Forgetmenot

Jag är ensamboende över helgen. Jag lyckades med att spendera natten hos en kompis här, i ett annat hus. Vi två satt och kollade på en japansk skräckis i hans säng, Phone. Jag trodde inte att jag skulle våga somna själv sedan efter det, men jag stannade kvar ett tag efter det så det värsta var bara att gå ut i mörkret och in i grannhuset, det vill säga där jag bor. Hamnade i min egen säng runt fyra, och då var det knäpptyst i huset. Det hade tydligen varit en riktig röjfest, för när jag vaknade i morse stod två killar, båda två rumsgrannar till mig åt båda hållen, i korridoren med skurmoppar i händerna. Haha, duktigt - om det var de som hade hällt öl på golvet kvällen innan eller om det var någon annan vet jag inte. Det är skönt att vara ensam, men på något sätt gillar jag verkligen fenomenet med att vara sambo. Det får mig att längta efter en framtida sambo relation med en pojkvän.  

Kategorisering av bloggen, går det? Jag har kategoriserat bloggen lite, som man kan se på sidan lite längre ned. Kanske för att som sagt få ett par kategorier, visa vad det är som min blogg innehåller. Men bloggen för mig är som jag sagt tidigare något personligt, och blivit så mycket viktigare än vad jag kunnat föreställa mig. Det är inte bara ett dagboksförande, utan ett livsverk. En inspiration för mig. En källa till och ett resultat av inspiration. Den är jag. Mitt skrivande. Det är mitt sätt att finna livet, och att leva det. Därför är det väldigt konstigt för mig att kategorisera, jag varken riktigt vet eller förstår varför jag gör det. Men jag gör det. Det är ju som att man kategoriserar livet, med all dess innehåll. Vilket ju i och för sig går, likaså med bloggen. Men livet är det mest ogripbara i sig, och det är det i sitt flyende form som man helst vill uppleva och finna ord för. I inläggen finns ju så mycket, och jag måste säga att lika mycket som jag skriver - lika mycket måste man kunna läsa. Det som inläggen säger och det som finns att läsa där emellan. Ett tips är då att inte följa kategorierna, utan bloggen i sin riktiga utveckling med sina kronologiska inlägg och tomrum. Det är där någonstans man finner dess rätta orsak till sin existens. Men det hindrar en inte att leta upp ett inlägg och därifrån läsa sig uppåt. Oavsett om jag genom bloggen ses komprimera livet eller inte, jag har trots allt fått fina kommentarer om den, så är den inget fängelse. Tvärtom!

Det här inlägget skrev jag egentligen igår, men kände mig inte i form att publicera det då. Jag gör det nu istället som en liten påminnelse till mig själv att komma ihåg när jag är helt frisk:

Vad jag kommer att uppskatta att vara frisk sen!
Att kunna äta, bara kunna äta. Men det första jag kommer göra är att svulla i sådant jag tycker om. Kommer väl gå ned ett antal kilon under den här tiden. Att kunna dricka obehindrat - vatten som jag så gärna vill ha nu men som inte går ned utan att halka runt på körtlarna först. Rent gott, bara vanligt vatten. Dock fick jag ett otroligt sug efter åländskt smurf läsk i päronsmak, med ostbågar. Jag längtar tills jag blir frisk, så att jag kan andas igen. Kunna kikna i skratt och sjunga för fullt hals. Uppskatta det ni har, folk! Innan ni vet hur det känns att vara utan det.

Jag är hungrig men kan inte äta. 
Jag är törstig, men kan inte dricka.
Jag är trött, men kan inte sova.

Snälla pappa kom med min dator idag som han fixat mobilt bredband till, så därför har jag lite mer att göra här också. Långa timmar blir det. Ensamma timmar. Nätterna är värst när jag ibland måste inhalera syre för att kunna andas, och körtlarna ligger och skaver. Att hosta eller att svälja är frågan, inget av dem får något svar. Det känns som man kan hosta upp halsmandlarna eller vad det nu är, eller svälja ned dem - men det är bara en illusion såklart. Det går att svälja om man pressar, trots att det gör ont. Så dricker gör jag, men äter gör jag då rakt inte. Känns bra att ha dropp då så att jag vet att jag inte tynar bort. Tidiga nätter blir det, och likadana morgnar. Hatar nätterna. Sedan besökstid från 13 till 19, pappa brukar komma lite tidigare och går sen när när mamma har kommit i alla fall. Jag har lyckats få ned piggelin de två senaste dagarna också, starkt gjort av halsen. Värst är när mamma går, speciellt igår kändes det tungt. Så fort hon stängde dörren började jag gråta. Och hela dagen idag var tung tills hon kom för att jag visste att när hon väl var här skulle hon ju snart gå. Hatar sjukhus - har bara en upplevelse av det egentligen, första gången jag var inlagd i vuxen ålder. Men trots det när mamma frågade om jag hade ångest över att vara här, så kunde jag ärligt säga nej.Men nätterna - de nätterna!

Jag ligger på sjukhus med dropp, och det har varit ett par djävulska dagar. Fortfarande är. Halsen är så svullen och körtlarna ligger i vägen för både mat och dryck. I torsdags morse när jag inte ens fick ned vatten hemma insåg vi att jag skulle behöva vård för att klara av sjukdomen. Så mamma beställde ambulansstransport och så åkte vi in till akuten. Lång dag där med mycket väntan, läkaren som tog hand om mig där hette Sofia och hade också haft körtelfeber för inte så länge sen. Jag fick på mig dropp, vilket var lite läskigt - jag som hatar nålar. Jag kom upp på avdelning 33 som hade jättegulliga sköterskor, verkligen. Inte lika gulliga patienter som jag delade rum med, tre stycken. En gubbe och två tjejer. Finns inte så mycket att göra än att tjuvlyssna, det går inte att undvika med bara skynken emellan varandra. Tjejen som låg precis bredvid mig spydde och höll på för fullt, stackarn. Jag fick reda på av telefonsamtal som hon före under kvällen att hon hade haft problem med huvudet, att hon tagit ryggmärgsprov (vilket ju är ett tecken att man har/får cancer) och att nu fåt läckage i ryggmärgen. Därav illamåendet. Jag var rädd först att jag skulle kunna bli smittad av något annat på kuppen, men det behövde jag inte vara av henne. Inte heller den andra tjejen som kom in efter mig som hade känt sig bortdomnad. Gubben låg i sitt hörn och hummade vältaligt ibland, och var den första att lämna och fick åka hem dagen efter. Tjejen som kände sig bortdomnad fick som förklaring att det var psykiska besvär, eftersom de inte hade hittat något i proverna de tagit. Jag och mamma hade dessutom på kvällen uppfattat när hon räknade upp vad hon var allergisk för och vad för medicin hon tar, att hon sade någon tablett för depression. Antagligen biverkningar av det. Mest tycker jag synd om den andra tjejen som verkligen plågades och som jag inte vet vad som hände med. Gubben var först ut för att få åka hem, sedan den bortdomnade tjejen och så jag. En efter en försvann vi, jag håller tummarna för tjejen att hon inte råkar ut för värre. Konstigt egentligen, jag som aldrig ens fick se hur hon såg ut.  

Efter svalg - och ett litet blodprov fick jag det konstaterat, jag har körtelfeber. Ont i nacken har jag som en tok över de svullna körtlarna, och ögonlocken är lika svullna de. Men det värsta med sjukdomen är att det är en långdragen sådan. Två veckors feber, och sedan sex veckors trötthet - som om jag inte är det redan.. Typiskt när jag åker till Ingesund om två veckor. Kan inte göra någonting utan det börjar snurra i huvudet på mig. Svettar och fryser, aptiten är si sådär med. På grund av utfyllnad av buken, mättnadskänsla - svullen mjälte och lever. Vilket också resulterar i att jag inte får dricka alkohol på länge, eller träna med risk för att mjälten kan spricka vilket inte är den bästa utgången. Mamma frågade mig förut vad jag ville ha för nåt att äta hemma, så jag beställde filmjölk, goda flingor (kalaspuffar) och bananer. Lite kul att man kan få precis vad man vill ha i munsväg när man är sjuk och ligger stilla, fastän man helst inte vill äta alls. Men filmjölk kan nog slinka ned. Så länge jag har feber kommer jag att befinna mig i horisontal läge, håll tummarna för att det är över snart, för jag behöver börja packa och tänka till vad jag måste fixa innan flytten.