Whitney
Whitney
Regi: Kevin MacDonald
Medverkande: Whitney Houston
Den här dokumentären om Whitney är en hyllning av denna legend med den största rösten världen har fått höra. VI får se intima hemmavideos till intervjuer med familj, vänner och bekanta. Från det att hon var ung, livsglad flicka och blev sångcoachad av sin mamma tillika sångerska Cissy Houston till att slå igenom vid 22 års ålder och få storglam-liv. Då familjen är nära inpå hela tiden är det både en trygghet och en vansklighet då de utnyttjar hennes framgång lika mycket de. Hennes mamma hade inte alls samma stora röst och det hela är väldigt sorgligt hur relationen och historien med hennes pappa fortlöper. Tack vare kändisskapet får hon göra en filmroll i filmen Bodyguard med Kevin Costner och blir den första svarta kvinnliga artisten som kysser en vit man på filmduken. Därifrån går det sedan utför, hon blir kär i Bobby Brown som hon säger får henne att skratta, men som uppenbarligen inte har bra inflytande på henne, och de får en dotter. Hon var envis om att kämpa för honom och en kärlek som kanske inte var kärlek, åtminstone inte riktig kärlek utan mer en beroendeframkallande sådan för att man vill driva ut sina demoner, som hon säger. Resten är historia. Trots det blir man frustrerad och man får inte veta lika mycket som man skulle vilja. Speciellt Bobby Brown som inte vill kännas vid och ignorerar frågan om att droger existerade i hennes värld. Cirkeln sluts tragiskt nog alltför väl i slutet av dokumentären av ett chockerande avslöjande och arvet går vidare.
Betydelsen hon har haft för svarta kvnnor och motståndet hon har fått för att inte vara svart nog lyfts fram men framförallt lyser hennes hennes enorma livslust och kärlek till folket igenom, och givandet av det. När hon får frågan om vem hon sjunger till efter att ha svarat på att hon är singel, svarar hon till alla, "till folk i allmänhet". Och det är att hon verkade vilja ge så mycket som gör henne stor i mina ögon. Att hon förstod och levde ut sin storhet och den livsglädje som fanns i henne som hon så frikostigt delade med sig av, gör att man påminns om sin egen inneboende storslagenhet man äger. Hon fanns verkligen inte förgäves och hon lever vidare i låtarna som även de är legendariska. När hon på ett uppträdande sjöng "I will always love you, you, and you, and you " och pekar runt i publiken är det inte så att man inte känner sig utvald själv hemma i tevesoffan.
Long shot
Long shot
Regi: Jonathan Levine
Manus: Dan Sterling, Liz Hannah
Skådespelare: Seth Rogen, Charlize Theron, June Diane Raphael, O'Shea Jackson Jr. m.fl.
Hon, Charlotte Field, är utrikesminister som kandiderar till att bli Amerikas första kvinnliga president. Han, Fred Flarsky, är en politskt kontroversiell journalist. Hon är vacker och rik. Han medelmåttig och inte lika stilig
till det yttre. Men en sak har de gemensamt, humorn. Det är så de möts igen på en tillställning där de får ögonkontakt och han känner igen henne som sin barnvakt från när han var liten. De inleder en flörtig relation och han blir anställd för
att skriva hennes tal och får följa med på hennes valturné.
Det här är visserligen en romantisk komedi men för att dra paralleller med min favorit i genren, Notting Hill, håller denna inte lika höga, och framförallt inte romantiska, standard. Jag gillar den dock, den
har många positiva element i form av humoristiska och smarta inslag och man skrattar högt många gånger. Men tyvärr blir det lite för mycket ironi och för flamsigt för att deras kärlek ska kännas trovärdig. Charlize
Theron är som alltid magiskt vacker och levererar guld, vilket visar sig främst i slutet att hon är en bättre skådespelare än vad filmen är bra. Kampen för en bättre miljö och att stå upp för det man tror på är det som räddar filmen trots att den
är ganska förutsägbar. Många svenska referenser dras; musik från både Roxette och Robyn spelas, Alexander Skarsgård har en roll som hon blir ihopföst med som en sådan hon borde synas med istället för Fred och när de åker och besöker Sverige i
en scen står även den svenska folkdräkten i centrum.
På en helt annan not var det ytterst långsökt att när jag som bäst ser ikapp alla säsonger av Game of thrones och killen är ytterst nojig att få spoilat saker överallt ifrån, så kommer det just en scen från en säsong vi inte sett än i just den
här filmen. Ja, long shot is!
The hole in the ground
The hole in the ground
Regi: Lee Cronin
Manus: Lee Cronin, Stpehen Shields
Skådespelare: Seána Kerslake, Jmes Quinn Markey, Kati Outinen m.fl
En mamma, Sarah, flyttar in i ett nytt hus på den irländska landsbygden med sin son Chris. Inne i skogen invid huset hittar de ett enormt hål i marken med ett slukhål i mitten. När Chris försvinner spårlöst och hon hittar
tecken på att han har varit vid hålet, börjar hon märka att han inte är som han brukar vara. Dessutom stöter de på en gammal tant som säger att hennes son inte är hennes.
Skräcken och mysteriet kommer igång direkt i filmens första scen när man får se en bil köra på en lång landsväg och man får följa den tills kameran är upp och ned. Suget i mitten av det enorma hålet har en kraft som påverkar Sarah i förhållande
till sonen, och det är tydligt att de är på flykt från en våldsam pappa. Det är en bra uppbyggd film och jag älskar känslan av sådana här filmer när man kan tolka och tro att det handlar om huvudpersonen psyke samtidigt som det är något
nära konkret. Skådespeleriet mellan Kerslake och Quinn Markey är bokstavligt talat skrämmande bra, och det är tydligt hur enkelt och hur lite som krävs för att göra bra skräck om man gör det bra. Skräck med barn eller vuxna med psykiska
problem funkar alltid. Man kommer att tänka på Us, och så som den här filmen slutade hade jag velat se och förväntat mig av Us för att den skulle få bättre betyg av mig. Jag är något skeptisk till slutet av den här, men är verkligen
inte missnöjd. Se den och avgör själva!
A ghost story
A ghost story
Regi och manus: David Lowery
Skådespelare: Rooney Mara, Casey Affleck
Affleck och Mara spelar ett kärleksfullt par som märker att något händer i deras hus på landet. När han plötsligt är med i en bilolycka blir hon ensam och berättelsen kommer igång utifrån hans perspektiv.
Den här filmen köpte jag på ren impuls. Jag såg den och lade undan den för att det inte riktigt gick fram av baksidestexten vad det var för sorts film (spökfilm eller en flummig drama) men gick tillbaka från kassan ändå för att magkänslan sade åt mig
att jag skulle ha den. Både Rooney Mara och Casey Affleck är bra skådespelare, så därför måste det vara en bra film tänkte jag. Vilket filmpar! Och vilken filmpärla jag har i min samling nu!
Det här är ingen traditionell film och jag vill inte ge någon traditionell recension över denna med risk att avslöja för mycket. Den måste ses och filosoferas över av varje enskild person. För den är en riktigt filosofisk skildring över alltings
existens, tiden vi har - både nu och sen - och kärleken som alltid består som en envis men ack så nödvändig livskraft.
Som titeln antyder är det en spökhistoria och det är vad det är, även om det är med en tvist. Den är konkret och brutal i sitt anförande men ändå så finstämd. Det är långa, långsamma scener som berättar exakt det den vill säga, att tiden går. Även klippningen
gör storyn till vad den är och hur den berättas fram. Det här är film-"magi" när det är som bäst! Framförallt kändes det som en film som jag hade kunnat skriva. Jag älskar den nu och jag skulle ha älskat den som liten och det är en
sådan film som skulle ha fått mig att börja älska film som liten.
Jag hade velat se ett längre slut, även om det inte behövdes. Det som behövdes gå fram gick fram. Hade jag skrivit den själv hade jag fått med två detaljer till som inte kändes helt tillfredsställande i sin helhet, ett litet hur och ett litet varför.
Men man saknar absolut ingenting när det kommer till känslan och premssen av filmen!
Nora eller brinn Oslo brinn
Nora eller brinn Oslo brinn av Johanna Frid (2018)
Denna roman är Johanna Frids första efter debuten med diktbok "Familieepos" tillsammans med Gordana Spasic. Det här är en autofiktiv berättelse där Frid blandar det svenska och danska språket. Berättarjaget Johanna blir ihop med Emil som kommer från Danmark
och samtidigt som de lär känna varandra lär hon sig det danska språket. Emil har ett ex som han fortfarande har kontakt med, Nora, som är allt som Johanna inte är: lång, blond och vacker. När Emil nämner att han ska träffa henne över en
fika blir Johanna enormt svartsjuk och som besatt av henne. Hon klickar mer än ofta in på Noras instagramkonto samtidigt som Emil inte vill prata om Nora alls, för hon betyder ju inte något längre. Men varför envisas han då
med att vilja träffa henne när han ser hur Johanna mår på grund av det, är hennes ständiga undran. Under tiden lider hon dessutom av och får diagnosen endometrios, som inte direkt gör saken bättre.
Det här är en allmänmänsklig betraktelse över den svartsjuka som råder i allas hjärtan när man blir kär i en person som man vill vara den enda för. Denna egentligen banala känsla som inte alltid är så tillåtet eller fint att känna, men som ändå är
extremt jobbig när man väl känner den. Men i något läge blir det också en besatthet och något som bara är destruktivt för en själv. Vems fel är det? Och vad kommer egentligen först, personen i sig eller själva svartsjukan för objektet?
Att även få inblick i kvinnosjukdomen endometrios är en bra skildring över ur smärtsamt det är och en utbildning om denna sjukdom som man inte vet så mycket om. Därför behövs denna bok läsas av både kvinnor och män, inte
minst för att den är en bra skriven bok med prickarna rakt över i:en och med ett språk som berikar en som läsare.
Filmdagbok del 127
6/4 Pitch perfect 4/10
11/4 Jurtjyrkogården 4/10
13/4 Gerald’s game 4/10
20/4 The ritual 5/10
25/4 Avengers: Endgame 6/10
28/4 Hjärter dam 7/10
