M
6. S
7. R
8. Maybe tomorrow
9. Lovekiller
10. Inte jag
11. Du måste finnas
Jag skriver inte ut hela namn, och det ska tilläggas att jag skrev Lämna inga dörrar på glänt först vid elfte punkten men att min första impuls faktiskt var Du måste finnas som också kändes mer självklar, men av någon anledning ville jag skriva det förstnämnda. Att det sedan skulle ha den betydelsen som den fick, gör det såklart lite mer spännande att jag hade denna komplikation.
1. Du måste berätta om detta för “antalet du skrev invid 2:an” stycken
personer.
2. Personen vid siffran 3 är den du älskar.
3. Personen vid siffran 7 är någon du tycker om men inte kan komma underfund
med.
4. Den du bryr dig mest om finns vid siffran 4.
5. Personen vid 5:an känner dig väldigt bra.
6. Personen vid 6:an bringar dig lycka.
7. Melodin på 8:an hör ihop med personen vid 3:an.
8. Vid 9:an finns melodin för personen vid 7:an.
9. Melodin vid 10:an säger mest om ditt sinne, och dina tankar.
10. 11:an är melodin som berättar om din inställning till kärlek.
Teater för mig är att leva!
Teater för mig ... Någon gång under gårdagen hörde jag A säga det när vi var alla teaterklasserna samlade, jo isåfall var det på måndagsmötet. Vet inte varför eller vad hon ville med det, men det fastnade i minnet. Teater är ju så personligt för alla, men det är ju ändå något för alla! Ganska fantastiskt ändå att vara bland så många som man ändå har en gemensam nämnare med. Alla vill vi väl olika, och har våra olika liv. Men teater - det är ju så mångt och mycket att mötas. Jag kommer ihåg under gruppintervjun förra året när A hade min grupp och frågade oss i turordning vad teater betydde för en, då jag bara svarade människor. Då menade jag det nog, det gör jag väl fortfarande, men teate är ju så mycket. Människor, att mötas, att spela teater eller bättre uttryckt: att ha kul, att berätta och att säga någonting, att beröra och att leva. Det är vad jag står för - att få människor att stanna upp, tänka till - beröra - och att leva. Man tillför ju sig själv i teatern, ger av sig själv så mycket. Man blir så utsatt, känner sitt sköra hjärta och att det verkligen är viktigt. Vilket jag har nämnt förut, så är ju det nära mig vad gäller film också, och att skriva framförallt. Men att göra, vara och lära om teater på ett ställe som Marieborg (som verkligen är jättebra på alla sätt och vis!) gör det så självklart och bekräftande på något vis. Som jag läser Stanislavskijs En skådespelares arbete med sig själv förstår jag mer och mer att teater är och har varit så självklart för mig. Som att inte spela för spelandets skull, jag har alltid varit av åsikten att inte göra något bara för att. Det ska betyda något! Men sen kan man göra något för att man bara kan också, för att man vill och att ha kul, men jag brukar oftast ha ett syfte och ett mål med det jag gör - annars kan det lika gärna vara. Mina drömmar inser jag också kan vara en bra grund för min inbillningsförmåga. De har ju faktiskt varit mig till gagn vad gäller skrivandet ibland, både mina nattliga och de i livet uppnåeliga sådana. Ångest, okej - nej, man ska nog inte behöva må dåligt för att kunna vara sina känslor nära till hands. Men man har ju fått sina ärr och sårskorpor av livet. Livet som skildras av teatern - men ändå, livet har sina ögonblick som inte ens teatern kan mäta sig med.
Koncentrationens dag
Idag var en dag av koncentration. Vi hade C-E hela dagen, och lektionerna med honom går ut på ensembleträning, det vill säga samarbete i gruppen. Som alltid börjar hans lektioner med att bara gå runt (han ska inte ens behöva säga till) stretcha kroppen, och hitta sin längd. Idag kände jag att jag hittade den för första gången och kunde hålla den, utan att hålla fokus på "tråden" som drar en uppåt mer än ett par minuter. Det utvecklas till godmorgon - hälsningar och därefter med olika hälsningar som handklapp, puss på kinden, smek eller örfil, sniff på halsen, bocka eller något improviserat som någon kommer på för stunden som etableras hos alla innan det utvecklas vidare till att göra dialoger med dessa. C-E är noga med att vi ska vara neutrala i ansiktet, och att vi bara ska göra handlingarna. Han, fick vi reda på idag när han diskuterade och förklarade vissa grejer som tydligen var lite oklart i klassen, tycker inte om ordet känsla. Överhuvudtaget! Vilket jag blev lite smått irriterad på, eftersom A är för det - men att det visserligen ska komma ur handlingen. Vilket jag går med på, fine. Men det blir känslor! Med vissa blir mötet med dialogerna mer laddade än med andra känner jag, och går då ifrån med något mer vunnet. Personkemi eller inte, men aktioner ger känsla - Stanislavskij har blivit min nya idol!
Resten av dagen spenderade vi mycket koncentrerade på stolar i ring, och med en egen position på denna. Därefter gå runt i ringen, med ögonen på den bredvid åt samma håll hela tiden, och inta den positionen tills man kommer runt till sin egen igen. Detalj uppmärksamhet! Det gick sådär, ett par stycken fick tillbaka sin som den började, inte fler. Vi gjorde det två gånger, och det gick nästan sämre andra gången. Jag tror att det handlar lite om den individuella komforten och storleken, alla kan inte breda ut sig lika mycket som en annan till exempel och tvärtom att man kan krypa ihop mer på en stol och låta händerna ligga eller hänga mer eller mindre på de olika sätt som man kan göra. Svårt att se hur det ser ut på alla håll, om någon sitter vänd åt det hållet som man går runt i. Men det värsta är ändå maraton - övningen, som går ut på att gå i olika tempokompositioner, i tre olika delar, i varje del också komma ihåg saker som att hitta en partner nummer ett, en varsin stol och byta bollar med varandra, i nästa del tänka på nästa tempokomposition, hitta en partner nummer två och en gemensam stol med nummer ett, sista delen ha en alldeles egen tempokomposition och dessutom komma ihåg att stanna vid gemensam impuls, sätta sig på sin stol, hitta partner nummer ett och byta boll eller stol - och jag vet inte vad. Det är mycket att tänka på helt enkelt! Jag glömde helt bort när och att jag skulle hitta en partner nummer två, och tredje delen hade jag inte stor koll på vilket också blev en svårighet när jag inte hade denna partner. Men men, bra övning - övning ger färdighet.
Resten av dagen spenderade vi mycket koncentrerade på stolar i ring, och med en egen position på denna. Därefter gå runt i ringen, med ögonen på den bredvid åt samma håll hela tiden, och inta den positionen tills man kommer runt till sin egen igen. Detalj uppmärksamhet! Det gick sådär, ett par stycken fick tillbaka sin som den började, inte fler. Vi gjorde det två gånger, och det gick nästan sämre andra gången. Jag tror att det handlar lite om den individuella komforten och storleken, alla kan inte breda ut sig lika mycket som en annan till exempel och tvärtom att man kan krypa ihop mer på en stol och låta händerna ligga eller hänga mer eller mindre på de olika sätt som man kan göra. Svårt att se hur det ser ut på alla håll, om någon sitter vänd åt det hållet som man går runt i. Men det värsta är ändå maraton - övningen, som går ut på att gå i olika tempokompositioner, i tre olika delar, i varje del också komma ihåg saker som att hitta en partner nummer ett, en varsin stol och byta bollar med varandra, i nästa del tänka på nästa tempokomposition, hitta en partner nummer två och en gemensam stol med nummer ett, sista delen ha en alldeles egen tempokomposition och dessutom komma ihåg att stanna vid gemensam impuls, sätta sig på sin stol, hitta partner nummer ett och byta boll eller stol - och jag vet inte vad. Det är mycket att tänka på helt enkelt! Jag glömde helt bort när och att jag skulle hitta en partner nummer två, och tredje delen hade jag inte stor koll på vilket också blev en svårighet när jag inte hade denna partner. Men men, bra övning - övning ger färdighet.
Spotify premium gratis
Spotify är en bra uppfinning det. Egentligen spelar det ingen roll att man har gratisversionen med reklam, det är ju som att lyssna på en radiokanal. Men så hittade jag spotify premium att ladda hem gratis, det krävs inte mycket - det är bara att lita på att andra vill ha den, så går det igenom. Så vill man ha det, gå in här.
Hämnden
Hämnden av Susanne Bier, har jag längtat efter att se. Äntligen kom jag iväg, vilket jag inte trodde, med min mamma och vi såg filmen. Den översteg till och med mina förväntningar. Det var en helt otroligt imponerande flm med Mikael Persbrandt i huvudrollen tillsammans med Trine Dyrholm, Ulrich Thomsen och pojkarna Markus Rygaard och William Jøhnk Nielsen. Skådespeleriet var enormt! Speciellt hos de unga pojkarna. Filmen har flera parallellberättelser, en är om när Persbrandts karaktär Anton jobbar med Läkare utan gränser nere i Afrika medan hans relation med frun krackelerar hemma i Danmark och ena sonen Elias är mobbad i skolan. Elias som får en ny kompis i Christian, som vid filmens början precis har förlorat sin mamma och som kommit tillbaka till Danmark med sin pappa från London. Man får följa pojkarnas kamp i skolan; Elias med mobbingen och att hålla kontakt med sin pappa som pendlar mellan kontinenter, och Christian med sin sorg efter modern och den ilska han möter inom sig. Anton kämpar för sitt jobb i Afrika, sin familj och det han tror på. Gemensamt är hämnden, det ögonblick man möter när man, fastän man försöker vara en god människa, faktiskt inte förmår sig längre. Om gränsen mellan när det brister och att kunna bibehålla sig själv, och när ondska sätter ens godhet på prov. Det är lidande, det är gripande och tänkvärt - man kunde så butalt se Persbrandts ögonblick av insikt. Mycket stark film! Ett måste att se! Guldbaggen nästa; till filmen, regissören, skådespeleriet, fotografin - riktigt snygga bilder rätt igenom, älskade speciellt scenen med Persbrandt och en spindel i sitt nät - och musiken som följde galant till filmens gång. Tio av tio, utan tvekan!
När det är en själv som skälver
Hur tröstar man någon,
när det är en själv
som är roten till det onda?
När det är en själv som skälver
som ett eko av ett annat ljud,
vad är det då som går sönder?
Vem är vem att säga,
vem som har ont?
Hur förmår man då,
när det är hos den man vill vara,
skydda denne från en själv?
Ensam i drömmar
Under tiden jag inte haft internet har jag drömt en del. En gång drömde jag att jag skulle hem från en kompis som bodde på en sida av stan som inte var mina hemkvarter, och där jag inte hittade. Två meter lång var jag när jag gick en gata fram i mörker och var rädd. Jag gick förbi en man och en till, och jag började springa för att komma därifrån. Men då började de springa efter mig, jag såg bakom mig att den ena satte sig på den andres axlar och tillsammans försökte de få ned mig till marken. De lyckades överfalla mig så att jag föll, och de hade då inte gott till sinnes. Att drömma om överfall betyder att man är rädd för något i vanligt tillstånd, kan vara en liten bagatell, men att det förstoras och tar sig uttryck som överfall i drömmar. Mycket känslor är det fram och tillbaka, och jag är så trött på att inte kunna vila i att veta att jag får känna på ett visst sätt. Natten till idag drömde jag om ensamhet. Att jag gick omkring bland folket här på skolan, och blev i stort sett ignorerad. Jag vet inte om det var jag eller de andra som undvek, man undviker ju även undvikande beteende. Jobbigt var det i alla fall. Lika så blev dagen idag. Jag drömde ännu en gång om moln nära till hands en dag/natt i veckan. Det var riktigt svarta, mörka moln som hade tornat upp sig över mig. De hängde långt ned, så nära att jag kunde sträcka mig efter det. Jag gjorde så och tog en handfull moln, kände kylan och konsistensen - det är ganska fascinerande med mina molndrömmar. Speciellt att det blir en egen känsla och förnimmelse av hur moln ser ut och känns. Inte lika kul med betydelsen av moln som symbol i drömmar. Att jag håller moln i min hand, liksom vi i vissa lektioner känner med en hand över hjärtat och sedan håller den framför oss som för att se hur sköra våra hjärtan är.
Ensam: En dröm om ensamhet symboliserar ofta en inre sorg. men betyder också att man inte har någon anledning att känna sig varken ensam eller sorgsen.
Åskväder: Oskadligt: glatt möte med en vän - å med blixtnedslag: förlust
Oväder: Ledsamheter och fara, bråk med en vän
Moln : Om du i drömmen ser hur moln skymmer solen kan du vänta dig förseningar eller problem. Ser du många, gråa moln varslar drömmen om gräl. En dröm om små vita moln betyder välstånd. Åskmoln: problem dyker upp
Ensam: En dröm om ensamhet symboliserar ofta en inre sorg. men betyder också att man inte har någon anledning att känna sig varken ensam eller sorgsen.
Åskväder: Oskadligt: glatt möte med en vän - å med blixtnedslag: förlust
Oväder: Ledsamheter och fara, bråk med en vän
Moln : Om du i drömmen ser hur moln skymmer solen kan du vänta dig förseningar eller problem. Ser du många, gråa moln varslar drömmen om gräl. En dröm om små vita moln betyder välstånd. Åskmoln: problem dyker upp
Regn inifrån
Jag har en fungerande dator igen, visseligen är den ganska så utsatt då det inte finns någonting på den då ett helt nytt operativsystemet är installerat. Antivirusprogram, spotify, msn, mitt eget mobila bredband - allt måste jag ladda ned och installera på datorn. Men just nu är jag bara glad att komma ut på internet på skolans nät, och ha nära tillgång till bloggen. Aldrig har jag varit i stort behov av den som idag, aldrig har jag varit så glad över så snabb hjälp och besked. Jag åkte in och lämnade den i eftermiddags, och kunde hämta den igen två timmar senare. Jag tog den över axeln och promenerade hela vägen tillbaka till skolan, med ett regnmoln över mig kändes det som. Men regnet kom snarare inifrån. Mina ben gick som på automatik, hjärnan på aktivitet. Hjärtat i känslor som att det vore sista gången den ville lita på igen, fast det är det den helst av allt vill, och hela mitt väsen i bekräftelse på att jag är en hemsk människa, och förtjänar därtill.
Som ett behov i fingertopparna
Har tagit mig in i skolan och sitter nu i datasalen. Men det betyder inte att jag kommer göra det varje dag. Men jag blir allvarligt talat deprimerad av att inte ha dator med fungerande internet, jag måste kunna blogga om kvällen. Det känns verkligen och blir så påtagligt att det är ett behov för mig, det är som att andas. Att bli lätt om hjärtat när det är tungt. Även om jag inte skriver varje dag är bloggen ett tillhåll för mig, ett rum att andas i. Hit flyr jag när jag behöver det, och annars också i och för sig. Jag bor här, och har mycket innehåll - både publicerat och icke sådant. Jag behöver ju bara mig själv intalar jag mig, eller får höra det snarare - att skriva i word eller för hand, om inte tanken är att andra ska kunna läsa. Men nej, det handlar inte om att andra ska kunna läsa. Det är bara något som kommer med, och visst det är kul att man läser min blogg - för då tillför den ju något, och förhoppningsvis säger något vettigt som gör att man vill läsa den. Första syftet är dock för mig själv, att jag ska kunna skriva. Skriva och skriva, spelar ingen roll vad jag skriver tänker jag. Men jag skriver annorlunda när det gäller blogg och annat, måste bli bättre och få samma flöde när det gäller annat skrivande känner jag. Disciplinen brister där. Jag repeterar mig, jag vet. Jag känner och vet att jag skrivit om detta förr. Det är som att känna ett behov i fingertopparna. Hjärta och huvud vill skriva, och det känns ända ut i fingrarna - det är bara så rätt. Jag kommer inte ta mig till datasalen ofta, kanske lite såhär spontant - men inte som att jag går hit när jag känner att jag bara måste skriva, dikta eller filosofera lite. Tyvärr! För det händer oftast också som sagt om kvällen, i mörker, när det är sent, och då man har sig själv som sista sällskap för dagen. Men ska lämna in min dator på reparation så fort som möjligt, och hoppas att det inte tar allt för lång tid tills jag får igen den. Rendezvous ...
Filmdagbok del 25
8/9 Vicky Christina Barcelona 7/10
10/9 Imagine you and me 4/10
12/9 Pinocchio 5/10
17/9 Utan spår 5/10
20/9 Don Juan DeMarco 8/10
26/9 Ghost 10/10
Uppdatering jag
Sitter på en mac för tillfället. Min egen dators internet explorer har totalt fuckat upp sig. Det så kallade datorekveveringsskyddet stänger ned internet explorer för att skydda datorn. Det har hänt en gång förut, och då har jag med pappas hjälp via telefon lyckats fixa det, men nu funkar inte det längre. Så min dator är helt värdelös i stort sätt, internet är det som gör att man håller på med datorn. Bloggen, kommunikation och spotify - allt kräver ju internet. Känner mig helt handikappad. Vet inte vad jag ska göra eller hur det ska fixas, vet inte när jag kommer ut på internet och kan fungera igen, dvs blogga. Fortsättning följer förr eller senare ...