Forgetmenot

Jag kommer ihåg när jag såg Ensam hemma, i alla fall den första filmen, för första gången. Jag var som sagt bara barn, familjen var bortbjuden till en annan familj vi brukade träffa över middagar hit och dit. Jag hade väl inte så jätteskoj eftersom den familjen bestod av tre killar. Den äldsta var väl lite söt, eftersom han var i min ålder, men ju mer man blev äldre blev det mer pinsamt. Annars är han ett typiskt exemplar av vad man kalla en barndomskompis. För det var verkligen bara i barndomen. Vi hade kul när vi reste iväg med dom några gånger, Cypern och Rhodos. Det var en gång hos dem i alla fall som filmen sattes på och som jag satt fastklistrad vid. Sedan dess har jag kunnat se den, och den andra filmen också för den delen, hur många gånger som helst. Varför jag kom på att tänka på det är för att fimen, den 2:a, gick tidigare ikväll. Kunde jag hålla mig ifrån teven? Gissa själva ;) Som liten tyckte jag duvkvinnan var jätteläskig och att det stycket då de sitter ovanför operan och pratar var det tråkigaste i hela filmen. Nu fastnade jag dock för just det och deras konversation. Den handlade om att glömma bort någon. Kevin själv sade att man förmodligen inte glömmer bort någon, men att man kan glömma bort att komma ihåg någon. Visst ligger det någon sanning i de orden, men jag tror inte helt på dem. Vill väl inte tro. Det beror väl på hur stort intryck man gjort på någon, hur speciell man är, betydelsen av en person. Samtidigt kanske man vill glömma bort någon. Finns det verkligen, att viljan att glömma bort någon gör att man faktiskt gör det? Jag kan inte svara på det själv. Vill inte tro att det finns. Jag som hade lovat mig själv att aldrig ge någon möjligheten att välja att glömma bort mig. Att aldrig medvetet göra något ont som skulle anses vara att man förtjänar att bli bortglömd. Ville inte att det skulle finnas. Men nu vet jag att det gör det. Eller..? Jag vill ju inte tro...