Forgetmenot

Regi: Andrew Haigh

Manus: Andrew Haigh, Taichi Yamada (Främlingar)

Skådespelare: Andrew Scott, Paul Mescal m.fl.

 

Adam är manusförfattare och lever själv i en lägenhet på högsta våningen. Med London som utsikt skriver han om dagarna. Ensamheten är tryckande tills brandlarmet börjar tjuta en kväll. Han springer ut för att se vilken lägenhet det brinner i men ser bara en granne vinka åt honom. Tillbaka i lägenheten knackar snart samma granne, Harry på (det är bara de som bor i byggnaden) full och med en spritflaska i handen. Han försöker bjuda in sig sjäv men Adam avstyr det hela. Nästa dag efter att Adam varit ute vid sina föräldrars hus stöter de in i varandra igen och Adam säger att han visst gillar whiskey. De inleder en relation och Adam fortsätter åka ut och träffa sina föräldrar som han inte gjort under lång tid. De är glada över att se honom och de undrar över hans liv. Han berättar att han är författare och och har pojkvän. Han möts av oförstående och fördomsfulla kommentarer men allt eftersom filmen går visar de att de älskar honom och han upplever dem som den han var när han var liten. 

 

Det här var en oerhört fin, drabbande och drömsk film. Hbtq-temat blandas ihop med en spökhistoria av bästa kvalitet, där kärleken till och sorgen efter sina föräldrar är starkt närvarande. Det är lite oklart från start men ändå så fulländat och självklart när man funderar på den efteråt. Scott är fantastisk som den sköra Adam och Mescal likaså. Även manuset kommer förmodligen bli Oscarsnominerat till nästa år. Haigh har tagit Yamadas roman Främlingar och tillfört en extra dimension med hbtq-temat. Originalhistorien handlar om en manusförfattare som träffar en kopia av sina föräldrar som dog och har även en kärlekshistoria med en kvinna som hans portvakt tycker är på pricken lik en kvinna som tog livet av sig några månader tidigare. 

 

OBS Spoilervarning!

 

Redan vid start tolkade jag det som att det här är något som kommer skrivas fram allt eftersom. Och jag är benägen till att hålla fast vid den tolkningen även nu efteråt. Dock trodde jag att grannen var ihopdiktad som ett sätt att skapa sig sällskap, men den tanken försvann när jag förstod att föräldrarna var spöken, alternativt också framdiktade.

 

Adam var ju en manusförfattare, han skrev om sitt barndomshem och åkte dit. Han skrev och upplevde det även fysiskt, oavsett om det var riktiga spöken (som jag absolut tror det var) eller inte så fanns en utveckling hos Adam att gå vidare från deras död när han var tolv år. Antingen som ett sätt att möta dem genom att skriva om dem och själv dikta ihop det han ville höra från dem eller att de helt enkelt interagerade med honom. Mamman som kom med fördomsfulla kommentarer och pappan som ångrade att han inte tröstade Adam när han hörde att han var ledsen efter att ha blivit mobbad i skolan. Av den anledningen satt jag och var lite smått irriterad av det faktum att allt bara var påhittat bara för att han ville det. Just av den anledningen tror jag inte att det var så. Bara därför spelar det heller ingen roll.

 

Framförallt manade de på att Adam skulle gå vidare och inte komma tillbaka för att träffa dem igen.  Mamman menade på att Harry var hans framtid som de hade sett när Harry följt med ut till huset en kväll då även han såg föräldrarna inne i huset. De ville veta hur olyckan hade gått till och man kunde nästan se hur de bleknade framför hans ögon när de alla fick ett avslut med varandra. 

 

Man skulle kunna tolka slutet som att Adam och Harry inte någonsin var tillsammans på riktigt. Att även Harry var ett spöke. Eller båda två. Harry låg uppenbarligen död sedan han blev avvisad första gången, med whiskeyflaskan i handen. Kanske överlevde Adam branden (den ständiga febern) och kunde gå vidare ändå, antingen tillsammans med Harry fastän han var ett spöke eller med en ny pojkvän. Oavsett vad så hade de ett förhållande och framtiden, vad och var den än var, var tillsammans - och det var meningen med filmen. Kärlek, förlust och förmågan att ta sig vidare. 

Regi: Cord Jefferson

Manus: Cord Jefferson, Percival Everett

Skådespelare: Jeffrey Wright, Sterling K. Brown m.fl.

 

Thelonious 'Monk' Ellison är författare och universitetslärare. Fastän han skriver höglitterärt och raslöst hamnar hans böcker i genren afroamerikansk litteratur. Ingen intresserar sig längre för hans böcker. Han har tröttnat rejält på både allmänhetens ointresse för litteratur, att etablissemanget drar nytta av svart underhållning och sina studenter och deras politiska korrekthet över att redigera tidiga decenniers språkbruk. Det som däremot går hem är det som är 'rått', 'äkta' och 'svart'. Det ena leder till det andra och snart skriver Monk, under pseudonym, en historia med just de kriterierna vilket blir en dundersuccé. Det han själv föraktar älskar alla andra. 

Samtidigt får man följa honom i hans familjeliv med en dement mamma och en bror som han har en tämligen komplicerad relation med. 

 

Det här är en riktigt rolig och varm film som förtjänar sina oscarsnomineringar för både bästa film och manus. Wright gör rollen som Monk med en underbar fingerkänsla. Hans timing gör allt och man skrattar högt många gånger genom filmen. Den har både sorg och glädje och relationerna är väldigt fint välutvecklade. Även Brown gör en känslosam tolkning av Monks bror, Clifford och tillsammans skapar de en trovärdig relation som känns taget från verkligheten. Temat med en lägre litterär nivå vs. popularitet är något man verkligen kan undra över - varför man ska behöva förändra sig och göra sig sämre än man är för att bli uppskattad. Det är en tråkig utveckling om inget annat. Men vad gör man inte, alla är inte lika duktiga författare. Jämför debatten om att vara transsexuell som skådespelare för att kunna göra en sådan roll. På söndag hejar vi på filmen!

4/2 Nyad 7/10