Forgetmenot

Jag träffade en kompis från förr i helgen, och det var verkligen länge sedan jag kände henne. Men ändå var hon en av bästa kompisarna till mig när vi gick på dagis, kommer jag ihåg. Vi gick i samma klass ett tag i grundskolan, men då var vi inte kompisar av någon underlig anledning. Kanske för att det hade gått ett tag och vi inte visste vilka vi var eller hade blivit. Men så stötte vi på varann av en slump och var såklart nyfikna på varann om vad vi gjorde med våra liv nu och så. När jag berättade att jag hade bott på Gotland ett år och pluggat film och tvproduktion undrade hon hur det kom sig, om det bara var någoting som slog mig - och jag sade att ja, det var ett infall. Men det var det ju inte! Som om jag blev överrumplad över hennes frågande antagande och sedan ännu mer av mitt eget svar har det nästan blivit jobbigt - och jag frågar mig vad är sanningen? Är det vad andra tror eller det jag vet? Och varför får jag dessa att tro att det de tror är rätt? När jag kan vara sann mot mig själv och kanske göra mig mer intressant ... Sanningen om mig själv har förstås alltid funnits där sedan jag varit liten - kanske har det då blivit som ett resultat av det.