Forgetmenot

Jag sitter i ett rum, inte helt ifred. Husen på området har fest, som vanligt en kväll som denna. Men jag sitter här i ett rum och skriver. Tänk att man kan skriva var man än är, för där har man ju sig själv. Jag har kollat på hela veckans avsnitt av Idol på internet, och ska se kvällens avsnitt imorgon. Att kolla över internet är en bättre metod, då man slipper reklam och kan spola fram över repriserna på låtarna. Men jag saknar att vara hemma en fredagskväll, med mammas eller pappas mat som oftast är den samma - gott kött med lika god potatis i någon form. Och så vin till - ja, jag saknar hemma-känslan. Den finns inte här, som sagt. Lite jobbigt. Undrar hur det kommer att kännas att åka tillbaka hit sedan efter det första lovet. Tänk om jag inte vill komma tillbaka, slutar i förtid? Ibland känns det som att jag lika gärna skulle kunna det. Jag vet ju ändå att jag har året på Marieborg till nästa år. (Ja, jag är nästan ganska säker på att jag hellre vill ha ett andra år där än här. Eftersom jag inte fick någon plats där för att ingen av mitt kön i min ålder gav upp, så är det ett tecken på att det är större variation och bredd på människorna där - därmed alltså inte samma känsla av högstadienivå.) Men ändå. Jag vill ha det här året, vissa delar av det i alla fall. Speciellt att kunna träffa vissa personer varje dag. Det måste jag, jag behöver det. För mitt psyke, fysiskt sett är det kanske inte lika skönt. Och det i sin tur gör att det trots allt blir psykiskt jobbigt. Åh, grr. Varför måste allt vara så komplicerat? Livet är ingen fest - fastän man verkar tro det av allt partande häromkring - bara inre pest.