Mellandagar
Juldagarna har gått fort, och nu är det minus två, tre dagar ett helt år till nästa gång. Jag åkte buss första gången på länge idag till Kista centrum, för att träffa mamma och byta julklappskläder som jag fått av henne. Det var nästan lite läskigt på bussen, fast jag gillar den rutten, och tänkte att det skulle vara skönt om det kom på någon man kände igen som ville sätta sig bredvid en. Istället satte sig en liten pojke på sätet höger om mig och frågade vad jag hette. Jag höll som bäst på att sms:a mamma om att jag var på väg, och Markus som han sade att han hette, ville veta vad jag gjorde. Han förklarade att han hade jullov och haft julavslutning för några veckor sedan, vältaligt och sött. Mamman satt snett bakom och såg till att han satt still. När hon lite bryskt tog tag i honom för att gå av bussen vände pojken sig om och ropade hejdå, Sofia. Jag kunde inte mer än att vinka och säga hejdå tillbaka. Det var en kort liten stund som förgyllde resten av min resa. Lyckligt ovetandes stod jag och väntade på mamma vid Ur och Penn, som vi hade bestämt, och det första hon sade när vi skulle till att börja vandra i gallerian var att det var dags att få vaccineringen av svininfluensan ur världen. Det hade hon alltså gruvat på under dagen, och inte förvarnat mig om. Nervositeten kom som en bomb, det gick fort i väntrummet och sprutan var lika snabb den. Ett stick, som sköterskan sade, kändes - men inte så mycket värre. Jag var förmodligen mer rädd för smärtan som skulle till att komma i armen, och det med fog. Nu fem timmar senare, kan jag knappt röra armen. Aj, aj. Vi åt en tacostallrik var i food-courten och kollade rean lite varstans. Bytte storlek på en topp som jag fick, och fick pengarna av en kofta som jag inte kunde hitta något annat för. Imorgon har jag tid att vara sjuk, men förhoppningsvis har jag så pass bra immunförsvar att jag inte blir mer sjuk än att armen är det.
Dan före dopparedan
Har varit hemma några dagar nu och fått ta det lungt, lägga julspelet bakom mig och fått mysa ned mig i julstämning. Jag var nära på att skriva ett surt inlägg om julstressen angående julklappar och det faktumet att det inte borde vara så svårt om man känner en person, men hejdade mig och insåg att det ändå är och kommer bli så som jag skrev förra året vid den här tiden. Att när det väl är klart, ja då är det frid och fröjd - lika mycket som det är under tiden, julstressen hör ändå till på sitt vis - och nu vid det här laget är det lugn och ro för mig. Så skönt, att allt är som det ska nu - och jag ska njuta av den här kvällen som det den är, kvällen innan julafton.
Sista dagen, sista akten
Just nu ligger jag i min egen säng, efter en lång dag. Vaknade till en dag som bådade gott, tidigt och var inte alltför trött fastän jag hade somnat minst lika sent som de två föregående dagarna av för mycket tankar, fick frukost på sängen och det var inte ett moln på himlen. Snön låg vit och gnistrande. Det första vi gjorde var ett genomdrag på vår andra akt för att kunna göra ett genrep efte lunch. Genrepet började med att jag på direkten sade fel namn i min första replik som jag startade upp med, men ingen större skada skedd, och jag var som bekant mycket mer nervös då än vid föreställningen en timme senare. Ett genrep är dock bara en, som det låter repetition - den sista innan föreställning. Vid genrepet ville vi ha publik som vid förra gången då vi lärt oss att det är nyttigt på alla sätt och vis, så teatertvåorna fick äran att titta på. Som sagt, jag vet inte om det är för att man spelar det första gången för publik eller om det beror på att det är en mindre publik som man vet vilka dem är och att det verkligen känns som att det är riktat till dem - som gör att jag är mer nervös då än vid föreställning. Då har man en större publik som man spelar för, och det blev framförallt mörkare i rummet. Det var lite svårt att ta regi idag, samma dag som uppspel. Man vill ju ändå öva in det i kroppen så att man minns, mycket sjå var det med bara replikerna. Men det gick, om jag får säga det själv, jävligt bra. Vid föreställningen satt allt som en smäck, och jag blev lite förvånad själv över mitt spel när jag på slutet skulle avslöja mig som den psykopatiske mördaren då jag inte var lika arg som på repetitionerna och istället lite melankolisk. Jag hoppas att jag kunde ta emot hans regi trots allt och att han såg det, för han är verkligen jättebra och vet vad han håller på med. Jättekul var det! Ville bara in och göra om allt igen när jag och min roomie hade gjort vår sista scen tillsammans, speciellt psykopatscenen, mohaha. Leka med mitt sista offer som jag inte hann döda, bara skrämma lite med en tejpad kniv. Kändes nästan lite för mycket där och då, varken tanke eller känsla hann jag observera en kort sekund i förvandligen från polis till psykopat, bara precis där och då. Häftigt! Sedan kändes det konstigt, lättnad men ändå tråkigt att det äntligen var över. För shit, vad vi har tränat. Den här sista akten där jag hade mest text som jag fick in på bara en vecka - det är en bedrift. Man har ju lärt sig en hel del; hur jag lär mig in text, hur man fungerar i grupp och hur viktig den är och att man måste engagera sig när man är i en. Det är inte alla som har ansträngt sig lika mycket, vilket har sinkat en själv. Sedan kändes det ännu konstigare, kunde inte tänka mig att jag några timmar senare skulle ligga i min egen säng hemma. Ville nog inte åka hem riktigt. Kom dock på tåget, satt och läste hela resan på min bok Tusen strålande solar, som jag nästan äcklades över av den hemska historien. Pappa kom och hämtade mig på centralen, lagade mig varma mackor och har nu sagt godnatt. Det gör jag också, det var en grym dag idag!
Livet från en annan sida av mörkret
Jag lät mig inte hinna ikapp mig själv med att följa upp diskussionen med inläggen om Anna Odell och Veronika bestämmer sig för att dö. Jag hade verkligen tänkt skriva om det redan då, men behovet att ständigt skriva och hålla bloggen igång satte stopp för den djupa följden, och kontinuteten. Nämligen att jag själv varit i nära kontakt med psykvården själv, i och för sig skulle jag annars inte kunna skriva om det över huvudtaget. Vore inte rätt i alla fall. Den tid jag var där var nästan jobbigare än anledningen till att jag var där. Jag skulle inte vilja påstå att man inte hamnar där utan anledning, men samtidigt tog dem in mig väldigt lättsinnigt. Fast jag förstår det, helt klart. Jag sågs som självmordsbenägen, vilket jag var medveten om. Men den riktiga anledningen av att jag mådde så dåligt, var att jag kom på där och då - i en av de få värsta ögonblicken i mitt liv - att jag inte ville eller kunde ta livet av mig. Minnen av familjen flimrade förbi ögonen och den gången från när jag var liten då jag tänkte/lovade/sade till mig själv att en kille aldrig kunde bli eller vara en anledning till självmord. Smärtan i att veta att man skulle få leva med smärtan, det var den som gjorde det outhärdligt. Ingenting annat. Det gjorde riktigt ont, och vid den tiden hade jag suttit tillräckligt länge för att vara frusen ända in i märgen. Jag hade gått så långt i mina handlingar att jag hade tagit av mig min jacka, när jag satt där på parkbänken - med tankarna på att försöka mig ut på isen. Och upp igen om jag kunde, så att jag hade en varm jacka ...
Livet på femtiotvåan, som avdelningen hette, var ett rent helvete. Mådde jag inte redan psykiskt dåligt, så blev jag det där. Det var äckligt att vara där, och jag kunde inte förstå vad jag gjorde där. Jag förtjänade det inte. Men samtidigt var det ett medvetet val, jag lade mitt liv i andras händer, jag behövde någon annan som brydde sig mer än vad jag gjorde, som inte brydde mig mer än att inte vilja ta livet av mig. Det var otroligt integritetskränkade samtidigt som det var en fristad från verkligheten. Det var trots allt sluten, eller i folkmun tvångsvård. Galler för fönster, en gallerbalkong att gå ut på, permissioner (som jag vägrade) och i stort sett livet som hund; äta, skita och sova. Jag vägrade, strejkade - var tvungen att göra någonting för att protestera mot allt detta. Jag har trots allt en stark och personlig integritet. Matvägrade alla åtta dagar, gick ned fyra - fem kilo, och lämnade inte mitt rum. Som sagt, det är läskigt med psykiskt sjuka människor även om det inte är deras fel. Jag skrev, hann tänka mer och lite till, räknade timmar och bestämde att det inte skulle gå obehindrat förbi ... en dag, skulle jag fan i mig kunna skriva och ge en liten del till den befolkning som inte vet hur det är, och som aldrig kommer få det. För man kan aldrig förstå det om man inte själv befunnit sig där själv. Och man kan inte heller förstå det genom att bara komma dit på besök och tro att man förstår hur det här. Det är inte möjligt!
Självmord är aldrig, och kommer heller inte bli ett alternativ för mig. Jag var läskigt nära en gång, jag vet hur det känns att inte vilja leva - och kommer förhoppningsvis inte behöva känna det igen. Det har blivit, och är en principsak för mig ... Det är en erfarenhet som nog inte många kommer få uppleva, på gott och ej ont ... Själv anser jag det vara en nödvändighet för mig att kunna leva så som jag vill leva livet, på både gott och ont. Alla skulle inte orka, jag gjorde det - och jag hoppas att det någon gång kan hjälpa någon annan.
Att må dåligt behöver inte vara farligt, bara jobbigt ...
Sargade hjärtan
Se vad du lämnat mig i arv
jag står mejslad ur granit
Det var så du skapade mig
och de var så jag tog mig hit.
Ilskan blir bekväm
när den är varmare än gråten.
Jag vet vad jag vad jag sa,
vad jag tänkte då,
och jag vill inte bli förlåten.
Är det du eller jag som har sårats,
gång efter gång igen.
Är det du elller jag som troget
alltid kommer tillbaka sen?
Är det du elller jag som har gråtit
när allt som hamnar kvar
är sargade hjärtans svar?
Vi har inga band
inga gemensamma mål.
Och jag ser mig inte om
på vägen när jag går.
Är det du eller jag som har sårats
gång efter gång igen?
Är det du eller jag som troget
alltid kommer tillbaka sen?
Är det du eller jag som har gråtit
när allt som hamnar kvar är sargade hjärtans svar?
(Sara Löfgren)
jag står mejslad ur granit
Det var så du skapade mig
och de var så jag tog mig hit.
Ilskan blir bekväm
när den är varmare än gråten.
Jag vet vad jag vad jag sa,
vad jag tänkte då,
och jag vill inte bli förlåten.
Är det du eller jag som har sårats,
gång efter gång igen.
Är det du elller jag som troget
alltid kommer tillbaka sen?
Är det du elller jag som har gråtit
när allt som hamnar kvar
är sargade hjärtans svar?
Vi har inga band
inga gemensamma mål.
Och jag ser mig inte om
på vägen när jag går.
Är det du eller jag som har sårats
gång efter gång igen?
Är det du eller jag som troget
alltid kommer tillbaka sen?
Är det du eller jag som har gråtit
när allt som hamnar kvar är sargade hjärtans svar?
(Sara Löfgren)
Integritetskränkande
"Jag känner mig sviken, kränkt och tom inombords ..." Som Nanne sjunger i låten Jag vill få dig tillbaka, stämmer ganska in bra på mig. Har även lyssnat mycket på Sara Löfgren under helgen. Skönt med musik som man kan identifiera sina känslor med. Helt sargad på insidan, känns det som. När vi på vår dramalektion imorse fick säga varsitt ord om hur vi kände just där och då sade jag deprimerad. Ett ärligt svar, men mer specifierat borde jag ha sagt förbannad, ledsen och kränkt. Jag har inte känt så här sedan jag satt på sjukhus, på den psykiatriska avdelningen, i åtta dagar. Integritetskränkande, det är vad det är. Mycket kan vara jobbigt, men när det kommer till personliga påhopp och invändingar mot ens person och värld går det över gränsen. Anklagelser har jag hört förut, om det får folk att tycka bättre om mig genom att göra det får dem väl göra det - de vet ju ändå inte. Desto sämre tycker jag om dem förstås. Men som jag skrivit förut så är det konstigt att de som man tror vet vad smärta är, inte fattar.
När ilska tar rädsla överhand
Lite bättre. Jag har aldrig någonsin varit så arg som jag varit idag, inte heller så rädd - för en människa. Har inte kunnat gå eller göra någonting idag, L fick gå och värma mat till oss och jag gömde mig långt in i rummet när det knackade på vår dörr. Kunde inte ens svara i mobilen när den ringde och det visades vara en tjejkompis till oss, så att L fick svara. Hon hade precis knackat och ville ha nycklar. Blir man paranoid, eller vad?? Till slut gjorde det ont - så arg var jag - att det kändes i hela kroppen. Då måste man verkligen ha betett sig riktigt illa. Vanligtvis brukar jag inte bli arg, eller jo det blir jag väl mer eller mindre - men de vanligaste känslorna brukar vara dåligt samvete eller besvikelse. Kroppen verkligen intog, inte försvar som den oftast brukar, utan snarare anfall. Det riktigt kändes i musklerna. Jag skrek och hade för mig, ville att L skulle följa med ut o springa men hon sade nej. Jag pruttade, hon skrattade och jag begav mig sedan ut själv. Ilskan tog rädslan överhand. Det var en stjärnklar himmel ute, halt på marken och isande luft som kom ned i mina lungor. Jag kapitulerade och ställde mig böjd över mig själv för att spotta ut gallan och den saliv som utsöndrades. Inte klar. Skolans gym nästa! Tog två hantlar och tog i som aldrig förr, det slutade med att jag låg matt över mig själv och hoppades att det hade lyckats. Det hade det. Gick någorlunda nöjd därifrån, in i det mörka biblioteket men gick snabbt därifrån då jag konstaterade att det kändes som hämtat ur en skräckfilm med ett mörkt bibliotek och knarrande golv. Jag bara väntade på att jag skulle få se en dator stå på och flimra i ett hörn. Gick tillbaka, in i värmen och hoppades stöta på en kille igen som jag gjorde innan jag gick ut och snäste iväg. Kanske en jäger eller två, så vågar jag mig ut för att leta upp honom ...
Tåget genom livet
Härom veckan vaknade jag före väckarklockan av att jag nästan skrek. Jag drömde mycket som vanligt, men det sista som hände var att jag sprang ikapp en kär vän för att hinna säga hejdå när han skulle åka iväg med ett tåg. Det kom sig så att jag hoppade på tåget även jag, för att jag ville följa med. Jag skulle bli tvungen att betala biljetten ombord. (Vilket vi diskuterade kvällen innan när jag och ett par kompisar har bestämt att åka till Karlstad i helgen och shoppa.) Jag ringde min mamma som jag hade sprungit ifrån i rulltrappan och sade att jag var på väg till Stockholm med honom. När konduktören kom fram för att checka oss visade min kompis fram sin biljett medan jag tog fram plånboken. Men då säger konduktören att man inte kan betala med pengar. Jag sade att det kan man visst, det har jag sett folk göra förut på tåg - men han förklarade något obegripligt som var ganska logiskt i drömmen om att man måste ha åkt en viss sträcka först. Tåget stannade, jag fick inte åka vidare. Det stannade och släppte av mig mitt ute i en skog, någonstans som kunde ha varit precis var som helst. Förvånad och ledsen gav jag med mig och gick ur tåget, men sprang på igen för att få en sista kram av min vän. En liten obetydlig detalj var att jag råkade välta ett glas med fanta på vägen ut och att konduktören ville ha tillbaka glaset. Jag såg förtvivlat på hur tåget började åka vidare genom skogen och snart var helt borta. Dessutom var jag kissnödig. När jag började gå längs vägen och in i skogen märkte jag att jag hade gått ifrån mina skor. Barfota och iklädd en kort kjol gick jag på en dammig skogsväg, kissnödig. Inne i skogen satte jag mig ned för att kissa men märkte att det inte var helt öde, så jag vågade knappt göra mina behov. Jag gick fram till ett vitt hus och knackade på, och såg kort därefter några som gick bakom huset och in i ett annat. Jag ropade på dem och följde efter. Jag frågade var jag var och om de kunde hjälpa mig. De svarade att jag borde veta det, varför var jag annars där? Jag sade som det var, och att jag ville tillbaka till min mamma. De vägrade mig hjälp. Jag blev mer och mer depserat - jag sprang ut till vägen igen och såg en man stå och tvätta sin bil. Jag frågade honom snyftandes vart han skulle, och han sade att han skulle till Värnamo vilket inte var den väg som var åt mitt håll. Trots att jag ville ha lift med honom tänkte jag i mitt stilla sinne att han kunde vara opålitlig. (Vi hade kollat på film dagen innan, och en hippieliftare visades vara tjuv och åkte iväg med bilen han fick lift med.) Snyftandes vände jag mig om, försökte ringa med min mobil men kontaktlistan scrollade förbi m som i mamma och fastnade i sin fart, fick inte stopp - och jag vaknade med ett långsamt ryck.
Jag har aldrig förut drömt om tåg, och tåg tillhör en av de viktigaste drömsymbolerna.
Att drömma om tåg: Tåg tilhör en av de viktigaste drömsymbolerna. Tåget för oss genom livet, och vi måste följa med vare sig vi vill eller inte, tycker vi. Men det är fel. Varje människa har en fri vilja, och är inte bara ett slags kolli som fraktas fram. Drömmen är både en varning och en maning till oss att rannsaka oss själva. Det gäller att inte komma "för sent", att inte "missa tåget". Det kan också i drömmen vara svårt att komma fram till biljettluckan - vår inre "biljettlucka" är de komplex som vi måste befria oss ifrån, så att de inte hindrar oss från att komma iväg, att nå vårt mål.
Att drömma om biljett: Biljetten representerar det vi "betalar" för resan - en önskan att fly vardagen och uppleva något spännande och underbart. Det är vanligt att man glömt biljetten eller löst biljett till andra klass men sitter i första. Hela tiden fruktar man att konduktören ska dyka upp och ta en på bar gärning. Han representerar vår inre "rättskänsla", och drömmen kan tydas så att man av någon anledning lider av dåligt samvete som även i drömmen plågar en.
Ja, det känns som att jag blivit avsläppt någonstans på vägen. Lämnad. Inte av någon, inte heller mig själv - utan som om det snarare är livet som säger sitt. Som att jag inte skulle få följa med längre, måste stiga av - och känna mig skyldig. Helt ensam. Samvetet har ont.
Mycket händer varje dag, och det gör sig bäst uttryckt på nätterna i drömmarnas värld. Därför är det lite konstigt när det har gått en tid sedan den här drömmen, när jag har drömt så mycket efter det här. Men en dröm som fastnar i minnet och som visar sig ha en viktig betydelse, är värd att granskas närmare.
Jag har aldrig förut drömt om tåg, och tåg tillhör en av de viktigaste drömsymbolerna.
Att drömma om tåg: Tåg tilhör en av de viktigaste drömsymbolerna. Tåget för oss genom livet, och vi måste följa med vare sig vi vill eller inte, tycker vi. Men det är fel. Varje människa har en fri vilja, och är inte bara ett slags kolli som fraktas fram. Drömmen är både en varning och en maning till oss att rannsaka oss själva. Det gäller att inte komma "för sent", att inte "missa tåget". Det kan också i drömmen vara svårt att komma fram till biljettluckan - vår inre "biljettlucka" är de komplex som vi måste befria oss ifrån, så att de inte hindrar oss från att komma iväg, att nå vårt mål.
Att drömma om biljett: Biljetten representerar det vi "betalar" för resan - en önskan att fly vardagen och uppleva något spännande och underbart. Det är vanligt att man glömt biljetten eller löst biljett till andra klass men sitter i första. Hela tiden fruktar man att konduktören ska dyka upp och ta en på bar gärning. Han representerar vår inre "rättskänsla", och drömmen kan tydas så att man av någon anledning lider av dåligt samvete som även i drömmen plågar en.
Ja, det känns som att jag blivit avsläppt någonstans på vägen. Lämnad. Inte av någon, inte heller mig själv - utan som om det snarare är livet som säger sitt. Som att jag inte skulle få följa med längre, måste stiga av - och känna mig skyldig. Helt ensam. Samvetet har ont.
Mycket händer varje dag, och det gör sig bäst uttryckt på nätterna i drömmarnas värld. Därför är det lite konstigt när det har gått en tid sedan den här drömmen, när jag har drömt så mycket efter det här. Men en dröm som fastnar i minnet och som visar sig ha en viktig betydelse, är värd att granskas närmare.
Må det bli fred på vår jord
Barack Obama är förmodligen en av de människor som kommer göra skillnad i världen, förhoppningsvis. Jag gillar honom starkt efter hans tal där han bland annat gav tre tips för en varaktig fred, där man verkligen kan läsa av att han är en genuint bra människa som tänker efter och menar det han säger.
1. Utveckla alternativ till våld. Gå samman och genomföra kraftfulla sanktioner.
2. Inse vilken slags fred vi vill uppnå, och inse att om man inte värnar om mänskliga rättgheter så är freden bara genomskinlig.
3. Jobba för att alla ska vara fria, inte bara från fruktan utan även från begär.
– Krig kan vara berättigat om det förs i syftet att försvara. Men våld skapar aldrig varaktig fred, det skapar bara nya problem. Det finns inget svagt eller passivt att leva efter den icke-våldsprincip som Gandhi praktiserade, men som överbefälhavare för ett land kan jag inte leva bara efter det. Ickevåld kan inte lösa allt. Förhandlingar kan inte få al-Quaida att lägga ned sina vapen, säger han.
Obama konstaterade att USA har ”hjälpt till att stärka den internationella säkerheten med våra soldaters blod”, men att man ändå skulle komma ihåg att ”krig aldrig är lärorikt”.
– Säkerhet finns inte där mat, medicin, utbildning eller tak över huvudet saknas. Frånvaron av hopp kan få ett samhälle att ruttna, säger han.
This is my thing
Vilken lättnad, och vilken kick. Föreställningen gick hur bra som helst, fastän jag glömde bort ett ord som jag fick av H som agerade sufflör. Tappade bort mig helt i en replik, vände på två meningar så att de hamnade i fel ordning - men bra som jag är (skämt åsido) lyckades jag styra det till att bli vad som menades med det, bara med andra ord. Det var fullt ända ut till väggarna i salen vi spelade i, med folk på både stolar och bord som vi hade ställt i ordning - men förvånande nog så var jag mindre nervös då än vid genrepet. Kan vara ett bevis på att det handlar om en vanesak. Genrep = bra. Det var flera som kom fram och sade att det var kul och att man var duktig - men så fick de ju gratis fika också :) Julmust och pepparkakor, som vi firade med också när allt var över, vilket var första gången för i år som jag intog det. När vi hade städat och ställt tillbaks allting på sin plats satte vi oss alla ned och läste direkt igenom andra och sista akten. Minst lika mycket text i den för mig, kanske lite mer skådespelarinsats för mig i slutet på den - och det ska ta en vecka. Stress, stress och åter stress. Men fan vad kul! Och så skönt att det har blivit mig berättigat, och att det inte bara är något fånigt som jag vill tro och bara kan hoppas på. This is my thing! Nu kommer jag somna med ett leende ...
Genrep inför folk
Puh, första föreställningen avklarad - eller snarare genrepet, med publik. Jag kände armarna börja skaka på mig redan under första delen när jag bara satt bakom ett piano och lekte radioröst. En kvinna gick ut och in minst två gånger och gjorde både mig och alla andra irriterade och som H senare sade att hon alltid brukar göra så under tillställningar, utan någon riktig anledning. Glöm att hon får komma tillbaka! Premiären är snart på ingång, om precis en timme. Det kommer förmodligen att bli en lite roligare publik, med lite folk jag personligen känner plus lärare, än nu när det bara kom människor som inte kan komma till ikväll. Det var skönt att det inte var allt för många människor under genrepet, första gången för mig inför folk. Läpparna höll på att fastna och munnen blev torr, snubblade lite på orden (tyckte jag), höll mig lite längre bak på scenen än vad det var tänkt, men annars gick det bra. Väldigt skönt! Det kommer förhoppningsvis bli bättre till nu när det är mörkt, som det ska vara då det slutar med ett mord med bara levande ljus som ljuskälla. Konstapeln behöver få lite mer aggression också, måste känna in hennes bakomliggande motiv och känna mig lite mer som en han, som det var skrivet i orginaltexten. Fortsättning följer ... håll tummarna för att det går bra ...
Fel tid, fel plats
Kommer stressa ihjäl mig om jag inte redan har gjort det. Allt är helt jävla fel. Vi har äntligen kommit igång och hållit på med en julkalender sedan några veckor. Vi delade upp den på två delar och har tränat på bara första akten sedan kanske tre veckor tillbaks. Imorgon ska vi spela upp det! Jättekul! Vi har inte ens tittat på andra akten som vi ska börja läsa på direkt efter att vi spelat upp imorgon. En vecka har vi på oss för det, till skillnad från denna första akt. Hur i helvete ska det gå till, undrar jag bara?? Jag är nybörjare på det här, jag har inte ens vana att repa och läsa in text. Trodde att utbildningen skulle gå ut på att man skulle få lära sig hur man går tillväga för att göra en föreställning, och inte bara få projekt pang på som dessutom är ute för sent. Det enda positiva är att vi äntligen håller på med teater. Det, som jag trots allt kom hit för. Älskar det! Typ. Jag vet ju inte annat. Vill komma till en annan plats och se hur man gör där. Börjar bli nervös inför imorgon också, det är ju ändå det första jag går upp på scen med, men som konstapel Torstensson är jag ivrig att få bli av med detta tragglande sceneri som vi om och om igen repeterar för att få det att sitta. Det var ju verkligen underlättande att höra V säga att hon inte vill repetera med oss för att hon anser att man ska ha minst en halvår på sig för något sådant här. Det hade varit bra om man hade lite mer att gå på i sina karaktärer än att man själv måste göra en rollberättelse som vi såklart inte har tid för nu. Fel, fel, fel. Att dessutom må dåligt och försvinna in i en roll - vad vet jag om vad som är rätt och fel, bra och dåligt? Jag har ju som sagt inte mycket att gå in i, polisen skulle likväl kunna få ett psykbryt imorgon i mitt ställe. Det skulle nästan vara skönare ...
Rädsla
Det finns stunder då jag inte är rädd för mörkret.
Ikväll är en sådan kväll.
Förenar mig med mörkret, känner mig ett med det.
Ser ljus och värme inifrån genom glasfönster -
kollar in och känner mig plötsligt sedd.
Men i mörker blir jag osynlig från ett öga inifrån sett.
Går vidare i mörkret. Låter mörkret vara min vän.
Sedan inser jag att jag går vid en vägkant längs en skog på andra sidan vägen.
Rädslan smyger på. Jag sneglar lite försiktigt in i skogen några gånger
fastän jag inte vill se en skogens konung komma ut framför mig och glo.
Skyndar på mina steg men känner en rädsla bli utbytt.
Förstår att en rädsla kan övervinna en annan.
Blir övermäktig mig själv. För en liten stund.
Vet ändå att rädsla är rädsla.
Att även om en kan övervinna, så kan den inte få den andra att försvinna.
Men det är en tröst.
När mörkret inom en skrämmer.
Ikväll är en sådan kväll.
Förenar mig med mörkret, känner mig ett med det.
Ser ljus och värme inifrån genom glasfönster -
kollar in och känner mig plötsligt sedd.
Men i mörker blir jag osynlig från ett öga inifrån sett.
Går vidare i mörkret. Låter mörkret vara min vän.
Sedan inser jag att jag går vid en vägkant längs en skog på andra sidan vägen.
Rädslan smyger på. Jag sneglar lite försiktigt in i skogen några gånger
fastän jag inte vill se en skogens konung komma ut framför mig och glo.
Skyndar på mina steg men känner en rädsla bli utbytt.
Förstår att en rädsla kan övervinna en annan.
Blir övermäktig mig själv. För en liten stund.
Vet ändå att rädsla är rädsla.
Att även om en kan övervinna, så kan den inte få den andra att försvinna.
Men det är en tröst.
När mörkret inom en skrämmer.
Solterapi
C'est moi
Två solar = dubbel terapi
(ej redigerad bild)
Två söta vänner
Älskar verkligen natur och miljö i solsken. 
Fåglar posade för mig.
Skulle kunna hålla på i all oändlighet, varje nytt ögonblick är en annan i solens magiska strålar
... men även solen måste gå ned.
Filmdagbok del 15
3/11 Kinsey
7/11 Ringu 1 & 2
8/11 Landet för längesedan, Fievel
9/11 Ju-on, Ju-on2
10/11 The girl in the café
14/11 Dawn of the dead, Mr. Beans semester
15/11 Night of the living dead, Them
17/11 Breakfast on Pluto
28/11 New moon, Hostel, Hostel 2
7/11 Ringu 1 & 2
8/11 Landet för längesedan, Fievel
9/11 Ju-on, Ju-on2
10/11 The girl in the café
14/11 Dawn of the dead, Mr. Beans semester
15/11 Night of the living dead, Them
17/11 Breakfast on Pluto
28/11 New moon, Hostel, Hostel 2
Första dagen i december
Första dagen i december år 2009 som jag vaknade till idag är en solig dag. Jag hörde L borta i sin säng när våra alarmklockor ringa fråga om vi skulle ta sovmorgon. Jag hummade bara till svar. Kan man säga något annat när man ligger så skönt i sin säng? Det var hur som helst en onödig lektion, fysträning. En lektion som är gratis för skolan, man kan förstå varför de vill att man så gärna ska gå på dem - inte för att så många gör det. Vill man träna och hålla på så gör man det redan, anser jag. Annars ska det fan få vara. Själv ska jag ta med mig ut att gå senare idag, så jag får lite solterapi. Det är ganska paradoxalt att när jag som mest behöver det och vill, så kan jag ändå inte ta mig ur sängen. Istället begraver jag mig under täcket i mörkret och sover. För där är det lungt. I mörker kan jag andas. Ljuset bländar mig. Jag har blivit bra på att skolka. Har delvis dåligt samvete, inte mot mig själv dock. Själv vet jag att det är en nödvändighet och en omedveten handling, att jag hellre offrar skolan för mitt mående. Vissa lektioner är dötråkiga, som dessa lektioner som inte kostar skolan något: fysträning, färdighetsträning och palett. Det är en tisdag det. Kören är lika jobbig den, på fredagar. Teater och drama är det jag har kommit hit för, och det har inte blivit mycket av det. När vi väl gör projekt har vi fått börja för sent och det blir stressigt. Ingen kritik mot lärarna, men det är dåligt organiserat helt klart. Helst skulle jag bara vilja komma hem, få en vanlig vardag och kunna umgås med mamma. Jag längtar till julen med mys och god julmat dagarna i ända, så jag slipper oroa mig för att jag inte skulle få i mig ordentligt. Dricker c-vitamin kosttillskott och kollar ut genom fönstret, ser en blå himmel och räknar dagarna. Sexton dagar kvar ...