Forgetmenot

Det blev trots allt strandväder =D Eller strand och strand, vi gymmade och lade oss vid bassängen där ute sen i några timmar. Skönt, skönt. Altt som allt simmade jag fem gånger fram och tillbaka. Det är väl ändå 25 meter långt, så 250 meter hann jag väl simma under de tre timmar vi stannade där. Imorgon hoppas jag på stranden. Eller åka till Ingarö, så härligt vatten där. Och ligga på privatstranden ;P Min mormor och morfar hade tydligen landställe där någon gång för länge sen. Så jag tar mig friheten att ligga där när man väl är där. Det var länge sen jag var där nu. Hoppas på en heldag imorgon om vädret tillåter. Kanske man borde ta sig en dusch, så man inte luktar för mycket klor...

Tidigare idag var jag ute och gick en långpromenad med en kompis. På hemvägen gick vi igenom en lekpark, för att vara exakt den lekpark som jag alltid älskade att leka i som barn. Jag brukade då kalla den för gaggi, mormors gaggi eftersom min mormor och morfar bor i närheten. Den var mycket roligare under mina första år när det fanns ett större "klätterhus" med fler våningar och så vidare. Lite läskigt, och så stort. Hur som helst gick vi igenom den men stannade till för att gunga lite. Började vi då inte heller åka på linbanan, hänga i knävecken, åka en gång i rutschkanan (som inte gick så bra eftersom vi tänkte glida på fötterna för att den var smutsig) och gunga i en tvåmansgunga som var knepig nog att komma upp på? Jo! Vi kom i alla fall ner och fortsatte vår promenad nöjda av den tillfälliga glädjen av att ha dragit fram barnen i oss. Vi måste ge föda åt barnen inom oss. Ha kul och att och att kunna njuta av nuet. Då vet man dessutom att man har möjlighet att släppa oro och ångest för en liten stund.

Den filmen har man översatt som Lysande utsikter. Vet inte riktigt om jag vill gå med på det. Jag ser det snarare som Höga förväntningar, alternativt förhoppningar. För visst är inte förväntningar och förhoppningar det samma. Att vänta är inte det samma som att hoppas. Väntar man på något är det tänkt att något ska hända medan möjligheten finns och att man hoppas på att det händer när man hoppas. Sedan kan man såklart ha förhoppningar på sina förväntningar.. Om man börjar fantisera i förväg. Hur som haver, Lysande utsikter heter den. Och det kanske stämmer. Det är en väldigt fin och bra film. Personligen tycker jag att kyssen barnen emellan är den bästa filmkyssen jag någonsin sett. Att han dessutom följer sina drömmar och förlitar sig på sin talang kan man inte säga annat än att det syns lysande utsikter. Förhoppningar måste jag nog påstå med tanke på att han trots allt åker till New York för att möjligen få träffa henne igen. Förväntningar när han egentligen vet vad som väntar honom, trots sina förhoppningar, ett brustet hjärta. Ethan Hawke och Gwyneth Paltrow gestaltar dom som vuxna. Bästa repliken - Den gamla för hans hand mot sitt bröst: What is this? Han ser konfunderad ut och svarar: Your boobies. Hon ger honom en klandrande blick. It''s my heart and it's broken. Can you feel it? Mycket underhållande. Han ger på samma sätt tillbaka meningsutbytet lite senare i filmen när han letar efter sin Estella och den gamla förklarar att hon varnade honom för ett brustet hjärta. Mycket sevärd!

En gång hade jag en svenska lärare som var ganska rolig. Hon kunde hyscha på oss att vara tysta om vi började prata om något annat än det vi höll på med på lektionerna för att sedan nästan direkt själv börja diskutera något helt annat med oss. En gång började hon prata om att vara rakad eller inte. (Svenska eller vad???) Hennes synpunkt på det var att man borde acceptera sig själv, människan som hon är, att hon har hår på kroppen. En annan gång diskuterade hon med mig om film, eller om det var böcker? och vad som är bra. "Allt som berör tycker jag är bra" sade hon och bankade med en knytnäve mot hjärtat. Det har fastnat i mitt minne. För visst är det så. Oavsett om något är bra eller dåligt, så måste det beröra. Men förmodligen berör inte dåliga filmer över huvudtaget. Till skillnad från min mamma som absolut inte vill se något som är varken sorligt, hemskt eller vidrigt. Man brukar oftast få frågan om vilken som är ens favoritfilm, den gillar jag inte. Jag har sett många bra filmer, men jag vet fortfarande inte vilken som är min allra bästa favorit. Den gröna milen och En geishas memoarer är två mycket bra, och det säger sig självt att de berör. Däremot kan jag ranka topp 5 som jag absolut inte vill se igen: The hills have eyes, Boys don't cry, Monster, Dancer in the dark och The passion of Christ. Allihopa berör ju på sätt och vis, den enda som är helt onödig är The hills have eyes. Bara splatter! Men okej, det var en parantes som en mattelärare brukade säga. Min slutsats är att svenska lärare borde vara de mest mänskliga lärarna. De mest pedagogiska, som borde värna om oss mest om vad vårt "pluggande" gör med oss när andra lärare går en på nerverna. Svenska är ju ändå vårt språk, hur vi uttrycker oss för att kunna stå upp för oss själva. Svenska timmar är kanske tid för oss att kunna hitta oss själva...  

Det var en skön dag på stranden idag. Hann även vara där en stund igår när jag kom hem från Gotland. Där blev det också ett par stranddagar. Den dagen då jag och pappa kom dit var den bästa dagen, då stack vi direkt till stranden efter att vi lämnat av bagage i huset. Farfar stannade hemma, Katrin, min faster var redan på stranden med mina småkusiner, så de höll som bäst på att bada när vi kom dit. Och jag kunde inte bada! :( Två dagar senare åkte vi till stranden igen när pappa och farfar spelade golf. Typiskt dom! Då var det stora vågor vilket Aline och Oskar tyckte om. Jag badade med dom, men fick nog efter tio minuter eftersom jag får en konstig åkomma när jag badar nu för tiden. Jag får ont i mina tår, stortår om man ska vara exakt. Fattar nada! Jag som älskar att bada. Eller jag gjorde väl mycket mer när jag var mindre. Min brorsa följde inte med till Gotland. Vi brukade ha kul förr om åren när vi åkte dit på en veckas semester med familjen. (Farmor och farfar har hus där.) Men det var sig likt. Huset stod kvar. Samma lukt. Lukt av släke om man går ner till stenstranden en bit nedanför husområdet. Klätterträdet stod kvar, men något mer dött än det var då. Jag var förstås tvungen att klättra lite för att uppväcka min klätterådra. Älskade att klättra när jag var liten. Nu var det lite mer läskigt och kom till insikt att det är mycket lättare och mindre läskigt att komma upp än ner. Samma insikt när vi åkte bil till en del av ön där det finns en fyr som man kunde gå upp i. Upp var det inte så svårt att komma, men ner... iiih, skräck av tredje graden! För man vet ju att ner måste man...  Menmen, roligt var det att minnas lite från barndomen. Att man hade sina kusiner där gjorde det hela lite mer roligt. Oskar blev min Nasse och Aline Tiger. Sex och nio år. Han blev min Nasse när jag propsade på att att få ha honom i mitt knä och hålla om honom lite. Han ville såklart rymma, men efterhand kom han självmant och hoppade själv upp eller sade att: Nasse är här! Aline blev nog lite svartsjuk, därför gjorde jag henne till Tiger. Oskar är dock mysigare på något vis. Så mysigt att bara hålla om hans lilla, varma kropp utan att behöva veta något annat. Ett barns glädje i nuet har man i sin famn. Det är väl därför man ska bevara barnet i sig, så att man kan leva i nuet. Jag fasar för deras framtid...

Måste vara det värsta och ändå det vanligaste man kan råka ut för! Men be då att inte ge en förhoppningar som man inte kan hålla. I alla fall till de som betyder något. Jag gjorde det. Det gav mig mycket. Jag borde ha satt mer gränser, fler krav. Jag trodde att jag hade lovat mig själv att inte tro för mycket på andra, på sådant som inte betyder något, men tydligen så måste jag göra det. Annars skulle det inte kännas. Jag gjorde det förut. Jag ville kunna lita och jag vill fortfarande lita på förhoppningar. Men när nya människor kommer in i bilden och man ska lära känna dem vet man inte hur de är. Det får bära eller brista. Man måste våga hoppa. Om fallet blir hårt eller mjukt blir en annan fråga. Ju hårdare det känns, desto mer tog man sats...

Ett något slumpmässigt sammanträffande var att jag blev rekommenderad en bok som jag redan håller på att läsa. Jag kanske inte blev rekommenderad den, men den var bra påstod han, men rå. 11 minuter av Paulo Coelho. Den är bra, intressant, men rå som sagt. Handlar om en brasiliansk tjej som av längtan till ett bättre liv åker till Schweiz och blir prostituerad. Den handlar dock om kärlek, och att förstå livet med människans väsen. "...att därigenom nå fram till ett sensuellt, känslomässigt och andligt uppvaknande." står det på baksidan av boken. En stycke säger att människans viktigaste erfarenheter är de som tar henne till den yttersta gränsen. Det är bara så vi kan lära oss, för det fordrar hela vårt mod. Att förstå att sex, smärta, och kärlek är några av människans gränsupplevelser och att de är bara den som känner till dom som vet vad livet är; resten är bara tidsfördriv, upprepning, att åldras och dö utan att egentligen ha fått veta vad man gjorde här. Hm, ja, jag har älskat och haft ont. Borde inte det vara tillräckligt? Ett annat stycke förklarade åtrå. Att det är en fri känsla, fritt svävande i rymden och vibrerar, fyller livet med viljan att ha något. Att det är en källa till allt - att fara ifrån något, upptäcka något nytt, lära sig något, övervinna, känna sig som en kvinna enbart på grund av en mans blick, drömma och älska utan att be om något i utbyte. Att varje människa lever med sin egen åtrå, är en del av hennes skatt, och även om det är en känsla som kan skrämma bort någon brukar den för det mesta föra den viktiga nära henne.  

"Enligt Platon var kvinnan och mannen i skapelsens begynnelse inte som de är idag; det fanns bara en varelse, som var kortväxt, med en kropp och en hals, men vars huvud hade två ansikten, med blicken riktad åt var sitt håll. Det var som om två varelser satt ihopklistrade med ryggen mot varandra, med två olika kön, fyra ben och fyra armar. Men de grekiska gudarna var svartsjuka av sig, och de såg att en varelse med fyra armar arbetade mer, två ansikten vända åt olika håll var ständigt på sin vakt och kunde inte bli lömskt överfallna och fyra ben krävde mindre ansträngning för att stå eller gå. Men vad som var värst av allt var att den där varelsen hade två kön, den behövde ingen annan för att fortsätta fortplanta sig på jorden. Då sa Zeus, den högste guden på Olympen: 'Jag har en plan för att dessa dödliga ska förlora sin styrka.' Och med en blixt klöv han varelsen i två och skapade kvinnan och mannen. Med detta ökade jordens befolkning kraftigt, men samtidigt förvirrades och försvagades de som levde där - för nu blev de tvungna att söka efter sin förlorade hälft, omfamna den på nytt och i denna omfamning återvinna den forna kraften, förmågan att undgå svek och uthållighet att gå långa sträckor och uthärda mödosamt arbete. Omfamningen där de båda kropparna blir en kallar vi sex." 

En mäktig film! Mycket bra. Jag trodde inte att jag skulle tycka om den, att det skulle vara träigt med opera. Men en musikal är alltid en musikal, musiken för handlingen framåt. Man vet nog inte förrän man sett en om man älskar eller hatar den. Jag älskar Fantomen på operan. Tur att hon hade en bra röst, annars hade jag nog inte orkat med om den första sopranen hade varit huvudpersonen. Han var dock lite skrikig emellanåt, väldigt mörk röst. Bra musik. Say you share with me one love, one lifetime. Say the words and I will follow you. Angel of music... Han var ängeln i helvetet. Hon var hans musik, inspiration. Hon försvann, han tystnade...

En gång för alla, ångest drabbas alla av till och från. Helt naturligt! Likaså panikångest, men det kan uppkomma när som helst utan någon sorts förvarning. Symptomen är många; hjärtklappning, smärtor eller obehag i bröstet, andnöd - känsla av kvävas eller tappa andan, rädsla för att dö/tappa kontrollen/bli tokig, svindel/yrsel, ostadighetskänslor/matthet, overklighetskänsla, rastlöshet, tomhet i huvudet, lättirriterad, orolig sömn, darra/skaka, stelhet, svetta eller frysa, svårt att svälja osv... De fetmarkerade lider jag själv av. Oftast går det runt i en ond cirkel om man tror att man ska dö. Nu har jag lärt mig att jag trots allt inte dör om jag mot förmodan drabbas. Ibland kan jag förstå vilken orsak som ligger bakom, ibland inte. Det är när det inte finns någon synlig, verklig orsak bakom som det kallas, svår, sjuklig ångest, vilket är svårare att både uthärda och bearbeta. Det jag vet är att man inte ska kämpa emot ångesten utan istället rida ut stormen. Mänsklig närvaro kan vara uppskattat.