Forgetmenot

1/10 Ad astra 7/10

5/10 Arq 4/10

13/10 Hard rain 7/10

22/10 The invitation 7/10

26/10 Ouija 5/10

29/10 Joker 9/10, Tombraider (2018) 4/10

30/10 Bernard och Bianca 7/10

Joker

Regi: Todd Phillips

Manus: Todd Phillips, Scott Silver

Skådespelare: Joaquin Phoenix, Frances Conroy, Robrt DeNiro, Zazie Beetz, Brett Cullen, Brian Tyree Henry

Arthur Fleck jobbar som clown men drömmer om att jobba som stå-upp-komiker. Han bor med sin sjuka mor (Conroy) och blir förtjust i en ensamstående mamma som bor några dörrar bort. Sen barndomen lider han av en hjärnskada som gör att han bryter ut i okontrollerbara skrattanfall i tid och otid och som han blir hånad för. Hans stora idol är Murray Franklin som har sitt eget stå-upp-program och han skrattar åt sådant som andra inte skrattar åt. De skratt han får är snarare på hans bekostnad än att han är rolig och han hamnar djupare och djupare i en mörk spiral där slutet är lika oundvikligt som underbart förutsägbart. 

Som all komedi blir det som bäst när man går rakt in i kärnan och det mörka, och det här är ett exemplariskt exempel på det då det i all misär blir komiskt. Man älskar Arthur från första stund fram till sista slutet, och hur han mer och mer omfamnar den roll han får på sig, blir och är - en joker, den Jokern! Det här är filmen som ger Jokern den bakgrundshistoria han är värd. För vilken karaktär! Joaquin Phoenix är fantastisk, likvärdig Heath Ledgers rolltolkning i The dark night. Heath Ledger var en dröm och det var en actionfilm, Jack Nicholsson är legendarisk som den första Jokern i Batman från -89 och trots det mörka i den är den också den mest lättsamma av filmerna. Jokern är däremot en suggestivt psykologisk thriller där man får lära känna honom rakt igenom och man får mycket sympati för honom. Man kan även identifiera sig (hoppas jag, utan att själv behöva ha varit mobbad, utstött eller haft psykisk ohälsa) med Arthur då han går från att vara mobbad och utstött av samhället, inte bli uppfångad av systemet och även bli illa behandlad av både vänner och främlingar till att hitta sig själv, även om det är en roll han får på sig, och stå för det. 

Filmen preciserar alla de faktorer som skapar en människa både inifrån och utifrån, såsom samhället, vänner, jobb familj och i det här fallet också mentalsjukdomar. Även det allmänmänskliga i att ha en dröm och vilja göra något som man känner sig misslyckad i. Älskade den stora trappan som han gång på gång mödosamt gick uppför som en tunn figur för att i en senare akt lättsamt dansa nedför som en fullfjädrad joker. Han kände dansen i sig efter att han dödade någon första gången, han tyckte det var kul, var obrydd och fick även bekräftelse på det av nyheterna. Det var också punkten för Gotham city då gatuvåldet eskalerade och stan blev anarkistisk. 

Jag förstår kritiken av filmen och farhågorna om mer våld, men det här är gestaltning och tankeställare för samhället vad som borde göras för att faktiskt bli av med den egoism och våld som sker överallt. Men man ska inte heller ta på sig en offerkofta och bete sig därefter som man blivit behandlad. Enligt Arthur själv hade han en enda vän och det var den enda som behandlade honom bra och därför behandlade han honom på samma sätt tillbaka. 

I slutet blir det riktigt svart på vitt då Jokern orerar om hur folk inte är artiga längre, att man inte kan säga vad som är rätt eller fel, kul eller tråkigt, bra eller dåligt - för det är subjektivt, och hur man måste lära sig att se sig själv i den andre. Älskar hur pang på allt är och hur Jokern uppför sig i slutet! "You get what you deserve!" Det är nästan så att man känner att man får upprättelse själv på något sätt. Att han i slutändan tyckte att hans liv var en komedi känns som ett litet ledmotiv att inte ta sig själv eller livet på så stort allvar. Jag älskar också hur den knyter an till första Batmanfilmen och Bruce Wayne. 

Som Jack Nicholsson uttryckte det då Jokern var hans favoritroll var för att Jokern hade en sådan frihet. Att som skådespelare vara trogen i sin karaktär och dennes specifika drag så var Jokerns specifika drag att vara oförutsägar, därför kunde han göra vad han ville och ändå vara sann mot den. "Insanity is in some scary way the most freedom you can have, because you're not bound by the laws of society." 

Phoenix både förkoppsligar och mentaliserar Jokern makalöst bra och han kommer definitivt bli oscarsnominerad för sin insats. Filmen har redan vunnit Guldlejonet i Venedig och det förstår man. Phillips ska ha berättat att Phoenix avbröt scener för att han inte levde upp till sina egna höga krav på sig själv, enda gången han inte gjorde så var i scenerna med De Niro. Bra blev det ändå! Och vad hade hänt om han inte hade gjort sitt allra bästa ..? 

Filmen förtjänar definitivt de åtta minuters stående ovationer som den fick på världspremiären i Venedig. Och jag klappar fortfarande ...