Green book
Regi: Peter Farrelly
Manus: Nick Vallelonga, Peter Farrelly, Brian Currie
Skådespelare: Mahershala Ali, Viggo Mortensen, Linda Cardellini m.fl.
Green book baseras på den riktiga historien om Tony Lip Vallelonga och Dr. Don Shirley. Berättelsen startar när Tony blir av med sitt jobb som dörrvakt på en klubb och Don blir tipsad om honom. Tony går på jobbintervju hos Don
som vill anställa honom som sin chaufför och livvakt inför sin turné som pianist i den amerikanska Södern. Men då han skulle vara borta från sin familj i två månader och med det faktum att Don är svart blir han
osäker på jobbet. Han blir dock övertalad då han inte kan säga nej till lönen som Don höjer. Med sig på resan har Don en bok, (originaltiteln:) The negro motorist Green book, som är en handbok för afroamerikaner att hitta motell
och restauranger som de är välkomna till.
Antirasismen är huvudtemat i filmen som är en biografisk sådan, men lika mycket är det en feelgood dramakomedi mellan dessa omaka par som trots fördomar finner stark vänskap. Tankarna går till En oväntad vänskap men den här har en lite
mer allvarlig ton fastän den varma humorn. Det är rasism och fördomar åt båda håll och vänskapen spirar även den från båda håll.
Både Mortensen och Ali är superba skådespelare. Ali som har en helt enastående fingertoppskänsla i sin gestaltning av klass! Viggo är lika bra han med sin tolkning av en italiensk-amerikansk man som kontrast till Don.
Deras agerande och samspel är på topp vilket bevisar att skådespeleri inte bara är aktion, utan reaktion. Manuset med alla sina byggstenar är perfekt, kanske lite för mycket för att älskas av alla. Men kritiken som
finns måste baseras mer på omständigheterna runt omkring och inte filmen i sig. Att det är berättat ur ett vitt perspektiv är både sant och inte. Strukturelllt är Mortensen filmens huvudperson, även om utveckling finns hos dem båda. Framförallt
finns utvecklingen i historien mellan dem, och den är gjord på ett varmt, kärleksfullt och respektfullt sätt. Och som alltid behövs en byggsten för att en annan ska kunna passa. Annars skulle den inte vunnit Oscar!
"It takes courage to change peoples hearts"
Män kan inte våldtas
Män kan inte våldtas
Regi och dramatisering: Lo Kauppi
Skådespelare: Elisabet Carlsson, Sven Ahlström, Angelika Prick, Christer Fant, Nils Wetterholm, Eva Stenson
Pjäsen baseras på Märta Tikkanens bok med samma namn från 1975. Istället för den finska 70-talsmiljön utspelas handlingen nu i en modern samtid där internet och metoo har nått sin kulmen. Berättelsen tar sin början med Tova Randers
(Carlsson) i centrum, där hon redan sitter på scenen när publiken kommer in, med en hög av räkningar omkring sig och i telefonkö till försäkringskassan. Hon är frånsikild tonårsmorsa till två grabbar, bibliotekarie och ska precis fylla 50. För
att fira går hon ut och äter själv, träffar Martti och följer med honom hem på ett glas och blir våldtagen. Istället för att se sig som ett offer väljer hon att returnera akten och ändra rollerna. Hon ska utsätta honom för
samma förnedring och utsatthet som han gjorde mot henne. Hon ska våldta mannen som våldtog henne.
Att skådespelarna spelade olika roller och hur de snabbt skiftade var subtilt men effektivt för att förstärka vilka de olika rollerna var och hur de påverkades eller inte av patriarkatet. Sven Ahlström spelade både Mick och Martti. Mick som var den
busiga, grabbiga sonen och dyrkade sin pappa som stod för all manlighet. Jockum var den lite mer tillbakadragna sonen som inte gillade våld, lyssnade på mamma och hade flickvän. Flickvännen Bimbi var däremot nonchalant och burdus i
jämförelse med honom och fick större roll i pjäsen än i boken.
Kauppi gör offer och förövarare av alla och man kan inte påstå att det här är en solskenshistoria. Det gör ont i både magen och hjärtat, och Tovas ångestskrin går rakt in i en när det är som värst. Men värst är känslan efteråt, frustrationen
och ilskan över att att hon inte får igenom sin upprättelse och att han inte erkänner sig våldtagen bara för att han inte vill, fast han i fysisk bemärkelse är det. Skam råder (inför poliserna), inte skuld, fast det borde vara så in
i helvete tvärtom. "Finns det ingen som är utsatt för ett brott blir det ingen rättegång, inte heller ett straff", säger polismannen i boken. För hon vill stå för det hon gjort, ta straffet som det innebär och se till att alla
vet varför hon straffas. Inte bara för att ge tillbaka med samma mynt eller ta tillbaka sina egna gränser, utan också för att förändra det patriarkala synsättet att män inte kan våldtas. Straff har ingen avskräckande verkan, enligt Tikkanens
Tova, våld mot våld ger inget mer än just bara det, men att vrida på rollerna och göra samma sak tillbaka för att få igenom någonting måste få efterföljd. Hon vill ta bort offerrollen, få alla att ta ansvar - finns det inga offer finns
det inga bödlar. Det låter bra, men det kommer tyvärr inte ta bort att man alltid kommer kunna utsättas.Tack och lov ändras paragrafer och lagar med åren, och ämnet kommer aldrig tyna bort. Får inte!