Forgetmenot

2/7 James Bond - Mannen med den gyllene pistolen 6/10
7/7 James Bond - Älskade spion 7/10
10/7 Tvillingen (Kortfilm) 7/10
16/7 Saw 9/10 Saw 2 9/10 Saw3 8/10
17/7 Saw 4 6/10 , Saw 5 7/10
18/7 Saw 6 7/10, Saw 7 7,5/10
20/7 Resident evil 4/10
29/7 Truman Show 6/10
30/7 Ögat 5/10
31/7 It´s complicated 6/10

Har äntligen landat hemma, och har en kväll för mig själv ikväll. Först gjorde jag en tripp till Borås och stannade en vecka. Tanken, planeringen och förväntningen var att åka till Göteborg och göra en heldag på Liseberg men det blev inte så i ändå. Istället blev det en dag att socialisera sig med djuren på Borås djurpark och Saw-maraton med alla sex filmer en annan dag. På bussresan hem igen började jag på Unni Drougges bok Boven i mitt drama kallas kärlek, och hade inte hunnit så långt in i den när sista stoppet var i Nyköping och en äldre herre klev ombord utifrån ösregnet. Han hade vitt hår som fortsatte ned över ansiktet på honom, och jag förstod av första intrycket att han var en pratglad, kanske gaggig gubbe. Han satte sig bredvid mig och ojade sig över regnet och sade att han hade en biljett till senare på kvällen egentligen, men att han köpte en ny för att komma hem snabbare. Nyköping var enligt honom den tråkigaste och otrevligaste staden han varit i här i Sverige. Jag undrade vilken han då tyckte var den trevligaste, men kom mig inte för att fråga honom om det. Han pratade på mest han, och det visade sig vara en mycket trevlig man, världsvan, social och stöttande i sitt tal. På något sätt, fastän det var han som pratade mest, vände jag mig ut och in på mig själv inför denna främmande man. Jag gav i stort sett hela min berättelse om min nuvarande situation och han kom med visa och livserfarna ord. Han var dessutom fotograf och berättade mycket om sitt liv och vänner som han hjälpt genom att bara vara en medmänniska till. Han ville att jag skulle förklara, då han sade att han inte alls kan förstå depression. (Klockan hann bli åtta och jag intog min medicin som han diskret lade märke till och anmärkte på.) Resan gick som på en minut efter att ha lyssnat till och pratat med honom, och det slutade med att han bad mig om mitt anteckningsblock och skrev ned sitt namn och nummer. Självklart, ska du ringa mig, sade han. "Jag kan ge dig ett nytt självförtroende." Jag tror inte heller att han förväntade sig det, att jag skulle "gå på det" och verkligen ringa honom, för han tog min hand efter att vi hade stigit av och bubblade över av ord och hann nog säga det minst fem gånger åtminstone att lycka till med allt. Sympatiskt möte, lite märkligt men åh så intressant.

Dagen efter packade jag om väskan för att åka och tillbringa några dagar på Åland igen. Resan dit gjorde mig sjösjuk, och första heldagen där regnade det. Men resten av veckan var solig, varmt och stillastående i luften gav mygg och bromsar tillfälle att bita mig så att det har kliat hela veckan. Bad varje dag, och sträckläsning av Boven i mitt drama kallas kärlek. En jobbig berättelse om hur författaren hamnade i ett destruktivt förhållande och fick utstå psykisk som fysisk misshandel igen, efter att ha blivit hustrumisshandlad förut. Det är läskigt att känna igen sig i vissa saker, och hur jag själv delvis har fått insikt i vad det innebär och vad det gör med en. Annars var det en Ålandsresa i låtsad verklighetsförtjusning, i förnekelse av den brutala sanning som jag ännu inte kan förstå är sant. För att jag så mycket ville ha den där härligheten, sommaren på Åland med bokläsning och allt vad det innebär. Det var inte ens ångest i det där första insjunkande ögonblicket, det är som om det redan har ägt rum inför det faktum, att jag hade den vissheten men inte fått det realiserat. Det enda som fanns kvar att känna inför det verkställda och det sagda, var djup ledsamhet som kom ur denna växande tomhet som hotade att ta över hela mig. Vet inte hur jag klarade av att bemästra det, förnekelse och tro igen på att det inte betydde något som alltid, men det allra sista var igen samma faktum, samma hopplöshet men större oförståelse. Betydde jag inte mer än så? Minns tillbaka då jag inte ville, när jag fortfarande sörjde tidigare förlust men som förändrades med tiden. Hur jag fruktade att få vara med om det igen och som jag blev lovad att inte behöva bli, hur jag försökte övertalas att gå med på någonting där emellan - men jag, varför gav inte jag det kravet när jag kunde och borde ha gjort det ..? Jag älskade för mycket, ville så desperat behålla det oavsett vad och ville inte riskera att det faktiskt skulle försvinna åt motsatt håll, fastän det gjorde så ont. Färdig med boken och äntligen hemma efter mycket fläng fram och tillbaka, lutade jag mig bakåt och tittade på Truman show och fick en sådan värk inombords om vad som är äkta och sant eller inte. Krisen upprepar sig ... och ångesten är nu något tryggt. Men nu känns tomheten oerhörd.

Ja, jag reser runt. Är hemma på en snabbvisit för att åka till Åland efter att ha varit i Borås. Jag bloggar mer om min sommar, en minnesvärd bussresa, en lika sådan dag och insikter när jag landat på hemmaplan igen om en vecka. Ska försöka skriva under denna vecka som kommer, men hur det kommer att gå får den som lever se ...

I år är det likadana dagar på samma datum, som det var för sex år sedan. Det betyder att idag, för sex år sedan, en tisdag och precis i denna skrivande stund hade jag kommit upp i luften och kommit hem. Skärmflygning, med andra ord. Bilden som pryder bloggen kan ta tagits exakt vid denna tidpunkt. Punkt. . Flera punkter att hoppas på var den rätta .. :) Idag är en dag som jag varje år minns med lycka. För mig världens bästa dag, och en Åredag. En hel vecka uppe i Åre, en semester och med datum jag aldrig kommer att glömma. I förrgår hade vi åkt upp med bilen, pappa körde och jag och brorsan bytte av varandra mellan passagerar - och baksätet. Igår åkte vi upp med linbanan, vandrade upp till toppen av Åreskutan och sedan hela vägen ned. Idag var dagen, och vi bilade sedan runt och njöt av Åre och dess mystik. Imorgon fyller pappa år, och vi hade en lika härlig dag då. Vi åkte och kollade på Tennforsen, och jag kommer inte ihåg tisdagen och onsdagen så exakt, men pappa halkade när vi badade i en lite vild flod med en stilla nästan lagunliknande oas, och vi fick tillbringa ett par timmar på akuten i Åre by och dagen slutade med en gigantisk bula i knät på pappa, stor som en tennisboll. Jag surade enligt pappa och brorsan, men jag sörjde och var lycklig på samma gång, och ville bara flyga igen. På torsdag hade vi en heldagsaktivitet med en större grupp och med guider i varje båt då vi paddlade i forsar. Mycket kul och blött! Jag tog av mig alla blöta kläder och bytte om till bara en fleecetrööja kommer jag ihåg, och den klädseln hann jag inte ändra när vi på kvällen blev uppringda att vädret tillät skärmflygning och vi åkte genast för att möta upp de andra som vi skulle åka med i deras bil till halva höjden av Åreskutan till en annan utflygningsplats. Andra gången var en lika underbar flygning, också den. Helt magiskt! Fredagen var en slappardag då jag och pappa rodde ute på Åresjön medan brorsan ville cykla upp i bergen igen, som han gjorde första gången då jag också skärmflög. Brorsan var i sitt esse uppå cykeln i bergen, och jag i luften uppåt det blå. Och på lördagen åkte vi hem igen.

Åtta dagar av sol och värme på vårt underbara sommarställe på Åland. Jag har lapat i mig så mycket sol att min mage ser ut att tillhöra en svart kvinna. Huden över brösten skyddade jag mest hela tiden, men visst blev jag brun även där. Men framsidan av benen är brunare än baksidan av någon konstig anledning. Bad varje dag mer eller mindre, det var skönare dagar då det blåste lite. Fläktande vindar som svalkade lite och som höll myggen borta. Sen dag ett har jag haft myggmärken vilka fortfarande sitter kvar och kliar som bara den. Ibland om nätterna vaknade jag och började klia, och har man väl börjat kan man inte sluta. Jag har bara fem stycken på handleden, men de soim kliat värst är de runt benen, vaderna och fötterna. Grillmiddag varje kväll, och bastu. Mest för att tvätta av sig efter den solvarma dagen med all solkräm som man smörjde sig kladdig med. Passade på att tvätta håret två gånger i sjön, och jag hade en jätteskön stund ute på piren där jag bara lyssnade på tystnaden och naturen. Stillheten. Det var alldeles blankt över sjön, och två fåglar kom simmandes den ena efter den andra, först visste jag inte var det var eller om det var bisamråttor, men det var nog ett fågelpar skulle jag tro. En pytteliten fisk överraskade mig genom att snabbt hoppa upp i en båge och försvinna ned igen, kanske för att fånga en mygga, kolla på för fisken den övre omgivningen eller lipa åt mig uppe på land. Myggor eller vattendjur under ytan gjorde små små ringar på vattnet på den annars så spegelblanka havsviken, och ljud av fågelkvitter, myggors inande och på håll rådjurs skällande hördes i den lugna atmosfären. Jag blev dock väldigt irriterad på myggor och allt som flög framför näsan på mig, så jag tog stolen under armen och gick tillbaka in mot husen och det skränande ljudet av teven som stod på därinne. Usch, visst teve och allsång i all sin ära. Men reklam vill jag absolut inte veta av när jag är på Åland och så kallad semester. Allsång på Skansen kollade jag däremot på, till skillnad från det där härmapande programmet på kanal fyra. Danny, September och BAO - riktigt bra underhållning med superartister, och det i Måns Zelmerlöws debut som programledare. Det gjorde han bra, och det var ett smart drag att Danny var med i första avsnittet så det blev en kompisstämning och som klingade an det lite mer ungdomliga hållet. Måns med sin smörröst sjöng Mikael Wiehes Flickan och kråkan jättefint tyckte jag, men skämtet om låtskrivaren ifråga fattade jag inte och var bara fult att göra så mot denne när han som egen person inte ens var där, utan bara en som klädde ut sig och gjorde narr av honom. (?) En annan kväll var en vindstilla sådan även den, och jag tog mig ett kvällsdopp och lät det fortfarande varma men svala vattnet smeka min nakna kropp. Det som är så härligt är ju den egna strandtomten, att kunna gå ned när som helst och bada helt näck om man vill det. Lyhört är det om man tjoar, då ekar det över viken och över till granntomten på andra sidan skogen åt öster. Kvällssolen syns fortfarande för dem på andra sidan, medan vi på vår sida har sol på dagen och ser den gå ned bakom de stora skogsträden middagstid. Det är en miljö so jag älskar, stillheten i skogen. Men en ännu, minst lika underbart är ju som jag tidigare nämnt i bloggen miljön uppe i Åre med de himmelshöga bergen. Där vill jag vara ...

...dit vill jag nu. Veckan slutade med att direkt hemkommen på hemmaplan få en brutal ångestattack, men som utagerades i raseri. Fan vad arg jag kan bli när jag väl blir arg. Och då kommer den där rösten, röstvolymen, som jag inte ens själv känner igen eller kan förstå varifrån den kommer. Det har hänt ett fåtal gånger. Senast jag kommer ihåg var när jag hittade det där ludret i en viss säng, och jag till slut hamnade i en snödriva, som jag dessutom drömde om en gång i veckan. Helvete att den människan ska förfölja mig, och helvete att det kom upp på tal som väl bidrog till att jag drömde om det. Drömde om så mycket annat om annat som förföler mig, och min depression kommer är mig hack i häl. Jag kunde verkligen slappna av den här veckan som gått, och verkligen njutit av att ligga i solen och läsa bra böcker. Men drömmarna kan jag inte kontrollera, de påminner mig om det som jag kanske vill ignorera för en liten stund under vaken tid och som fick mig att somna en stund mitt på dagen ett par dagar i sträck. Hur svårt är inte det, när man blundar i solen ... Och så vaknar man solbränd och något utvilad utan några drömmar. Det är bara om natten de kommer. Jag drömde om två planeter en natt, som sakta sjönk ned mot jordens yta. När den mindre hade mer fart nuddade den först marken och en stor lavaflod sköljde upp mot oss och jag hade min bästa hjärtevän vid min sida, och jag hann tänka Jag älskar dig mamma innan jag blev ett med lavan. En gång, bara en, drömde jag att jag hoppade från andra våningen i en HM butik som ett försök att ta livet av mig. När inte det gick försökte jag svälja tabletter, men någon var mig i sällskap och försökte hindra mig. Även i natt drömde jag detsamma, att jag skulle svälja alla tabletter som fanns i min ägo och som jag hade gömt undan just för det ändamålet. Men då var min mamma den som hindrade mig från att göra det, men jag tror också att jag lyckades på andra försöket och kände hur jag började må illa av det stora intaget. Någonstans däremellan skulle jag också kasta ut mig själv från hemmets väggar och packade min väska. Men just allt detta var synkat med gårdagens utbrott, eftersom jag aktivt tänkte allt detta igårkväll när jag kom hem och gömde mina pilleraskar och burkar. Jag lyckades hålla mig någorlunda men var på bristningsgränsen, det sprack upp när ena riktiga för jäVLiga ord slängdes mot mig. Jag kom som sagt hem, gömde medicinerna och mig själv. Lade mig på sängen och koncentrerade mig på att inte tillåta tårarna rinna för deras skull, men ack så de gjorde det mot min vilja. Fan för det. Jag tänkte inte klart alla tankar, det var mest känslor, upprivande känslor av denna noll respekt till mig och mitt privatliv från mina närmaste. Men det är nära, nära till bestämmande. Varför skulle jag vilja? Vilja leva utan någon, när personer från två håll förstör min relation till den gemene andre och när jag åter igen får klart för mig att jag kan inte lita på att kunna berätta allt för de som jag skulle vilja kunna göra det med. Jag förstörs fram och tillbaka, och jag är så jäVLa arg att det finns inte efter igår, fortfarande. Jävla med betoning på vl, när jag säger det, där sitter ilskan och äcklet av det raseri jag känner. Antingen lever JAG mitt liv, eller så gör jag det inte. Jag känner det släppa med dessa nedskrivande ord, men jag klarar inte att gå igenom det om och om igen. Det är pinsamt, sorgligt och som sagt jäVLigt jobbigt att två människor över femtio år är hälften så intelligenta som jag på tjugofyra år, på vad ångest och depression innebär utan att de ens vet om det. Ha! Är det någon som behöver terapi är det dom, och inte jag. Men nej, vissa är så fega, så korkade, att veta vad livet och vad man själv är när de istället medvetet döljer och förnekar att de skulle ha ångest. ALLA har en inre demon, lär känna den! ni som lever ert ytliga, oberikade inre liv. "Lyckligtvis" har ju människor mer eller mindre tur, får inte uppleva allt som livet kan ge en, och kan inte inse ångesten som är djupt förankrat i sorg och smärta.

3/6 Mr. Brooks 4/10
6/6 Melancholia 10/10
9/6 Cellular 5/10
10/6 Den perfekta stormen 5/6 Kill Bill 6/10
11/6 Jag har älskat dig så länge 6/10
17/6 Den vilda jakten på lyckan 5/10