Forgetmenot

Återigen har jag kommit till en punkt där jag kan känna mig som hemma. På samma gång har mitt liv rasat samman. Svikit mig själv igen. Aldrig kunde jag tro att jag kunde göra detta mot mig själv. Varför, varför, varför? Varför får jag inga svar? Varför lät jag detta hända mig? Det som jag lovade mig själv som liten aldrig skulle få hända. Men nu har det hänt, såsom annat som jag också gjorde mig en uppfattning om som liten, som gått i kras. Drömmar, förhoppningar och sådant som jag bara visste inte kunde hända - som nu har hänt. Varför kunde jag inte se? Hur kunde jag inte veta? Kunde jag hindra mig själv, och ville jag det? Var jag naiv eller var det bara ett stort gapande behov? Ett stort gapande behov som förvandlats till öppet blödande sår. Ingen tid i världen kan läka detta sår. Kan jag lyckas stoppa blödningen ska jag aldrig igen låta det pumpa med den sortens kraft. Och jag som nyss sade till mig själv att man aldrig ska säga aldrig. Att aldrig är det fulaste ord jag vet. Hårt och kallt. Så använder jag det i min mun själv. Att aldrig säga aldrig - det är tron och hoppet inför det som är det enda som får mig att orka gå upp på morgonen. Men ingen natt och ingen dag går förbi utan att fundera på hur aldrig kan förvandlas till kanske en dag. Annars skulle jag inte orka med tanken på resten av mitt liv...