Forgetmenot

Enda sättet att genomlida en konsert är att själv stå på scenen av Magnus Uggla

Det går bra nu, som Uggla reciterade Petter när han tolkade hans låt i Så mycket bättre. För det gör det väl ändå nu när Magnus 60+ skrivit sin biografi och har dunderhits i bagaget. Men lätt kan man inte säga att han har haft. 

Man får följa Magnus livshistoria från det att han var ung och hade en stark övertro på sig själv med drömmen och kampen att slå igenom som artist. Han börjar boken på sida 319 med att hans son har fått en diagnos och därför ska han också utredas för sin rastlöshet som han alltid känt.  Därifrån får man lära känna Magnus som en blyg men kaxig grabb, hur han växte upp med en kärleksfull hushållerska, Poppe, när hans föräldrar fokuserade mer på karriären och när han började leva livet som glamrockare. Han var en strulig moppekille och fick byta skola flera gånger. Han försökte sig också på skådespelandet, blev statist med sin moppe i En kärlekshistoria och sökte in på Calle Flygare som han även där blev relegerad från. Han brydde sig inte först, men när han fick höra att Ted Gärdestad skulle söka in kom han tillbaka med svansen melllan benen, för skulle Ted skulle väl även han! Magnus beskriver hur Bowie kom in i hans liv, först med en skiva som han trodde att han lyckligtvis spelade bort, men fick sen vänner som gillade honom som resulterade i att han själv blev ett stort fan. Så stort att han med hjälp av sina kompisar hängde sig ut från en läktare på en konsert, iklädd platåskor och glammig utstyrsel, och faktiskt fick hans uppmärksamhet ett kort ögonblick. Magnus delar öppenhjärtigt med sig av hela sig själv från det att han ofta blev slagen av sin brorsa, att föräldrarna skjutsade honom till deras landställe och lät en kollega med sin familj vara där för att ta hand om honom och till när hans älskade Poppe dog och inte fick gå på hennes begravning. 

Språket är enkelt, vasst och roligt. Rastlösheten skiner igenom även i skrivandet, mycket hinns med och i en frustrerande oordning. Årtalen avlöser inte varandra utan det går fram och tillbaka med olika anekdoter, och det är inte tydligt när han verkligen fick sitt genombrott - som att han inte någonsin verkar ha känt den, vilket är lite sorgligt. Själv är jag uppvuxen med hans hits och han har alltid varit kungen i baren för mig. En gång när jag var mindre såg vi honom på Ålandsbåten och fick ett hej. Han var dessutom kortare än jag var då när bandet stod bakom oss i taxfreen och skulle köpa elefantöl. Ja, han nämner det också och hur det nu för tiden är svårare att få tag på det.

Man känner igen hans språk som hans talspråk. Men det är förlåtet, han är trots allt ingen författare, han är kort och gott den stjärna som han alltid velat bli och alltid känt sig som. Tack vare det enkla språket kommer man honom nära och man känner sig som en invigd vän i hans liv.  Någon som har förtjänat att få del av hans innersta tankar och personliga upplevelser om livet; som liten, ung och vuxen. När man kommer till sida ett får man förklaringen till varför han har räknat nedåt, vilket är logiskt och tematiskt för både honom själv och för oss läsare. En sorglig men ändå ironisk premiss av denna öppensinniga och modiga bok.