Spökhus
Första intrycket av skolan fick mig att vilja skriva ett skräckfilmsmanus, vilket jag fortfarande håller fast vid. Skolan är ett typiskt exempel på det med korridorer, två trappor vridna ifrån varandra i varje ände och panoramafönster vid caféet. Men framförallt är vissa toaletter placerade i bås bredvid varandra, när man tror att man kommer in i en toalett. Men av det hus vi kom in i idag är jag ännu mer övertygad om min idé. Det var verkligen ett stort hus. Ursprungligen var det till för militären. Huvudsakligen kom vi dit för att vi fick veta att det fanns en replokal där med en massa instrument som fick oss att vilja starta ett band. Det var en massa rum med bara skåp, omklädningsrum. Men det fanns också flera rum med pissoarer och andra som i stort sett stod tomma. Vi gick och gick, det måste ha varit minst fyra våningar, och det var mörkt dessutom. Eller nej, när man väl började gå in i ett rum eller ut i en korridor tändes det. Vi blev helt lyriska när vi förstod möjligheten att filma där i huset, skräck eller inte. Men som sagt, skräck var det första man kom att tänka på. I alla fall för mig. Det var dörrar överallt, och innanför såg rummen nästan likadana ut om det inte fanns ytterligare dörrar att komma igenom. Antingen var det dödväg eller så kom man vidare och så småningom tillbaka där man redan varit. I värsta fall kunde man nästan gått vilse. Det var lite creepy att komma högst upp på vinden där det var ganska äckligt, spindelnät överallt. Därifrån gick det ytterligare en stege upp mot en lucka i taket som jag fick någon att våga öppna. Det visades vara en lucka utåt, upp på taket. Om man kan gå ut där fick jag aldrig klarhet i. Läskigast var det ändå när det gick en trappa nedåt, som till en källarvåning. Inget ljus tändes, men när vi var flera vågade vi oss ned och vänja oss i mörkret för att kolla in rummen där. Det var lite chockerande att se gallerburar där nere, som om man kunde stänga in personer där. Vad har man förut haft de till? Det kändes som om det kunde vara rum gjorda för en Saw-film. Kan vi brainstorma fram en bra idé, kommer jag definitivt sätta mig ned och skriva. Men vi kom också fram till att vi som filmklass kunde anordna något kul på halloween, i det huset. Klä ut oss och leka kurragömma ...
Nattliga besvär
Inatt vakande jag av att det började tjuta. Jag tryckte av väckarklockan, men inget hände. Det öronbedövande ljudet fortsatte och när jag såg att det var mörkt utanför fönstret så förstod jag att något inte stod rätt till. Klockan visade 01.29 och jag började inse att det var brandlarmet som gick. Jag blev rädd att det faktiskt brann någonstans, och det på övervåningen precis över oss. Men, nej. Ingen röklukt. Vi spratt upp i alla fall och ut på skolgården där flera andra hade samlats. Efter ett tag kom en man körandes som gick in i skolan och tryckte på någonting, och frågade i vilken lägenhet det hade börjat. Vi gick ganska snabbt tillbaka in när vi fattade att det var falskt alarm. En kort sekund trodde vi att han skulle gå in i vår lägenhet, men lyckligtvis gjorde han inte det. Skulle man mot förmodan sätta igång brandalarmet skulle man få böta tusen spänn. Inte så roligt. Och i rummen sitter det rökkänsliga detektorer som man måste ha i åtanke när man lagar mat och stänga dörrarna, som vi blivit varnade för. Det visades att brandlarmet sattes igång helt omotiverat, det enda mannen kom fram till var att det var lite för varmt i lägenheten ifråga och att det kan gå på när som helst, vilket tydligen har hänt förut. Men för det borde man inte få böta. Och tänk nästa gång, om det händer igen ... Man kan ju inte ligga kvar om det i själva verket brinner...
The Guardian
The Guardian - en helt otrolig film. Det är en film av Andrew Davis med Kevin Costner och Ashton Kutcher i huvudrollerna. Otroligt stark film, som sagt. Den är redan inräknad som en av de bästa filmerna för mig, och som min bästa filmupplevelse. Det första jag fick höra om filmen var att den var sorglig. Jag förstod genast att det skulle vara av samma kvalitet som Titanic. Men den var mycket bättre. Mycket bättre än vad jag först trodde att den skulle vara. Och så sorglig sedan. Så sorglig, men ändå så bra. Det hänger ihop på samma sätt som jag kunde förutse vad som skulle hända under filmens gång till slutet, vilket jag fick mer och mer rätt om. Det ryser fortfarande utmed ryggraden på mig. Kevin Coster spelar den äldre, den erfarna kusbevakaren medan Kutcher spelar den yngre, nybörjaren som håller på att lära sig. Kärlek är såklart också inblandat, vilket man också kunde spå om hur det skulle gå i förhållande till resten av filmen. Det föll några tårar när jag tidigt började inse hur det skulle gå. De båda männen hade sina kärlekshistorier, och Ashtons bästa replik var:
I don't do casual, och i det fallet förklarade han för henne att han ljög och aldrig gör något tillfälligt, som slutade med en kyss. Fantastisk film med underbar musik.
Kameran älskar mig
Jag vaknade abrupt imorse av en mardröm. Hela natten var full av mardrömmar, eller var kanske snarare en enda lång mardröm. Som att alla här på skolan hatade mig, inklusive Kave som jag försökte undvika på grund av skuldkänslor och skam. De pratade skit om mig och anklagade mig för att vara och göra sådant som inte ens stämde. Jag kände mig verkligen sårad, skadad när jag gick därifrån i vetskap om att det var hon som pratade skitsnack när hon anklagade mig för det. Jag åkte till och med pendeltåg och såg hur ett annat tåg kom framrusande rätt mot mig. Det blev en krock, jag skrek av fasa men dog inte. Dessutom fick jag mitt hår avklippt vid nacken, och jag brydde mig knappt. Det är vad jag nu tycker är mest skrämmande, när jag tänker tillbaka på nattens ångest. Fasan över att komma till ett skede där man inte längre bryr sig. Där vill jag aldrig hamna. Därför tror jag att dessa drömmar bottnar i en mer realistisk fasa över min nuvarande tillvaro och att den kanske kan ta slut. Att det är för bra för att vara sant. Som om jag måste hålla modet uppe samtidigt som jag inte vill visa något som inte är jag åt varken det ena eller andra hållet - att jag är för glad eller inte alls. Någonstans i mitten gömmer sig kanske likgiltigheten och hotar...
Senare idag fick jag höra lite trevligt. Jag tog det som en komplimang, jag insuper och ifrågasätter inte. Jag behövde det, och kanske sade han det också för att han förstod att det var så. Men det lät ändå ärligt när han betonade det ännu en gång att det märks att kameran älskar mig och hur bra jag är. Jag insåg av det att min framåtanda hade synts, och det inte för att göra ett bra intryck utan mer för att jag har så mycket som bara velat komma ut, och som äntligen fått göra det. På samma gång sade han att han hade märkt att det varit, och är, mer som finns och gömmer sig inom mig. Sant. Och förutan det hade vi inte haft vårt lilla samtal. Av det fick jag dessutom medhåll till min åsikt om hur emot jag är principen av redovisning, och hur missbrukat det är. Mer och mer beundran för var dag som går till denna människa som ska komma att ge mig mycket, och vara av särskild betydelse.
En cykeltur på Gotland
Tidigare ikväll gjorde vi en cykeltur, jag, min roomie och en annan tjej. Vi cyklade iväg förbi valnötsträdet som vi hade gått förbi en gång under en promenad. Trädet stod kvar och jag tog isär en frukt och skalade nöten som låg i. Det var alltså ganska mjukt eftersom det gick så lätt att komma igenom. Vill man tillaga nöten ska man som sagt ta ut den från själva frukten och rosta i ugn så att skalet blir hårt. Sedan kan man knäcka nöten som vanligt. Men nöten som jag fick ur gick faktiskt att äta som den var, även om det var segt och inte smakade så mycket. Trädet var ganska stort och hängde utanför trädgården som den stod i. Så om man får plocka eller inte vet jag ej, säkert hade husbonden själv hämtat de nedfallna som låg på marken utanför. Men så coolt! Kan man samla på sig lite under hösten kan man få färska nötter till jul, kanske också som en god och personlig julklapp till någon. Eller om man skulle kunna så nöten som jag till trots hittade och tog med så att man kan odla ett eget valnötsträd i trädgården hemma? Det vore något det ... Trots den fina kvällen var det var riktigt kallt under cykelturen, högst 12 grader. Och ju fortare man cyklade desto kallare blev det i blåsten. När vi kom tillbaka kunde vi knappt räta ut fingrarna av kölden. Så in i värmen i skolan gick vi och värmde oss med en kopp te. Dessutom var några i full gång med att baka äppelkaka som vi fick smaka av när det var klart. Vi satt då och pratade lite och jag kom på det viset i djupare kontakt med ett par tjejer från skrivarlinjen. Visst kan jag undra hur det skulle ha varit om jag hade börjat där. Men jag ångrar absolut inte mitt val. Detta är allt jag önskat mig. Det är så rätt, så underbart rätt.
Underbart roligt inlägg att skriva
Vi såg på Främmande fågel ikväll igen, i klassrummet den här gången. Jag lackade nästan ur på några som inte verkade ha så stort intresse men som ändå stannade kvar. Det är lite brist på respekt att ensam protestera mot något som flera andra är för, och det för en serie dessutom. Varför går man då inte bara ifrån? Jaja, jag tänker inte irritera mig för mycket, känner att det inte är så hälsosamt. Jag måste erkänna att jag gillar Främmande fågel mer och mer, även om jag stör mig lite på Eva Röse. Förstår det inte själv. Hon är vacker som en dag, och det är man inte sen med att betona genom att låta henne ha uppsatt hår hela tiden. Jag lade speciellt märke till den fina inbakade flätan, och jag blir lite avundsjuk på hennes tjocka gyllenhår. Men något är det. Hon är en duktig skådespelerska, absolut, och man märker att hon är skolad. Men något i hennes naturlighet skär sig ibland. Fares Fares är alltid skön. Men kvinnan som var läkare - vem var hon? Jag kände så väl igen henne, tror jag kommer ihåg henne från Björnes magasin bl.a, men har inget namn. En till svensk, kvinnlig skådespelerska som jag också saknat namn på men haft på tungan, kom jag på ikväll under Främmande fågel när jag letade namn. Hade så på känn att bokstaven g var betydande i hennes namn. Gunilla Rör var det. Det mest framträdande var den gotländska (!) spökhistoriska miniserien Skuggornas hus som gick för jättelänge sen, som jag var så rädd för då. Och vad läser jag när jag googlar om den? Jo, att det var Mikael Håfström som regisserade den! Så typiskt! Jag är så besviken på honom. 1408 som är baserad på en novell av Stephen King tyckte jag inte var bra, och nu senast efter att vi sett Derailed som jag hade ganska stora förhoppningar över och som var minst lika dålig, vill jag inte se fler filmer av honom. Var det inte han som dessutom gjorde fiaskot Strandvaskaren? Har för mig att det till och med var ett förverkligande han gjorde som han inte fick möjlighet till att göra innan sitt genombrott med Ondskan. Tacka fan för det! Tyvärr, men jag tror inte jag vill se fler filmer av honom. Inte när det är han som skrivit manus i alla fall. Men jag ska inte låta det falla på manuset. Han skrev trots allt manuset till Kopps, och Josef Fares som jag tycker är riktigt bra gör den all största rättvisa med sin humor. Manus eller regi, men filmer med hans namn inblandat är jag riktigt besviken på. Skådespelare gör såklart också en stor del, men emellertid inte allt med tanke på de stora stjärnorna Jennifer Aniston och Samuel L. Jackson i de förra nämnda filmerna. Fares Fares är underbar, och som en röd tråd kommer jag tillbaka till Eva Röse som spelade mot honom i Kopps. Underbart!
Att gå in med varje atom av sin existens
Det var en lång dag idag. Mina axlar värker upp i nacken på mig, men efter att ha somnat på vägen hem är man förstås rädd att man inte kommer kunna somna ikväll. Det var Visby-dagen, och man hade redan valt vad man ville göra. Så det var flera grupper som gjorde olika, min grupp gick först in i fornsalarna och kollade på gamla skatter bl.a. Andra halvan av dagen gick vi promenad runt ringmuren, men det var ganska segt när man mest stod och lyssnade på prat och man dessutom inte hann runt hela muren. Men bra var väl det, för det hade jag inte orkat. På vägen in till Visby var radion på i bilen där det var en intervju med Tomas DiLeva. Så mysigt, han verkar vara en jättevarm och bra person. Hans bästa svar var på frågan om vilken kändis han tyckte var snyggast: Månen. Haha! Nästa fråga var om han trodde på utomjordingar, men det spårade ur när de fortfarande skrattade åt föregående svar och att de relaterade till det. Så jag fick inte klart för mig om han tror på utomjordingar eller inte. Förstår mig inte på de personer som hånar eller talar illa om honom. De måste vara ordentligt trötta på sitt eget liv bara för att han har funnit meningen med livet och går in i allt han gör med varje atom av sin existens som han uttryckte det. Vad är det för fel att tro på kärleken? Strunta i alla cyniska jävlar och älska istället.
Jag gör en Nemi
Av ren utmattning släppte allting över mig. Jag kunde inte hejda det. Det tjocknade mer och mer under dagen i huvudet på mig, och när han ropade upp mitt namn trodde jag att jag skulle svimma. Jag gjorde nog det också. När jag sedan märkte hur man kom fram till mig började jag inse att jag kanske inte alls är helt ensam. Att jag kanske visst blir brydd om. Bara det var en lättnad, och det började genast bli lättare att andas. Inte helt ensam. Men varför känns det då så tungt? Det är inte samma sak att vara ensam som att vara själv. Att vara själv, ja det kan man lättare sagt än gjort säga vara ensamhet. Men ensamhet är en känsla. Att vara själv behöver inte betyda att man är ensam. Det talar bara om ifall man är tillsammans med någon/några eller inte - oavsett om man känner sig ensam eller inte. Jag kanske inte är helt ensam. Men mina känslor är jag helt själv med. Jag orkar inte med det. Orkar inte med människors sätt att dra sig undan av rädsla när det enda jag behöver är att vara nära. Inte behöva vara ensam. Kan jag göra mig sällskap känner jag mig inte lika övergiven till mina känslor.
En Nemi som jag hittade:
Här i närheten
Svullnaden på ögonlocken har äntligen lagt sig. Kroppen har fått vila. Men ännu bor känslan av sorg inom mig. En sorg som livnär sig på ensamhet. En ensamhet som jag kommer på mig själv att känna djup ledsamhet av. Hur kan man känna sig så ensam när man inte är själv? I närvaro finns möjlighet till närhet. Det finns där att ta, men ändå tar man inte, man får det inte. Det jag saknar är den sortens trygghet som bara ett par armar om en kan ge. Någon utnyttjade mig till sina armar. Sade att han inte skulle släppa men som ändå gjorde det. Man kan inte säga att man aldrig kommer släppa, för det kommer man att göra. Ord kan inte säga någonting, när det enda som räknas är det man gör där och då. Ett par armar som håller en varm, som håller en upprätt, som håller om - så att man hålls ihop. Där vill jag somna.
Roligt att ha jobbigt
Jag är så trött! Hela dagen har gått åt vår första filmproduktion, en stumfilm. Från halv nio på morgonen till fem på eftermiddagen. Första halvlek var roligast när jag ännu levde. Då var det mer spel än när jag sedan var död. Men då var det mer fysiska scener, vilket ju också var kul, och värmande. Mycket påfrestande men absolut lika kul, om inte mer. Jag njöt av varenda sekund. I över en timme låg jag bara på kallt golv och bara väntade. Till slut började jag skaka av köld och blev bildligt talat likstel. Kände mig lite som Jigsaw i den första Saw-filmen ett tag. Och en brödrost skullle tvunget sitta fast i handen på mig. Det gjorde ganska ont att hålla fast den hela tiden, speciellt när jag blev uppdragen på alla fyra med slapp överkropp, fast med brödrosten som stöd för ena armen. Den scenen kallade vi för sexscenen, haha. Det hade vi riktigt kul åt. Missförstå rätt. Den döde som filmen hette gick ut på att tjejen dog av en brödrost, fick en elektrisk chock, och föll över bordet där det var tänkt att man skulle äta. Så håret stod rätt ut från mig också. Killen hoppar till inne i toaletten när dödsscenen äger rum, vilken vi aldrig spelade in. När han kommer ut ligger hon på golvet över ett trasigt bord med porslin och saker runt omkring sig. Det knackar på ytterdörren och han får bråttom att göra sig av med liket. Då startar filmen genom att gömma undan liket, eller få det att fylla någon sorts funktion. Ett bord, armar och ben ville inte hållas på plats, nästa var att få upp henne till stående position och dra henne till en vägg och göra henne till en klädhängare. Armen tyngdes ned av hans kavaj. Slutligen fick liket ett lamphuvud över sig, och med en lampa bakom satte han in kontakten till rosten in i väggen och det lyste upp. Mycket kul. Mina fötter smärtade också efter de höga klackskorna jag ville ha från Kustateljen. Och en hatt som fick mig att känna mig som en trollkarl var lite snygg. Har haft på mig den så mycket som möjligt, det var synd att vi var tvungna att tillbaka all rekvisita så fort.
Bråk
Bråka inte med mig när
du är arg på mig
Bråka inte med mig när
jag är ledsen
Bråka inte med mig när
jag behöver dig som mest
Vill du att jag ska behöva dig?
bråka med mig!
Filmfrossa så att man spyr
Det var ganska flummigt igår som sagt. Men jag var så trött och stressad. Nu kan jag äntligen hämta andan. Det enda som återstår är att ordna rekvisita och repetition av scener för att sedan kunna filma imorgon. Men ögonen känns tunga. De vill blunda och ta det lite lungt. Inte se så mycket. Vi har nog sett lite för många filmer under de här två, nästan tre första veckorna. Man får film på hjärnan. Men det finns ju ingenting annat att göra här. Ingenting att aktivera sig med. Det som är bra är att man faktiskt kan bli trött och få nog av film, eftersom det är en passiv handling till skillnad från tevespel. I helgen var det en helt sjuk dag, om man ska dra slutsatsen utifrån vilka filmer vi valde att se. I klassrummet satte vi oss med The ruins, en skräckfilm som jag anser bara är en äcklig film. I korta drag handlade det om en grupp människor som skulle besöka ruiner, och som när de kom dit inte fick lämna platsen. Växterna som levde där slingrade sig in i deras kroppar och de var tvungna att skära in och itu sina kroppar för att få ut det. Ingen bra skräckis i den bemärkelsen. Senare på kvällen hade killarna laddat Saw 4, och trots att jag hade lovat mig själv att inte se den kunde jag inte låta bli. Film är film. Och jag måste erkänna att, fastän den inte håller lika hög standard som de föregående och att det såklart blir värre, var den bra. Det var kul och intressant att se historien bakom varför Jigsaw blev seriemördare. Men jag blundade. Kvällen efter såg vi dessutom tredje filmen, vilken jag sett förut, detta var dock the unrated version. Men det var inte mycket tillagt, lite bilder från Jigsaw´s ex och tillbakablickarna var mer utspridda under filmen, om jag minns rätt. En annan film som vi såg hette Wolf creek. Den var sjukt skum och äcklig - och det baserades på verkliga händelser! Att folk har försvunnit i Australien. Hur torterade de sedan blev vet man kanske inte. Det är oklart hur mycket sanning som ligger i det som den överlevande mannen lär ha berättat. Creepy... VI planerar att ha skräcktema runt halloween. Saw 5 kommer bl.a. då, på bio förstås. Mycket överdrivet. Hur många fler tillbakablickar kan man göra? Men jag ska inte säga något. Ingen av de fem filmerna har fått betyg under sex. Är det något sjukt behov, eller vad är det som verkar säga en att man skulle kunna övertalas till att se mer för att få veta hur mer äckligt det kan bli, hur dramat kommer utvecklas och så vidare ..?
Främmande fågel
Började ni se serien som började ikväll på kanal fyra,
Främmande fågel? Det gjorde jag. Jag hade läst att det skulle börja för flera veckor sedan och visste att jag ville se det, men när Kave, vår lärare, fick veta det bestämdes det att vi alla skulle samlas i filmsalen och se det tillsammans. Passar det sig inte bra, så säg. Allt är inspelat på Gotland, utomhus - som inomhusscener. Allt inomhus är gjort i Kustateljen, studion här alltså, som jag var i senast idag. Det roligaste var när Kave skulle pausa en film som vi höll på att se på en lektion. Precis när han gjorde det var kanal fyra i bakgrunden, och trailern till
Främmande fågel spelades, precis den scenen där han själv är med i. Man kunde nästan tro att han hade tajmat in det ;) När vi såväl satt ikväll och spanade efter just den scenen så sitter vi och och flummar och missar den! Det gick hur fort som helst. Direkt tänkte man att man inte får missa reprisen. Men sen nu hittade jag scenen i trailern på tv4.se. Kopiera adressen själva och titta:
http://www.tv4.se/1.283438?videoId=1.529062 Han är mannen bakom. Vi fick göra en Lassie på honom efteråt (ett uttryck som Kave hittat på efter hunden Lassie: när man lyfter tassen/handen för att röra på någon/en kändis) men insåg sedan att han måste ha spelat en smittad person. Det blir nog till att ta tillbaka Lassien imorgon, haha.
And that's the art with words
Jag började nästan bli på dåligt humör häromdagen när det verkade bli för mycket skolarbete. Men, nej. Visst, det var länge sedan jag gjorde arbeten, men ändå måste jag erkänna att det är lite skönt på sätt och vis. Och att det är något som jag bara måste älska. Detta ämne. Jag har nog aldrig riktigt hatat skrivuppgifter om jag tänker efter. Men just det här ... Det blev roligare än vad jag trodde först. För nu vet jag mycket mer om Buster Keaton och Hjördis Petterson. Jag har dem rent ut sagt på hjärnan just nu. Visste ni bl.a. att Hjördis Petterson gjorde rösten till häxan i Snövit och de sju dvärgarna? Eller att Buster Keaton gifte sig tre gånger; att frun vid den första skilsmässan tog med sig halva hans förmögenhet och inte lät honom träffa sina barn på över ett decennium och att han vid det andra uppbrottet blev bestulen på hälften av allt han ägde plus sin älsklingshund? Han hamnade på mentalsjukhus. Tredje giftermålet varade dock tills han dog vid 70 års ålder. Och det hände en kväll efter att de hade spelat kort. Han dog i sömnen, och led dessutom av lungcancer. Vilket liv! Men nu ska jag lämna det. Det var ett riktigt pysslande och pusslande att få in de två sista raderna som hade hamnat på nästa sida. Men nu äntligen. Även om det är tufft är det kul. Leka med ord är det bästa jag vet!
Det är det enda
Det finns
en saknad som man inte vill sakna.
En saknad som man kan misstolka som lättnad.
Det finaste har man fullaste möjlighet att få,
men tappa det då inte.
Ska du få det tillbaka finns det risk
att du måste börja om med
en kolbit.
Du kan förlora även det,
och du kommer att gråta,
du kommer att förbanna,
du kommer att undra om du någonsin
kommer kunna se med dina ögon på det viset igen.
Då är det svart.
Ingenting finns kvar.
Bara en känsla så djup,
djupt inne i det rödaste dunkel
med revben som skydd,
som du kommer vårda som det sköraste.
Men det är det enda.
Det är den enda.
Man måste låta en kolbit få göra sin resa till att bli en diamant.
Kan du påverka ditt liv?
Vi hade en övning härom veckan som handlade om att vi, på en skala från ett till tio, skulle ställa oss i frågan hur mycket vi tycker att vi själva kan påverka vårt eget liv. De flesta, inklusive jag själv, ställde sig på nummer nio. Några ställde sig på tian och ett fåtal andra ställde sig på lite lägre nivåer. När vi hade diskuterat med varandra och berättat högt för alla blev vi tillfrågade om vi ville ändra vår position. Jag hade lite lust med det, och nu mycket senare vill jag verkligen förflytta mig. Till femman minst. För visst kan vi förändra vårt liv om vi vill, det är vårt eget liv och det är bara vi själva som lever det. Men det är inte alltid det lättaste. Jag, och de andra "niorna" höll med om att människorna omkring oss gör jättemycket för oss. Också utan att vi vet om det. Men när jag nu har funderat, blir jag mer och mer fast i min åsikt att vi inte alls kan påveka vårt eget liv. Bara den grejen att jag är där jag är nu beror på att jag har sökt hit, ja. Men i slutändan hängde det på vad vår lärare, Kave beslutade sig för. Hela litt liv, min framtid och min tillvaro hängde på vad han beslutade sig för - skulle jag få komma hit eller inte. Nu är jag här - and I love him. Annat var det förra året när jag inte kom in på en folkhögskola som jag sökte till. Jag hatade henne, och att finnas till var bara jobbigt. Men ändå, om hon inte hade gjort så hade jag inte varit här där jag är idag. Man måste tänka att allt har en mening, att det finns en orsak till varför något händer. Att det har en större betydelse i längden. Men visst är det svårt när man väl utsätts. Men allt handlar om människorna i sitt liv, hur mycket de än kommer och går så påverkar de oss. Utan de människor som vi haft och har skulle inte vårt liv vara det det är. Och därmed får jag ytterligare bevis för mitt uttryck att ensam är stark. Ju fler människor som kommer in i vårt liv och berikar det, desto mer gör det oss mindre starka att klara oss själva. Observera mina ord. Människor berikar oss, oavsett om det gör gott eller ont. Man kan göra sig ett liv själv, men inte ensam.
Vad vore jag om du inte fanns?
Lycklig sorg?
Nu! Måste ta mig tid. Har inte hunnit skriva, fastän jag haft stort behov av det. Har dessutom känt mig hämmad av alla mina tankar och känslor inför allt som händer, både på insidan och utsidan. Det som har varit och det som är. Men det händer saker hela tiden fast det är så dött här. Det finns absolut inget att göra här. Vi har börjat med filmhistoria förstås, och nästa vecka ska vi göra vår första produktion, stumfilm. Men förutom skolan finns det ingenting att aktivera sig med. Men vilka människor sen! Så underbart goa personer som jag aldrig skulle ha träffat någon annanstans. En vecka har gått och att ha kommit så nära dessa kunde jag aldrig ha föreställt mig. Vissa är lite knepigare än andra, men så underbart med andra. Speciellt när jag härom dagen lättade mitt hjärta för en tjej som själv har ett gott hjärta och stor personlighet. Stor förståelse, inte alls fördömande eller kritiserande, utan bara en god lyssnare med bra kommentarer. Är det något jag verkligen rekommenderar så är det att om man funderar på att söka till folkhögskola, så gör det! Man kommer inte ångra sig. Jag förstår mig inte på det som jag har hört om bl.a. förra årets filmklass, att den var dålig med konstiga människor och inte helt seriösa - varför söker man då? Man söker en folkhögskola för att man väljer ett intresse, man har det intresset som man vill förädla ännu lite mer. Att bara söka sig till en för att komma hemifrån är inte rätt metod att börja ett eget liv. Bästa möjliga sätt att komma hemifrån, ja. Men tänk på att det handlar om ens val till hur man vill leva sitt liv, till vem det är man vill vara. Däri min orsak till att jag tackade nej till skrivarlinjen. Trots allt, kom jag på mig själv en gång att tänka om lycka ... jag kan känna mig glad, och tillfreds ... lyckad - men om jag känner mig lycklig, nej. Det är med sorg i hjärtat som jag erkänner det...
Spela gärna!
Lite nytt har tillkommit i bloggen. Framförallt har jag fått ihop en lista på favoritlåtar, i synnerhet är det sådana som kan göra min blogg rättvisa och ge en bättre bild för vad den står för. Mer och mer har bloggen blivit ett sorts självförverkligande, och detta är bara början. Att en bild säger mer än tusen ord kan jag inte hålla med om till fullo. Ord kan säga ännu lite mer om det som inte syns, och musik därtill ger ytterligare en innebörd. Har försökt få bästa möjliga kvalitet på musiken. Men som sagt, det handlar mer om kvantitet. Varje låt är handplockad och noga uttänkt till punkt och pricka, även om det var svårt att välja bland favoritartisterna. Men jag begränsade/anpassade till bloggen och inte mig själv. Ta dig gärna tid att lyssna!
Mamma Mia!
Mamma Mia, vilken överraskning! Det var mer än jag förväntat mig. Men hade man tänkt lite längre kunde man förstås förutse att vi skulle få gå på Röda Kvarn, en biograf och se något. Har velat se Mamma Mia länge nu, men jag har ju inte hunnit av all stress med flytten. Så äntligen fick jag se den. Och den levde verkligen upp till mina förväntningar, efter att jag såg musikalen för några år sedan. Då var låtarna översatta till svenska av låtskrivaren själv, Niklas Strömstedt, vilka var jättebra. Men nu, tycker om låtarna så mycket att det inte spelar någon roll. De är justerade i översättningen att passa in i handlingen, men handlingen och bertydelsen är ju ändå det samma. Man skulle nästan kunna tro att de hade filmen i huvudet när de skrev låtarna. Meryl Streep är beundransvärd och hennes toner når själahögt, speciellt i The winner takes it all. Pierce Brosnan sjunger inte lika bra förstås, men det är förlåtligt. Åsynen av Stellan Skarsgård när de tre kom in på slutet i trikåer kommer man inte glömma i första taget, haha. Full pott! Man går inte därifrån oberörd. Glad är man, men mycket känslor hinns med. Jag blev ganska känslosam i vissa låtar och började nästan själv reflektera över när jag ska gifta mig, om jag kommer göra det, och med vem. Eller vad en dröm kan göra ...
När du är nära
hör du inte kära
S.O.S
Jag vill förstå dig
Säg hur jag ska nå dig
S.O.S
Om du går
bara tanken är svindlande svår
Om du går
mycket svårare än du förstår
Ännu en dag i skolan
Hade aldrig sett Scrubs innan förrän idag, när vi började se på boxen i vårt klassrum Fårö. Lite kul, men inte lika bra som Vänner om man frågar mig. Som kvällssysselsättning lekte vi gutniska lekar, vilket innebar att kasta stock, stenplattor plus några styrkeövningar. Lite kul, jag fick en kille att ge upp när jag vägrade falla av att vi hade rep runt fötterna som vi skulle fälla varandra med. Mohaha, utmanade nästa man att fälla mig och det lyckades ganska snabbt. Värst var att se hur rektorn nästan bröt ryggen när han blev uppmanad att visa upp med en annan hur en övning skulle gå till. Sedan satte vi oss fyra tjejer inne i skolans kök och började lägga upp sällskapsspel men insåg att det inte skulle funka då det förutsatte att man kände varann. Det blev till att lära känna varann istället ;P skämt åsido, det är väl inget man gör bara sådär. Men lite mer vet man om dem nu i alla fall. Tredje dagen och det känns som att det gått en vecka. När året är slut kommer vi tro att vi varit här i tio år. Förhoppningsvis kommer det väl bli bättre när plugget börjar och man får sätta tänderna i en läsebok, eller framförallt i olika filmprojekt. Morgondagen kommer bjuda på lite intressant förstås när vi ska in till Visby. Besöka Film i Gotland, Radio, filmgymnasiet och träffa en pyrotekniker om jag minns rätt. Dessutom har vi att förvänta oss en överraskning av vår lärare som vi spekulerat i en del vad det kan vara. Om vi ska få träffa en kändis eller bli bjudna på glass i en känd glassbar. Eller så blir vi besvikna :P Det återstår att se. Men tråkigt har man aldrig med Kave, vår lärare. Supergullig och rolig, man ler hela tiden i hans sällskap. Bra skådis är han också vilket vi fick bevittna idag på folkhögskoledagen, när han och en annan lärare spelade upp scener om härskartekniker vid stationen som tog upp demokrati. Han räddade dagen med andra ord, efter att ha lyssnat på tal och förmaningar om miljön här på skolan, genusperspektivet och alkoholpolicyn. Men, that's life!
På Fårösund är vi alla får
Senast jag såg ett dött djur var det en groda. Påkörd. Hade den inte tid att hoppa undan kan man undra... Men idag tog ändå priset. Jag ville se får. Så jag följde med några i klassen när de skulle åka iväg med någons bil till Fårösunds fästning, där det skulle finnas får. Men vad får man syn på? Ett dött får, uppsliten till revbenen. Det var ingen vacker syn. Hur kunde det hända? Inga levande får så långt ögat nådde. Så vi åkte vidare tills vi fann en hage med en massa får, men det första som händer när man hoppar ur bilen är ju att de springer iväg. Osociala jävlar :P Jag fick lov att vara social med mitt nyblivna, av mig utnämnda svarta får. Egentligen vid namn Felix. Han vände sig om och påpekade så snällt mitt misstag när jag precis hade sagt fårpäls, att det heter ull. Eftersom jag hörde det själv sade vi det i kanon och det slutade med att vi ju kunde ta med oss lite och skapa yllevantar, för det lär snart behövas till vintern. Väldigt konstigt väder då det varit varmt och kallt om vartannat idag. Kvällen slutade med en skräckis i skolans teverum, Jag vet vad du gjorde förra sommaren. Jag visste inte att det fanns en tredje film, men efter lite googlande hittade jag att I always know what you did last summer gjordes 2006. I år görs det dessutom en fjärde film - The fisherman. Där ser man! Något som jag måste delge de andra imorgon, plus att jag inte trodde "det svarta fåret" att Babar var en elefant. Men så fel jag hade, hade han bara sagt att det var en elefant med en guldkrona på huvudet hade jag kommit ihåg. Jag tänkte förstås på Barbapappa, en stor rosa oformlig figur som inte alls är en elefant. Tur att jag inte slog vad om det.
Första dagen för resten av mitt liv
Återigen har jag kommit till en punkt där jag kan känna mig som hemma. På samma gång har mitt liv rasat samman. Svikit mig själv igen. Aldrig kunde jag tro att jag kunde göra detta mot mig själv. Varför, varför, varför? Varför får jag inga svar? Varför lät jag detta hända mig? Det som jag lovade mig själv som liten aldrig skulle få hända. Men nu har det hänt, såsom annat som jag också gjorde mig en uppfattning om som liten, som gått i kras. Drömmar, förhoppningar och sådant som jag bara visste inte kunde hända - som nu har hänt. Varför kunde jag inte se? Hur kunde jag inte veta? Kunde jag hindra mig själv, och ville jag det? Var jag naiv eller var det bara ett stort gapande behov? Ett stort gapande behov som förvandlats till öppet blödande sår. Ingen tid i världen kan läka detta sår. Kan jag lyckas stoppa blödningen ska jag aldrig igen låta det pumpa med den sortens kraft. Och jag som nyss sade till mig själv att man aldrig ska säga aldrig. Att aldrig är det fulaste ord jag vet. Hårt och kallt. Så använder jag det i min mun själv. Att aldrig säga aldrig - det är tron och hoppet inför det som är det enda som får mig att orka gå upp på morgonen. Men ingen natt och ingen dag går förbi utan att fundera på hur aldrig kan förvandlas till kanske en dag. Annars skulle jag inte orka med tanken på resten av mitt liv...