Forgetmenot

Det blir inte mycket tid att sätta mig vid datorn och skriva här i bloggen, men desto mer skriv - och tankeverksamhet med mitt filmmanus. Vi hade vår första individuella handledning i veckan, N hade fått tiden innan min så jag promenerade runt och lärde känna området runt Londonviadukten i fyrtiofem minuter innan det var min tur, eftersom vi kom samtidigt då jag hade sovit hos honom. Vi möttes upp igen inne vid Medborgarplatsen, och jag blev helt amazed när han berättade att han en minut innan hade hört en välbekant röst, tittat upp och sett att det var Stellan Skarsgård. Stellan in real person! Här! Synd att jag inte hade sett honom själv, så att jag hade kunnat skryta om det, haha ;) Nej, men ... Vi satte oss och fikade inne på Söderhallarna, och åkte sedan och kollade julskyltningen vid NK. Väldigt mysigt, några butiker fick vårt celebra besök också men ingen av oss köpte något. En mysig dag på stan, helt enkelt! Onsdagen följde jag med honom hem efter att vi slutade lite tidigare då vi hade läst tredje och sista pjäsen som vi ska läst inom det här blocket, dvs teaterblocket. Tidigare har vi läst Oidipus och Hamlet, nu i onsdags Ett drömspel av Strindberg tillsammans med en teaterregissör. Jag gillar Ett drömspel bäst som helhet, men svårare att förstå i detaljerna tycker jag. Oidipus innehåller mer av den grekiska mytologin som ju är ganska intressant. Vi har varit väldigt få av klassen som varit närvarande under dessa gånger vi bara har suttit och läst tillsammans. Det är inte många som tycker om teater antar jag, men desto mer gör jag det. Och det är intressant och en nödvändighet för att förstå och lära sig om dramaturgin hur den var redan då på den tiden. Jag kommer sakna att få göra readings i grupp, men helst skulle jag väl vilja hoppa in i en grupp och verkligen få göra teater och sätta upp något. Därför är det skönt att N också är en sådan person som gillar teater och allt möjligt som gör oss så lika. Helt underbart att ha träffat honom, världens snällaste kille som vet allt om mig vid det här laget - och det tack vare honom och den han är! Det kan inte bli bättre, eller ja det kan det väl - men jag har verkligen lärt mig att bara njuta i hans sällskap och bara ta det lungt, både för mig och för oss ihop, och försöka hitta mig själv igen. Det är på både gott och ont att vi båda har erfarenheter av relationer som verkligen tärt på oss.

Ikväll blir det fest hemma hos en klasskompis till oss. Så jag har tagit tillfället i akt och klätt upp mig lite, både i klädväg som hår och smink. Kan man så ska man, liksom ... N frågade mig om han skulle köpa något till mig från systemet och jag tänkte mig ett par öl, men undrar om det är så bra. Gårkvällen spenderade jag hemma med mamma, vi delade på en krabba och drack mousserande vin till och kollade på Idol. Väldigt mysigt, fram till klockan tio och vi åt Ben & Jerry glass. Då kände jag mig illamående och ont i magen, och jag hann knappt fram till toalettetn förrän det sprutade ur munnen på mig. Det var bara glassen som kom upp, vilket var lite fräschare än en riktig spya. Men jag kommer nog aldrig kunna äta den glassorten igen, haha. Det blev värre och allting unde kvällen kom upp, och senare började mamma må illa också. Vi kom fram till att det var krabban, och att vi aldrig igen ska känna smak efter att äta det igen. Blä! Tack och lov mådde jag mycket bättre när jag vaknade, eftersom allt kom upp då igårkväll så att jag slipper ligga till sängs idag och bli snuvad på ytterligare en kväll med klasskompisar och vänner som skedde förra helgen. Då valde jag bort en födelsedagsfest hos en tjej som går i min klass nu, för en kompis som också fyllde år och som jag hade planerat att gå ut och dansa med. Men icke, jag måste nog kämpa med mitt immunförsvar. Forstättning följer ...

Har efter en mödosam men mycket intressant läsning, blivit klar med boken Slump och Synkronicitet av Robert H. Hopcke. En bok som jag väl antagligen borde ha i min boksamling, det är en sådan som man kan gå tillbaka till och hitta bekräftelse och gemenskap i. Jag är skyldig biblioteket femton kronor i skuld för att jag haft boken hemma för länge, så jag var där och lånade om den i veckan plus två andra böcker som jag tog av ren automatik för mitt intresses skull. En om drömmars läkande kraft, och en som heter Låt din kreativitet flöda av Julia Cameron. Den har jag nu skummat igenom så tjock som den är, och det är bara så synkronistiskt att jag tog den boken då det står att läsa om Jung och om synkronicitet även i den i kapitlet som kallas andlighetens kungarike. Kreativiteten som kärlek till sig själv och drömmandet, att lära sig om sig själv och gå igenom steg för steg av de verktyg som ges boken igenom - det är ämnet. Även denna är en bok som varje människa borde ha i sin bokhylla, alla har kreativiteten inom sig och det är inte svårt, men det krävs arbete och självbiografiskt tänkande för att komma igenom och få kärnan i det som skapar konst, dvs den sanna passionen. "Synkronicitet framkallas ofta av en klar, passionerad önskan. När vi har modet att känna en önskan med passion och precision, då svarar universum. Lägg märke till att precisionen är viktig." Ja, det stämmer. Man kan inte styra synkronicitet, att saker och ting ska hända i samklang med sitt inre tillstånd. Men man måste vara öppen för möjligheten, och lyda slumpens spel samtidigt som man ska vara löjligt säker på sin väg och inte acceptera annat. Det är en konst! Livets konst ...  Julia Cameron skriver i ett ställe att det händer att man kommer fram till henne när hon undervisar, och berättar om otroliga och uppskakande upplevelser och undrar vad det är som händer. Hon svarar att det som händer är helt enkelt att deras andliga gåvor utvecklas, och rekommenderar följdligen en bok och lugnar med att man inte alls håller på att bli obalanserad. Tvärtom breddas ens kulturella bas, allteftersom de andliga världarna mer och mer blir till en del av ens upplevelse vilket de kommer att bli om man bara låter kreativiteten flöda.

Jag är på rätt väg, absolut! Det känner jag och det är skönt att få bekräftat och finna en sorts "hemmaplan" bland andra likasinnade, för det har i stort sett alltid varit min livsfilosofi. Det skriver hon också att det är viktigt att träffa och höra om andras andliga resa, även om det bara är genom böcker. Man måste komma ihåg att lita och tro på sig själv och arbeta med sådant som man "tror" om sig själv som man egentligen hört av andra och fått den bilden av sig själv som andra ser en som. Jag hoppas väl personligen på att det finns människor därute som kan tro och förstå att det finns mer än vad de bara anser sig veta, vilket är väl en liten del av mitt skrivande (i alla fall här i bloggen) att få människor till att komma på att leta, för att finna insikt - genom att dela med mig av mina egna erfarenheter och upplevelser. Den västerländska kulturen är faktiskt den enda att låtsas som om andliga världar inte är en verklighet. Tänk på det ... Som sagt, man behöver inte vara religiös för det - tron på vetenskapen är en ståndpunkt, vilket ju handlar om orsak och verkan och gör myter till något nedsättande, tron på Gud upphöjer å andra sidan myter medan den psykologiska aspekten avsäger sig varje tvärsäkert påstående om verkligheten för att istället nöja sig med att notera att dessa myter är viktiga för människan, att de faktiskt sker och att de betyder något. Hopcke betonar speciellt på den subjektiva upplevelsen i sin bok, och det är nog det närmaste jag kommer min egen tro utifrån mina egna upplevelser och erfarenheter. Jag är en berättare, det är väl det jag vill karriärmässigt och jag tror på livet som en berättelse med sin narrativa struktur. Allt jag gjort i mitt liv verkar för mig nu vara synkronistiskt riktigt, med skrivandet och teater intresset. Jag har alltid varit öppen och mottaglig, mer när jag var yngre vet jag, och trott på det jag tror på. Jag har alltid varit funderande lagd. Jag har mer att lära, och jag skulle verkligen vilja träna upp min mediala förmåga, dvs intuition. Det ger mig tröst i det jobbiga att inte veta vad som kommer hända i livet, eller vad som är meningen. Men meningen, ja ... det som sker det sker. Jag ska bara fortsätta vara den jag är. C.G Jung är en man som jag verkligen hade velat träffa om det gick!

Idag, den åttonde november 2011, har jag blivit brunett för första gången i mitt liv. Min frisör Ibbe, som jag gått hos sedan tre år tillbaka är helt enkelt bäst! Jag har gått fram och tillbaka flera gånger nu under den senaste tiden, efter att jag var hos honom och klippte mig för två veckor sedan, och diskuterat hårfärg. Så nu äntligen är det gjort! Men det är lite tråkigt att inte ha något mer att göra med håret, och få sitta där som är så mysigt, som jag sade till honom som hastigast innan jag gick. Han själv tog initiativet och gav mig en kram för första gången också. Han blev nöjd själv med resultatet och färgen, att jag blev snygg och sade rent ut att det var dags att göra något åt håret och få förändring. Det är under dessa två senaste gånger och där emellan som vi pratat som mest under "vår" tid. Det var en riktigt skön huvudmassage jag fick idag, och jag sade till honom att han skulle ju kunna bli massör istället, vilket han nästan nappade på. Jag fick dessutom veta av honom att han är gift sedan förra året, min lika gamla frisör som jag själv, haha. Bild av tjejen fick jag till och med se, som är ljusare än vad jag själv är nu fastän hon är syrier som han. Jag berättade lite själv att jag haft relationsproblem, och det där med killar blev ett samtalsämne och han betonade att många killar är skitstövlar, inte alla men de flesta. Haha, jag undrade i mitt stilla sinne om han själv är sådan där han satt bredvid mig när jag låg i hand(hår?)fatet med färgkuren i håret och han berättade att det är hårt med äktenskap och ansvar. Jag kan förstå det han i stort sett basunerade ut, att han vill ha kul och är tjejtjusare med sin bruna kalufs och hundögon. Synkronisktiskt nog så snuddade jag och N vid ämnet imorse när jag hade ångest och han försiktigt närmade sig kärnan av det. Han gav sin tolkning och syn, sitt tycke på att jag nog inte tar min rätt av min existens, att jag inte tar stor plats, MIN plats. Att jag har min bild av mig själv och min moral, men att jag antagligen har svårt att ta min plats där. Jättego kille som en helt underbar vän! Ibbe, min frisör, sade dessutom att han bjuder på att fixa mina ögonbryn om jag ville det, och jag gick tacksamt med på det. Han kan väl inte sådant själv kan jag tänka mig, haha, så han bad en tjej i salongen att göra det på mig och hon behövde ta hjälp av ännu en för att spänna ut ögonlocket så hon kunde "tråda" med båda händerna. Jag var ensam kund i salongen också när jag kom dit, så jag kände mig väldigt ompysslad där ett tag. Ibbe tyckte det såg mycket bättre och jämnare ut efteråt, och det är kul att det är tydligt att han gillar mig och vill att jag ska se bra ut. Vi pratade ännu lite mer om färg, och blondiner om att de syns mer och ryktet om att de är dumma. Att de ses som, och blir mer tillgängliga. Han sade att jag inte ska ha en "snäll" färg. Att jag kommer se mycket tuffare ut med den färgen som han höll på att lägga i där och då, men han tycker också att det ljusa slingandet, som jag alltid haft när jag kommit till honom nygjord med hjälp av min mamma, passar mig. Men jag ska inte ha någon mitt emellan färg, dvs en snäll som han uttryckte det. Du är tuff! sade han. Nååå :) Jag frågade honom vad han baserade det på. Men det är inte konstigt, som frisör kan han ju färg och form och träffar människor varje dag. Min klädsel säger honom att jag inte är en "gullig" tjej som ska ha lockar, förklarade han. Det är så härligt att ha fått det här samtalet med honom! Och alla gånger jag gått till honom för att fixa håret. Man blir garanterad fin! Det slant ur min mun i någon mening att jag har en blogg, och han hajade till direkt. Men han frågade inte vad den hette eller något mer. Men det har jag nog lärt mig vid det här laget, att det nog är jag som får ge initiativ till att prata och fråga eller ge av mig. Han skulle inte ha berättat, och brukar inte göra det som han sade, att han är gift om inte någon frågar. Många har bilden av honom som ung och tillgänglig, och den vill han också ha, det är inte konstigt. Tusen spänn fattigare, men det märkte jag inte eftersom jag betalade med kort ;) gick jag mörk och lycklig till bussen. Det första som händer, ser jag när jag står i dörröppningen av bussen efter att ha slängt mig fram, är att en kille kommer av sig på vägen mot sin buss för att han som första person redan vänt sig om och kollat efter mig. Ha! Släng er i väggen blondiner! Här kommer jag ... och jag är mörk, otillgänglig och livsfarlig!

Det har varit en helt sinnessjuk vecka. Jag vet inte om det är för att jag just nu håller på att läsa en bok om synkronicitet av Robert H. Hopcke, jag har ju alltid trott på synkronicitet även om jag inte varit medveten om det på det sättet man blir när man faktiskt läser det uttalat vad det innebär. Men ödet och så vidare, att inget händer av en slump - sådant som man inte alls kan styra över, helt random saker, som känns och som man förstår - är betydelsefulla efteråt det har hänt som först.

I tisdags hade vi handledningsdag, fastän vi har lovvecka. Men min grupp som har F, som kommer utifrån och som är lärare för Kulturama också, bestämde med honom att vi kör den här veckan också. Det är bara bra, vi behöver det nog alla och vi håller nog med allihop om att det blir tråkigt sen när vi ska börja med individuell handledning. Nu har vi ju kommit in i allas berättelser nästan, och speciellt N:s miljö i sin manusidé gillar jag. Vi satt i stugan på Söder, och jag var tredje person i ordningen att höra mitt skrivna material av de andra, som den här gången var scener med min huvudkaraktär i olika miljöer och med olika vänner. Jag blev inte alls nöjd med det, men de andra tyckte om det och gav mig beröm för det. Jag kunde inte ta till mig det, och jag började bara må sämre när jag satt där och lyssnade och visste inte själv hur jag skulle uttrycka mig om något som jag ändå inte var nöjd med, eller hur jag skulle ta emot något som jag inte kändes kunna stå för att jag hade skrivit. Jag började tvivla på hela grejen med manusskrivande till och med, och undrade i det dystra tillståndet om det ens är min grej. Då kom såklart tankar på teater upp, och tvivlet växte i frågan om vad som egentligen är min grej. Det är ju det här, både skriva och teater som är så underbart och de är ju så nära till varann också. Jag tänkte saktmodigt att jag nog behöver och vill ha något annat än att bara skriva i min tillvaro som den är nu. Teater, att komma med i en amatörgrupp eller vad som helst. Teater känns som en del av mig, som ett sätt att leva och uttrycka mig som människa. När vi var klara för dagen var jag lika modfälld då, och vi gjorde oss klara för att gå till tunnelbanan. Det hade hunnit bli mörkt, och på vägen ned på den smala trottoaren kommer en kille gåendes mot oss, och A stannar upp och utropar: Simon! Då är det en kille som hon känner, och som jag känner igen men inte kan placera. De växlar några ord, och han säger att han är försenad till sin skola som tydligen också ligger i närheten av där vi hade varit. Ha det bra och hejdå så fortsatte vi och jag frågade A vem det var. Hon säger att han gick Molkoms folkhögskola när hon också gick där på filmlinjen, man han teater. ! Samma år som jag gick på Ingesund och då jag med några åkte till Karlstad för att kolla på deras slutpjäs, och tanken var att söka in till den skolan efteråt. Jag mailade till och med denna kille och frågade om vad han tyckte om skolan och den utbildningen. Jag frågade A vad han gör nu, och hon säger bara att han går set. Polletten faller inte ända ned, men när jag inser vad det betyder så lyser ljuset upp hela mig, Stockholms Elementära Teaterskola.  

Så galet att han gick där i gränden precis när vi gjorde det, och när jag mådde som jag gjorde då. Att han var försenad dessutom, till sin nuvarande skola som är SET! Det är liksom ingen slump. Det var meningen att han skulle gå där just då. Kanske är det ett tecken på att teater är det jag ska göra, att mina tankar att jag borde göra teater delaktigt i mitt liv igen samtidigt som skrivandet är rätt eller så var bekräftelsen på synkronicitet det som behövdes för att göra mitt liv fyllt av ljus och få mig att må bra igen. För mycket bättre mådde jag efter den här händelsen.

Igår var en lika, om inte mer, sinnessjukt synkronistisk dag. Den började med att jag var hos min psykolog på morgonen, och att jag gick därifrån med att må sämre än när jag kom dit. Jag hade drömt på natten om att jag såg mig själv i 3-4 års åldern prata i telefon med min farfar, och min mamma, mormor och morfar var med i rummet och lyssnade. Det gjorde även jag, som låg i min säng och såg på mig själv som liten i tredjeperson och hörde hur jag pratade om en tårta med maräng och sirap, att jag skulle bajsa på pottan och så vidare. Inte vidare nämnvärt som detaljer kanske, men när jag lade på nickade min morfar och sade att nu är jag nöjd. Som att han var nöjd över mig och att jag varit bra, pratat bra i telefon. Jag i min säng blev ledsen av någon anledning, ville inte höra något sådant och drog täcket över huvudet. (Men en penna skrev jag något på väggen, var rädd att mamma skulle se - kluddra på väggen är väl inte idealet, och så mycket som jag skriver om dagarna är det väl inte så konstigt att jag också drömmer om det.) Min psykolog tolkade, eller snarare förklarade det som att det handlar om självkänsla. Vi pratade om mina relationer till olika människor, hur de var när jag var liten, hur personerna är och hur de uppskattar mig (prestation eller om jag duger som jag är), min egen uppfattning om mig själv och han bad mig lista vad jag är bra på respektive vad jag är dålig på. Det var jättesvårt verkligen, jag är inte bra på det insåg jag. Det som kom fram var samma svar för både vad jag tycker att jag är bra och dålig på. Min självkänsla är på bott, och det var det jag gick därifrån med. Jag kunde inte ens hålla mig tills jag kom hem, det tryckte på och började rinna redan i trappen ned ut från byggnaden där min psykolog sitter, på bussen och den lilla promenaden hem. Innanför dörren kapitulerade jag. Satte dock på datorn och facebook vilket blev värre, M var inne där också i alla fall och jag tjöt ur mig en massa ord som jag inte såg blev felstavade. Hon lugnade mig med sina, och rådde mig att lägga mig ned och ta det lugnt, andas. Jag lydde och smsade henne istället när det värsta hade gått över. Jag berättade i sms om den synkronistiska tisdagen och hon tyckte även hon att det var coolt, och att det kanske betyder att jag hamnar på SET någon gång. Samma sms råkade jag sända till fel person först, vilket är en som jag tycker om lite för mycket och som inte är så skönt alla gånger. Speciellt inte som det är nu med självkänslan och att inte känna mig värd ens vänskap, då denne inte hör av sig eller bekräftar mina sms och den vänskap jag försöker ge. Det är det där med killar som har förstört min självkänsla. När de inte verkar vilja ha mig som vän, utan bara en enda sak. Det blev bättre i alla fall, och jag bestämde mig för att träffa N i min klass och min handledningsgrupp ändå, trots att jag inte kände mig sådär på topp. Och det var ett bra beslut! Ett beslut som var meningen att jag skulle ta!

Vi gick och satte oss på ett café i Gamla stan, där jag satt en liten stund med M i måndags också. Vi tog en varsin kopp varm choklad med grädde. När vi gick med kopparna mot ett bord hör jag någon säga mitt namn. Jag vänder på huvudet, och vem sitter inte där om precis samma människa som jag felskickade smset om synkronicitet till. Synkronistiskt igen, om inte på ett metaboliskt plan! Synkronistiskt om synkronicitet typ ... Helt bortom sinnenas bruk! Av alla caféer i hela Sthlms stad, i hela Gamla stan - sitter han där med en tjejkompis, när jag kommer in dit med en killkompis. Jag blev helt ställd, kunde inte släppa det på flera timmar, och är nu helt hänförd igen av detta öde. Hur kan det gå till?

Som det är subjektivt förstår jag att de som läser det här kan ta det som en mystisk och enbart rolig slump, men för mig är det sannerligen mer än så. Det har betydelse för mig, eftersom det är så mycket innebörd och känslor inblandat. Om det betyder något för oss, jag och den här killen, gör det säkert - men jag är inte säker på vad. Men att träffa N behövdes, vi lärde känna varann bra under dagen igår. Det blev en heldag tillsammans, vi spontanbokade bio lite senare på kvällen, gick fram och tillbaka till olika biografer för att hitta rätt film att se, gick fram och tillbaka på vissa vägar för att vi bara gick och inte visste vad vi skulle göra för att till slut komma på det, jag snubbade omkring hela dagen på olika saker och på bara kullerstenar, vi skrattade mycket, jag råkade skratta lite för hånfullt åt ett litet barn i en barnvagn (det var faktiskt inte meningen, hoppas inte mamman tog illa upp) och var allmänt förvirrad, vinglig och utpumpad av ångesten tidigare på dagen. Det blev en dag värd att minnas, och som jag nog aldrig kommer glömma bort. Som jag skrev till honom senare på kvällen innan godnatt, var min tolkning om att han verkligen är rätt vän i rätt tid, när jag behöver det som mest.

Synkronistiska händelser är vanligast bland kärleks - och vänskapsförhållanden eftersom det är det som betyder mest för oss. Och som jag förhoppningsvis har gett sken av i bloggen, är att man ska vara öppen och förstå det viktiga, betydelsefulla och det mest underbara med att inse att få det att betyda något, stå för det man gör och bara driva med i ödets gång - för det är det som är meningen, tror jag. Vi kommer få hintar om livets gång, och få tecken hur vi ska gå när vi förvillar oss ibland - bara vi är öppna för det. Och vågar!

Que sera, sera - what ever will be will be. The future's not our to see, que sera, sera.