Forgetmenot

Igår fick vi en guidad tur inne på stadsteatern. Där jag annars alltid brukar se på teater, fick jag nu komma in och se bakom scenen och på. Upp på stora scenen, där jag sett bl.a Björn Kjellman, Helena Bergström och Gustaf Skarsgård och som nu Mikael Perstbrandt sätter sina fötter, fick jag gå över och själv stå och se ut i salongen. Det var ganska märkligt, och mäktigt. Tanken slog mig att kanske jag kan komma att stå där om några år, agerande som Shakespeares Julia, Tjechovs Nina i Måsen eller kanske till och med en Hamlet - eller något som jag själv skrivit för scenen - vem vet. Stort var det, både bildligt och bokstavligt talat. Man fick se delar av scenografin ur Hamlet, med den sluttande scenen och takspegeln, åkte i åtta meter höga hissar (för att kulisser ska få plats som max får byggas åtta meter i höjd), fick gå igenom det massiva kostym förrådet, snickeriet och mask och peruk - avdelningen. Jag rörde vid Kjell Bergkvist upphängda kläder, och fick se peruker av äkta hår värda tio tusen kronor. Det var riktigt intressant, och kul - kanske något man bara gör en gång i livet. Om man inte får jobb där i framtiden då ...

En helt vanlig söndag. Jag och L promenerade till Arvika och tillbaka, vilket kändes i benen. På en gång när vi kom hem igen tog vi bilen och åkte in för att handla lite inför hemresan till på tisdag, och svängde in på McDonalds. Jag hittade dessutom två filmer som jag passade på att skaffa, Revolutionary road och Ghost. Har velat se den förstnämnda ganska länge nu, och Ghost har jag alltid velat ha. Glad! Vi köpte med oss mat och svullade på rummet, och städade sedan rummet och vädrade. Jag sorterade en massa papper, och har börjat planera på vad jag ska ta med hem i packningen och inte. Ganska skönt att få lite ordning på alla mina böcker och skolpapper som legat och samlat damm. Gick igenom allt, och hittade både det ena och det andra. Jag blev speciellt glad och melankolisk när jag hittade en gammal hälsning som hängde på vår dörr då, när jag fick den. Hittade en massa skrivna ark sedan tre månader tillbaka, mörker. Sådant som jag delat med mig av i bloggen, och annat. Nattsvart mörker och oförstående frågor. Jag inser att trots allt jobbigt har jag vuxit något enormt under den här tiden. Jag har lärt mig att jag är en människa som står upp för mig själv och mina principer, att jag har en moral som heter duga, och att även om jag är en storsint person så har jag självrespekt till mig själv. Det är att vara stolt över sig själv. Men hur jag som person har överlevt är det nära att säga att jag aldrig kommer kunna lita på en människa igen. Att jag kommer sky att komma någon nära igen. Alla som jag någonsin har kommit nära har skadat mig. Hur ska man kunna fortsätta med en människa om den inte kan stå för den smärta den kunnat ge en, och erkänna sin illvilja eller dumhet?

Jag såg det nionde programmet av uppdrag granskning, och är helt chockad. Jag var lite skeptisk till hela programmet från början, och undrade vad fan det är för tjej som verkar ha anklagat en oskyldig kille för att ha våldtagit henne. Att gå runt och sprida flera olika historier till olika personer tyder på mytomani tänkte jag, och resonerade som att hon ville "förfula" sanningen för att få mer empati. Men varför behöva göra det? En våldtäkt är alltid en våldtäkt. Den psykiska smärtan är alltid den samma oavsett hur brutalt det går till. Jag förstår verkligen inte. Varför ljuga om våldtäkt? Säger någon att den har blivit våldtagen så ska man fan tro på det också. För det ljuger man bara om. Men ju längre programmet går så framkommer det att det är "bekantas bekanta" som man har hört historier ifrån, och inte från henne själv. Hennes beskrivning är den samma varje gång, och lika med killens ifråga när man till och med får höra hans erkännande. Vad fan är det då att tjafsa om? Killen har erkänt. Varför skulle han göra det om han inte hade gjort det? Först tänkte jag att det faktiskt var så att hon ville, hade en crush på honom och anklagade honom för våldtäkt för att han inte ville bli ihop med henne. Men jag insåg ganska snabbt att han säkert är en lömsk en som spelar på sin person som snygg, snäll och kul kille. Men han, hör och häpna, erkände. Ändå är alla på killens sida. Alla hennes kompisar gick emot henne, trodde henne inte. Alla vuxna sedan! Alla röster man fick höra under programmet, plus prästen som bjöd in killen till sommaravslutningen i kyrkan och lät honom dela ut blommor. Fy fan! Att kyrkan inte skäms. Så står han och säger att han inte ens funderat på hur det kunde påverka tjejen, att kyrkan lät släppa in en dömd våldtäktsman. Ha, vilket skämt! Och säger stackars kille i en mening när han dessutom får höra att killen har våldtagit igen. Stackars kille?!? Han har för fan skadat, två gånger. Vad är det för en kille egentligen? Njuter han av att testa omgivningens tro på honom?

Och alla de människor som gör det! Jag fattar inte. Vad är det för människor som inte kan tro på ord när det handlar om våldtäkt och hotar offret, tjejen, med misshandel, toryr och död. Det är inte klokt. Och att man önskar att tjejerna blir våldtagna på riktigt. Det är helt jävla sinnessjukt. Varför i helvete önskar man en tjej, skydlig eller inte, till att bli våldtagen??? Det är fan inget man önskar någon. Och det borde fan alla fatta, oavsett om man blivit det själv eller inte. Idioter! Det är skrämmande att detta har hänt, pinsamt. Bjästad har definitivt gjort sitt rykte med alla inblandade, unga som vuxna.

Jag går runt i förmörkelse. För att klara av, orka med. För att hålla mig upprätt. Jag orkar inte, inte när verkligheten pockar på med sina sylvassa naglar som river upp, om och om igen. När det känns som att jag är en sådan som är hatad, att det är jag som har gjort något hemskt dåligt. Varför ska jag behöva må dåligt för något som jag inte ens vet vad som är sagt? 

Promenering stod på schemat imorse. Tanken var att vi skulle gå in till Arvika och tillbaka, så att jag på samma gång skulle kunna gå in i telia butiken och be om hjälp om mobilen. Vi vände ganska snabbt, det var för slaskigt på vägarna. Vi åkte in med bil istället, och väntade på att butiken skulle öppna. När jag väl kom in och fick hjälp, fick jag veta att jag inte kunde få hjälp. Jag är tvungen att kontakta comviq eller tele2, för att få en upplåsningskod - bra där. Ringa går ju som sagt inte. Så nu är jag rådvill om jag ska skaffa den där upplåsningskoden eller om jag ska införskaffa en ny mobil, vilket nog vore nödvändigt i och för sig. Vi gick därifrån, jag med tunga steg och hjälplöst sinne. L med något lättare fötter, då vi hade bestämt oss för att fika. Tröstfika! Först bredbandet, och nu mobilen. Och så vädret ... Men det var ganska drygt med den chokladbakelse som vi båda tog som knappt hade något tuggmotstånd i sig. Underhållning på första parkett fick vi alla fall med att spana ut mot bilen och vakta på att en lapplisa inte skulle få för sig något. Dessutom stod ett par och kysste varann farväl i flera sekunder, kvinnan åkte iväg med bilen och mannen gick därifrån. Undrar om det var ett längre avsked, eller om de ses senare idag. Jag hoppas på det senare alternativet, att det är värt en lika lång kyss som att skilijas under en längre tid. Dagens citat kom från L när jag petade mig själv i örat. "Hör du något?"  

Are you here for me at all?
Do you care for me at all?
...
Cause all I want is love
someone who can share the pain I feel
...
Cause all I need is time,
time for me to open up and show
the person I am.

Were you here for me at all?
Did you care for me at all?

Varför skadade du mig?

Det är svårt att komma på en lögnare att vara mytoman, om en person ljuger för att hon tror på sina egna lögner eller för att hon ljuger för att vara elak. Enligt nationalencyklopedin och andra ordböcker står betydelsen av mytomani för sjuklig lögnaktighet. Att det inte är en psykisk sjukdom i sig, men förekommer i samband med psykiska störningar som t.ex. schizofreni eller paranoia, och hos uttalat histrioniska personer. Histrionisk personlighet = hysterisk, hysteroid personlighet. Det kommer ursprungligen från ordet histrion som betyder dålig skådespelare, komediant. Och det är ju det de är, mytomanerna. Man upptäcker dom ganska snart, så som de är. Riktigt skrattretande att se hur de gör bort sig själva och skämmer ut sig. "En hysteroid personlighet kännetecknas bl.a av att ständigt vilja stå i centrum, han/hon tilltalas av utmaningar och finner problem stimulerande." // Histrionisk personlighet som kännetecknas av överstarka, ibland dramatiska reaktioner på livshändelser och av benägenhet att dra till sig uppmärksamhet genom överdrifter i t.ex. tal och klädsel, att tycka, känna och göra som omgivningen ("kameleontreaktion") och att lätt bli entusiasmerad men lika lätt uttråkad.  Omgivningen kan förstärka personlighetsdragen genom att inta en överseende eller beundrande attityd. Om personlighetsdragen medför lidande för individen själv eller omgivningen eller om de orsakar nedsatt social funktion är det frågan om histrionisk personlighetsstörning, i annat fall om personlighetsdrag som hör till den normala variationen. Relationerna till andra människor är instabila och får ofta en erotisk eller manipulativ prägel. Sexuella störningar är vanliga."

Klockrent, så att det tjuter om det. Vet inte om man ska skratta eller gråta. Det är skrämmande med mytomaner. För de kan ju som sagt säga vad som helst, för att framställa sig själva i bättre dager och skada andra. Men det borde fan inte vara okej att skylla på psykisk sjukdom om man ljuger för att skada andra. Eller nej, just det - det är ju ingen psykisk sjukdom, bara jävligt stört. Beror väl som sagt på hur hysterisk man är. Eller om man ljuger för att bara vilja det. För att skada. De borde ändå veta att man ljuger, ju längre det går snärjar de in sig desto mer i sina egna lögner och kommer inte ur det, ljuger bara mer. Som man bäddar får man ligga. Löjligt är när man dessutom känner igen lögnerna eller påhitten som sina egna ord till denne, som för att försvara sig - men det går ju lika bra som en icke-legitimerad skådespelare. Ska man ljuga ska man i alla fall göra det bra. 

Jag har varit med om det förut när en tjej pratade en massa som jag än idag inte vet vad som var sanning eller inte. Hon hittade på så mycket för att väcka uppmärksamhet och empati. Hon påstod bland annat att hon hade en stalker efter sig som ringde henne varje kväll under en period och som ständigt hittade hennes nya nummer när hon bytte. Att hon hade blivit våldtagen, vilket jag absolut inte tycker är något man ljuger om under några omständigheter alls. Hon pratade om sina höga betyg, men hon avslöjade sig själv genom att hon pratade för mycket om det. Hon drog till och med en historia för mig om att hon, och enligt mig klassens sötaste tjej (men som jag fick höra senare efter de skolåren att jag typ var det av vissa andra, som bara är en kul parantes), hade blivit tillfrågade av alla killar i klassen om de skulle hitta på något, och att de inte skulle säga något till de andra tjejerna i klassen. Samma historia hörde jag två år senare när jag blev bättre kompis med denna andra tjej, och att det var henne de var efter, vilket jag dessutom som sagt kunde förstå. Det var under detta samtal med henne som vi två kom fram till att hon måste vara mytoman. Hon den söta hade mått så dåligt över att gå ensam med henne i början, och hon insåg att avundsjuka fanns när denna styrde deras väg i delar av skolan bort från killar som tyckte om henne - för att hon själv ville ha den där uppmärksamheten. Tur att hon lyckades komma bort från henne, och in i killgänget - istället fick jag med min trio dras med henne då hon tydligen hade haft en fest som vi tre inte hade blivit bjudna till eller fått vetskap om. "För att ha en reservplan", som jag resonerade eftersom att det sket sig med att bli bra kompis med klassen. 

Nej, mytomaner slutar nog upp ensamma dessvärre. För att ingen vill vara med sådana, man mår bara dåligt - det vet tyvärr jag. En gång för mycket. Man ska vara försiktig med att avslöja dem, för man vet inte vad de kan ta sig för beroende på deras personlighet. I värsta fall kan de ta till med våldsbrott, eller bli aggressiva i sitt beteende att ljuga och börja med trakasserier som mass sms eller annan förföljelse. Frågan är om, eller när, man kan göra polisanmälan. Läste jag rätt någonstans så är det fängelseförbud vid stark histrionisk personlighet så att de istället får rättspsykiatrisk vård. Då kommer man rätt in i psykopatins värld.

Psykopati: personlighetsstörning kännetecknad av frånvaro av skuldkänslor, obenägenhet att underordna sig samhällets regelsystem, brist på planering, svårighet att leva sig in i andras situation och att lära av egna misstag. Störningen visar sig redan i tidiga år genom skolk, snatteri, slagsmål, vandalisering och missbruk av droger. De sociala problemen fortsätter i vuxen ålder med dålig arbetsanpassning, instabila relationer, trasslig ekonomi och kriminalitet. Någon verksam behandling finns inte men psykopatiska drag brukar avta med åren. (wikipedia)

Mytomaner ljuger utan att det finns någon tydlig orsak till lögnen. De känner ingen skuld när de ljuger, istället blir det en sport att testa omgivningen om den tror på ens lögner. Vissa mytomaner tror på sina egna lögner, och andra gör det inte har jag läst. De ljuger för att verka intressanta eller tigga medlidande. I brist på skuldkänslor och att inte kunna lära sig av sina lögners konsekvenser borde bevisa mytomani som psykopati.

Dido Aeneas är en opera i tre akter av Henry Purcell, vilken bygger på ett epos av Vergilius. Enligt legenden flydde hon till Afrika, Tunisien då hennes bror dödade hennes make för att ta över makten och grundade Karthago. Där blev hon drottning. Aeneas kommer från Troja på väg till Rom, och möter Dido på sin seglats. Hon blir förälskad och kärleken besvaras. Onda häxor spår Dido evig olycka och gör så att Aeneas måste överge henne för sitt rikes skull. Dido blir förkrossad och tar livet av sig. Malena Ernman, som en gång i tiden gick musiklinjen här på Ingesunds folkhögskola, spelade Dido i operan. Jag blev aldrig något stort fan av henne när hon vann melodifestivalen förra året, men att se och höra henne i hennes rätta miljö gjorde min bild av henne givmildare. Hon är en duktig operasångerska, och jag blev helt tagen av själva berättelsen i den femtioåtta minuter långa teveinspelade operapjäsen som vi såg, nu ganska nyss. Hela dagen har gått åt att lyssna på Sven Smedberg, som vi haft i lite olika sammanhang här på skolan, när han pratade om historien och musiken bakom pjäsen. Jag kan inte påstå att jag hade kul, men i efterhand kan jag säga att det var intressant - och känslosamt till på slutet. Aeneas sjunger till henne att han stannar, att han trotsar gudarna som skickar iväg honom. Hon sjunger tillbaka: nej! Att, som jag inte kommer ihåg ordagrant men som jag uppfattade det som, tanken och beslutet redan har slagit honom och det är oåterkalleligt. Att ingen ånger gör det ogjort, att det vore hyckleri att inte gå - så gå! Gör det bara! Man har ju redan gjort det i tanken. Och det enda som finns kvar är död. När det är en människa man älskar - då är det hopplöst. Vi hade övat in en låt med kören, vilket jag inte förstod innebörden i förrän nu när jag sett operan, som vi sjöng upp ett par gånger under dagen. Det var arian som Dido/Malena sjöng när hon svalde tabletter för att att långsamt men säkert falla till golvet.


When I am laid, am laid in earth.
May my wrongs create no trouble, no trouble in thy breast. 
Remember me, remember me, but oh, forget my fate.
Remember me, but oh, forget my fate.

Hellre trängas två i en säng, än ligga bekvämt ensam.

Ett stort leende sitter på mina läppar, ögonen tindrar av upphetsning och skrattet ljuder fortfarande inombords. Det var länge sedan jag varit med om så mycket skratt, och det mycket också. Tack vare Schtunk! 1 2 3 Schtunk som är en teatergrupp turnerar nu med Anton Tjechovs klassiker Onkel Vanja, och spelade inne i Arvika ikväll. De håller på med commedia dell'arte och uppträder maskerade som clowner och med nasalt tal. Riktigt underhållandet och bra! Man skrattade som aldrig förr! Riktigt snyggt gjort med sina improvisationer invävt med originalmanuset och de gjorde verkligen det till sitt. Ofrivilliga i publiken blev medspelare till deras upptåg och var återkommande under de tre timmara i salongen. Det var tre korta timmar. Jag ville aldrig därifrån, och man visste inte när det skulle ta slut heller. Det beror på publiken, sade V när vi frågade hur lång föreställningen var. Så sant! Vissa personer i publiken hade ingen hejd på sin skrattsalva. Det var en kärring, som Vanja spelad av Henrik Kokko basunerade ut, på vår rad som skrattade besinningslöst rakt ut. De skrek till oss jämt hela tiden, speciellt när de försökte höra av sufflören Dennis vad deras repliker var som de såklart glömde bort alltmer improvisationerna tog över. Även det gjorde de en rolig grej av, och sufflören fick en större roll än vad den ska ha och blev driven med. Det var nästan så att man trodde att det var uppgjort när det var bra, passade repliker som skulle in, men nej - jag tror det bara var jävligt snyggt gjort. Ibland sjöng de med lämpliga låtar som stämde överrens med manuset, och det blev en lätt melankolisk stämning. Lasse Beischer och Josefine Andersson berättar till och med i föreställningen att de är tillsammans på riktigt och spelade på det. Hon var i sitt esse och han pallade inte mer ett tag, som han sade men kom över ganska snabbt, och ville bara köra texten som de flera gånger påpekade under kvällens gång. Det var nära att det överdrevs till sin spets när de inte kände igen sig i manuset med replikerna de fick av sufflören, men räddningen var snygg. Älskade det! Detta är teater på högsta nivå. Ett måste att se om de kommer till ens närhet någonstans. Den mest sevärda föreställningen och som var värd pengarna av alla teaterbesök vi gjort i Arvika. Schtunk var namnet!

4/2 Gudfadern 7/10
7/2 Gudfadern 2 6/10
11/2 Jumanji 3/10
12/2 Gudfadern 3 8/10
13/2 Frankenfish 4/10
16/2 I am Sam 6/10
23/2 The importance of being Earnest 5/10
28/2 Farsan 5/10