Forgetmenot

Det känns bättre nu, både vad gäller skolan och min hälsa. Vi har haft två teaterlektioner hittills, en själva och en idag med den andra årskursen. Det börjar också ordna upp sig med andra lektioner och imorgon har vi vår första lektion i dramatik skrivande, det kommer bli kul. Vi blir en väldigt stor grupp på tjugo personer när vi är båda klasserna tillsammans, och det skulle nog vara eller åtminstone kännas bättre att bara lära känna och våga med varandra i vår egen klass. Det krävs mycket trygghet och förtroende, tillit för människorna man arbetar med. Bara det går i ett lungt tempo borde det gå bra, men jag kan redan säga att jag kommer behöva mycket uppvärming för att kunna gå längre i improvisation och teaterövnignar. En fundering som jag går runt och tänker på, eller det kan jag inte säga - jag går runt och känner mig tom, efter det att det kändes så konstigt efter igår, första dagen med teaterövningar - är hur mycket tanke som behövs för att utöva teater. Övningar där vi övat avslappning och fokusering på kroppsdelar och när vi gåendes ska lära oss att bara vara, försvinner tankarna och gör en lugn. Men det känns som att jag inte kan grubbla över huvudtaget, när jag inte vet om man ska tänka på det man gör eller inte när vi gör teaterövningar.

Även gungandet har upphört, nästan. Jag drömde om att det gungade uppe i huvudet - och om det gungar då och inte när jag är vaken vet jag inte vad jag ska tro. Det sitter väl i fortfarande, sjukdomen. Den illmariga sjukdomen, som påminner mig ibland som en molande, gnolande huvudsak.