Konferensen
Jobbkollegorna inom en enhet i en småstadskommun ska på konferens i Kolarängens stugby. De ska förbereda för öppningen av ett nytt shoppingcenter som ska byggas upp. Jonas har varit den drivande personen i projektet och hans chef Ingela är mäkta stolt
och barnsligt förtjust i honom. Ekonomen Kaj är som en efterhängsen hund till Jonas och Torbjörn är en stolt gammal stofil samt kontorets pessimist. Lina var den som fick ta över många av Jonas ordinära uppgifter när han tog sig an projektet och blev
utbränd dels av jobbet, dels av varannan vecka-pusslet med två små barn. Hon har tidigare hånglat med Amir, Ingelas assistent, som var medveten om mobbingen av Frans som slutade på kontoret innan berättelsens början. Nadja har tagit över rollen efter
Frans och är den som tillför ny energi till gruppen. Eva tycker att hon är för mycket och är en av få som är för projektet på Kolarängen. Anette däremot tycker att det är en skymf mot miljön och var också den enda som öppet stöttade Frans. När de anländer
till stugbyn blir de varmt emottagna av Roger och Jenny som tagit över byn och är glada över att det nya centrumet kan leda till mer kunder hos dem. I området finns en nybyggd zipline som gänget ska få prova på. Senare samma kväll händer det otänkbara,
ett mord sker. Och snart ett till …
Jäklar, vad det här var spännande och riktigt läskigt. Jag fick sluta läsa på kvällarna efter att det första mordet hade skett men kunde knappt lägga boken ifrån mig. Det var som att bryta mitt i en film. Stämningen var i sann skräckanda
likt Fredag den 13:e och det var full fart från första bildrutan - sidan, menar jag förstås. För det var som en visuell fest! Morden, och såren, var grafiskt beskrivna och det var inte bara kapitelbyten som visade var den den ena personen
slutade och en annan tog vid, utan mitt i texten ibland. Karaktärsskildringarna var trovärdiga och intrigerna likaså. Jag hade gärna läst mer av interaktionen dem emellan innan morden började ske. Men skräckis som skräckis! Mycket kul att
läsa en sådan här bok som snarare påminner om en film, där Strandberg även ritat upp en karta över området. En ny svensk skräckis lär nog dyka upp framöver …
Undtagelsen
Regi: Jespher W. Nielsen
Manus: Christian Torpe (roman av Christian Jungersen)
Skådespelare: Sidse Babett Knudsen, Amanda Collin, Lene Maria Christensen, Danica Curcic, Magnus Krepper m.fl.
Fyra kvinnor jobbar tillsammans på ett danskt centrum för folkmord. Som chef har Anne-Lise ett eget rum medan de andra sitter precis utanför som hon kan höra hur de pratar och skrattar om saker. När hon vill visa roliga videor är det ingen som skrattar
med henne. De bemödar sig knappt att ens titta på den. Vuxenmobbingen blir allt mer tydlig och eskalerar när Iben och Malene som skriver artiklar om krigsförbrytare får anonyma mail med dödshot. Trots de farliga personerna de skriver om börjar de
misstänka Anne-Lise som sakta bryts ned.
Det här var en riktigt spännande film trots det lugna tempot. I och med att man fick se karaktärernas bakgrund, speciellt Ibens då man fick höra hennes artiklar skrivas fram, varvades filosofi och scener jobbkollegorna emellan vilket höll intresset uppe
hela tiden. Att också införliva gamla minnen som om de karaktärerna fanns med dem i nuet var skickligt gjort och gestalade väl hur mycket de led av sina bakgrundshistorier. Trots det fanns det brister. Man förstod inte riktigt kontoret som sådant,
det såg ut som ett bibliotek, och det fanns ingen tydlig huvudperson även om det utkristalliserades under filmens gång. Slutet var öppet men tillräckligt tillfredsställande då man lätt förstod den tack vare filmtiteln. Temat om mobbing är ett tacksamt
tema att följa då man hoppas på en hämndaktion tillbaka och gestaltningen av mobbingen och psykologin bakom kvinnorna ifråga var fingertoppskänsligt gjort, både i manusväg som skådespelandet.
Filmdagbok del 166
8/7 Vèronica 6/10
9/7 Deep rising 5/10
15/7 Så ock på jorden 4/10
17/7 Hajen 2 5/10, Lantisar 4/10
27/7 Don’t breathe 8/10
28/7 Escape room 2: No way out 7/10, Don’t breathe 2 7/10
Du är inte längre min dotter av Frida Boisen
Om första boken handlar om Boisens mamma så handlar den här om hennes pappa. I bokens prolog får man veta att hon är i Jakarta och precis kommit ut i natten. Pappa Boisen kommer efter och kräver att Frida ska komma med in tillbaka och göra det han bett henne om, annars är hon inte längre hans dotter. Hon gör ett val och fortsätter ut i natten.
Det här är en nattsvart berättelse men som ändå andas så mycket ljus. Det är som man säger att utan mörker finns inget ljus och att ljus fördriver mörker. Frida är en riktig ljusbärare med en stark kämparglöd. Redan som femåring, om inte tidigare, började hon erfara baksidan av hennes föräldrars förhållande och både psykisk och fysisk våld har funnits med från start. Båda böckerna kompletterar varandra väldigt bra och tillsammans ger de en komplett överblick av livet med båda hennes föräldrar. Om första boken var tragisk är den här bara hemsk. Det kan min käre pojkvän intyga som fick höra min upprördhet efter varje kapitel.
Om mamman hade sina demoner var pappan bara självisk. Även om det finns en förklaring och förståelse av en människa så gör man helt enkelt inte vissa saker mot andra, speciellt inte mot sina egna barn. Att inte vara intresserad av dem, låta dem utstå problem som inte är deras egna, låta någon få uttala sig på ett fruktansvärt sätt mot sitt barn och välja denne framför barnet eller att vända ryggen mot dem när de berättar om övergrepp. Det är obegripligt och fruktansvärt! Förståelsen till pappan är fint gestaltad och hon återkommer till sitt nuvarande liv där hon är mamma själv.
Med tanke på hur mycket hon jobbar med ämnet och sprider sitt budskap om ORK (omtanke, respekt, kommunikation) så kan jag inte låta bli att känna att jag skulle vilja ha henne som mamma själv. Tack igen Frida Boisen för ännu en givande bok och att du beskriver vad styrka och omtanke innebär.