Forgetmenot

Gick och lade mig klockan sex när Oscarsgalan var över, och sov till ett. Åt frukost halv tre och nu står finaste och diskar berget från igår, fastän vi inte var så många. Det är första gången jag följer den, och nu har jag definitivt fått mersmak på det med rätt sällskap. De har som tävling under hela tiden att man ska gissa på alla priser, vilka filmer som kommer ta hem dem, innan galan börjar. Det var kul, jag kom på delad andra plats med D och P och finaste vann med elva rätt. Fina bästa! :) Lite jobbigt var det först, innan allting började runt ett tiden. Galan började ju halv tre som först, och det var ett par som tog en nap tills dess. Jag hade somnat till en stund och missade halva mitten av filmen Extremely loud and incredibly close, som jag och N hann se tidigare på dagen. Jag har varken sett Hugo eller The Artist än, och det var de som tog storslam. Vilket är konstigt, jag hoppades och trodde på att Extremely ... skulle vinna bästa film och George Clooney som bästa skådespelare i Descendants. Men nej, Meryl Streep var väl ingen överraskning. Jag ska försöka få med mamma på The artist tror jag, den måste i alla fall jag se nu så småningom plus The Help (a.k.a Niceville) vilken också förtjänade vissa oscars har jag förstått. The tree of life är helt makalöst fantastisk, men den fick ingenting. Den och bara den förtjänade bästa foto, helt klart! Men den är väl för konstig för oscarsjuryn. Grattis Scorsese och The Artist, får man väl säga då. Men The Artist som speciell måste man väl ändå kalla den, så som det är en stunfilm gjord idag.

Fina dagar med pojkvännen har varit livet. Vi åkte pulka och lekte i snön som små barn, när vi var hos hans syster. Man måste ju behålla barnsligheten inom sig, men ändå har jag vuxit och känner mig bra för en gångs skull. Det kommer och går med ångest som vanligt, men han finns där och håller om mig när det blir för tungt. Kärlek. Skrivandet har släppt, och jag känner att jag är på gång. Men fortfarande finns det något, en liten detalj, som saknas vid offer och ordealbeslut. Men jag oroar mig inte längre, jag tror på att det kommer att komma som N säger mig att jag ska tro på. Att jag har det inom mig. Vad skulle jag göra utan honom? Jag har två gånger sen en en, eller kanske dessa två veckor tillbaka, drömt om att jag ska söka till mimhögskolan och glädjen och tryggheten i och med det. Åh, jag ska researcha lite mer om det, men just nu så känns det rätt.

Idag är det handledning igen, i grupp dessutom, så det har varit kul att läsa hur långt de andra har kommit. En person har precis hoppat av fick vi reda på igår, för att han inte fick csn stöd. Han var med i vår grupp, så en text mindre till att läsa till idag vilket jag i och för sig tycker är skönt med mindre stress, men tråkigt. Han var trevlig, och hade intressanta tankegångar. Så en timme framåt måste ag fokusera på texter, och sen till karolinska instituet med N, för att en kompis till honom pluggar psykolog och behövde försökspersoner till nåt minnestest om jag har uppfattat det rätt.

Fina, upptagna dagar - är det det här som kallas livet? Ja. Jag kan inte gå tillbaka härifrån nu, det är helt omöjligt. Det får bara gå framåt. Men behöver få stanna upp ibland i alla fall, och känna efter hur det känns. Terapin är behövlig, men jag får inte tillåtelse att trappa ned på medicinen ännu pga att den här depressionen var något mer och satte sig djupare, än den förra och första sorten, när jag blev lämnad av en pojkvän. Min barndom och hur den var pratar vi en del om nu för tiden, och vad som har gett mig men. Tur att jag har en sådan fin pojkvän och relation nu, där vi båda är trygga med varann dessutom. Men min inneboende rädsla, jag är rädd för den att den kan komma ivägen för oss. Jag försöker verkligen, men av allt det jag vart med om så är det svårare ibland. Jag kan inte komma ifrån det.

Inatt drömde jag första gången om en filminspelning, och det var inte vilken som helst. Det var min egen film som höll på att bli verklighet av mitt egenskrivna manus. Jag stod med bakom kameran, fick en hörlur att stoppa in i örat för att höra vad som sades. Jag gjorde så (mitt vänstra öra om det har någon betydelse?)och hörde repliken som jag själv hade skrivit. När scenen var klar och nästa skulle förberedas i ett annat rum, applåderade alla för en bra tagning och jag stod där kvar med bara en hörlur i mig och applådklappret ringande i mitt andra öra och njöt av stunden. Det var mäktigt, och märkligt. Jag såg ju en annan tjej sitta vid ett bord och uttrycka en replik som jag hade kommit på, skrivit ned och som jag egentligen har uppfattning om att jag ska gestalta. Jag tyckte hon inte gjorde repliken rättvisa, som om hon var uttråkad och inte visste vad hon sade. Och jag kände mig helt hjälplös bakom teamet och kameran, och N var där och jag är inte säker på vilken roll han spelade. Men han diskuterade med mig om att man måste få tolka och annars måste jag skriva ut det mycket tydligare i manus, och jag vet inte vad. Jag var sänkt i alla fall, och det var väl nästan det samma som hände i måndags på lektionen vi hade då när ett medium var där som gästlärare och lade ut tarotkort på tre stycken av oss. Jag fick aldrig chansen när det var så många som ville upp, och jag ville det verkligen, så jag blev ganska depp vilket triggade igång en smärre gråtattack efter timmen. N fanns där hela tiden och hade blivit mer intresserad av grejen efter lektionen, och vi funderar nu på att boka oss en riktig tid hos henne, en timme får man då för ganska många hundralappar men det är det antagligen värt. Jag kände att jag verkligen hade behövt det, så som hon också använder sig av sin mediala fuktion i sig och inte bara går på kortens och symbolernas betydelse.

Dessutom drömde jag att jag skärmflög inatt, vilket var länge sen nu. Eller flög, jag föll. Vi var flera par i luften som var sammanlänkade på något sätt med band mellan oss. Jag vet att jag flög, eller föll, tandem och att jag som någon annan hörde tänka att det är bättre och hellre vill flyga tandem så att man slipper hålla tamparna, när man inte riktigt kan och så att man kan fokusera på fallet istället. Jag kände honom bakom mig (han som jag skärmflög med på riktigt) och det var nästan fritt fall. Jag kände vindtrycket i ansiktet, och det var moln, gråa moln under oss. Vi flög i en ring alla vi par som var uppe, och jag tror att jag och min bakre skärmflygare flög isär i olika snören. Någon flög in och snurrade in sig i vårt snöre, men snurrade upp sig. Vi kom igenom molnen, och plötsligt var vi nära marken. Vi närmade oss i full fart och min skärmflygare styrde oss upprätta och hamnade länge bort än vad som var tanken. Jag kände mig yr uppe i luften och jag bokstavligt bokstavligen (?) flög. Psykiskt som fysiskt, alltså och vi landade på marken med hög fart och han sade åt mig att jag kunde lägga mig ned på en gång. Jag gjorde det, och blundade. Han talade till mig, men jag svarade inte. Jag kanske hade svimmat, jag vet inte, det var en halv sådan känsla, kanske låtsades jag. Känslan var ändå densamma.

6/1 Medan du sov 9/10
7/1 Fantasia 5/10
8/1 Men in black 6/10, MIB 2 5/10
10/1 Rango 6/10, Män som hatar kvinnor 8/10
14/1 Jägarna 8/10
15/1 Jägarna 2 8/10
16/1 Easy rider 7/10
25/1 Shame 6/10, Bonnie and Clyde 5/10
28/1 Ice age 5/10
29/1 Ice Age 2 5/10, Ice age 3 6/10
30/1 Fatal attraction 8/10