Halv människa
Skilsmässa= upplösning av ett äktenskap; det att lämna någon tillfälligt eller varaktigt. (Enligt Svenska Akademins ordlista över svenska språket)
Med äktenskap följer oftast barn. Man ska aldrig skaffa barn med någon om man inte är säker på att man vill leva med personen i fråga i resten av sitt liv. En skilsmässa är aldrig bra. Man ska inte tro att det är lättare att skilja sig ju äldre barnen blir, att de skulle bry sig mindre. Tvärt om. När föräldrar har småbarn är det såklart de som lider mest när de inte får se barnen växa upp, det blir bara den ena föräldern som får vara med när de tar sina första steg, tappar sin första tand o.s.v. Barnen själva är för små för att förstå vad som händer och deras förmåga att leva i nuet gör så att de inte saknar den andra föräldern så mycket. Jag fick leva i 17 år innan min familj splittrades. Ja, familjen splittras. Det är sant att jag fortfarande har en mamma, pappa och en lillebror, men det som utgör en familj är banden, relationerna mellan familjemedlemmarna. Om relationen mellan föräldrarna bryts och förändras förändras även banden mellan alla. Synen på sina föräldrar förändras, syskonbandet kanske också förändras i och med att alla är individer och har olika tankar och känslor om det som hänt. Ingenting blir som förut. För mig betydde det att de gick åt två håll, visste inte om jag skulle minnas minnena om mamma med mamma och de om pappa med pappa. Det kändes som tabu att nämna den andre i den enas sällskap när de själva hade en iskall tystnad mellan sig och använde sig av mig och brorsan som budbärare. Minnen slets isär och det gjorde inte saken bättre att de började slita ur foton ur album. Det som också slets ifrån mig var min barndom, allt jag hade haft med mig tills detta hände. Var det fel? Skulle jag inte ha kvar barndomen? Att kunna gå vidare med livet var otänkbart, utan en trygg hamn att alltid kunna komma tillbaka till när man än ville. (Enligt psykologins grunder är barn i krypåldern som är trygga mer intresserade av att utforska världen än de som inte känner sig lika trygga. Om de vet att föräldrarna vakar över dom och känner sig säkra blir de mer hungriga på att lära känna omvärlden än de barn som inte känner att föräldrarna bryr sig så mycket. De blir i stället mer intresserade av att fånga föräldrarnas uppmärksamhet.) Jag satt fast i en tomhet mellan barndomen och framtiden och var inte säker på att jag ville komma därifrån. En liknande jämförelse kan dras till om man skiljs från sin älskade som man lärde sig vara trygg med. Att det försvinner och lämnar en i chocktillstånd. Hur ska man gå vidare om man inte vågar tro på att trygghet finns i kärlek? Ska man verkligen tro på det igen, om man vet att man redan haft det bästa?
Hur ska man förklara för en annan männsika att man själv har blivit halv?
Han med stort h
Trötthet
Sista gången jag kollade på väckarklockan var den 04.18. I bästa fall somnar man innan tre, och då får man åtminstonde 7 timmars sömn. Den väcker mig alltid tio på morgonen, sover jag längre får jag dåligt samvete och känner att dagen inte inte har fått all min tid. Jag lurar dessutom mig själv. Jag har ställt fram klockan en kvart så att jag tror att klockan är tio när den egentligen är en kvart i. På så sätt kan jag snooza i tio minuter och ändå gå upp tio (som jag lurat i mig själv). Självklart har jag fått frågan varför jag gör så när jag lika gärna kan ha rätt tid och ställa väckningen på tio i. Kompisar och andra kan ju såklart bli lurade och förvirrade av tiden, och så måste man förklara varför. Men hur lätt är det när man knappt vet det själv? Jag vet inte, det är ett konstigt tvång jag har. Jag är en väldigt punktlig person. Klockan på mobilen har jag till exempel ställt fram tre minuter och det för att jag använder den mest när jag skyndar mig omkring ute för att hinna till bussen o.s.v. Om jag känner att jag är för sen är det oftast till att jag inte hinner fram till fem minuter innan det där klockslaget jag ska passa. (Jag är alltså aldrig för sen till det precisa klockslaget.)Kommer jag alltså precis i tid har jag ändå de där tre minuterna i godo och det är lagom att hinna hämta andan innan klockslaget kommer. Och att jag inte tycker om minuter! Jag vill ha prick, en kvart, en exakt tid och inte fem över halv eller att minutvisaren står i mitten av en fem minuters period. Det är irriterande och inte rejält. Därför står alltså min väckarklocka på kvart i och inte tio i tio. Och då har jag ändå fem minuter i respit när jag snoozar i tio. My God, det var ett konstigt tillfälle att förklara det här nu, med tanke på min natt. Förstår om detta verkar förvirrande, men men... So long *hoppas på en bättre natt*
En kärleksförklaring...
Filmer handlar om världen, människor som lever i den och livet som utspelas i den. Livet i sig innehåller mer än man kan ana, människor lever ju det på olika sätt. Filmer kan vara rena fantasier, påhittade historier eller verklighetsbaserade.
Filmer drar in en i sina världar och släpper inte taget om en förrän det är slut, om ens då. De berör olika mycket, beroende vad det är för sorts filmer. Man glömmer bort verkligheten för en stund, men får istället vara del av en annan verklighet. Det är bara inte sin egen. Så, varför tittar jag så mycket på film? För att komma ifrån min egen verklighet? Ja, kanske det. För tillfället är den verkligen inte ett nöje för mig. Men samtidigt är det ju bra att se filmer och förstå andras verkligheter. Annars skulle man förmodligen bli väldigt inrutad i sin egen, och hur mycket utvecklas man då?
Jag för min del, eftersom jag älskar film, är lätt känslosam. Kanske bryr jag mig för mycket ibland, men det känns som om jag har varit med om väldigt mycket genom alla filmer jag sett (utöver det jag gått igenom i mitt eget liv såklart). Likadant med alla de böcker jag läst, och det ska tilläggas att jag är en lika stor bokslukare som filmälskare.
Måste nog tacka min morbror för den jag är tack vare filmer. Han brukade alltid ha och har fortfarande med sig flera hyrda filmer med sig när han kommer med kusinen till morföräldrarna för att träffa oss. Det är han som gjort mig till den filmälskare jag är idag. Det är jag alltid tacksam honom för. Han är en bra person och vill alltid världen väl. *Vi beundrar alla någon.* Det är sådana som han som världen behöver. Han är även underskötare på ett ålderdomshem, och det lider verkligen världen brist av. Varför får inte de bättre lön än alla ministrar som fuskar sig genom ett och annat?
Nog med det innan jag kommer bort från ämnet.
Film! innebär skådespeleri (och regi). Beundrar alla olika skådespelare (och regissörer), svenska som utländska; några favoriter är Jack Nicholson, Michelle Pfeiffer, Johnny Depp (kan verkligen gestalta olika roller) och andra som Helena Bergström och Mikael Persbrandt (såsom Tim Burton, Colin Nutley m.fl.). Det är ju dem som ger nyanser till en roll när de drar fram sig själv till denna. Det är väl därför man kan göra flera versioner av samma pjäs. Nu tänker jag förstås på teater mera, för det har blivit en lika stor kärlek även det. Så det egentliga är ju egentligen att vara en djup människa så att man kan ge av sig själv på alla plan, för att vara skådespelare.
Har sett så mycket, lärt mig massvis och är en djupt tänkande varelse - det kanske man förstått om läst min blogg =) Hur avslutar man en kärleksförklaring..?
Älskar Film!
Film, film och film
Igår kväll blev en riktig filmkväll. Det var lite komplicerat att pricka in att hinna med dem när man skulle äta middag också. Ensam hemma 2- Vilse i New York blev den första, kunde bara inte undgå att titta på den. Det var så länge sedan jag såg den. Älskade den när jag var liten. Efter den kom en engelsk film, If I had you. Brittiska filmer eller serier är alltid mysiga och intima, bättre än amerikanska ibland. Den här blev mer och mer spännande och började nästan kännas som en amerikansk film när alla började misstänka alla och då slutet blev en riktig tankeställare. Den tredje och sista filmen jag såg var Final Analysis med Richard Gere och Kim Basinger. Den var också bra och naglebitande.
Det blev alltså några filmer under helgen. Jag spelade även in en film under gårdagskvällen som jag måste se nån gång innan jag glömmer bort att jag spelade in den. Nu ska jag se Notting Hill :) vet inte hur många gånger jag sett den. Men den är lika bra varje gång.
Som sagt, jag älskar filmer.
Jag skriver
Passar det inte så slipp då!
Sömn, verklighet
Mitt förra inlägg handlade om en dröm jag hade, var bara tvungen att få den nedskriven. För den var så konstig och fick mig att känna mig yr. Kan man verkligen svimma i sömnen? kan man också dö isåfall? Kommande dag mätte jag blodtrycket och det visade sig att jag hade ovanligt lågt. Brukar ofta känna mig yr och svimfärdig, om det är farligt vet jag inte. Men nu vet jag vad det beror på, lågt blodtryck. Och det visar sig tydligen i sömnen också. Jag måste också säga förlåt för att jag skriver så långa inlägg. Då kanske man inte orkar läsa eller så ger man upp, inte vet jag. Det kanske är meningen att skriva bara någon rad eller två? jag vet inte... Och drömmar, de är ett eget mysterium. Intressanta. Läste någon gång att drömmar är fragment av bilder från tidigare liv och att man ska lära sig något av alla dom så att man till slut kan bli fullkomlig och komma till nirvana. Det vet jag inte vad jag ska tro om. Men något jag tror på, det är att drömmar är bilder av det som varit, det som är och det som komma skall.
En konstig dröm
Är tillbaka i skolan. Jag kommer in genom dörren och ser klassen redan sitta ned medan läraren skriver på tavlan. Vi sätter oss bredvid varandra, han närmast väggen. Jag ser inte hans ansikte men vet vem det är. Jag har ett tomt pappersark framför mig och förstår att jag borde skriva ned det som står på tavlan. Men det är svårt, jag förstår inte vad siffrorna säger. Jag känner mig dum. Läraren viftar med en pekpinne och förklarar det han nyss gick igenom ännu en gång. Jag vänder på huvudet och ser en kompis som jag brukar skratta med. Hon räcker ut tungan en gång och riktar sedan koncentrationen framåt igen. Det förstår jag inte. Pennan glider ur fingrarna, vet inte om jag ska försöka förstå det läraren säger eller plita ned siffrorna. Jag känner mig maktlös, viktlös. Huvudet blir tungt, jag klamrar mig fast vid bänken och försöker hålla mig upprätt. Lärarens malande blir till ett mummel och synen försämras. Trodde att det skulle bli klarare om jag skakade på huvudet men det hade motsatt verkan. Jag var övertygad om att jag skulle svimma vilken sekund som helst om jag inte redan var i ett medvetslöst tillstånd. Men så fick jag en skymt av en kille som kollade nyfiket på mig. Läraren hade stannat upp i en mening och märkte att jag inte var vid mina sinnens fulla bruk. Jag kände mig utpekad och valde istället att gå därifrån, när jag ställde mig upp svängde det till ordentligt och höll på att falla omkull. Han kom fram och hjälpte mig att komma ut och sätta mig på bänken utanför. Han frågade hur jag mådde, satte sig på knä och sade att det inte var mycket kvar av skolåret, att jag skulle kämpa vidare. För du är bra, du kan! sade han. Vill ju inte att det ska gå utför för dig. Han tystnade, lutade pannan mot min som för att överföra sin kunskap och genialiska förmåga till mig. Han gav mig en puss på munnen och förklarade att han måste in och bli klar med lektionen. Jag kunde inte röra på mig, vad är det som händer kunde jag bara tänka. Varför gjorde han så? Varför kommer ingen och bryr sig om mig? Mina kompisar som satt där inne, Han som skulle föreställa vara min pojkvän, vem var han? Jag trodde att jag visste vem det var, men utseendet förändrades från det att vi steg innanför dörren till att jag satt utanför klassrummet. Varför kom ingen, var fysiken så mycket viktigare? Och då kom samvetskvalen att jag skulle missa viktiga fakta. Ett par killar kom fram till dörren och knackade på, de ville prata med läraren. Han sade att han inte hade tid just nu och bad dem att komma tillbaka senare. När han sköt upp dörren lite mer för att kolla till mig fick jag syn på samma kille som hade tittat nyfiket på mig tidigare. Nu såg han uttråkad ut och ville nog mest bara därifrån. Innan läraren stängde till dörren ordentligt hörde jag honom säga till klassen att han tänkte se till mig var femte minut så att jag inte försvann, men att det kanske vore bra om någon kunde gå ut och ta hand om mig om inte annat. Jag blundade för en stund och kände mig stark nog att kunna resa på mig. Jag skulle då inte sitta här och vara lydig, lite orolig gör ingen illa. De brydde sig ändå inte. Så därför gjorde jag det och försökte ta mig upp för trappan till skåpen. När jag hade kommit högst upp såg jag dörren öppnas där nere och hörde klassen välla ut för att snart vara ikapp mig i trappan. Jag hann öppna trappdörren innan några gick förbi mig. Jag hade fokus på soffan bakom brandsläckaren. Där kunde jag sätta mig för att vänta in om någon skulle komma fram och undra om jag ville ha sällskap. Ingen kom. Inte kompisarna, inte pojkvännen. Men läraren, han var i flykten till en annan lektion och på vägen försökte han få med mig och sade att nu skulle han hjälpa mig till sjuksystern. Men nej, jag stretade emot, jag ville inte. Han fick inte med mig och jag var åter igen ensam. Så jag gick ut på balkongen. I alla drömmar flyter tid och rum ihop och kan förändras på ett ögonblick. Så dock i även den här. Plötsligt befann jag mig på samma balkong, men på markplan där det fanns en fotbollsplan där spel höll på. Det såg nästan ut som en annan, tidigare skola jag gått på. Förstod inte vad jag gjorde där eller vad jag var menad att göra. En kvinna kom upp bakom mig och började fråga hur jag mådde. Vad visste hon om det? undrade jag. Och varför frågar hon? Hade det något med läraren att göra, hade han sagt något? Kvinnan hade böcker och ett anteckningsblock i famnen. Skulle hon analysera mig? Nej, jag tänkte inte svara henne. Men på något sätt hade hon därefter ställt oskyldiga frågor som jag såklart hade svarat på och mitt i så berättade jag att läraren hade pussat mig. Hon nickade och skrev något i anteckningsblocket. Då blev jag på min vakt igen. Och struntade i att drömma vidare antagligen. Mer minns jag inte.
Regnig dag på stan
Grrr! Är bara så irriterad på kyla, julklappar och folkträngsel just nu.
Har sprungit runt i stan med en kompis idag, men hittade inga julklappar. Köpte dock ett linne till mig själv att ha på julafton. När vi var på väg upp med rulltrappan filosoferade vi om att det borde vara vetenskapligt bevisat att man inte kan åka till stan och hoppas på att man hittar något på måfå. Det är jag ett levande bevis för. Man måste helt enkelt veta innan man börjar vad det är man letar efter! Eller åtminstone i vilken kategori man ska leta efter; kläder, köksprylar o.s.v. Men det är lika förvirrande det, att inte veta exakt vilken storlek på den där tröjan man ska ta eller att tro att något är billigare någon annanstans och så virrar man bort sig i alla affärer man varit i och vet inte vilken man ska gå tillbaka till. Nej, detta ska inte få hända igen! Nästa gång ska jag ha en lista över vad jag ska köpa till vilka personer. Snön kan gärna få komma också så att det blir en riktig julrusch sådär i sista minuten. So please, låt en högre makt vaka över oss.
Lite funderingar
Hur jag kom in på detta vet jag inte.
Lycka var det, ja...
Kan man vara lycklig/olycklig om man redan har varit det och man alltså är medveten om de motsatta gränserna. Är det där emellan som tacksamheten befinner sig och dit man ska sträva efter att komma? Är det accepterandet av döden som är tacksamheten? Tro det eller ej, jag känner delvis med honom. Hoppas det inte låter grymt, men är det inte det som är lite av filmens syfte? Men varför vara tacksam, nöjd, när man kan vara lycklig. En komplex historia med mycket innehåll, riktigt "skrämmande" bra men klaffar allting verkligen ihop?
Hopp...
Måste bara tillägga att ja, jag vet vem jag är, men jag har mer att finna i mig själv och att lära. Jag kommer aldrig att bli en färdig människa, man växer ständigt och ändrar färger... Meningen med livet är väl att leva livet, finna sig själv, hitta meningen med livet... inte vet jag. Jag vet inte om jag vill tro på att det finns någon mening med livet, när allt ibland känns så hopplöst. Men det finns nog trots allt ett inbyggt hopp på livet hos människan, i alla fall hos mig.. som gör att man orkar hänga kvar.
Så gör som grodan, lev på hoppet..
Tror jag inte själv på alltid, just nu gör jag det!
Eller som jag hörde på parlamentet i söndags:
"Titta en groda utan ben, vad hopp-löst... " Tycker jag nästan lite bättre om ;P
Jaja, kul att folk läser och kommenterar! Det ger mig hopp....
Kroppslig? längtan
Ibland kan känslor verkligen vara förvirrande.. Vad vill kroppen engentligen, vad längtar den efter?
Har en underbar pojkvän som är underbar när han vill vara underbar. När vi är tillsammans är allt som det ska vara, då är det vi! Och jag skulle absolut inte vilja bryta med honom även om tanken har funnits där.
Det finns vissa tillfällen, de som man som nu sitter ensam och längtar sönder sig efter att bara vara nära. Andra då man kanske inte bryr sig alls och undrar varför man vill ha någon så mycket fastän man kanske inte alltid tycker om honom i lika stor grad som andra gånger. Och kanske funderar på att det inte skulle göra någon skillnad att ha pojkvän eller inte. När man väl träffar honom nästa gång så kan man inte för allt i världen fatta varför man tänkte så, det är ju ändå min älskling, han som jag ville ha och kunde vara så olycklig över. Det är där och då som spelar roll men det är inte alltid man är medveten om det. Det är efteråt som man kan tänka tillbaka och ta det lugnt och känna efter. Och innan som man längtar efter det. Så det är alltså lusten som kommer efteråt? som spinner i kroppen och framkallar minnet av den där kramen som bara han kan ge en, när han masserande drar fingrarna genom håret och de hungriga läpparna...
Julstress
Hjälp!
Det är 20 dagar kvar till jul och jag har inte köpt en enda julklapp än. Denna eviga stress år efter år, samma problem varje gång, vad köpa till sina nära och kära..?
Ett lika stort problem är ju när de ställer en mot väggen och frågar en vad man önskar sig. Överraska mig! Jag vill väl inte gärna berätta vad jag önskar mig (såvida jag verkligen inte vill ha något såklart) för att sedan veta vad jag har att vänta på mig på julafton.
Har hört från ett par håll att de tycker att julen är överskattad, men det är fel. Det borde den inte vara. Julen är trots allt en påminnelse om Jesus födelse, och det kan ingen anklaga mig för hyckleri. Jag älskar julen och allt som hör till, även om jag börjar fasa för den mer o mer, men det är för att tryggheten i sig har förminskats i skala. Julklappar kan säkert vara lite överskattat, men det är ju för att visa att man bryr sig om varandra och att man visar det genom gåvor. Och då vill man såklart visa sin kärlek genom att ge något som man vet att personen i fråga vill ha. Jag är medveten om att jag motsätter mig själv när jag nyss skrev att jag vill bli överraskad. Men hur ska man veta, jag tror vi sätter för stor press på varandra och mot oss själva när det rör utbytet i juletid. Det som ska symbolisera värme och trygget tycker en del är överskattat? Pressat? Låt oss bara ta det lungt och ge av oss själva, men det kanske inte är så lätt i vår värld idag.
När man var yngre var allting mycket större, roligare och mer förväntansfullt. När november blelv december, julpysslandet veckorna innan jul, klä julgranen, första smakbiten av julskinkan kvällen innan julafton, när man vaknade på julaftonsmorgonen för att klämma på julklapparna, väntan på att kvällen skulle komma, Kalle Anka, när släkten kom och man började äta all mat, när man ännu trodde på tomten och när julklapparna skulle rivas upp. När jag ännu inte hade börjat tänka så mycket, eller nej jag kanske ljuger där. Men jag insåg inte då att det som lade grund till min lycka var min fanilj och den kärlek och trygghet som omfamnade mig då. Så det är förmodligen sant att man kan inte veta vad man har att förlora innan man förlorat det.
En förvirrande årstid
Nästan tio grader varmt och blöta vägar. Ingen kyla, ingen snö...
Det enda som vittnar om den nuvarande årstiden är mörkret.
Det är det enda som inte kommer upphöra i första taget, jordens snurrande.
Snön borde lägga sig vit i december innan jul så att det skapar julstämningen man vill mysa till innan julhelgen kommer. Det är ju ändå väntan på julen som är det mysiga, innan allt är över.
Om klimatet verkligen förändras och försenar vinterhalvåret, (om det ens kommer överhuvudtaget) skulle även sommaren börja och sluta senare och det skulle alltså betyda att december kan komma att bli en månad på sommarhalvåret istället, överdrivet sagt. Men dock bara klimatmässigt, jordens snurrande skulle fortfarande pågå och det skulle isåfall bli mörkare somrar.
Skulle man då kunna kalla det sommar/vinter? Skulle man behöva flytta fram tideräkningen och hoppa över månader för att få det att bli "normalt" igen? eller what?
Lite om mig
Du finner din energi i den inre världen och gillar att tänka på saker (utan att nödvändigtvis tala om dem). Du anstränger dig att förstå andra människor.
Du gillar att ha struktur och ordning i ditt liv. Du använder troligtvis din kalender flitigt för att hålla koll på de saker du skall komma ihåg. Du fattar snabbt beslut – även när det gäller din värdering av andra människor. Därför kan din omgivning uppfatta dig som lite dominant emellanåt.
Du fokuserar på "the big picture" och tycker om att teoretisera över VARFÖR saker fungerar som de gör (medan du inte bekymrar dig så mycket om detaljerna). Du är en kreativ person, som gillar att experimentera.
Du lever dig gärna in i andra människors situation och är snabb att stötta andra om de har behov för det. Du värdesätter känslosamhet och tar ofta beslut utifrån dina personliga värderingar.
Och jag kan inte protestera, det stämmer väldigt bra in på mig. Sedan vet jag inte om min omgivning tycker att jag är dominant, jag tycker inte om att dra förhastade slutsater (även om jag kanske råkar göra det ändå ibland).
Och Varför? är ju frågan! Det frågar jag mig själv varje dag., och försöker väl svara det på det också.. när jag inte kan det blir jag ännu mer grubblande. Så ja, jag tänker nog för mycket, jag erkänner det. Brukar få höra det av folk som tycker att jag borde släppa taget lite mer och bara vara. Visst, det skulle säkert vara skönt men jag kan ju inte förneka eller glömma verkligheten som den är eller så den har varit.
Ordning måste jag omkring mig, annars är det kaos (såklart ;D) Måste känna att allt är som det ska. Kalender använder jag inte så mycket längre, dagbok skrev som sagt när jag var yngre, nu grubblar jag mest och försöker komma ihåg saker på det viset.. Älskade dock listor när jag var liten, då brukade jag ofta skriva upp vad jag skulle handla, göra under den närmsta timmen, vad jag ville ha o.s.v..
Älskar människor och vill försöka förstå dom så bra som möjligt, hur man tänker och vilka man är. Även om jag inte gillar alla sorts människor vill jag kunna lära mig från dem.
Den inre världen, det är min värld! Så försök inte komma in i den, den är helig för mig. Jag kan ju faktiskt börja babbla ibland om saker som jag brukar gå o grubbla på, men då tror andra att det inte är något att bry sig om när det i själva verket är det, för mig.
Nej, nu ska jag surfa vidare.. tänk, vad mycket man kan hitta ute på nätet..
En intelligent värld, skapad av intelligenta människor...