The ugly truth
Jag och mamma var och såg The ugly truth ikväll på bio. Den var väldigt bra, måste jag säga, för att vara en sådan där amerikansk komedi som hela tiden massproduceras. Jag älskar Catherine Heigl, framför till exempel Cameron Diaz, och Gerald Butler som hunk är det inget fel på ;) Det var lite kul att Eric Winter var med som den helylle killen, eftersom han varit med i Våra bästa år. Det är inte ofta man ser skådespelarna från den serien någon annanstans än just där, i den evighetssåpan. Hur som helst älskade jag filmen. Inte så präktig som de brukar vara, de amerikanska komedierna - det var the ugly truth helt enkelt. Och det jävligt bra dessutom, och kul. Det är första filmen som jag i slutet av den tänker att jag vill se om och köpa när den kommer ut. Men den var ju gullig för det, fastän väldigt sexistisk. Men vad gör det, ett hett ämne att fundera på ;) Jag gillade grejen med trosor som vibrerar, och replikutbytet om rätt behå - att den ska pusha upp, brösten ska säga hej och inte bara nicka i förbifarten. Haha! Den bistra sanningen är nog är rätt kul ändå ... om det visar sig att man får den rätte till slut. Even the ugliness can be beautiful.
Det går inte, det löper
När jag och mamma var uppe för att se till Magdala (min mormor och morfars katt) och ge henne mat igårkväll, var hon sig verkligen inte lik. Den söta lilla kattungen som vuxit upp till en mogen katt, går nu inte längre - hon löper. Jag har aldrig sett en katt som löper förut, än mindre hört en i det tillståndet. Det var outhärdligt att se på. Hon ålade sig fram på golvet, hukade och kunde knappt räta upp benen likt Gollum, lade svansen åt sidan och putade med rumpan. Gnydde och jamade som om hon verkligen plågades, stackarn. Vill ju bara ha en kille. Som att en våldtäkt kunde ske åt det andra hållet, (!), att lida brist på sex. Hellre överkåt och otillfredsställd än att bli utsatt för något när man som minst anar det, säger jag som människa. Tyckte väldigt synd om henne, när det dessutom är något så enkelt som en parningsakt som ju bara är en normalt inbyggd parningsdrift hos djur än människor som kan kalla sig ha "djuriska" lustar ibland. Det är lite fel att kalla det djuriskt i det sammahanget, även om människor väl är djur de med från början och kan bete sig helt galet. Många skulle påstå sig ha en lika självklar könsdrift även dem, och det är väl sant i och för sig - men man beter sig ändå inte som ett djur. En stor skillnad är att människor har känslor. Djur är hänsynslösa, har inget samvete - de är bara det de är, dvs djur. Sedan finns det såklart mer eller mindre farliga djur. En söt liten kattunge kan väl ingen någonsin säga se ut som något annat än ett harmlöst litet knyte? Det sista vi hörde när vi stängde garagedörren om oss var hennes längtan efter en hankatt i form av gälla skrin.
Veronika bestämmer sig för att dö, av Paulo Coelho
Paulo Coelho som jag bloggat om förut, tänker jag återigen hylla. Nu för hans bok Veronika bestämmer sig för att dö, vilken jag läste för ganska länge sedan nu. Jag har inte fått något tillfälle, men nu kom den på mina tankar igen och kräver att jag måste berätta om det. För även om jag kände då att det inte var den bästa och roligaste boken jag läst av honom, så är det den mest kontroversielle av dem alla.
Boken handlar om Veronika som, precis som det låter, bestämmer sig för att dö. Istället för vad hon tror är helvetet, vaknar hon upp på Villete: ett mentalsjukhus. Jag hade innan jag läste boken hört berättats att den skulle handla om Veronika som bestämmer sig för att dö, men som vaknar upp och får reda på att hon bara har fem dagar kvar att leva. Från att förstå att hon trots allt inte misslyckats med sitt självmordsförsök till insikten att varje ögonblick man lever är ett resultat av ett medvetet val mellan liv och död - lär hon sig under tiden på Villete.
Men under min tid när jag läste boken märkte jag att fokus inte låg på historien, även om det bygger på den i allra högsta grad. Paulo Coelho fick, tre månader senare efter hennes uppvaknande på Villete, höra berättelsen om Veronika och han kunde först då skriva boken om henne eftersom det hade betydelse för honom. Han brann för att berätta om henne just för att han själv blev inspärrad på mentalsjukhus i Rio de Janerio som ung av sina föräldrar, och det tre gånger (1965, -66 och -67), på grund av sina författardrömmar, vilket inte ansågs som lämpligt då. Sista gången han kom ut därifrån lovade han sig själv att han en dag skulle skriva en bok om ämnet, men att för det andra inte yttra sig om saken förrän hans föräldrar var döda. Han ville inte såra dem, eftersom de anklagade sig själva för vad de hade gjort (alltså antagligen när han hade hunnit bli författare, och stor). När han första gången fick höra om Veronika förstod han att han nu hade möjlighet att skriva om det utan att bryta sitt löfte.
På det sättet Paulo Coelho benämner sig själv och förklarar allt detta i ett kapitel av boken tror jag honom, även om det lika gärna skulle kunna vara ur ett metaperspektiv och ännu ett mästerligt sätt att berätta. Det som är så fantastiskt med Paulo Coelho är hur han använder sig själv och sitt författande i sitt skrivande av sina böcker, dels i den här boken där han ger av sig själv genom ett (ju) känsligt ämne, dels i Zahiren av sig själv som författare, men också i alla andra utlämnande och insiktsfulla böcker.
Fokus ligger på historien om Veronika, om livet inne på ett mentalsjukhus men också om livet så som man som människa lever det. Han ifrågasätter vad som egentligen är det normala och vad galenskap är i kontrast till sin motsats. Som att det är den som ger upp sin vilja att gå sin egen väg för att anpassa sig som är sinnessjuk, och inte tvärtom. Det är i sig nedbrytande, och Coelho berättar informativt om sina egna iakttagelser inifrån ett mentalsjukhus och genom flera personer samtidigt i boken, speciellt läkaren i historien som forskar om vitriol och använder Veronika i sitt experiment, som är av betydelse för andra människor där inne. Jag fängslades dock mest av karaktären Eduard, en väldigt stark karaktärsskildring som man skulle kunna dra en parallell till Coelho själv, som ses som schizofren på vårdanstalten men som man lär känna bättre senare i boken och inser vem han är och hur han blivit så.
Det största och det mest viktigaste han lyckats med genom boken är att den delvis medverkade till den brasilianska lag som gick igenom mot tvångsintagning på mentalsjukhus. Coelho medvetandegör den psykiatriska verkligheten med sin bok, som att man lägger in personer utan någon större anledning (läkaren som lade in honom själv ifrågasatte inte hans föräldrar när de ville låta lägga in honom), att elchocker är vanligare än vad man tror som en behandlingsmetod och insulinbehandlingar som lägger kroppen i koma för att kunna tillfriskna fortare, tror man. Mer sjukt än sjuka människor. Jag gillar den filosofiska biten bättre, men tycker att det är minst lika viktigt att framhålla den fysiska aspekten av det psykiska. De människor som till trots inte kan tillgodose det psykiska måste få konkret fakta.
Boken måste läsas i sin helhet för att kunna ta till sig den. Den är något att ta till sig.
Sen, inte nu
Skrikande mosaik
När jag ser mig i spegeln ser jag mig själv, men ändå inte. En förvrängd bild som av mosaik, som avslöjar ett lika trasigt inre bakom de blågröna ögonen. Den spegeln vill jag slå sönder, fastän jag vet att det blir fler skärvor. Skärvor som ristar i det blågröna inre. Vill inte se, vågar inte se, orkar inte se. Jag ser inte mer än min beslöjade blick. Slår ner blicken. Blir omhållen. Klamrar mig fast i det som känns igen, skriker tyst Håll om, Håll fast, Håll ihop mig. Vill inte lyssna på mig själv, på mina tankar som förstör. Varför är du ledsen? Jag vet inte, jag har bara varit det hela dagen. Bara jobbigt att du är arg på mig, och när det känns som att du undviker mig och vill göra det. Vill inte göra tvärtom och riskera att få ännu mera ont - när det är mest av allt jag behöver. Det ekar länge i mig, gör det ännu. Men ingenting ljuder över mina läppar. Ångest. Den ångesten kommer ta livet av mig ...
Ensamhetens kyla
Ensamhetens kyla tränger på.
Det skriker på huden.
Fryser inombords.
Livrädd för att bli ensam.
Känner mig ensam,
ignorerad,
missförstådd.
Ensamheten är ensam,
vill ha en vän.
Vännen är jag.
Osynlig teater
Härom veckan uppkom en livlig diskussion om ämnet teater, osynlig sådan, vilket i sin tur ledde in på Anna Odell (som iscensatte en psykos för att som konstverk visa det så som psykvården är). Osynlig teater i sig tycker jag är en av de bästa metoderna för att skapa teater. Teater för mig är att vara nära livet, jämfört med verkligheten självt där man nästan gör mer teater än i teatervärlden. Man går runt i sin egen bubbla, vågar inte mötas eller prata om svåra saker och gör allmänt mer teater som att gömma sig bakom sig själv. Att göra teater kräver tilllit redan från början, annars kan man lika gärna lägga av - det var i sådana termer som diskussionen löpte. Och det är intressant, nyttigt - att kunna tala om det som i praktiken händer. Osynlig teater är som sagt att spela upp något utan att publiken vet om att det är teater. Det är också ett av de mest effektiva sätten att få människor att stanna upp och tänka till, att låta dem tro på det de ser och beröras av det. Som i fallet om Anna Odell. Många tyckte att det hon gjorde var fel, och andra gillade hennes idé. Jag är en av dem. Jag beundrar hennes mod och styrka. Det heter inte allt för konsten för ingenting. De som säger något annat har inget att säga, anser jag. För då vet dom ingenting. Hon använde sig av sina egna erfarenheter för att dels få folk att stanna till där på bron, dels för att öppna en del av slutenvården för allmänhetens ögon. Hon gjorde det i god tro, hade kontaktat advokat redan från början när hon lade fram projektet för sina lärare på konstfack. Inget brottsligt, men ändå medveten om att konsekvenser blir det. Det är mod. Att kunna offra sig själv för konsten på det sättet, att hon fick domen att betala 50 dagsböter á 50 kronor är en småsak järmfört med det hon utsatte sig själv för "igen" - då hon i stort sett iscensatte en tidigare liknande gång i sitt liv. Hon har själv sagt att man som konstnär inte står över lagen, man är precis lika ansvarig som alla andra - även om man som konstnär tar sig själv friheten att röra sig i gränsen till det tillåtna och förbjudna - men det är ju så det ska vara, så länge man är medveten och kan stå för det man gör. Att sedan jämföra det hon gjort jämfört med något annat brott är bara dumt, det kunde ha varit på riktigt. Det händer på riktigt! Som om det skulle vara brottsligt att vara psykiskt sjuk? Därför så bra att man som i osynlig teater blir uppmärksammad så att man vet att det faktiskt håller, att hjälpen finns och kommer. Det är inte alltid det fungerar, som till exempel en misshandel ute på stan i folkvimmel. Vem stannar egentligen upp, istället för att bli rädd och bara gå förbi? Anna Odell sökte ju upp de personer som stannade och hjälpte henne på bron, vilka sade att de inte alls tog illa vid sig och istället tyckte att det var bra att de nu vet att de har förmågan kunna stanna och hjälpa till. När hon i en intervju fick frågan om hon aldrig var rädd under utförandet, så svarade hon att det var ett stort hinder att ta sig över från att veta att "ska jag göra det är det nu" till att faktiskt göra det. Men när hon väl gjorde det så slutade hon känna efter för att klara av det. Och det är en grej som jag brytt mig med, är teater att tänka/känna i det man gör eller att "skölja" av sig hämningar? Ett tag här kände jag mig tom på allt, till och med mig själv, och jag tog varje dag som den kom med improvisationsövningar och allt vi hade. Men om det riktiga teaterarbetet går ut på genomförandet av agerandet, vad är det då jag vill åt - det innan, bara skriv - textprocessen? Det är en blandning, helt klart. Det svarar jag på likaså som jag tror att någon annan skulle förklara det. Speciellt i osynlig teater kommer man nära det riktiga, och det är ändå riktiga känslor man leker med i teater. För jag vet ändå att jag kan, jag vill, praktisera livet genom teater. Anna Odell sade i samma intervju att det förut var svårt att prata inför folk, men att hon nu efter allt medieuppbåd vuxit in i det. Ja, visst är det svårt att prata om sådant som folk inte vet något om. Det var antagligen något bra för henne personligen eftersom hon nu kan prata om det och veta att hon blivit hörd på det hon vill säga och låta folk få veta. Hon tar ändå upp ett viktigt ämne ur alla aspekter, och det är nödvändigt. Psykvården är något som måste förbättras, och det kan det bara göra om samhället är medveten om det. Tyvärr är det som det låter, slutenvården är för sluten. Vi måste öppna upp för att det ska kunna fungera och att människor ska må bra. Slutenvård hjälper ingenting, det är bara en form av kontroll av människor. Lika mycket som hon inte ångrar sig, lika mycket skulle jag göra det samma som hon.
Synden straffar sig själv
När jag härom veckan behövde handla hade jag plockat på mig några bananer i en påse, en juice och lite till på ica här i Arvika. När jag stod i kassan och lade upp mina varor var jag lite extra uppmärksam att lägga streckkoden åt rätt håll. Jag betalade för mig, och gick för att samla ihop mina grejer i en mindre plastpåse då jag inte hade så mycket att bära. Under den lilla tiden märker jag något, jag vet inte vad först. Men sedan kommer jag på det - kollar snabbt åt hållet dit kassörskan gick. Ja, hon hade gått ifrån kassan till en annan. Tycker mig se att de kollar tillbaka på mig. Vi går därifrån med varor i händerna. Ut genom entrén till parkeringen, och så kunde jag andas ut och avslöja mitt misstag. Jag hade glömt bort att lägga upp bananerna på rullbandet! De hängde ovärdigt kvar runt handleden. Jag märkte det först när jag insåg att jag inte fick med mig dem ned i påsen vid kassan, då jag kände tyngden i underarmen. Pinsamt, säger jag bara! Det har aldrig hänt förut, och kommer inte hända igen. Det var rätt och slätt ett misstag. Men en banantjuv blev jag lik förbannat för det. Några dagar senare när jag var hungrig och trodde att de hade börjat gulna hade det börjat lukta i påsen. Det var ingen trevlig lukt. Kanske hade jag kunnat äta en av dem tre bananerna, men det var fuktigt i påsen och det var en stor brun fläck på en av dem. Alla fick gå sopkorgen till mötes.
Silver kan även ses vara vitt guld
De senaste sju dagarna har jag två gånger drömt om min mamma och pappa. Första gången de besökte mig i mina drömmar bytte de ringar, silverringar. Andra gången, natten till idag drömde jag däremot tvärtom. Vi hade åkt med bilen och skulle ut för att gå en promenad. Av någon anledning gick mamma fram till pappa och rörde vid honom. Han skakade av sig hennes närhet och fräste att: Det här är ingen dejt. Kommer ihåg att jag tog illa vid mig som att jag vore mamma, och att jag samtidigt förstod pappa som inte ville bli berörd. Eller så tänkte jag det bara för mig själv i drömmen, som den jag var mig själv. Det är i alla fall de enda gångerna jag drömt om mina föräldrar på det viset, tillsammans. Det får mig att undra hur slut det är, och om det finns någon chans i en framtida framtid att det blir annorlunda - vilket jag nog tänkte i drömmen också. Det enda som förvirrar är ju att jag drömt om dom på två olika sätt. Vad det betyder, vete fan ... Det är inte som att jag går runt och tänker på det, även om tanken slagit mig någon gång. Om vad det kan betyda för mitt egna framtida liv, med barn och allt. Tror dock att tanken och drömmarna grundar sig i det gamla ordspråket att gammal kärlek rostar aldrig och det gäller ju såklart för alla. Den insikten har jag även lagt på dem alltså - att det måste vara kärlek mellan dem. Vad jag själv tycker har ingen betydelse, personligen vill jag bara att de ska bli lyckliga. Finns det ingen kärlek, så finns det ingen kärlek. Men som sagt, man glömmer inte en kärlek.
Notes on a scandal
Det är mäktigt att ha sett en riktigt bra film första gången. Det får en att känna sig levande och inspirerande. Hjärtklappande ... och det bara för en film. Ja, jag älskar film. Den här gången var det filmen Notes on a scandal, av Richard Eyre som är baserad på boken av samma namn vilken är skriven av Zoe Heller. Jag gillade den verkligen starkt. Filmen kändes så fast av realismens våld på något sätt. En liten, enkel händelse som "bara händer" funkar egentligen inte, varken i filmen eller verklighetens värld. Men i själva verket gör det ju det, oavsett konsekvenser. För konsekvenser blir det. Judi Dench och Cate Blanchett spelar de två huvudrollerna exemplariskt som surkärring och ung, blåögd - båda två lärare på samma skola. Cate Blanchett som Sheba börjar på skolan och drar fram som en frisk fläkt med visionen att förändra elevernas liv och ge dem bäst utbildning, medan Barbara (Dench) är den äldre av dem som står för moral, och som för alla ses som surkärringen men som i alla fall får respekt. Barbara lär känna Sheba och hon inser att hon finner en själsfrände hos henne. Filmen berättas ur hennes perspektiv, och hennes iakttagelser som hon för ned i sin dagbok på kvällarna efter skolan. Den är hennes bästa vän, och till den anförtror hon allt som den ensamma människa hon är. Trots välfyllda dagböcker är hennes liv tämligen händelselöst, och med vältaliga ord förklarar hon tomheten och längtan som bor i henne. Intrigen uppstår då hon upptäcker att Sheba begår ett brott. Jag tänker inte avslöja vad, för det är förmodligen häftigare att se den utan att veta vad den handlar om, så som jag gjorde. Istället för att ange Sheba använder hon deras hemlighet som ett bevis, en garanti för deras eviga vänskap. Men den vänskapen kan man undra över om den är en sorts lesbisk kärlek från den enas sida, och hur rubbad den egentligen är. Man kan inte riktigt sympatisera helt med någon av dem, men man kan förstå dem båda i intrigen med deras olika karaktärer. Klockren film med alla dess repliker dessutom, mycket undermening i konkreta repliker. "Vattnet kokar!": När Barbara precis berättat en del av hemligheten. Jag älskar slutet, såväl den sista scenen som tempot som trappas upp till den. Musiken var nästan lite väl bombastisk. Riktigt intensiv film, precis som beskrivningen av Barbara en gång inne i filmen. Intensivt sevärd!
Jag måste finnas
Tungt är att vara vis, när all ens visdom
ej bringar någon lättnad eller hjälp.
Jag visste det men glömde åter bort det,
ty annars stod jag inte här inför dig.
Den repliken talade till mig, som teaterläraren sade att texten fick göra när man valde ut en. Den är från Kung Oidipus, och det är Teiresia, siaren, som talar när han står framför denne.
Det är självklart för mig som älskar att skriva och läsa, att jag tycker om det med teater som fokuserar på texten och inte allt annat omkring. Men på något sätt har jag kommit på mig själv en gång att vara så inne i texten när vi läste att jag fastnade där - att inte kunna läsa det högt eller tala. Talandet är steget längre för min del, jag vet det. Men så länge man inte gör det kommer man inte kunna höra det. Och det är det som förbryllar mig. Att tala så som man menar det. Att det låter rätt. Tänk om man talar och det hörs något annat?
Jag har det i mitt huvud. Så mycket som jag talar med mig själv, tänker/skriver, borde jag kunna det. Men det är min röst som jag inte vet var jag har den. Den inre rösten finns där, tar sig uttryck genom min faktiska existens. Men min talande. ljudande röst ... den finns ju där, men som ett osynligt instrument. Den inre rösten borde kunna använda sig av det instrumentet till att ljuda högre, högt och tydligt. Vet inte vad det är som hindrar ... Rädd för att låta fel. Det skriker på huden.
Plötsligt har texten från början blivit mer än bara ett övningsexempel till en improvisationsövning. Den har fått mig till konfrontation med mig själv.
Tanken är svindlande, framför mig gapar en avgrund.
Hela mitt väsen gör uppror och vill säga nej.
Frågan är väckt och nu darrar min själ innför svaret.
Att du inte finns till, fast jag trodde på dig.
Ur låten Du måste finnas med Helen Sjöholm.
Jag måste finnas. Till mig själv.
Märklig tillvaro
Jag har drömt så märkliga och läskiga drömmar på sistone. Bland annat den nu för tiden återkommande drömmen om en katt (min mormor och morfars katt Magdala de två senaste gångerna) att jag försöker stänga den ute men att den hittar en bakväg in. Den fräser, rivs eller bits och ser farlig ut. Jag kunde riktigt höra det när den klev med sin tass på morfars hand mellan knogarna så att det knakade till. Jag kommer inte ihåg alla de mardrömmar jag haft, men det har varit en del om livet här och om vissa personer. Inatt drömde jag en hel drös drömmar, både "bra" och läskiga sådana. Om Christer Sjögren, glass i mängder, om Flemminggatan och att jag gick med en stor vagn för att bära min lilla väska på tågstationen. Där stötte jag på min brorsa som pratade med sin flickvän i mobilen, vilket snarare kändes som ett annat par som jag känner här på skolan, då de bråkade. Framförallt drömde jag inatt att jag kunde flyga. När jag oftast kan flyga kan jag även springa väldigt fort, liksom hoppa fram. Det var det jag gjorde, när jag i drömmen blev jagad. Jag lyfte från marken och jag var inte helt bekväm med att jag kunde komma upp högt i luften, även om det var en positiv sak. Jag vet att jag skröt om det, när jag träffade på en kille som jag känner igen från skolan - och gjorde kullerbyttor i luften. När jag kom ned och hem, och låste upp dörren satt det en tjej där (också en från skolan) som sade att hon och en till som kom in i bild, hade gått vilse och blivit innelåsta. De gick med min tillåtelse och jag undrade om det fanns flera som var inne. Det var underligt.
Hela jag har varit konstig den senaste tiden, har inte alls mått bra. Har förstått att jag är trött på tillvaron här, och att jag inte riktigt har kommit in så som jag kanske vill komma in. Men nu är det väl typ för sent. Hela teatergrejen är märklig, och jag vill verkligen inte tro att det inte är min grej. Jag vet ju själv hur mycket jag vill, hur mycket jag vet att jag måste offra, utsätta mig själv. Men ändå ... Drar som ursäkt att det är för lite teater, att det kanske borde ha varit bättre att bara ha teaterämnen och det som hör till det, så att man blir utsatt för det redan från början och hela tiden. Nu, när man har annat för sig så har man tid att tänka och det går långsamt och därmed alltså mer utsatt för att inte bli utsatt. Säga vad man säga vill, men det är märkligt.
Det betyder vad?
Hyponervokostiskadiafragmakontravibrationer är det längsta ordet i det svenska språket, på fyrtiotre bokstäver.
Kan ni gissa vad det betyder?
*I know*
*blink blink*
Radering
Radera.
Radera bort sig själv.
Om man inte vill ha livet, och man bara har sig själv - livet blir till vem man är, och man kan inte bli någon som man inte är - då återstår det bara att radera bort sig själv.
---
Jag är på dåligt humör
Jag är riktigt trött och förbannad på att det ständigt ser ut som det gör i vårt hus, efter en festkväll som alltid måste vara redan på fredagen just och inte lördagen så man går med det en dag bara. Man vill ju inte ens gå på toaletten, minst av allt duscha som man känner störst behov av när det ser ut som fan.
Lika ful är jag med en massa sugmärken kring halsen och nu ett på kinden också!! Fan!
Ångest.
Det regnar. Ett snöoväder är tydligen på insprång över landet - det har ju bara nyss blivit oktober (!) Jag har ingen lust att åka in på Arvika marten, den årliga marknaden inne i Arvika med åkattraktioner och allt möjligt tydligen, i sådant här väder. Inte heller gå omkring där med ett par som beter sig som ett bästispar på lågstadiet. Tyvärr sjunker man till den nivån själv när man känner som man man gör, men man får ju oundvikligen de känslorna av dem.
Jag vill hem. Ta det lungt. Hitta till en punkt där jag mår bra.
Nej, jag är inte på bra humör idag.
Livet i ett rum
Jag sitter i ett rum, inte helt ifred. Husen på området har fest, som vanligt en kväll som denna. Men jag sitter här i ett rum och skriver. Tänk att man kan skriva var man än är, för där har man ju sig själv. Jag har kollat på hela veckans avsnitt av Idol på internet, och ska se kvällens avsnitt imorgon. Att kolla över internet är en bättre metod, då man slipper reklam och kan spola fram över repriserna på låtarna. Men jag saknar att vara hemma en fredagskväll, med mammas eller pappas mat som oftast är den samma - gott kött med lika god potatis i någon form. Och så vin till - ja, jag saknar hemma-känslan. Den finns inte här, som sagt. Lite jobbigt. Undrar hur det kommer att kännas att åka tillbaka hit sedan efter det första lovet. Tänk om jag inte vill komma tillbaka, slutar i förtid? Ibland känns det som att jag lika gärna skulle kunna det. Jag vet ju ändå att jag har året på Marieborg till nästa år. (Ja, jag är nästan ganska säker på att jag hellre vill ha ett andra år där än här. Eftersom jag inte fick någon plats där för att ingen av mitt kön i min ålder gav upp, så är det ett tecken på att det är större variation och bredd på människorna där - därmed alltså inte samma känsla av högstadienivå.) Men ändå. Jag vill ha det här året, vissa delar av det i alla fall. Speciellt att kunna träffa vissa personer varje dag. Det måste jag, jag behöver det. För mitt psyke, fysiskt sett är det kanske inte lika skönt. Och det i sin tur gör att det trots allt blir psykiskt jobbigt. Åh, grr. Varför måste allt vara så komplicerat? Livet är ingen fest - fastän man verkar tro det av allt partande häromkring - bara inre pest.
Filmdagbok del 13
2/9 Hulken
3/9 Smala Sussie
4/9 Jurassic Park
6/9 Elefantmannen
8/9 The host. Frankenfish
9/9 Ju-on; The grudge 2
11/9 The happening
12/9 Wind chill, Slither
13/9 Familjen är värre, Fern Gully
15/9 The cry game
18/9 Fritt vilt
20/9 King Kong (originalet från 1933)
23/9 Dagboken - jag sökte dig och fann mitt hjärta
25/9 The hills have eyes 2
26/9 Moby Dick
29/9 The visitor