Forgetmenot

Vad ska du bli när du blir stor? - det är den ständiga frågan som kommer följa en i livet. Ännu i min ålder nu på tjugotvå år får jag höra det, och jag är så redan utled på det. Jag kommer mycket säkert få höra det många fler gånger, tills jag blir något. Att bli något. Frågan syftar på ett framtida yrkesliv, och som barn har man sin fantasi, man vill så mycket och ändrar sin uppfattning från en vecka till en annan. Vem säger vad som ska bli, när det är vad man vill som räknas. Det enda vettiga svaret är att man ska bli stor, man kommer bli det. Men då ska man vara medveten om att växa kommer man göra hela livet, man kommer förändras, utvecklas och lära känna sig själv på vägen. Personligen känner jag mig stor; jag har blivit myndig, färdig kvinna och jag känner att jag gör personlig karriär i mitt liv. Därför bryr jag mig inte om andras tycke och tänk om mig - och det kanske är det som gör en som mest stor. Att man är stor nog att vara trygg i sig själv och inte så lättpåverkad av allt som andra har att komma med (som frågan om vad man ska bli när man är stor :), och att man trots det kan vara storsint att klara av det.

Ännu blöt sitter jag här efter att ha stått ute i regnet. Låtit det skölja över mig, svala droppar mot blossande kinder och tittat ömsom upp mot himlen ömsom ned i marken. Identifierat mig med ett simmande löv i en för den stor pöl, och känt Guds medlidande rinna utmed halsen. Gråter du? Jag vet inte. Regn, underbart regn, sommarregn - som liksom mina fingrar på tangentbordet - spelar över mig.

Det blir aldrig vad vi tänkt oss, det är så sant som det är sagt. Vi var ju verkligen supertaggade att gå ut och dansa, hade delat på en flaska vin och tyckte det var kul att äntligen få komma ut. När vi väl står utanför och frågar killen i baren säger han att klubben inte kommer vara öppen under kvällen, och han blir därmed den första att möta vår besvikelse. Jag sade dock precis innan att det var skönt att kunna ha kul utan att behöva ha kul, just på grund av det man bygger upp och att man inte behöver mesta alkohol i kroppen för att vilja ha kul. Men vi fick ju kul i alla fall. Vi gick mot stället mitt emot, Snaps, och tog en öl där innan vi gick igenom halva stan för att möta upp en kompis till M på Fridays. Därifrån vet jag inte var vi hamnade, men någonstans var det och där fick vi äntligen dansa lite. Det var inga intressanta människor där, men det gick väl an så länge det var musik. Jag fick i mig en öl för mycket och brydde mig nog inte så mycket till slut, speciellt inte när en kinesisk kille försökte hålla mig i handen och bjuda mig på sin drink. Det var första gången någonsin jag ljög, men jag hade inte hjärta att inte göra det. Man kunde riktigt se besvikelsen i hans ögon när han undrade varför inte min då nyss påhittade pojkvän inte var med mig där. Jag försökte så gott jag kunde förklara att jag tycker om att ha kul med min tjejkompis bredvid mig, usch. Tycker verkligen inte om att ljuga, oavsett vad. Det var en helt annan sak när jag för länge sedan under en utekväll var "tillfälligt" lesbisk med M, haha. Jag får köra med det igen, men det garanterar inte att killar håller sig borta för det. Det slutade med att R blev trött på kinesens sällskap och stack utan ett ord och vi var inte sena på att följa efter. Vi fick en taxiresa hem till M, och där fortsatte vi lite smått i varandras sällskap och jag var väldigt konfunderad över ljuset och om det redan hade börjat bli morgon. Vi däckade till slut i hennes lilla nittio centimeters - säng i en klump. Jag somnade på R och blev avskakad tidigt imorse, medvetet eller inte och gick in till M där hon låg i sin pappas dubbelsäng och försökte somna om där. Just då kändes det inte så kul, antagligen för att jag fortfarande var berusad, men efter några timmars till sömn kunde jag gå upp utan att må dåligt. Kontentan - det blir aldrig som man tänkt sig, men det brukar bli kul i alla fall.

Jag träffade en kompis från förr i helgen, och det var verkligen länge sedan jag kände henne. Men ändå var hon en av bästa kompisarna till mig när vi gick på dagis, kommer jag ihåg. Vi gick i samma klass ett tag i grundskolan, men då var vi inte kompisar av någon underlig anledning. Kanske för att det hade gått ett tag och vi inte visste vilka vi var eller hade blivit. Men så stötte vi på varann av en slump och var såklart nyfikna på varann om vad vi gjorde med våra liv nu och så. När jag berättade att jag hade bott på Gotland ett år och pluggat film och tvproduktion undrade hon hur det kom sig, om det bara var någoting som slog mig - och jag sade att ja, det var ett infall. Men det var det ju inte! Som om jag blev överrumplad över hennes frågande antagande och sedan ännu mer av mitt eget svar har det nästan blivit jobbigt - och jag frågar mig vad är sanningen? Är det vad andra tror eller det jag vet? Och varför får jag dessa att tro att det de tror är rätt? När jag kan vara sann mot mig själv och kanske göra mig mer intressant ... Sanningen om mig själv har förstås alltid funnits där sedan jag varit liten - kanske har det då blivit som ett resultat av det.

Mitt filmälskande jag måste lägga sig mot andra intressen. Jag tänkte först sätta mig och tjura och få ut mig här på bloggen, men jag inser att jag måste vara mitt bästa jag mot mig själv. Om inte för andra, så för mig själv. Jag spelar in den där filmen som fick fyra av fem i tidningen. Måste dock kolla igenom band så jag inte spelar över något viktigt - men sen bänkar jag mig framför matchen Sverige - Danmark och hejar på våra pojkar.