Forgetmenot

Gah, jag kan inte skriva, vet inte vad eller hur jag ska skriva. Därför borde jag väl inte skriva. Men det är ändå det enda jag kan ta mig för just nu. För jag vet ju att det läses. Det är en tröst. Har känt mig konstig hela dagen idag. Jag vaknade i morse av att ha drömt mycket under natten (bl.a. slagsmål och en hemmagjord bröllopstårta) som jag inte förstod mig på. En likgiltig dag.

Följande kväll ägnade jag åt att se på Idol och klunka vin. Idol blir även det konstigare för varje gång. Det var ganska uppenbart att Sam skulle åka ut med tanke på juryns uttalande. Och ärligt talat blir jag mer avig honom för varje gång, och det för att alla andra är så på honom. Att han sedan sitter säkert är helt fel. Mer fel att Evelina åkte ut. Tjejerna ryker gång för gång, vad gör småtjejerna när bara killarna är kvar mån tro??

Nu mörkt.
Bara en lavalampa lyser.
Tänker, saknar och försöker med alla mina krafter hålla hoppet kvar...

God natt

Det är fullmåne i kväll.
Gubben i månen verkar ledsen.
Han ser bekymrad ut. Vad ängslas han över? Oss, människosläktet på jorden? Livet?
Han lyser efter uppmärksamhet, vem kan undgå honom?
Ändå är han ensam, där uppe i det blå.
Håller jorden på tryggt avstånd,
varken närmare eller längre ifrån låter han någon komma.
Hans kraft är stark. Vill att någon ska komma och rubba honom i hans lopp.
Han kan se hur man kollar på honom, med någon i tankarna som i sin tur också ser upp på honom och ger sin tanke tillbaka. Någon annanstans kan han se ett par tätt omslingrade i en kyss. En vilsen själ som med blöta ögon ber en bön.
Han låter sitt ljus spela över havets vattenyta
och sänker ro till människorna i natten.

Jag läste nyss i Västerort om ombyggningen av Hässelby strands centrum och att det finns mycket emot det. Att vi är världens farligaste djur, då vi skadar både andra som oss själva, i både klimatförändringar som hembygdshistoriskt värdefulla minnen. Frågan är hur vi ska orka vara människor på vår egen sundhet och brist på förstånd när allt går om intet. Nej, man orkar inte. Det byggs om allt för mycket här i Hässelby. Resultatet blir men för livet både psykiskt och fysiskt, eftersom man bara kan läsa historien i historieböckerna och inte får uppleva den i realiteten. Jag tror man kan anpassa sig ganska bra, trots det. Något jag tycker är ännu värre är att man planerar höghus vid Johannelundstippen, för att få en "stadskänsla". Man borde protestera med att ingen flyttar in så att man blir tvungen att riva. Det här är inte stan! Vi måste värna om våra grönområden. Speciellt tippen!

Jag hittade historien från en annan blogg, det är tydligen många som har den. Det finns dessutom en bild på pojken, ett skolfoto plus ett där han ligger död, misshandlad. Jag valde att inte lägga in dem med tanke på att jag vet att vissa personer som läser min blogg är ganska känsliga. Jag vill inte tvinga på någonting. När jag själv läste det, såg det läste jag det som om det var ett objekt, som att det inte var sant. Hur i helvete kan något sånt hända?? Tydligen har det hänt. Mår illa att det finns sånt i vår värld...

...ska jag älska dig för all evighet.  

Imorse när jag höll på att tömma diskmaskinen spetsades en gaffel in i handen på mig och följde med upp.

Haha, nej inte fullt så allvarligt. Men den spetsade mig och gjorde ett djupt jack. Det gör fortfarande ont. Aldrig sätta in bestick med den vassa änden uppåt. Det är en livsfara om man håller på att plocka ur maskinen och skulle råka snava och spetsas över alla bestick, mage, hals, huvud. Har man otur kan man skära upp pulsådern. Vissa (min pappa) anser att besticken gör sönder stället man sätter ned dom i, men hellre det än att spetsas väl?? Nu har jag blivit ett levande bevs på att det måste ändras. Annars tänker då inte jag plocka ur maskinen något mer. Observera, det var bara en gaffel som attackerade mig... Sluta gaffla och sätt upp regler!

En ganska bra film, lite seg men ändå värd att ses. Robert Redford och Helen Mirren, som är utomordentliga skådespelare gör väldigt bra ifrån sig. De lever den amerikanska drömmen när han plötsligt blir kidnappad av en före detta förhandlare. Han i sin tur har kontakt med några som väntar i en jaktstuga och som har den egentliga kontakten med frun, som ska överlämna tio miljoner dollar. Historien känns såklart välbeknat, men ändå inte. Vilket är finessen med filmen. The Clearing har de översatt som Hämnden. Att förhandlaren vill hämnas på att han inte lever lika bra som de gör, vilket han förklarar för honom under promenaden genom skogen. Men slår man upp clearing på tyda.se får man upp att det betyder klargörande-t. Och vad vill man klargöra med filmen mån tro? För denna film slutar inte som de flesta amerikanska filmer. Dvs lyckligt. (Skönt att det finns olyckliga slut.) Klargöra vad det är man har. Filmen igenom handlar mycket om att granska det man har och förstå att man inte vet vad man har förrän man håller på att förlora det. Tål att tänkas på. Man ska inte behöva förlora för att se vad det är man har(hade)...

- Do you love me?
* Yes.
- Then I have everything I need.

Jag vaknade i morse av att pappa gormade på brorsan att han måste vakna. Väldigt irriterande! Min egen väckarklocka skulle ringa en halvtimme senare, så det var gott om tid att snooza till dess. Lyckades inte riktigt somna, men som sagt jag dåsade lagom. Men så märkte jag helt plötsligt att jag började drömma. Jag drömde att jag simmade med delfiner ute till havs. De simmade så fort de kunde så att jag inte skulle bli ett lätt byte för en haj som var hack i häl. Jag ville inte somna om, och för att inte bli uppäten så vaknade jag faktiskt upp igen. Otroligt vad man kan och vill fastän man sover. Så då fick jag ännu ett uppvaknande, i en annan stämning, vilket såklart fick mig att tänka på Hajen, den tredje filmen för att vara exakt. Den handlar om en undervattensvärld med bl.a. delfiner som biroller (om man jämför med hajen själv). Så jag satte på den och satt nagelbitande från början till slut fastän jag har sett den hur många gånger som helst förut, som barn. Som så mycket annat man jämför från då till nu, tyckte jag att den här filmen var mycket längre som liten. Och läskigare, såklart. Fast man vet och kommer ihåg vad som var så läskigt för en då. En annan film är Batman, då Joker är med. Jag hatade honom som barn, nu älskar jag honom! Hur som helst hade den sitt slut, (inte likadan som när jag var liten förstås) och jag gick upp för att stänga av. Som på beställning skjöt blodet upp i hjärnan på mig och fick mig att svimma omkull för några sekunder. I mitt medvetslösa sinne fick jag en känsla av att jag varit med om liknande en gång för länge sen, efter samma film. På samma gång kom jag ihåg att jag blev varsebliven det redan imorse. Det blev déja vu trots allt... Även om man inte riktigt vet närifrån det ursprungliga verkligen uppstod, och vad man faktiskt har deja vu om. När jag sträckte på mig för att vinkla upp persiennerna blev mitt huvud åter tungt och var tvungen att lägga mig ned fallandes. Sådant händer! när man som jag har lågt blodtryck. Så dessvärre, har jag ingen bra slutkläm på detta. Mitt eviga ifrågasättande, diskuterande jag lever vidare...

Varför lägga ut extrema bilder på misshandlade på internet?? Jag fattar inte. Ja, bra för dem som misshandlar - man visar dem bilderna när de väl sitter där anmälade såklart. Räcker inte det? Varför ska allmänheten få se det där grymma, för oss som inte ens slåss? Såklart man inte kan hejda sig när det bara ligger ett knapptryck längre bort. För min del räckte det med en bild för att inse att jag inte vill se mer. Tack, nu mår jag illa för resten av dagen. Nästa fråga, de som slåss - de måste ju se vad som händer när de är "i gång", eller? De måste verkligen vara så förblindade av hat när de slåss att de bara ser ett objekt. För vem vill egentligen någon så ont? Kan man hata så mycket? Jag kommer ihåg från när jag var liten och såg actionfilmer att jag tänkte för mig själv att jag aldrig skulle kunna döda (skjuta) någon, just för att jag hatade blod så mycket. Jag tycker fortfarande inte om blod eller sprutor. Men ack, så mycket man sett under åren...

Fan ta Carpe Diem!

Hur i helvete ska man ta dagen om inte dagen tar mig!?!
Fyll dagarna med liv, inte livet med dagar. Nähe! Vad fan kan inte dagarna ge mig det jag bjuder dem då? Jag är alltså inte levnadsduglig, eller vadå? Det är ju dagarna som ger mig livet... Vad vill de mig?

Vaknade tidigt igår morse av en ilande smärta i mitt vänstra öga. Det hade varit rött och gjort ont i flera dagar och förstod att det snart var dags att göra något. Jag hade en tid hos tandläkaren (hade inga hål) och gick sedan in till min optiker. Lyckligtvis var hon där, så hon kollade på ögat för att kunna skriva en remiss till en ögonläkare. Hon föreslog Cityakuten eller S:t Eriks akut, men valde istället att gå till Vällingbys mottagning. Inga läkare var i tjänst, bara en sköterska som också hon kollade på mitt öga och konstaterade att det var rött men kunde inte göra mer än att säga att jag behövde fortast möjliga hjälp. Så det vara bara att bege sig till S:t Eriks ögonakut. Egentligen vill de att man ska ringa och säga att man kommer, men har en kontaktlinsbärare ett öga rött säger man inte nej till en. Efter en halvtimme fick jag träffa en sköterska som undersökte ögat för att prioritera mitt akuta behov av hjälp. Jag stod tydligen inte högt på listan. Efter flera timmar fick jag träffa läkaren som förkunnade att jag hade fått regnbågshinneinflammation. Trevligt! Hon skrev ut recept på droppar till mig, två olika sorter, en innehållande kortison och en annan pupillvidgande som jag ska ta i en vecka innan jag ska tillbaka på återkontroll. Nu har det blivit något bättre, det är inte lika rött som det har varit, men smärtan sitter kvar som en molande värk. Så har jag fått en enorm vänster pupill. Måste ha sett ganska groteskt ut när jag var på jobbintervju idag. Träffade på samma gång en kompis som jag inte träffat på länge och även min kära far. Mitt i allt var jag tvungen att ta ögondroppar med jämna mellanrum. Usch! Inte känns det så bra nu heller efter att ha surfat på Internet.

Akut regnbågshinneinflammation - Värk och ökad ljuskänslighet är dominerande symptom. Pupillen är liten och kan vara oregelbunden och ljusstel pga sammanväxningar mellan pupillkanten och linsen. Sammandragning av regnbågshinnan ger värk, ögat är rött och vita blodkroppar finns i kammarvattnet, vilka kommer från de inflammerade blodkärlen i iris. Högt ögontryck. Viktigt att snabbt påbörja behandling, inte minst med pupillvidgande medel för att förhindra sammanväxningar mellan irisen och linsen och som även är smärtstillande, vilket annars kan leda till svårbehandlad grönstarr.

Grönstarr = Akut glaukom, Det innebär att man plötsligt får ett för högt tryck i ögat. Oftast drabbas bara ett öga. Mycket allvarlig sjukdom. Eftersom förloppet är snabbt gäller det att omedelbart få behandling hos ögonläkare. Annars finns stor risk att synen försämras avsevärt eller i värsta fall att man blir blind.

Hade nog klarat mig bra utan den informationen. Tur att man inte förklarade för mig då, då hade jag svimmat av rädsla. Förhoppningsvis klarar jag mig men risken finns att det kan uppkomma igen senare i livet. Usch! Så sant som det är sagt; Det man inte vet lider man inte av. Nu ska jag återigen förstora pupillen...