Sinnessjukt synkronistiskt
Det har varit en helt sinnessjuk vecka. Jag vet inte om det är för att jag just nu håller på att läsa en bok om synkronicitet av Robert H. Hopcke, jag har ju alltid trott på synkronicitet även om jag inte varit medveten om det på det sättet man blir när man faktiskt läser det uttalat vad det innebär. Men ödet och så vidare, att inget händer av en slump - sådant som man inte alls kan styra över, helt random saker, som känns och som man förstår - är betydelsefulla efteråt det har hänt som först.
I tisdags hade vi handledningsdag, fastän vi har lovvecka. Men min grupp som har F, som kommer utifrån och som är lärare för Kulturama också, bestämde med honom att vi kör den här veckan också. Det är bara bra, vi behöver det nog alla och vi håller nog med allihop om att det blir tråkigt sen när vi ska börja med individuell handledning. Nu har vi ju kommit in i allas berättelser nästan, och speciellt N:s miljö i sin manusidé gillar jag. Vi satt i stugan på Söder, och jag var tredje person i ordningen att höra mitt skrivna material av de andra, som den här gången var scener med min huvudkaraktär i olika miljöer och med olika vänner. Jag blev inte alls nöjd med det, men de andra tyckte om det och gav mig beröm för det. Jag kunde inte ta till mig det, och jag började bara må sämre när jag satt där och lyssnade och visste inte själv hur jag skulle uttrycka mig om något som jag ändå inte var nöjd med, eller hur jag skulle ta emot något som jag inte kändes kunna stå för att jag hade skrivit. Jag började tvivla på hela grejen med manusskrivande till och med, och undrade i det dystra tillståndet om det ens är min grej. Då kom såklart tankar på teater upp, och tvivlet växte i frågan om vad som egentligen är min grej. Det är ju det här, både skriva och teater som är så underbart och de är ju så nära till varann också. Jag tänkte saktmodigt att jag nog behöver och vill ha något annat än att bara skriva i min tillvaro som den är nu. Teater, att komma med i en amatörgrupp eller vad som helst. Teater känns som en del av mig, som ett sätt att leva och uttrycka mig som människa. När vi var klara för dagen var jag lika modfälld då, och vi gjorde oss klara för att gå till tunnelbanan. Det hade hunnit bli mörkt, och på vägen ned på den smala trottoaren kommer en kille gåendes mot oss, och A stannar upp och utropar: Simon! Då är det en kille som hon känner, och som jag känner igen men inte kan placera. De växlar några ord, och han säger att han är försenad till sin skola som tydligen också ligger i närheten av där vi hade varit. Ha det bra och hejdå så fortsatte vi och jag frågade A vem det var. Hon säger att han gick Molkoms folkhögskola när hon också gick där på filmlinjen, man han teater. ! Samma år som jag gick på Ingesund och då jag med några åkte till Karlstad för att kolla på deras slutpjäs, och tanken var att söka in till den skolan efteråt. Jag mailade till och med denna kille och frågade om vad han tyckte om skolan och den utbildningen. Jag frågade A vad han gör nu, och hon säger bara att han går set. Polletten faller inte ända ned, men när jag inser vad det betyder så lyser ljuset upp hela mig, Stockholms Elementära Teaterskola.
Så galet att han gick där i gränden precis när vi gjorde det, och när jag mådde som jag gjorde då. Att han var försenad dessutom, till sin nuvarande skola som är SET! Det är liksom ingen slump. Det var meningen att han skulle gå där just då. Kanske är det ett tecken på att teater är det jag ska göra, att mina tankar att jag borde göra teater delaktigt i mitt liv igen samtidigt som skrivandet är rätt eller så var bekräftelsen på synkronicitet det som behövdes för att göra mitt liv fyllt av ljus och få mig att må bra igen. För mycket bättre mådde jag efter den här händelsen.
Igår var en lika, om inte mer, sinnessjukt synkronistisk dag. Den började med att jag var hos min psykolog på morgonen, och att jag gick därifrån med att må sämre än när jag kom dit. Jag hade drömt på natten om att jag såg mig själv i 3-4 års åldern prata i telefon med min farfar, och min mamma, mormor och morfar var med i rummet och lyssnade. Det gjorde även jag, som låg i min säng och såg på mig själv som liten i tredjeperson och hörde hur jag pratade om en tårta med maräng och sirap, att jag skulle bajsa på pottan och så vidare. Inte vidare nämnvärt som detaljer kanske, men när jag lade på nickade min morfar och sade att nu är jag nöjd. Som att han var nöjd över mig och att jag varit bra, pratat bra i telefon. Jag i min säng blev ledsen av någon anledning, ville inte höra något sådant och drog täcket över huvudet. (Men en penna skrev jag något på väggen, var rädd att mamma skulle se - kluddra på väggen är väl inte idealet, och så mycket som jag skriver om dagarna är det väl inte så konstigt att jag också drömmer om det.) Min psykolog tolkade, eller snarare förklarade det som att det handlar om självkänsla. Vi pratade om mina relationer till olika människor, hur de var när jag var liten, hur personerna är och hur de uppskattar mig (prestation eller om jag duger som jag är), min egen uppfattning om mig själv och han bad mig lista vad jag är bra på respektive vad jag är dålig på. Det var jättesvårt verkligen, jag är inte bra på det insåg jag. Det som kom fram var samma svar för både vad jag tycker att jag är bra och dålig på. Min självkänsla är på bott, och det var det jag gick därifrån med. Jag kunde inte ens hålla mig tills jag kom hem, det tryckte på och började rinna redan i trappen ned ut från byggnaden där min psykolog sitter, på bussen och den lilla promenaden hem. Innanför dörren kapitulerade jag. Satte dock på datorn och facebook vilket blev värre, M var inne där också i alla fall och jag tjöt ur mig en massa ord som jag inte såg blev felstavade. Hon lugnade mig med sina, och rådde mig att lägga mig ned och ta det lugnt, andas. Jag lydde och smsade henne istället när det värsta hade gått över. Jag berättade i sms om den synkronistiska tisdagen och hon tyckte även hon att det var coolt, och att det kanske betyder att jag hamnar på SET någon gång. Samma sms råkade jag sända till fel person först, vilket är en som jag tycker om lite för mycket och som inte är så skönt alla gånger. Speciellt inte som det är nu med självkänslan och att inte känna mig värd ens vänskap, då denne inte hör av sig eller bekräftar mina sms och den vänskap jag försöker ge. Det är det där med killar som har förstört min självkänsla. När de inte verkar vilja ha mig som vän, utan bara en enda sak. Det blev bättre i alla fall, och jag bestämde mig för att träffa N i min klass och min handledningsgrupp ändå, trots att jag inte kände mig sådär på topp. Och det var ett bra beslut! Ett beslut som var meningen att jag skulle ta!
Vi gick och satte oss på ett café i Gamla stan, där jag satt en liten stund med M i måndags också. Vi tog en varsin kopp varm choklad med grädde. När vi gick med kopparna mot ett bord hör jag någon säga mitt namn. Jag vänder på huvudet, och vem sitter inte där om precis samma människa som jag felskickade smset om synkronicitet till. Synkronistiskt igen, om inte på ett metaboliskt plan! Synkronistiskt om synkronicitet typ ... Helt bortom sinnenas bruk! Av alla caféer i hela Sthlms stad, i hela Gamla stan - sitter han där med en tjejkompis, när jag kommer in dit med en killkompis. Jag blev helt ställd, kunde inte släppa det på flera timmar, och är nu helt hänförd igen av detta öde. Hur kan det gå till?
Som det är subjektivt förstår jag att de som läser det här kan ta det som en mystisk och enbart rolig slump, men för mig är det sannerligen mer än så. Det har betydelse för mig, eftersom det är så mycket innebörd och känslor inblandat. Om det betyder något för oss, jag och den här killen, gör det säkert - men jag är inte säker på vad. Men att träffa N behövdes, vi lärde känna varann bra under dagen igår. Det blev en heldag tillsammans, vi spontanbokade bio lite senare på kvällen, gick fram och tillbaka till olika biografer för att hitta rätt film att se, gick fram och tillbaka på vissa vägar för att vi bara gick och inte visste vad vi skulle göra för att till slut komma på det, jag snubbade omkring hela dagen på olika saker och på bara kullerstenar, vi skrattade mycket, jag råkade skratta lite för hånfullt åt ett litet barn i en barnvagn (det var faktiskt inte meningen, hoppas inte mamman tog illa upp) och var allmänt förvirrad, vinglig och utpumpad av ångesten tidigare på dagen. Det blev en dag värd att minnas, och som jag nog aldrig kommer glömma bort. Som jag skrev till honom senare på kvällen innan godnatt, var min tolkning om att han verkligen är rätt vän i rätt tid, när jag behöver det som mest.
Synkronistiska händelser är vanligast bland kärleks - och vänskapsförhållanden eftersom det är det som betyder mest för oss. Och som jag förhoppningsvis har gett sken av i bloggen, är att man ska vara öppen och förstå det viktiga, betydelsefulla och det mest underbara med att inse att få det att betyda något, stå för det man gör och bara driva med i ödets gång - för det är det som är meningen, tror jag. Vi kommer få hintar om livets gång, och få tecken hur vi ska gå när vi förvillar oss ibland - bara vi är öppna för det. Och vågar!
Que sera, sera - what ever will be will be. The future's not our to see, que sera, sera.
I tisdags hade vi handledningsdag, fastän vi har lovvecka. Men min grupp som har F, som kommer utifrån och som är lärare för Kulturama också, bestämde med honom att vi kör den här veckan också. Det är bara bra, vi behöver det nog alla och vi håller nog med allihop om att det blir tråkigt sen när vi ska börja med individuell handledning. Nu har vi ju kommit in i allas berättelser nästan, och speciellt N:s miljö i sin manusidé gillar jag. Vi satt i stugan på Söder, och jag var tredje person i ordningen att höra mitt skrivna material av de andra, som den här gången var scener med min huvudkaraktär i olika miljöer och med olika vänner. Jag blev inte alls nöjd med det, men de andra tyckte om det och gav mig beröm för det. Jag kunde inte ta till mig det, och jag började bara må sämre när jag satt där och lyssnade och visste inte själv hur jag skulle uttrycka mig om något som jag ändå inte var nöjd med, eller hur jag skulle ta emot något som jag inte kändes kunna stå för att jag hade skrivit. Jag började tvivla på hela grejen med manusskrivande till och med, och undrade i det dystra tillståndet om det ens är min grej. Då kom såklart tankar på teater upp, och tvivlet växte i frågan om vad som egentligen är min grej. Det är ju det här, både skriva och teater som är så underbart och de är ju så nära till varann också. Jag tänkte saktmodigt att jag nog behöver och vill ha något annat än att bara skriva i min tillvaro som den är nu. Teater, att komma med i en amatörgrupp eller vad som helst. Teater känns som en del av mig, som ett sätt att leva och uttrycka mig som människa. När vi var klara för dagen var jag lika modfälld då, och vi gjorde oss klara för att gå till tunnelbanan. Det hade hunnit bli mörkt, och på vägen ned på den smala trottoaren kommer en kille gåendes mot oss, och A stannar upp och utropar: Simon! Då är det en kille som hon känner, och som jag känner igen men inte kan placera. De växlar några ord, och han säger att han är försenad till sin skola som tydligen också ligger i närheten av där vi hade varit. Ha det bra och hejdå så fortsatte vi och jag frågade A vem det var. Hon säger att han gick Molkoms folkhögskola när hon också gick där på filmlinjen, man han teater. ! Samma år som jag gick på Ingesund och då jag med några åkte till Karlstad för att kolla på deras slutpjäs, och tanken var att söka in till den skolan efteråt. Jag mailade till och med denna kille och frågade om vad han tyckte om skolan och den utbildningen. Jag frågade A vad han gör nu, och hon säger bara att han går set. Polletten faller inte ända ned, men när jag inser vad det betyder så lyser ljuset upp hela mig, Stockholms Elementära Teaterskola.
Så galet att han gick där i gränden precis när vi gjorde det, och när jag mådde som jag gjorde då. Att han var försenad dessutom, till sin nuvarande skola som är SET! Det är liksom ingen slump. Det var meningen att han skulle gå där just då. Kanske är det ett tecken på att teater är det jag ska göra, att mina tankar att jag borde göra teater delaktigt i mitt liv igen samtidigt som skrivandet är rätt eller så var bekräftelsen på synkronicitet det som behövdes för att göra mitt liv fyllt av ljus och få mig att må bra igen. För mycket bättre mådde jag efter den här händelsen.
Igår var en lika, om inte mer, sinnessjukt synkronistisk dag. Den började med att jag var hos min psykolog på morgonen, och att jag gick därifrån med att må sämre än när jag kom dit. Jag hade drömt på natten om att jag såg mig själv i 3-4 års åldern prata i telefon med min farfar, och min mamma, mormor och morfar var med i rummet och lyssnade. Det gjorde även jag, som låg i min säng och såg på mig själv som liten i tredjeperson och hörde hur jag pratade om en tårta med maräng och sirap, att jag skulle bajsa på pottan och så vidare. Inte vidare nämnvärt som detaljer kanske, men när jag lade på nickade min morfar och sade att nu är jag nöjd. Som att han var nöjd över mig och att jag varit bra, pratat bra i telefon. Jag i min säng blev ledsen av någon anledning, ville inte höra något sådant och drog täcket över huvudet. (Men en penna skrev jag något på väggen, var rädd att mamma skulle se - kluddra på väggen är väl inte idealet, och så mycket som jag skriver om dagarna är det väl inte så konstigt att jag också drömmer om det.) Min psykolog tolkade, eller snarare förklarade det som att det handlar om självkänsla. Vi pratade om mina relationer till olika människor, hur de var när jag var liten, hur personerna är och hur de uppskattar mig (prestation eller om jag duger som jag är), min egen uppfattning om mig själv och han bad mig lista vad jag är bra på respektive vad jag är dålig på. Det var jättesvårt verkligen, jag är inte bra på det insåg jag. Det som kom fram var samma svar för både vad jag tycker att jag är bra och dålig på. Min självkänsla är på bott, och det var det jag gick därifrån med. Jag kunde inte ens hålla mig tills jag kom hem, det tryckte på och började rinna redan i trappen ned ut från byggnaden där min psykolog sitter, på bussen och den lilla promenaden hem. Innanför dörren kapitulerade jag. Satte dock på datorn och facebook vilket blev värre, M var inne där också i alla fall och jag tjöt ur mig en massa ord som jag inte såg blev felstavade. Hon lugnade mig med sina, och rådde mig att lägga mig ned och ta det lugnt, andas. Jag lydde och smsade henne istället när det värsta hade gått över. Jag berättade i sms om den synkronistiska tisdagen och hon tyckte även hon att det var coolt, och att det kanske betyder att jag hamnar på SET någon gång. Samma sms råkade jag sända till fel person först, vilket är en som jag tycker om lite för mycket och som inte är så skönt alla gånger. Speciellt inte som det är nu med självkänslan och att inte känna mig värd ens vänskap, då denne inte hör av sig eller bekräftar mina sms och den vänskap jag försöker ge. Det är det där med killar som har förstört min självkänsla. När de inte verkar vilja ha mig som vän, utan bara en enda sak. Det blev bättre i alla fall, och jag bestämde mig för att träffa N i min klass och min handledningsgrupp ändå, trots att jag inte kände mig sådär på topp. Och det var ett bra beslut! Ett beslut som var meningen att jag skulle ta!
Vi gick och satte oss på ett café i Gamla stan, där jag satt en liten stund med M i måndags också. Vi tog en varsin kopp varm choklad med grädde. När vi gick med kopparna mot ett bord hör jag någon säga mitt namn. Jag vänder på huvudet, och vem sitter inte där om precis samma människa som jag felskickade smset om synkronicitet till. Synkronistiskt igen, om inte på ett metaboliskt plan! Synkronistiskt om synkronicitet typ ... Helt bortom sinnenas bruk! Av alla caféer i hela Sthlms stad, i hela Gamla stan - sitter han där med en tjejkompis, när jag kommer in dit med en killkompis. Jag blev helt ställd, kunde inte släppa det på flera timmar, och är nu helt hänförd igen av detta öde. Hur kan det gå till?
Som det är subjektivt förstår jag att de som läser det här kan ta det som en mystisk och enbart rolig slump, men för mig är det sannerligen mer än så. Det har betydelse för mig, eftersom det är så mycket innebörd och känslor inblandat. Om det betyder något för oss, jag och den här killen, gör det säkert - men jag är inte säker på vad. Men att träffa N behövdes, vi lärde känna varann bra under dagen igår. Det blev en heldag tillsammans, vi spontanbokade bio lite senare på kvällen, gick fram och tillbaka till olika biografer för att hitta rätt film att se, gick fram och tillbaka på vissa vägar för att vi bara gick och inte visste vad vi skulle göra för att till slut komma på det, jag snubbade omkring hela dagen på olika saker och på bara kullerstenar, vi skrattade mycket, jag råkade skratta lite för hånfullt åt ett litet barn i en barnvagn (det var faktiskt inte meningen, hoppas inte mamman tog illa upp) och var allmänt förvirrad, vinglig och utpumpad av ångesten tidigare på dagen. Det blev en dag värd att minnas, och som jag nog aldrig kommer glömma bort. Som jag skrev till honom senare på kvällen innan godnatt, var min tolkning om att han verkligen är rätt vän i rätt tid, när jag behöver det som mest.
Synkronistiska händelser är vanligast bland kärleks - och vänskapsförhållanden eftersom det är det som betyder mest för oss. Och som jag förhoppningsvis har gett sken av i bloggen, är att man ska vara öppen och förstå det viktiga, betydelsefulla och det mest underbara med att inse att få det att betyda något, stå för det man gör och bara driva med i ödets gång - för det är det som är meningen, tror jag. Vi kommer få hintar om livets gång, och få tecken hur vi ska gå när vi förvillar oss ibland - bara vi är öppna för det. Och vågar!
Que sera, sera - what ever will be will be. The future's not our to see, que sera, sera.
Kommentarer
Trackback