Forgetmenot

Lite bättre. Jag har aldrig någonsin varit så arg som jag varit idag, inte heller så rädd - för en människa. Har inte kunnat gå eller göra någonting idag, L fick gå och värma mat till oss och jag gömde mig långt in i rummet när det knackade på vår dörr. Kunde inte ens svara i mobilen när den ringde och det visades vara en tjejkompis till oss, så att L fick svara. Hon hade precis knackat och ville ha nycklar. Blir man paranoid, eller vad?? Till slut gjorde det ont - så arg var jag - att det kändes i hela kroppen. Då måste man verkligen ha betett sig riktigt illa. Vanligtvis brukar jag inte bli arg, eller jo det blir jag väl mer eller mindre - men de vanligaste känslorna brukar vara dåligt samvete eller besvikelse. Kroppen verkligen intog, inte försvar som den oftast brukar, utan snarare anfall. Det riktigt kändes i musklerna. Jag skrek och hade för mig, ville att L skulle följa med ut o springa men hon sade nej. Jag pruttade, hon skrattade och jag begav mig sedan ut själv. Ilskan tog rädslan överhand. Det var en stjärnklar himmel ute, halt på marken och isande luft som kom ned i mina lungor. Jag kapitulerade och ställde mig böjd över mig själv för att spotta ut gallan och den saliv som utsöndrades. Inte klar. Skolans gym nästa! Tog två hantlar och tog i som aldrig förr, det slutade med att jag låg matt över mig själv och hoppades att det hade lyckats. Det hade det. Gick någorlunda nöjd därifrån, in i det mörka biblioteket men gick snabbt därifrån då jag konstaterade att det kändes som hämtat ur en skräckfilm med ett mörkt bibliotek och knarrande golv. Jag bara väntade på att jag skulle få se en dator stå på och flimra i ett hörn. Gick tillbaka, in i värmen och hoppades stöta på en kille igen som jag gjorde innan jag gick ut och snäste iväg. Kanske en jäger eller två, så vågar jag mig ut för att leta upp honom ...