Forgetmenot

Ja, mitt känsloliv har varit svårt att tygla och jag har verkligen varit nere på botten i helgen, med självhat och vilja till svält och allt vad fan kan ge. Mitt skapande får jag inspiration till från mina drömmar, men det är inte lika lätt förändra sig, inte när man måste förstå själv först för att kunna dela med sig det till andra. Jag var tvungen att skriva för att klara ut det för mig själv hur det kunde gå till och hur det började och utvecklades från början. Bara det att en läste det utan min godkännelse gjorde det värre, och jag vet inte hur mycket ångest och hur många steg bakåt man kan ta när stegen till och med tar slut. Det känns som att jag står ett eller två steg under trappan. Finns det ens några sådana trappsteg? Hänger jag från det där första steget, eller faller jag ..? En dröm jag hade i helgen handlade om något så stort fantastiskt som Melancholia, och jag fick inspiration till ett filmmanus med en spelregel att man kan bygga världen som en begränsad sådan. Med tak och väggar som osynliga band över Sveriges landskap och som var under uppbyggnad över hela världen där människorna skulle leva som vanligt. Jag kom inte ut från denna värld när jag försökte fly, men till slut hittade jag änden av bygget och jag lyckades komma över till "verkligheten" där det var fritt att leva som man gör. Jag stod på en rulltrappa på väg uppåt, när jag mötte en annan (var det mig själv?) i trappan bredvid som åkte nedåt. Jag kom upp på fast golv, såg nedåt och hon hade fast golv under sina fötter. Två våningar med en höjdskillnad, ändå gick vi båda två på fast golv - det var märkligt, och det känns som en bild som av ångest, någons inre liv att skildra. Att det är någon i depression som känner sig fast på jorden, och som tar livet av sig och som på det viset kommer ut ur denna "värld av kedjor". Som att verkligheten är dit man kommer i döden. En intressant och spännande tanke som jag nog tror är värt att skriva om för att se vad man kan få ut av det.

En fågel lyfter från marken.
Tyngdlös i atmosfären, men kan ändå flyga vart den än vill.
Upp och ned, nej in i en trädkrona. Sätter sig skymd ifrån solen.
Andas lungt, känner hjärtat picka inom sig
och luft som uppfyller hela den lilla kroppens luftfickor.
Hålet inombords vidgar sig. Känner sig stark, men lätt.
Flyger iväg, lyfter upp genom grenarna
och skapar virvelvindar som för den uppåt mot himlen.
Svävar lätt utan anstränging.
Vet inte om att dess existens har en större betydelse än vad den bara är
för större skapelser.

Det är lika grått ute idag som det var i drömmen inatt. Jag satt i en bil och såg hur regnet öste ned med vindens fart. Den ökade i styrka så att det stormade horisontalt, blåsten härjade vilt och regnet smattrade vågrätt in mot glasrutan, kanske mullrade det också över bilen. Jag kröp ihop och gjorde mig så liten som möjligt på sätet.

Oväder och storm är starka uttryck av naturens krafter. Symboliskt sett betyder det att den instinktiva skapande attityden inom personligheten reagerar. En association till människans känslomässiga liv, som är svår att tygla. För mig personligen betyder storm och oväder i olika grad spänning och kanske till och med mysigt, men det är något som inte går att kontrollera och kan vara läskigt. Så ja, jag känner mycket för det jag vill och känner för att skapa. Jag hoppas att det inte händer något drastiskt, och förstår inte hur jag ska förändra mig - men en lycklig insikt som kom till mig precis vid dessa ord är premissen med mitt filmmanus.

Ovädret skall i drömmen tolkas som en varningssignal, en uppmaning till den sovande att förändra sig för att undvika den annalkande känslostormen, som när den brutit ut blir svår att tygla.

Skratt genom tårar och tårar genom skratt, när händer det på hela dagen om inte när jag sitter och tittar på Two and a half men ... (?) Min favoritserie på teve som är humor och ironi på hög nivå. Det började redan innan när jag hade bestämt mig för att poppa popcorn och titta på Dagboken efter det, men hur ska det gå till nu? Helst vill jag ju se skräckfilmer, ha en arm om mig och en hand i min, den där doften och värmen. Chelsea lämnade Charlie, men åkte hem till honom efter biodejten med Brad. Han erkände att han gråtit som en tjej efter henne, och hon att hon saknade honom vilket slutade med att hon sov över. Morgonen efter säger hon att hon inte kommer tillbaka samma kväll, inga problem blev lösta angående om de ska leva tillsammans eller inte förutom de "små" (stora för honom) problemen och den saknad han har efter henne som ju i alla fall är saknad och någon sorts kärlek. Stackars Charlie! Hon utnyttjade honom bara för den natten. Fan tjejer. Fan killar. Charlie erkände sin kärlek och tacksamhet för att brodern ändå bor hos honom och att han kan vara behövlig, och ännu en sorts kärleksförklaring de syskonen emellan när de omfamnade varann, eller Alan gjorde det om Charlie i alla fall, gav ny fart i mig som kändes ända ned i bröstet, att bara få ha en välbehövlig betydelsefull relation när andra sådana gör ont. Nej, jag gör enligt planen - poppar mig en stor kastrull popcorn, drar igång Dagboken och gömmer mig under en filt. En perfekt kväll för mig själv ... hm.

Godaste chokladen som gjorts enligt mig, fast det finns ju andra goda också. Men denna borde finnas med i det fasta sortimentet. Mmm

Jag blev imponerad att jag klarade av det jag vill uppnå. Det vill säga att jogga runt tempeludden, först powerwalka dit och börja jogga där skogsvägen börjar för att det skulle vara mjukare underlag. Jag klarade av att hålla jämnt tempo och stannade aldrig till någon gång. Nycklarna skavde in i handen och jag tryckte lite extra när det var uppförsbacke och den där sista biten när jag såg backen upp till Riddersvik igen. Det är en bedrift för mig, och jag är så glad och stolt över att jag klarade det. Jag borde verkligen satsa mer på att träna min kondition, men det är väl mest för att se om jag kan gå ned i vikt som jag tog mig an den här uppgiften. Ett tips som jag lärt mig de senaste promenaderna är att man ska spänna och hålla in magen medan man går, man får automatiskt mer fart när man går då och höfterna svänger mer, även armarna kommer igång. Orkar man kan man ju spänna skinkorna också, men jag kör på magen. 
Så hittills idag har jag ätit frukost, yogat, klätt på mig shorts och sportbehå med en tröja över och skippade sminket, satte på mig ett par solglasögon som täckte halva ansiktet och begav mig ut med nycklar i ena handen och en halvfylld vattenflaska i den andra. Jag drack säkert en halvliter vatten innan också, det tror jag gör mycket. Men svetten rann för det utmed kinderna, härligt. Jag ville först ta en annan väg för att kunna få solljus, men det kom jag på var en dålig idé när jag väl höll igång. Den steker för mycket, temeludden är ett perfekt ställe att jogga på med alla träd och utsikten över vattnet när det dessutom blåste lite som svalka. När jag kom hem tog jag ett kallt bad, och tvättade håret som jag brukade göra när jag var liten om kvällarna. Det var länge sen, annars står jag alltid över badkaret eller i duschen. Hittade en skum flaska bland mammas alla i uppstället över badkaret, 2 in 1 fuktgivande och figurformande stod det på. En spaflaska typ, för välbefinnande, dammig och verkade inte använd - så jag tog lite och smörjde in magen :p och resten av kroppen. Men det ska man väl använda varje dag för att det ska fungera antagligen, hm. Lunch nu blir resterna från igår, lax med grönsaker. Nyttigt och bra, igår hoppade jag över lunchen helt så när som på en grapefrukt och kaffe, dels för att jag inte ville äta dels av ångest och det inte för vikten, fastän jag var hungrig. 

 
Haha, man ser tydligt en svettdroppe på kinden och en där i pannan på väg ned

 Såhär ser jag ut nu, ren och fräsch - men solen är varm för det.

Nu är jag helt såld på idén att gå och köpa en chokladkaka, den med smak av mango. Det är den godaste chokladen jag någonsin smakat, och den är utgående. Nästan så att jag måste köpa på mig några för framtiden. Men då kommer ju såklart den där viktfixeringen tillbaka ... Fan, jag som aldrig har behövt tänka på det förut, och kunnat äta vad jag vill utan att gå upp. Mörk choklad är bättre, mindre socker, men åh mangochokladen mmm.

Jag kände mig duktig igår när jag hann med att yoga som vanligt på morgonen, sedan cykla fram och tillbaka, där en sträcka tar ca 20-30 minuter, för att jag hade tid hos min psykolog och på kvällen gymmades det. Mitt självförtroende är inte så kul för tillfället, känner mig tjock och jag får inte på mig vissa av mina kläder, som sommarshortsen. Dessutom väntar jag ut mina håriga ben så att jag kan vaxa dem snart, vilket gör att jag svettas i långbyxor för att inte skämma ut mig för mycket när jag är ute bland folk. Tillfälliga problem, men hur tillfällig viktuppgången är kan jag inte avgöra, om det är medicinen som gör det eller inte och om jag kan göra något åt det som att sluta äta eller något. Inte bra för mig känner jag, som det är. Dessutom blev jag överlycklig innan jag skulle cykla hemifrån då jag hade fått ett mail från manuspiloterna, där de sade att mitt ansökningsprov var intressant och att jag är kallad för intervju. Lycka! Jag som hade gett upp hoppet, och var väldigt på och hörde av mig en gång för mycket kände jag, efter att både ringt och mailat för uppföljning hur ansökningsprocessen hade gått och för att visa hur angelägen jag var om att verkligen få komma in på helårskursen. Jag skickade till och med in ett till personligt brev tillsammans med intyg och referenser om utbildning och praktik inom filmbranschen, där jag ännu mer förklarade att film är det jag vill och manus blabla. Men det var ju egentligen helt onödigt, för då hade jag redan fått mailet, men jag antar att det inte är fel i alla fall. Yes, allt mitt slit och engagemang, all min tid och drömmeri har fått komma till mål. Jag ska inte ta ut glädjen i förskott att jag kommit in på kursen, men bara att den chansen finns nu och att mitt verk verkar intressant är guld värt för mig. Nu får jag chans att också fördjupa mig lite mer i vad jag tänker om min idé, det som inte framkommer i det som jag har skrivit som jag formulerade i det första brevet. Bästa dagen på länge, och jag kunde med gott samvete och med ett leende på läpparna säga till min psykolog att jag mådde bra för en gångs skull. Glädjen höll i sig, men den föll som en sten till marken när min mamma inte alls blev glad för min skull eller ens låtsades, och uttryckligen sade att jag inte får gå mer folkhögskoleutbildningar. Jag vill inte tänka det egentligen, men jo jag ångrar att jag lät henne läsa mitt manus. Eller nej, kanske inte - jag ville det då och jag har ju faktiskt försökt. Jag har anförtrott mig och litat på en av mina allra närmaste. Men får man ingen respons är det förgäves, förtvivlande. Tillbaka till inte ruta ett, utan ruta noll. Kommer jag inte in på kursen kommer det inte bli kul, men mina föräldrar kommer väl gotta sig åt att då måste jag börja jobba. Jag tar hellre livet av mig än att inte få jobba med det jag vill, att få följa mina drömmar och göra det jag tror på. Bara för att de är bittra över att de inte fick följa sina drömmar, eller ännu värre - inte hade några. Sorgligt! Och synd, för då har de ingen möjlighet eller förståelse av att glädja sig över andra om man inte själv har glatt sig åt att få komma i mål med något man drömmer om och kämpar för. Egentligen borde de vara jävligt nöjda och stolta över mig, att jag vet vad jag vill och att jag är den jag är, att jag gör det jag vill och tror på. Men de känner mig väl inte, har inte sett mig spela teater eller, som den frågan jag fick förra gången av min psykolog, om jag fått beröm. Kan inte minnas en enda gång. Det känns ensamt. Så dagen slutade inte lika bra som den hade varit, och behövde ta en extra tablett för att kunna somna lungt.

Melancholia av Lars Von Trier, tveklöst en tia av tio. Nästintill den bästa film jag sett, tycker inte om att säga att en film skulle vara den bästa när det finns så många bra. Men nu menar jag det. Det är en genialisk film, symbolisk men ändå jävligt konkret. Bara titeln på filmen förebådar till det. Den handlar om två systrar, Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg som Justine och Claire. Justine är i depression och har vid filmens början gift sig med Michael vars rollinnehavare är Alexander Skarsgård, samtidigt som en planet vid namn Melancholia närmar sig jorden med hot att träffa. En planet och hennes depression. Jag trodde att filmen skulle vara mer symbolisk än vad den var, men tji fick jag där. Depressionen gör sitt med Justine, bröllopsfesten får ett slut och Claire påverkas av jordens stundade undergång. Hennes man som har forskat och beräknat gör inget annat än lugnar sin fru. Men hon åker och köper en burk tabletter, som hon förvarar säkert och förbjuder maken att röra. En riktigt vacker och fantastisk film som är snyggt gjord på ett så bombastiskt sätt att man inte kan slita varken blicken eller tankarna på något annat än det som händer hela filmen igenom. Bra skådespelarinsatser från de två kvinnorna, och Justine är den starka trots depressionen. Syftet med filmen, enligt mig, är att påvisa hur depression manifesterar sig och hur man om möjligen är och reagerar. Både Trier och Dunst har varit med om depressioner privat, och de diskuterade tillsammans hur rollen skulle agera, om jag uppfattade det rätt. Jag som deprimerad kunde identifiera mig med henne, och känner syftet med filmen, men jag hoppas att det inte bara är så, utan också att andra som inte vet vad depression innebär kan förstå något av det genom att filmen som sagt gestaltar och förmedlar det. Det konkreta syftet ser jag som de olika personerna i filmen reagerar; mannen som en feg idiot, Claire som hur en "vanlig", vilken människa som helst skulle reagera d.v.s hysteriskt och Justine som är helt kolugn inför det som händer. I och med henne ligger också det symboliska i hennes melankoli och det redan djupt undergångna. Jag menar att detta är en film för mesar, modiga, "vanliga" som "ovanliga" - för alla att se. Slutet var underbart fruktansvärt. Andlöst. Jag höll andan och i mig i stolskarmen, och när mörkret föll i biosalongen och eftertexten började rulla var allting bara tyst. Tystnad. Det är det enda man kan säga om filmen, att bli stum. Det säger allt om en fantastisk film. Helt rätt! Rätt i tiden, rätt för mig och rätt på rätt sätt - en riktig, och viktig film.

4/5 The river wild 6/10
7/5 The bone collector 6/10
8/5 A history of violence 8/10
20/5 Jakten på lyckan 7/10
25/5 One true thing 8/10