Forgetmenot

Melancholia av Lars Von Trier, tveklöst en tia av tio. Nästintill den bästa film jag sett, tycker inte om att säga att en film skulle vara den bästa när det finns så många bra. Men nu menar jag det. Det är en genialisk film, symbolisk men ändå jävligt konkret. Bara titeln på filmen förebådar till det. Den handlar om två systrar, Kirsten Dunst och Charlotte Gainsbourg som Justine och Claire. Justine är i depression och har vid filmens början gift sig med Michael vars rollinnehavare är Alexander Skarsgård, samtidigt som en planet vid namn Melancholia närmar sig jorden med hot att träffa. En planet och hennes depression. Jag trodde att filmen skulle vara mer symbolisk än vad den var, men tji fick jag där. Depressionen gör sitt med Justine, bröllopsfesten får ett slut och Claire påverkas av jordens stundade undergång. Hennes man som har forskat och beräknat gör inget annat än lugnar sin fru. Men hon åker och köper en burk tabletter, som hon förvarar säkert och förbjuder maken att röra. En riktigt vacker och fantastisk film som är snyggt gjord på ett så bombastiskt sätt att man inte kan slita varken blicken eller tankarna på något annat än det som händer hela filmen igenom. Bra skådespelarinsatser från de två kvinnorna, och Justine är den starka trots depressionen. Syftet med filmen, enligt mig, är att påvisa hur depression manifesterar sig och hur man om möjligen är och reagerar. Både Trier och Dunst har varit med om depressioner privat, och de diskuterade tillsammans hur rollen skulle agera, om jag uppfattade det rätt. Jag som deprimerad kunde identifiera mig med henne, och känner syftet med filmen, men jag hoppas att det inte bara är så, utan också att andra som inte vet vad depression innebär kan förstå något av det genom att filmen som sagt gestaltar och förmedlar det. Det konkreta syftet ser jag som de olika personerna i filmen reagerar; mannen som en feg idiot, Claire som hur en "vanlig", vilken människa som helst skulle reagera d.v.s hysteriskt och Justine som är helt kolugn inför det som händer. I och med henne ligger också det symboliska i hennes melankoli och det redan djupt undergångna. Jag menar att detta är en film för mesar, modiga, "vanliga" som "ovanliga" - för alla att se. Slutet var underbart fruktansvärt. Andlöst. Jag höll andan och i mig i stolskarmen, och när mörkret föll i biosalongen och eftertexten började rulla var allting bara tyst. Tystnad. Det är det enda man kan säga om filmen, att bli stum. Det säger allt om en fantastisk film. Helt rätt! Rätt i tiden, rätt för mig och rätt på rätt sätt - en riktig, och viktig film.