Forgetmenot

Äntligen har jag varit och sett på teater igen! Det var på tiden. Jag kände att jag behövde det. Den har gången var det "bara" en monolog. Jag kom på mig själv tycka att det var långtråkigt, och att det inte var så som jag vill att teater ska vara. Men sedan vet jag ju ändå att jag såg monologen som Thomas Jankert gjorde, och hur mycket jag gillade den. Monologer kan vara lika bra de, berättar oftast mer direkt till en om det den gör. Kvällens föreställning handlade om Annika Östberg, kvinnan som har suttit 28 år i kaliforniskt fängelse men som nu i år har transporterats till Sverige för att avtjäna de resterande åren på obestämd tid. Vem har inte hört om henne?

Marga Pettersson som spelade upp monologen, hade verkligen gått in i rollen som Annika och hon har haft mycket kontakt med henne. Hon berättade en del efter föreställningen och svarade gärna på frågor som t.ex hur hon blev engagerad av Annikas öde och hur hon mår idag och så vidare ... Det ger nog en större bild av det hela, då allting var Annikas egna ord. Pjäsen var uppbyggd av brevväxlingen med Annika, och Marga gjorde förstås sin bearbetning av allt som Annika fick läsa och godkänna i fängelset med sex vakter som vittnen. Intressant, verkligen. Det var kul att jag även kände igen Marga. Så när jag gick fram efter allting till henne och frågade om hon var från Stockholm och om hon möjligen varit på folkuniversitetet förut, så visade det sig att jag har haft henne när jag gick en teaterkurs där för fyra år sedan. Även hon tyckte sig känna igen mig, även om hon inte kommer ihåg mig. Intressant att se henne in action, till skillnad från då när jag tyckte att hon var väldigt hård. Men nu vet man istället vad som lite driver henne, och vad hon står för. Det som verkligen fick henne att fastna för Annikas historia var att hon hade välformulerade brev, och hade ett bra språk. Annars skulle hon inte orkat, sade hon, trots att hon tog sig tid till att ringa upp mamman som korsförhörde henne i en timme och sedan gav adressen till fängelset.

Egentligen är det en lång och jobbig historia, och jag förstår ångesten bakom - absolut för Annika själv - men också för Marga som ändå tog sig an för att berätta hennes berättelse. Från att vara en liten flicka som under sina första nio år växte upp i Hässelby (som dessutom är mina hemtrakter) till att flytta med sin mamma till Amerika och fick en styvpappa som ogillade henne redan från första början, och som blev orsaken till att hon flydde som trettonåring och försörja sig som strippa och prostituerad. Hon fick ett barn, som dog i en bilolycka som femton år och som var hennes enda sanna - hennes största sorg som hon nog aldrig kom över - något hon begravt. Narkotikahandel, ett dråp som hon avtjänade ett straff för att rädda en dåvarande pojkvän och stöld har hon gått igenom. Men att bli hotad till att erkänna mordet på polismannen (då pojkvännen som faktiskt gjorde det hade tagit livet av sig) som gav henne livstids fängelse, för att inte få dödsstraff och ändå inte vara bitter - bara gav en klarsynt text i sina brev till Marga - är som Marga själv sade: märkvärdigt. Konstigt är det att tänka att Arnold Schwarzenegger som ju är Kaliforniens guvernör, låg bakom till att inte ge henne en bestämd strafflängd med påverkan av polismannens döttrar som en av dem blev polis. Det var en bedrift av Reinfeldt ändå måste jag säga, som åkte ned dit och fick hem henne. Men hur mycket man ska klandra poliser och vad de har för syften att bli poliser (hämnd?) och hur olika personer fungerar kan man diskutera om.

Vilken chock jag fick igår när jag satte på mobilen och lyssnade på ett missat samtal. Det var från Marieborgs folkhögskola, som sade att det tyvärr inte fanns några avhoppare i år men att jag är en så bra tjej att de erbjuder mig en garanterad plats på skolan nästa år. "Vi vill gärna ha dig som studerande här."  Så jag ska ringa tillbaka och bekräfta om jag skulle vara intresserad. Självklart är jag det, även om det är ett år dit. Känns lite konstigt i och för sig, när jag är här nu. Men det är väl ett lika bra år inför andra året här som dit, kanske en grej man borde fråga dem om så att jag inte får repetition. Men samtidigt vill jag ha bättre svar på vad Marieborg kan ge mig, och vad andra seriösa, opartiska personer som kan skolan säger om den. Vad som vore bäst, andra året här eller ytterligare en till folkhögskola ... Som boendet är här nu, ger jag mig gärna härifrån till nästa år om det inte blir bättre. Men ändå - vilken känsla att känna sig uppskattad! Så skönt! Jag vet inte hur jag bär mig åt, eller vad det är med mig som gör att folk får ett bra intryck av mig. Om det är jag som lyckas framställa mig på bäst sätt (jag är ju bara jag) eller om det är mitt äkta jag som skiner igenom så mycket och att det är något i det som gör att man gillar mig. Jag vet inte ... Men vad skönt att känna sig sedd och tillfrågad. Det har verkligen släppt för mig sedan jag fick börja på Gotland, filmlinjen som det kändes som att jag bråkade mig fram till. Men ändå inte ... det var tur - bättre ändå - jag var lyckad. Det är nu i livet som ödet kommer ikapp mig, och jag är i mitt esse.