Julstress
Hjälp!
Det är 20 dagar kvar till jul och jag har inte köpt en enda julklapp än. Denna eviga stress år efter år, samma problem varje gång, vad köpa till sina nära och kära..?
Ett lika stort problem är ju när de ställer en mot väggen och frågar en vad man önskar sig. Överraska mig! Jag vill väl inte gärna berätta vad jag önskar mig (såvida jag verkligen inte vill ha något såklart) för att sedan veta vad jag har att vänta på mig på julafton.
Har hört från ett par håll att de tycker att julen är överskattad, men det är fel. Det borde den inte vara. Julen är trots allt en påminnelse om Jesus födelse, och det kan ingen anklaga mig för hyckleri. Jag älskar julen och allt som hör till, även om jag börjar fasa för den mer o mer, men det är för att tryggheten i sig har förminskats i skala. Julklappar kan säkert vara lite överskattat, men det är ju för att visa att man bryr sig om varandra och att man visar det genom gåvor. Och då vill man såklart visa sin kärlek genom att ge något som man vet att personen i fråga vill ha. Jag är medveten om att jag motsätter mig själv när jag nyss skrev att jag vill bli överraskad. Men hur ska man veta, jag tror vi sätter för stor press på varandra och mot oss själva när det rör utbytet i juletid. Det som ska symbolisera värme och trygget tycker en del är överskattat? Pressat? Låt oss bara ta det lungt och ge av oss själva, men det kanske inte är så lätt i vår värld idag.
När man var yngre var allting mycket större, roligare och mer förväntansfullt. När november blelv december, julpysslandet veckorna innan jul, klä julgranen, första smakbiten av julskinkan kvällen innan julafton, när man vaknade på julaftonsmorgonen för att klämma på julklapparna, väntan på att kvällen skulle komma, Kalle Anka, när släkten kom och man började äta all mat, när man ännu trodde på tomten och när julklapparna skulle rivas upp. När jag ännu inte hade börjat tänka så mycket, eller nej jag kanske ljuger där. Men jag insåg inte då att det som lade grund till min lycka var min fanilj och den kärlek och trygghet som omfamnade mig då. Så det är förmodligen sant att man kan inte veta vad man har att förlora innan man förlorat det.