Pomperipossa är ju inte Pomperipossa
En halvtimme kvar på detta år och jag har ännu inte kommit på något löfte alls. Har istället suttit och varit social med min pappa och hans nya, som faktiskt inte är någon Pomperipossa. Okej, lite häxliknande är hon. Hon har konstiga uppfattningar om saker och ting, men vad fan. Lite kul att se dem två tillsammans, de håller verkligen inte med varandra i vissa frågor. Men samtidigt uppenbart kära... Hon är dessutom väldigt spontan, och tuff som sagt. Inte helt igenom empatisk. Lite kul med henne, men som sagt, för mig kommer hon förbli en liten Pomperipossa. Mycket lär man sig... Har man dessutom svept drygt fyra vinflaskor med dem kan man ju inte göra annat än att släppa taget. Så det löftet har jag hållit, jag har varit mig själv helt klart. Champagne vankas till tolvslaget, sedan vetefan... Tid för mig själv...
Roligaste sms:et denna kväll var från min brorsa:
"HAPPY NEW YEAR. A bit early, I know. But I have thousands of rich and sexy friends so I start with the ugly fuckers..."
Mitt svar:
"HAPPY NEW YEAR TO YOU TOO. But I don't believe you. I think I'm the most beautiful one you know in world. Otherwise you shouldn't wish me a happy new year."
Bara jag
Förkylning är bland det värsta jag vet. Det är absolut inte kul. Samtidigt vet jag hur det fungerar på mig, först känner man på sig att man börjar bli förkyld. Dagen efter får man ligga våndas med det, dagen därpå är något bättre då det inte är lika mycket sängliggandes men är ändå låg. Nästa dag är man i stort sett frisk men inte riktigt, sen är det helt borta förhoppningsvis, om det inte är någon värre variant. Den här förkylningen kändes vara mycket längre, fastän den inte alls var det. Yrade lite för mycket, bloggade fastän jag inte borde ha gjort det. Men nu är det full gång igen, ska vara snäll nu det sista som är kvar på året och fira in det nya med öppet sinne. Jag ska inte kalla Pomperipossa för Pomperipossa, hon får heta sitt namn. Får hoppas på att pappas omdöme är det rätta, och att han inte förblindas av kärlek, vilket jag i och för sig inte tror. Inte mer än vad hon gör isåfall. Nej, nog med dem. Jag ska inte hålla på med vad de kan tänkas känna, jag har så det räcker och blir över ändå. Nu snart ner och vara mig själv med dem.
Orkeslös
Fan, vilken natt! Kunde verkligen inte somna på hela natten kändes det som. Var tvungen att gå upp flera gånger för att gå på toaletten och i sängen kunde man inte ligga skönt i någon ställning alls. Ögonen började göra ont efter några timmar, var så trött, men kunde ändå inte somna. Varför tog jag inte med stilnoct hit? Jag visste ju att jag skulle behöva det. Första natten var jag rädd att jag ändå inte skulle kunna somna trots det, och att jag istället skulle börja hallucinera riktigt otäckt eftersom jag hade feber. Otroligt nog somnade jag i alla fall. Pappa kom dock in och väckte mig när klockan var halv tolv. Ögonen värkte, ett tag var jag rädd att jag kanske är på väg att få inflammation igen. Snälla Gud, lämna mina ögon ifred. Mina bröst också. Jag måste nog allvarligt börja tänka på att skaffa tid för en undersökning snart. Jag vill absolut inte att det ska gå så långt att det i värsta fall sprider sig om det visar sig att jag har fått något. Vad som då kan hända vill jag inte tänka på. Orkar inte med all oro och ångest. Förhoppningsvis är jag helt fri från förkylningen om en dag eller två. Men sen då? Det nya året får inte börja fel, hur kommer då resten av året se ut? Nej, den tanken tänker jag inte ens tänka klart. Är det för mycket begärt med lite värme i kylan?
Drömtydning
Orkar egentligen inte alls att sitta här nu. Är trött, förkyld och vill bara dö. Att somna igårkväll gick som sagt bra. Sedan vakande jag när klockan var två och kunde såklart inte somna om, måste ha somnat igen runt fem. Hade en massa drömmar. Att tyda drömmar handlar om att se symboler och veta vad de står för, och att man inte ska låta sig luras av känslan i drömmen. Att i drömmar känna känslor handlar om Skuggan/undermedvetandet och Den Vise/övermedvetandet. En dröm kan vara samma dröm, men om den är hämtad från det undermedvetna visar den på våra hinder, bindningar och reaktionsmönster och kan alltså innehålla starka känslor. Om den däremot är hämtad från det övermedvetna är den inte känslobetonad. Man blir till exempel inte rädd för en fara fastän man drömmer om en. Jag har lite svårt att ta det till mig. Drömmar är ju ändå en berättelse, en inre film som på sätt och vis berättar något för mig.
Jag var tvungen att stjäla (att tycka sig vara en tjuv, du vill gärna ge dig in på "förbjudna" vägar men är rädd för konsekvenserna) en cykel (att cykla på: du blir överraskad i en obehaglig situation) som var alldeles för stor för mig för att kunna ta mig dit jag skulle. När jag kom dit fanns en massa barn (om du drömmar om många barn som leker med varandra, kan du bereda dig på goda nyheter, välstånd och stor lycka senare i livet) där och jag var tänkt att ge dem julklappar. Därifrån cyklade jag för att beställa en tid till mig själv på ett sjukhus. Istället får jag en gåva (drömmer du om att du får en gåva betyder det att något trevligt ska hända dig),ett rödljus, av kvinnan som inte vill ge mig en tid för undersökning. När jag sedan gick igenom sjukhuset såg jag en massa gamla (att se en gammal kvinna betyder otur, att se en gammal man betyder att man får höra något roligt) och barn i celler som fanns omkring mig där jag gick. Som om de var inspärrade för att de var galna. (Att drömma em celler betyder att man kommer att förlora en vän på grund av sin obeslutsamhet och passivitet) Utanför sjukhuset lekte barn, de hade ställt en massa cyklar utanför och jag bestämde mig för att ta en annan mindre cykel. De märkte mig och började jaga (om du drömmer att du lyckas fly betyder det att du kommer övervinna alla svårigheter) mig. Jag cyklade och cyklade, snart märkte jag att jag sprang (drömmer du att något skrämmer dig så att du börjar springa är det ett tecken på trygghet. Om du drömmer att du springer med en förföljare i hälarna riskerar du att falla för en svår frestelse) istället. Jag hörde att de hade skaffat sig en hund (om du drömmer att du blir förföljd av skällande hundar är det ett förebud om en lustfylld upplevelse. Drömmer du om att du blir jagad av blodhundar kommen nära vän att bedra dig ) för att kunna spåra mig. Färden gick in i en skog, (skogen föreställer dig själv, de faror och glädjeämnen du finner där finns inom dig själv) genom buskar och snår, upp och ned, ja t.o.m. berg (att bestiga berg, något obehagligt förestår) fick jag bestiga. Plötsligt såg jag en sjö, (se en stilla sjö,en anhörig ordnar något trevligt för dig ) jag gick i för att få mina förföljare att tappa spåret. Inne i vassruggen såg jag en sliten gammal eka. Jag skulle just till att hoppa i och ro därifrån när jag såg ett stort hål i skrovet. Jag fick lova att lämna den till sitt öde och gick upp på land igen. En svart hund sprang apport några meter ifrån mig, andra människor än de som jagade mig fanns i närheten. Jag hde blivit av med mina förföljare.
När jag efter flera timmar lyckades somna igen drömde jag åter om försoning. Alltid på samma sätt, alltid med samma person. Där och då i drömmen känns det såklart alltid bra. Men jag kan alltså inte lita på det? Varför drömmer man om sådant som betyder både tur och otur?
Försoning: ett gott omen Så ge mig då gott och inget ont, snälla Gud. Hur mer ont kan man ha?
På jakt efter drömmar
Är helt slut. Blev förkyld under natten till idag, hade halsont redan när jag drömde inatt. Kommer nu snart hoppa ner i sängen och hoppas på att det är borta till imorgon. Jag blir helt däckad när jag är förkyld. Vill ingenting, orkar ingenting. Ska försöka börja läsa på en ny bok, eller ska man somna på en gång? Det kommer nog inte bli svårt i alla fall. Behöver det, vill komma in i drömmarnas värld. Måste få vägledning. Vet inte vad jag ska göra som det är nu, i den situation jag sitter i. Hoppas på att få svar från drömmar. På sistone har jag drömt en del om försoning. Har försökt ta reda på vad det kan betyda, men har inte hittat något. Det kan ju antingen betyda att försoning kan komma att ske, eller tvärtom. Men varför drömma om det isåfall? Är det för att påvisa att mindervärdeskomplex inte är ett dumt komplex som sitter på ytan, utan att det genom drömmar säger att det sitter djupare i mig och har all orsak att finnas där..? Jag hoppas mer på det första alternativet....
August Strindberg
August Strindberg, det är man med djup det. Mycket bra serie som skildrade honom och hans liv till att bli en känd författare och make till Siri von Essen. Otroligt bra spelat av Jonas Karlsson, han måste vara Sveriges bästa skådespelare. Galant dialog, nästan så att man vill se reprisen av det andra och sista avsnittet för att höra hans tal om hur ohederlig Siris första man var mot henne när han bedrog henne framför ögonen på henne, med hennes kusin. Att sedan för Siris skull komma och ta tillbaka allt han sade gjorde mig förbannad. Men vad gör man inte, han älskade henne djupt. Då gör man allt. Viker till och med sin stolthet, det är starkt för att komma från en man som han. Märkligt är att han ändå till slut blev kvinnohatare. Femton år var han gift med Siri, därefter fick han en dotter i ett äktenskap som inte blev långvarigt, senare gifte han sig igen med skådespelerskan Harriet Bosse som han också fick en dotter med, Anne-Marie som nu i år dog 105 år gammal. Hon blev långvarig hon.
"Kärleken är ett ägande. Svartsjukan är rädslan av att förlora det man äger."
Han tillägger att det är ett ömsesidigt ägande, älskande äger ju trots allt varandra.
Hjärtat slår inte, det gungar
Musik kan verkligen inverka på kroppen. Hjärtat gungar, gör det varmt i kroppen. Den nya Westlife skivan är fylld med bra låtar. För att inte nämna hela skivan gillar speciellt mycket
I'm already there,
Have you ever,
I do och
You must have had
a broken heart. Nästan den bästa
hela skiva de gjort. Okej, albumet
World of our own, är min favorit - den var det enda jag lyssnade på när jag kom på att Westlife fanns. Så, ja
en gång ett Westlife fan alltid ett fan. Men denna skiva, tack Westlife! Förgrymmad dock att de inte kan skriva några låtar själva till varje skiva de ger ut.
So please believe me
For these words I say are true
And don't deny me
A lifetime loving you
And if you ask will I be true
Do I give my all to you
Then I will say I do
You and me we got a chemistry, So I don't need poetry, To say what you mean to me
Tro på tomten?
Alla tiders julklapp, eller vad den nu hette som gick på tv 4 tidigare idag fick mig nästan att börja tro på tomten igen. Kortfattat handlade den om en flicka som hittade en vädermaskin som skapade en snöstorm så att de kunde få jullov fortare. Istället kunde in hennes pappa komma hem till julafton för att hans flyg hade blivit inställt. Självklart slutade det med att tomten fick tillbaka sin vädermaskin och gjorde fint, magiskt väder som den ska vara på julafton. Pappan kom hem lika snabbt, vilket var den ultimata julklappen. Att familjen var samlad på julafton. Det fick mig för en liten stund att tro på tomten. Att han gör julklappar är förmodligen inte sant, det är vår egen uppgift att inhandla till dem vi vill ge och visa att vi bryr oss. Men att han faktiskt är det självklara som vi själva illustrerar genom att klä ut oss till. Han skapar inte bara magi, han är magin. Sedan kom jag ju på att min egen familj inte alls är så vidare samlad längre. Tomten är ju ändå ett begrepp för barn, för alla, som ska skapa sig en egen betydelse om honom.
Att något psykiskt kan göra så fysiskt ont
Men jag vet ju att det är sant. Jag har läst det själv, svart på vitt. Psykosomatiska besvär; när fysisk smärta har sin grund i psykiska orsaker. Man kan alltså inte ignorera det, men ändå måste man. Man vet ju att det bara finns där, värre är om man inte kan urskilja på ångesten och en hjärtattack eftersom en sådan har samma symptom. Kommer man någonsin bli van? Hur många gånger det än händer är varje gång lika krävande och urholkande, sätter sig som ett illa dolt märke som till varje pris måste rås om och kamoufleras så att ingen kan nå dit. Syns det inte, finns det inte - ellerhur?
Skenäktenskap
Vad fan är det man hör?!? Att Martin Stenmarck och hans fru bara är gifta för karriärens skull. Att de träffades på en pr byrå där kändisar bestämmer vilken kändis man vill bli ihop med, eller rättare sagt ses med. Att de inte alls är tillsammans för att de råkar gilla varandra. Hanna själv sade att hon inte tycker om läderbyxor och den stil som Stenmarck kör med. Om hon fick välja skulle hon ta en fotbollskille. Ett skämt, eller vad?? Varför, varför, varför? Vill de inte älska? Vill de inte bli älskade? Är de så jävla självcentrerade att de anser att kändisskapet är det viktigaste? Ska man bli känd får man väl fixa det själv, utan att utnyttja andra för den sakens skull. Kändisskap om något är på låtsas. Det kan inte ge någon sort tillfredsställelse i sitt behov att bara vara. Vad kan vara mer viktigt än kärlek? De har ju barn ihop! Stackars barn att födas in i ett sådant äktenskap. Det har de verkligen inte bett om. Kul att finnas...
Hellre äta gröt tillsammans än oxfilé ensam
Gullungarna sitter och kollar på Pirates of the Carribean 3 som de fick i julklapp. Själv har jag sett den förut, med viss tvång från min sida. Den var alldeles för lång för min del och inte alls lika bra som första filmen. Den första är ju helt klart den bästa av de alla. Sedan kommer klassiska uppföljare som blir sämre och sämre, hoppas att det inte blir en fjärde film. På tal om film... Medans du sov såg jag ju igår. Med Sandra Bullock och Bill Pullman, den är såå söt. Också en film som man kan se om och om igen, hur många gånger som helst. Det första jag sade när den slutade: "ett helt år innan jag får se den igen, faan." För det är sant, den filmen kommer alltid på julafton eller runt juletid hur som helst. En typisk julfilm, kärlek och gemenskap - det är väl det julen handlar om. Att känna gemenskap. "Man kan inte söka sig in i famlj, man föds in i en". Äsch, hon bevisade att det gick, på sätt och vis i alla fall. En liten vit lögn gjorde väl inget om det bara förde bra med sig. Familjen trodde att sonen var lycklig och var lyckliga att det var just hon som hade gjort honom lycklig. Hon fick en familj. När det sen visar sig att hon förälskat sig i den andra sonen i familjen gör väl inte heller det så mycket. Så länge gemenskapen finns, finns hjärterum finns det stjärterum.
Uppdatering julafton
Blev en lång kväll ikväll. Eftersom min faster med småkusiner skulle stanna över natten fastnade vi framför teven så pass länge att vi trots nötknäckande och en hel paradis ask senare började ta fram lite julmat igen. Det var min faster som först nämnde att hon kände sig hungrig. Pappa var inte sen att hålla med, han är en sann nattätare - sådan bror, sådan syster. Lillkusin nummer två, Oskar fick en radiostyrd helikopter i julklapp som han säkert laddade upp fem gånger om som han flög med över våra huvuden. Han blev också fast framför datorn där brorsan satt och spelade sitt skjutspel som vanligt. Illa att han börjar bli dödagalen redan vid sju års ålder. Men det är väl något som alla killar måste gå igenom. Det är ju det som gör dem till killar ;) Vi började nu se Mumien men insåg att det skulle bli för sent att sitta uppe till två bara för den när man dessutom sett den förut. Så nu är det läggdags, en timme in på den nya dagen - juldagen. Middag igen om drygt femton timmar hos mammie. Sen är det ett år till nästa jul... So long, höll jag på att säga, men kommer säkerligen uppdatera bloggen innan den här dagen får sitt slut.
God Jul
F.rid Ö.ver R.um L.ikaså Å.r T.illsammans ♥
Paus i julstöket
Väldigt mycket mat i år, precis allt man kan tänka sig plus revbensspjäll vilket kanske inte är lika självklart på julbordet. I år blir det så i alla fall, mat i mängder och ris á la malta som efterrätt, inte heller något som jag har ätit mycket av förr om åren. Det var gamla goda tider det, nu har jag mest börjat hata julen. Låg och våndades igår när jag inte kunde somna. När jag till slut lyckades somna drömde jag en massa konstigt, bla. om gamla klasskompisar som ville ut och åka bil med mig för att de blivit intresserade av mig. En annan dröm var väldigt konstig och läskig, ganska äckligt, jag förstår mig verkligen inte på varför man kan drömma om sjuka saker. (Som till exempel den gången jag drömde att jag åt människokött.) Nu kom tydligen min faster med småkusiner innanför dörren, ska man behöva leka med dem nu resten av dagen..? Till Kalle kunde de väl ändå komma... Ve och fasa, Svensson svensson kommer ju inte ikväll. VARFÖR???? Det om något är ju svensk tradition!
Uppesittarkväll
Det har blivit lite av en tradition, fastän vi aldrig köper några lotter. Det är väl just väntan på natten till jualfton man är uppe för, och att griljera julskinkan och ta sig en första smakbit. Jag var även och julhandlade på Coop med mamma tidigare ikväll, vilket även det börjar bli en tradition som vi började med förra året. Inte alls mycket folk, ovanligt lite för att vara dagen före julafton. Men skönt det, då kan man gå i lugn och ro. Silldisken är bäst, gubbarna där är riktigt roliga och trevliga och låter oss smaka för att kunna bestämma oss. Bra taktik av dem, för då vill man ha bara för den sakens skull att man tycker att det är gott för att man blir bjuden. OCH det bästa av allt, de gotländska köttbullarna är tillbaka. =D Bums ner i vagnen. DET är köttbullar det. Har man ätit dem vill man inte äta andra efter det, för då vet man att det är fejk. Nu snart blir det sängen, har fått nog av tv fyras underhållning. Rim är inte något som jag brukar bry mig om. Musiken är inte den bästa, hrm Picassos ton som mest låter som om hon sjunger med näsan. Och vilken klänning hon har på sig, vem har designat den?! Den ser henne bara att se ännu bredare ut och hänger som en gardin över brösten. Ernst verkar berusad där i sin hörna. Kan det bli värre...
Alla är vi små askungar, så skriv din saga...
Den filmen minns jag annorlunda än så som jag såg den igår. Söt film, väldigt förutsägbar, men ve och fasa repliken som jag trodde jag hade formulerat själv är tydligen inte bara min. Nej, såklart, den är ju självklar. Varför man vill vara ihop med någon: så att jag kan kyssa dig när jag helst vill. Gullilull då... Det slog mig också då att det är sådana filmer, romantiska komedier som alltid slutar på samma sätt, som man faktsikt tycker om. Det spelar ju egentligen inte någon roll vad den innehåller, bara den slutar som man vill. Sedan finns det ju mer eller mindre bra beroende på om de är roliga, spännande, gulliga osv... Pretty Woman och Notting Hill, de två kan jag verkligen se om och om igen, hur många gånger som helst. Speciellt Notting Hill. Alla väntar vi väl på att bli räddade. Det existerar inte bara i filmens värld, det vet jag. Vi måste bara kunna se prinsen utan sin sköld och rustning. Att se kärleken som den är klädd i vardagen, det är ju så den i verkligheten är.. Det är då vi vet att det är kärlek.
Nya nyårslöften
Inatt drömde jag om att jag stod i en lång kö för att kandidera till Top model. Hade noja om att jag inte skulle komma in med mina 1.60 fastän jag typ var snyggast i hela kön ;P Plötsligt var jag någon annanstans framför en teve som sade att det var femtio minuter kvar att hinna komma och visa upp sig. Då kommer en person upp bakom mig och utnyttjar mig för den jag är i min situation bara för tillfället. Sedan var det för sent. I stundens hetta gör man fel val ibland. Det ska bli mitt nyårslöfte för i år. Att i så stor mån som möjligt välja rätt, alltså att verkligen tänka efter före vad som är viktigast. Det där som gör en tillfreds för stunden men som kan ge en ångest för resten av livet eller att strunta i sin kanske kortvariga, spontana önskan för att tro att det är bättre att offra det. Tänk om det är det rätta? Hur ska man veta? Jag som alltid för det mesta tror på att det som sker det sker, och att det finns nån mening med det. Ingen orsak utan verkan. Det har en betydelse för det stora hela, eller inte. I själva verket så blir det stora hela det samma oavsett vad det lilla är. Samtidigt måste man ju ta vara på ögonblicken när de kommer. Och att det kanske blir för sent om man tänker efter för mycket. Hur ska löftet då lyda, om man känner att det är rätt men tänker att det är fel?
In i Pappas Port Promenerar Pomperipossa
Vet inte varför men jag har svårare för pappas nya än mammas. Det märks att han tycker om henne. Men hon själv verkar vara en B.I.T.C.H. Babe In Total Control of Herself. Mamma har man mer gemensamt med, jag är ju ganska så insatt i hennes jakt på karlar. Pappa är bara min pappa, som nästan försvinner när han blir den där, som man bara är när man tycker om någon. Han tycker väl om den typen, fastän jag inte förstår varför. Brorsan kallar henne Pomperipossa, själv kan inte låta bli att fundera på om hon bara leker med honom. Hon verkar vara den typen, och det gillar jag inte. Varför ska han gå och kära ner sig i en sådan kvinna?!? Han förtjänar någon bra. Såsom mamma verkar ha funnit en gentleman i sin dejt. Men, jaja, så länge de är lyckliga är jag glad. Eller, tänk om det är tvärtom, att man blir avundsjuk på dem. Eller tänk om det slutar med katastrof, och själv sitter man maktlös och ser på. Tänker att det inte alls är deras egna fel, det är dem som ni är så förbannat kära i som sätter er i trans. Kanske klarar man sig bäst själv, kanske inte ska avundas dem... En sak är säker, ingenting kan bli så självklart som föräldrar tillsammans...
Mammor och pappor på olika håll
Så ska man tydligen få träffa pappas dejt första gången ikväll. Härom veckan var det mammas. Men vafan, vad ska man nu tycka och tänka..? Nej, man ska verkligen inte tänka något om vad andra håller på med. Låt de hålla på. Men vad jag hörde sist i veckan var att de inte skulle träffas igen. Jag läste till och med kortet från henne som hon hade skickat till pappa - "låt du träffa den rätte" eller nåt sånt. Så hör man idag att han ska bjuda henne på middag och låta henne träffa mig. Man blir ju arg, det måste ha varit ren elakhet från hennes sida. Fast jag vet ju förstås inte allt vad de har sagt till varandra. Så visst, låt de hålla på. Det lär väl stärka bandet mellan dem. Må de bli lyckliga. Blanda inte in mig för fan, jag orkar inte lida i deras ställe. Gör de lyckliga eller låt bli dem!
Torsdag hela veckan
Hela dagen igår kändes som en torsdag. Men det är först idag som det är torsdag. Känns som om allt är förskjutet en dag och att julen därför verkar vara för sen. Det känns absolut inte som jul och vinter. Sol och ingen snö, bara kylan gör en påmind om vilken årstid det är. Jag drömde till och med om att jag pratade med en kompis om att gå ner och bada, fastän det bara kan ha varit ett par plusgrader i vattnet. Drömde väldigt mycket i natt, by the way. Läskigt när jag drömde om en mördare som försökte ta sig in i pappas hus då jag stod på balkongen. Pappa sjläv trodde inte på mig, inte förrän han tittade till en tredje gång. Samma känsla som "vargen kommer", har jag betett mig så eller varför drömmer jag om det? Eftter många drömmar vaknade jag av att jag inte hade blivit väckt av väckarklockan. Konstigt att jag kan väckas av det ibland. Men inte kändes det som att jag vaknade upp till en torsdag. Så jag förstod att veckodagar måste ha sina individuella känslor. Torsdagar kan nästan ses vara min favoritdag. Det är dagen innan fredag, som egentligen är min favoritdag. Man har förväntan på fredagen och kläderna man har på sig är inte alltid vad som helst. Fredagar ger förväntan på helgen. Även sista dagen i skolan när man gick där. Som liten brukade jag alltid ha klänning på fredagarna. Helgen säger väl sig självt, söndagen är dock en allvarsdag. Den hatade jag som liten, då visste man att man började skolan igen dagen efter. Söndagar har jag fortfarande ond tand för. Måndagar är lika illa dem, tisdagar vet man att man börjar närma sig mitten av veckan. Onsdag är dagen före torsdag. Så ja, varje dag har sin sinnesstämning. Det ligger förmodligen också i att man inte vet av det. Jag tänkte nog aldirg riktigt på att det var onsdag igår, så därför visste jag inte om jag skulle vara glad eller ledsen. Hade det verkligen att göra med vad det var för dag...?
Sprickor är till för att lagas
En spricka i kristallen är en bok av Cecila Krusenstjerna, och som även nu visats i teve på två avsnitt. Kortfattat handlar det om Suss som växer upp i en utifrån sett lycklig familj, men i själva verket är det bara en fasad för att visa på att makt och framgång är deras enda viktiga livsmål. Fadern är högt uppsatt i moderns fars företag och anser att männen hon förlovar sig med ska tjäna lika bra med pengar som han själv, vilket såklart leder till att männen lämnar henne och hennes familj som hon inte kan frigöra sig ifrån. Modern är en iskall person, ignorerade henne som barn och var nästan avundsjuk på henne eftersom hon var pappas flicka. Jag blev fly förbannad där jag satt i soffan när hon åter och åter igen återvände till mamman för att denne "behövde henne". Jag önskade nästan att hon själv skulle få leva ensam som en satkärring när det visade sig i flera skeenden att hon hade fått liknande beteenden som sin mor mot sina egna barn och sista man. För man måste ju kunna se sig själv, när det handlar så precist om överföring från mor till dotter. Man måste kunna se vad som är viktigast för en och kunna förändra, anpassa sig till det innan det är för sent. Sprickor är till för att lagas, och inte låta fördärva hela alltet. Lyckligtvis var han en väldigt förstående och förlåtande man, som trots allt älskade henne. Suss kapade umgänget med sin mor, bestämde sig för att börja med terapi och de flyttade ut från den stora, dyra villan de hade fått av hennes pappa och in i ett gulligt litet hus med utsikt mot havet. Serien slutade lyckligt, nu återstår det att läsa boken och se hur den är. Tydligen ska Krusenstjerna själv vara skild nu för tiden.
Protestera, för fan!
Det är aldrig kul att få kedjebrev, jag vet. Men när man får ett som är en protestlista måste man reagera. Speciellt när det handlar om djuren på vår jord. Det är liv, såsom vi är, de har också sin plats i vår värld. Fruktansvärt att det finns sådant som man kan se här. Det går inte att se allt, efter 20 sekunder orkar man inte. Satte dock på den en andra gång för att hålla igång den i bakgrunden, och det för att mest känna det riktiga hat man borde känna när man ser detta. Att människor kan göra så, de borde inte få finnas. Sitter bara och hatar just nu, han som utför dåden och den person som står och filmar på. Djuret, när det med sina ögonfransbeklädda ögon blinkar och förstår att det blivit levande flått. Vill bara ta det i min famn och hela det. Det värker i hjärtat av att veta hur mycket det måste lida, det lilla men viktiga livet som utmattat lämnar kroppen.
Hitta dig själv
Att vara hård och skylla på att det är för att livet har varit hårt för en, är en klyscha men inte helt rätt. När vi föddes kom vi till världen som oskrivna blad. Livet hade ännu inte hunnit göra något avtryck på oss. Vi var oförstörda. Vi var våra äkta jag. Människor känner mer eller mindre sig själva olika bra. Vissa tror att det är vad livet ger som gör oss till de vi blir, medan andra söker sig själva för att finna våra jag, som redan någonstans finns i oss. Det, kära människor - är något som alla borde göra. Det är vad jag anser är meningen med livet, sökandet efter sig själv. Varför vara rädd för det? Det är ingen konfrontation, det är ett möte. Det är först som då som vi kan vila hos oss själva och leva i samklang med livet. Känner man sig själv, och funnit den man är innanför sin person behöver man inte oroa sig. Då kan man leva tryggt i visdom att man kan stå för den man är, och göra sådant som betyder något för en och kunna stå för det. Personligheten är förmodligen något som bara syns på ytan, vårt skal, det som visar att livet trots allt gjort sitt på oss. Ju längre in och djupare man kommer, desto mer närmar man sig kärnan, det riktiga och ursprungliga - människan i oss. Det är den vi måste finna för att förstå att det är bara oss själva vi kan vända oss till för att finna råd.
Glöm inte att komma ihåg mig
Jag kommer ihåg när jag såg Ensam hemma, i alla fall den första filmen, för första gången. Jag var som sagt bara barn, familjen var bortbjuden till en annan familj vi brukade träffa över middagar hit och dit. Jag hade väl inte så jätteskoj eftersom den familjen bestod av tre killar. Den äldsta var väl lite söt, eftersom han var i min ålder, men ju mer man blev äldre blev det mer pinsamt. Annars är han ett typiskt exemplar av vad man kalla en barndomskompis. För det var verkligen bara i barndomen. Vi hade kul när vi reste iväg med dom några gånger, Cypern och Rhodos. Det var en gång hos dem i alla fall som filmen sattes på och som jag satt fastklistrad vid. Sedan dess har jag kunnat se den, och den andra filmen också för den delen, hur många gånger som helst. Varför jag kom på att tänka på det är för att fimen, den 2:a, gick tidigare ikväll. Kunde jag hålla mig ifrån teven? Gissa själva ;) Som liten tyckte jag duvkvinnan var jätteläskig och att det stycket då de sitter ovanför operan och pratar var det tråkigaste i hela filmen. Nu fastnade jag dock för just det och deras konversation. Den handlade om att glömma bort någon. Kevin själv sade att man förmodligen inte glömmer bort någon, men att man kan glömma bort att komma ihåg någon. Visst ligger det någon sanning i de orden, men jag tror inte helt på dem. Vill väl inte tro. Det beror väl på hur stort intryck man gjort på någon, hur speciell man är, betydelsen av en person. Samtidigt kanske man vill glömma bort någon. Finns det verkligen, att viljan att glömma bort någon gör att man faktiskt gör det? Jag kan inte svara på det själv. Vill inte tro att det finns. Jag som hade lovat mig själv att aldrig ge någon möjligheten att välja att glömma bort mig. Att aldrig medvetet göra något ont som skulle anses vara att man förtjänar att bli bortglömd. Ville inte att det skulle finnas. Men nu vet jag att det gör det. Eller..? Jag vill ju inte tro...
Hittar man ett hjärta ger man det kärlek!
Mörkret smyger redan inpå när klockan bara är tre på eftermiddagen. Sitter med en kopp kaffe och ville bara ge ett bra tips om man vill göra kaffe latte. Vanligtvis häller man säkert bara ner mjölk direkt från förpackningen, men det blir bra mycket godare om man värmer på mjölken en stund. Kaffet kyls inte ned och det smakar faktiskt godare, fråga mig inte varför. Det är ju dessutom så man gör kaffe latte om man beställer in det på ett fik. På tal om mums, igår bakade jag några pepparkakor av en färdigköpt deg. Jag kom så väl ihåg att jag hade bakat förut här hemma hos mamma, och att vi därför hade former. Men nej, hittade inga någonstans. Hos pappa finns det vet jag, jag får väl ta och smuggla dom hit istället, för pappa själv köper pepparkakor i burk. Jag improviserade och tog en hjärtformation, som från början är tänkt att sättas värmeljus i, för att forma mina kakor. Goda blev dem dessutom, och mycket lättare att baka än lussebullar när man redan har degen klar. Desto mer kärlek och engagemang att ge...
Småflickors kärlek som vuxna
Jag ville aldrig gifta mig med min pappa när jag var liten. Vad är det för något konstigt påhitt att alla småflickor vill gifta sig med sina pappor? Tydligen är det inte riktigt sant när man som jag i litet format inte alls hade sådana tankar. Det tror jag inte att jag är helt ensam om heller. Isåfall lockade tanken på snygga, främmande män som man kunde se i filmer. I den riktiga världen var jag aldrig intresserad av killar eller kärlek överhuvudtaget. Det var i filmens värld som jag fick reda på att det fanns och hur det är, och däri går ju allting för det mesta bra också. Så visst, min syn på kärlek är romantiserad. Men är den inte det då, kärleken? När jag blev äldre fick jag dock smaka på att det visst finns att ha, och det var äkta vara. Tillbaka till kärleken till papporna; söker man sig verkligen någon som är lik sin pappa, fastän man inte drömt om giftermål med honom? En ond pappa har man hört om då kvinnor sökt sig till liknande män, för att man inte tror att man är värd något bättre. En god pappa gör det väl bara bra, vem vill inte ha en god man? Men är det verkligen sant, vill man inte ha en som är olik pappan då han varit elak mot en i ens barndom? Och en som är olik just för att man inte vill ha någon som är alltför lik (vem vill ha en till pappa i ett annat format?), och därför riskerar att få en sämre man? Blanda då ihop alla dessa ingredienser; man har en lagom bra pappa men som man är lite rädd för - vad får man?
Prison Break - give me more!!!
Jisses, serien börjar bli en riktig, parasiterande drog för mig. Vad händer?? Vart ska han föras om han inte får vara kvar på Sona, helvetet på jorden själv? Finns det något värre..? Eller släpps han fri, underbara tanke... Självklart inte. Grr, hatar att inte få veta. Kommer LJ klara sig? Vad kommer Susan göra, skjuta sig? Kommer man fortsätta vilja få ut Whistler ur Sona? Hur då? Jag vet, jag skulle lika gärna kunna ladda hem allting och idiotkolla i flera timmar så att man blir tillfredsställd. Men njutningen i att se det ligger ju ändå i att man måste vänta en vecka på nästa avsnitt. Och då vill man ju såklart inte veta någonting på förhand. Dessutom glömmer man bort efter en dag eller två att man bara vill ha, vill ha. Men grrr, sista avsnittet för säsongen... Snyft! Kommer serien komma igen i januari till Amerika eller Sverige? Om Amerika, när i Sverige? ........ All my love to the prisoners? Dock bara till snyggingen ;))
Filmer med hjärngympa
På drygt en vecka har jag hunnit se Eternal sunshine of a spotless mind och The cell. Helt olika filmer, en komedi och en thriller. Men ändå så lika. Båda två handlar om hjärnan och det som är våra minnen. Båda kräver aktiva tittare.
Eternal sunshine of a spotless mind handlar om en man och en kvinna som träffas men som efter ett tag går skilda vägar och plågas av minnet av den andre. Därför beslutar de sig på var sitt håll att radera minnet (vilket är helt normalt i filmen) av varandra. Det ska tillägas att de spelas av Kate Winslet och Jim Carrey, ett ganska udda filmpar om man frågar mig. Trodde inte jag skulle gilla filmen så mycket som jag skulle komma att göra när jag visste att Jim Carrey skulle vara med. Han är ju mest känd för sin roll som The mask. Under tiden han sitter med "saken" över huvudet som ska ta bort minnet av henne förstår han att han inte alls vill glömma bort henne. Därför tar han med henne i sina djupt begravda minnen för att behålla henne där, så att inte alla minnen av henne förstörs. Ganska otrolig film, men det är det som gör den så bra. Gillar den starkt. Slutet tänker jag inte avslöja. Helt klart värd att ses!
The Cell är ganska makaber. Den handlar om Jennifer Lopez som psykolog som tillsammans med någon kan gå in i dennes värld genom hjärnkommunikation. Vince Vaugn som är FBI letar frenetiskt efter en mördare som placerar sina offer i en cell som efterhand slås på automatiskt för att fyllas med vatten. En långsam, plågsam död. Sedan bevarar han dem för att kunna hissa upp sig själv med ringar i huden så att han kan ligga och titta på dem uppifrån. Han hittas ganska snabbt in i filmen, men har då kollapsat. J-Lo:s uppgift blir då att gå in i hans grymma värld för att försöka vinna hans förtroende och få reda på var han har sina kvinnor någonstans. Ganska läskig som sagt, men ändå ganska fin. Hon träffar honom som barn och man får se hur hans barndom var, en hemsk pappa bl.a. Filmen slutar med att han får vila hos henne då hon sänker ner honom i vatten, hans största skräck, och dränker honom. Självklart är det inte så illa som det låter. Han ville dö som barn, när han ännu var oförstörd. Så den är bra, men väldigt rå. Vill nog snarare kalla den för en rysare.
Ingen kärlek som ingrediens i mina bullar
Äntligen klar med lussebak. Det är första och sista gången jag gör det i år. Degen var ju helt okontrollerbar. Fick göra allt slitgöra själv. Pappa stökar omkring, har precis satt upp en vägg och tapeteserar båda rummen som blir. Skriker på brorsan att han måste ha hjälp. Brorsan spelar och blir sur, kom in och försökte knåda en kringla men gav upp. Jag sitter någonstans emellan med mina egna demoner. Händerna värker, axlarna spänner och är allmänt förvirrad. Nu har jag gjort mig förtjänt av en bulle. Kanske ska man koka sig lite glögg också...
På tal om krossade förhoppningar
Vad är en förhoppning? Om en förhoppning är att hoppas på något är det ju inte riktigt det samma som att förvänta sig något. Att vänta sig något är bevisligen något som kommer att komma. Att hoppas på att något ska hända som inte är givet borde ju då vara mer riskfyllt att det inte slår in. Så vad är värst, att det man vet som komma skall inte infinner sig eller att något man hoppas på ska hända inte gör det? Min mening: krossade förhoppningar!
Det kan nästan ses som en sorts förförelseteknik. Om man börjar i god tid och bygger upp spänningen blir det ju såklart mer lockande än när man kör en snabbis. En snabbis kan man ju också bryta lika snabbt. Bryter man vid en längre session blir man ju bara förbannad ;)
Vad ska jag säga..?
Känns som att jag måste avsluta min lilla idol-diskussion, men vet inte vad jag ska säga. Jag hejade helt klart på Amanda. Vinnarlåten var dålig, den sämsta genom tiderna. Alldeles för stökig, och inte så smäktande som jag tycker en powertballad borde vara. Måste finnas tomrum, tid att bygga upp låten. Lyssna bara på Whitney Houstons I will always love you. Tyckte dock att Amanda gjorde den bättre då den fick lite sting i sig, även om låten var ganska självklar för Marie. Kommer jag köpa skivan, tror inte det... Daniel, vill ha din skiva!
Inga fler krossade förhoppningar
Jättetack för alla kommentarer. De ger mig mycket. Har blivit en del bara de senaste dagarna, tre till när jag väl loggade in mig nyss. Och vad händer när jag väl läser och uppdaterar sidan? Får en till såklart. Det börjar stiga mig över huvudet så att man nästan hamnar i en skrivsvacka. Men nej, jag står med båda fötterna på jorden. Det är jag, det. Kommentera gärna, men ni kan väl ge mig ett litet hum om vilka ni är på samma gång..? Förstår inte varför alla kommenterar på ett och samma inlägg? Är det det enda som är bra på min blogg eller? ;P Ja, jag är inte sådan som ger krossade förhopppningar. Så jag kan med gott samvete säga att jag inte tänker ge upp min blogg. Tvärtom.
Kärlek till kärleken
Föreställningar måste det vara det bästa som visats i svensk teve. 6 veckor, 6 människor, 6 verkligheter. 6 underbara avsnitt, sista igår, ur Markos ögon. Avsnitten har varit lika bra allihopa. Min absoluta favorit måste jag nog säga om Marko, i alla fall. Det som knöt ihop sanningen. Regissören, författaren, som ansåg sig söka efter en renhet, en sanning. Han som ville undersöka om kärleken finns. Som skulle vilja hänge sig till kärleken, men inte vågade. Pjäsen (Venus och Adonis) han skulle skriva om till sitt eget, ursprungligen diktat av Shakespeare, handlade mer och mer om han själv och förvandlades till något väldigt personligt. Som om han själv var Adonis som skulle förföras av Venus, men som till slut dödas och blir övergiven av alla. Marko hade från början inget slut på sin berättelse, den skulle komma fram i takt med att de improviserade sig fram och hans egen utveckling med alla inblandade människor. I detta sista avsnitt fick man till slut ett slut på föreställningen. Vad som dessutom gjorde det här avsnittet så bra, eller överhuvudtaget Marko som person, eller ska jag säga serien, föreställningen? är att det verkligen talar till mig. Marko såg inget hopp i den riktiga dikten. Han ville och hade det som mantra, att det måste finnas ett hopp. Markos sista ord, 6 år efter att hans pjäs haft premiär, var: Kärleken övervinner allt. Och att man måste tro på den, annars kommer den aldrig.
Jag tänker inte gråta. Det här är inte sorg.
Man ska inte frukta döden. Det är bara en bro, en övergång. Vi är redan på andra sidan. Hela tiden rastlöst sökande efter nya dörrar att öppna. För varje ny dörr vi öppnar är det som en reningsakt.
Våra liv är en strävan efter den förvandlingen att befria oss. Och den sista förvandlingen är döden. Först är det kaos och förvirring. Sen när allt fallit på plats kommer förlösningen. På scenen, likväl som i livet och i döden.
Det är den renaste kärleken. Det är en gåva att vi kan känna den.
Jag behöver min integritet
Varför gör jag detta mot mig själv?!?
De flesta har lagt upp sig på Facebook, till och med jag. Varför det? Vad är det som är så kul med det? Så intressant? När ämnet väl kommer upp någon gång ibland visar det sig att ingen fattar vad det går ut på och att man inte alls inresserar sig för det. Andra är ena riktiga nördar, som lägger upp hundratals bilder och blabla... Visst kul att leta upp gamla kompisar och andra som man kände från förr osv.. Men vafan, jag mår absolut inte bra av att veta att jag ligger uppe på en sida som äger bilder på mig och allt jag säger. Men så är jag ju i och för sig inte så aktiv i det heller. Men jag kan finnas med i bilder som andra lägger upp på mig, det är inte bra... Dessutom mår jag sämst av att man tyvärr fastnat en stund för att man kollat upp människor och funnit officiella konversationer. Det är det enda sättet att få reda på vad folk gör nu för tiden. Bitterljuvt är vad det är.
Days of our lives
Like sand in the hourglass - so are the days of our lives
Jepp, jag är ett days-fan, jag erkänner. Har jag varit i ganska många år nu. Ibland har man tagit lite uppehåll, om man varit på semester eller gjort något annat som hållit mig ifrån teven. Som tur är missar man ändå inte så mycket ibland, eftersom det kan handla om en och samma dag under en hel vecka. Ibland händer det en massa. Det finns ju en hel del som kollar på det, många som inte gör det också såklart. Serien började ju -65, och kommer förmodligen hålla på i resten av våra liv ;P Upp till 2011 i alla fall, enligt vad jag läst på hemsidan då en viss person kommer att komma tillbaka till serien. Har börjat läsa på hemsidan om vad som kommer att hända med människorna och allt, så att jag inte behöver känna mig beroende av att idiotse serien. För man vill ju trots allt se vad som kommer att hända, vem som är mördare osv.. Och hur sanningen kommer fram, för den kommer alltid fram oavsett vad. Folk kan säkert dumförklara serien på grund av att det är en typisk såpa. Folket står alltid framför varandra när de pratar med varandra, när de inte gör det pratar de med sig själva. Men det är ju ändå så man måste ge en såpa framåtrörelse. Kommunikation människor emellan är väl bra att se och lära sig om. Känslor finns det mycket om mellan människorna också. Det har verkligen inte varit något negativt för mig att titta på serien. Tvärtom. Kommunikation, mystik, romantik och bra skådespelare visar hur dagarna i livet borde utspelas. Om man dessutom är medveten om att det är en såpa man kollar på har man full koll, anser jag.