Forgetmenot

Överlevarna av Alex Schulman

 

Benjamin har med sina två bröder åkt till deras gamla torp för att sprida sin mors aska. De har inte varit där på tjugo år och de åker bokstavligt som bildligt talat ned för memory lane för att återuppleva sin barndom. Hela berättelsen är som en konfrontation med det förflutna och Benjamins egna barndom som romanen kretsar kring. Den belyser att ens barndom och ens egna minnen är sanningen för en själv men att de också kan vara förvanskliga i förhållande till andra, och att det lika gärna kan vara missförstånd eller misskommunikation som gör ont sen gammalt som man inte förstod fullt ut då, inte rett ut och sedan gjort sin egen uppfattning om. Eller så är vissa beteenden helt enkelt oförlåtliga, och bevisar hur den andre är som person. Och latheten, eller rädslan, hos sig själv att inte säga vad man behöver höra för att kunna må bättre. Kontentan är tydligt utskriven på sista sidan "Jag vill att ni gör det vi aldrig gjorde: prata med varandra."

 

Vet inte om jag ska älska eller hata den här. Älskar att den är träffande som en blixt, hatar den av samma anledning. Älskar att man inte känner sig lika ensam, hatar faktumet att familjer kan vara så destruktiva. 

 

Det här är ingen bok man gråter av, det är en man får riktig ångest av. Speciellt när man är i en depression själv. Speciellt när man försöker skriva en bok själv som visar sig ha ungefär samma tema, men med annat fokus. Speciellt när man känner igen sig. Visste dock inte hur jag skulle tolka slutet, men var också för gripen av det fjärde sista kapitlet för att kunna tänka klart. 

 

Och vilket livsepos Schulman knyter ihop! Från det första kapitlet där de som vuxna sitter blodiga och mörbultade med varandra går han bakåt i tiden för att i varje nytt kapitel och tidigare klockslag gå tillbaka för att förstå vad som föregick det första. Vart annat kapitel när de är barn döper han med olika titlar som sammanfattar kärnan i dem, och som kronologiskt går framåt tills de till slutligen möts. Dået möter nuet, barndomen går över till vuxenvärlden - det är ett mästerligt exempel och ett perfekt nät för en fiktiv biografi som han vill säga något med, och inte vara tyst om!

 

Tack Alex Schulman!