Forgetmenot

De vet inget. Ingen vet hur det egentligen ser ut att vara jag. "Det måste vara tråkigt att inte ha något att göra..." De vet inte att jag skriver, de vet inte att jag har planer. De vet inte att jag pluggar som en galning. Och att det faktiskt är där i ensamheten när livet kommer till mig som jag känner mig som mest levande. Det har ingen baksida, för jag tänker inte vända på det själv. Och ingen annan kan göra det åt mig. Det hugger till i hjärtat när man får orden kastade på sig, men jag vet ju ändå sanningen. Livet kommer till mig lika mycket, om inte mer, som när jag själv söker mig till livet. Jag har inget behov att få dem att förstå. Kanske kommer dem förstå senare. Det spelar ingen roll. De vet inget. Det gör mig inget.