Sömn som fristad
Mina ögon värker så fort jag öppnar dem på morgonen, efter några få timmars sömn. Som om jag fortfarande sover när jag går upp. Jag vet att jag inte sover när jag känner ångesten krypa in i kroppen igen. Sömnen är min fristad, och morgonen min bästa vän. I varje vaken tid gör det ont, och när jag ännu inte hunnit ikapp mitt medvetande, fortfarande kan minnas mina drömmar som om de vore min riktiga värld, är det skönt.
Jag somnade efter uppvärmningen av yoga på vår teaterlektion idag. Vi hade tagit rast, kände mig bara vilsen och bortkommen så jag gick tillbaka och lade mig bredvid F som hade somnat under yogan med en filt virad om sig. Jag däremot hade bara svårt att koncentrera mig, kan inte fokusera alls under dessa dagar och självförtroendet är på botten. Världen känns omskakad, jag kan inte smälta att jag avslöjat min största hemlighet som jag trodde skulle förbli en hemlighet. Känns som att alla vet, alla som i alla och inte bara alla mina nära. L kastade min jacka över mig där jag låg, och jag somnade inte långt därefter vilket jag själv var ganska förvånad över när vaknade igen när lektionen var slut. Jag tänkte bara vila, och det var inte så bekvämt att ligga på golvet med bara en två centimeter tjock madrass. Men jag somnade, ville somna. Drömde om en gås, som texten de pratade om på lektionen tydligen handlade om. Låg under min jacka med huvan över huvudet i en kringlande pose, hade ont i kroppen när jag vaknade igen. Men det var skönt, åh så skönt. Skönt att kunna somna mitt på golvet och självläka med gruppen i rummet utan att någon tog illa upp, inte ens V vår teaterlärare. Jag hörde innan jag somnade genom min dimma hur någon frågade om de inte skulle väcka oss två, och att V sade att nej låt dem få sova och agera passiva spioner. Så vi gjorde, och de andra fick utnyttja golvet hur de ville med oss som centrum. F vaknade och var med efter ett tag, men jag sussade på så obekvämt så. Skönt att vakna upp och känna att det gjorde gott, att tyngden över bröstet försvann. Skönt att få kramar och vänliga sinnen till mötes som bara undrade om jag hade sovit gott.
En lång storm
Enligt den nya sexualbrottslagstiftningen från 1 April 2005:
... Enligt den nya lagstiftningen utvidgas våldtäktsbrottet till att omfatta också de s.k utnyttjandefallen. Med detta menas fall där någon med en person genomför ett samlag eller en annan sexuell handling som är jämförlig med samlag genom att otillbörligt utnyttja att personen på grund av medvetslöshet, sömn, berusning eller annan drogpåverkan, sjukdom, kroppsskada eller psykisk störning - eller annars med hänsyn till omständigheterna - befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. Det innebär att gärningar som tidigare bedömdes som sexuellt utnyttjande istället kommer att kunna bedömas som våldtäkt. ...
Är, men orkar inte
Jag är hungrig
men orkar inte äta.
Jag har ångest
men jag orkar inte gråta.
Jag är arg och besviken,
men orkar inte bråka.
Jag är,
men jag orkar inte finnas.
Varför ska solen få lysa?
En molande värk i hjärtat satte igång det allra första när jag vaknade.
När jag vaknade såg det ljust ut.
Blev förbannad.
Fall betyder ju sen förra inlägget en dröm med ångestkaraktär, flyga är något annat. Det symboliserar istället en längtan efter att komma upp, at höja sig över vardagens tristess.
Jag vet inte hur jag ska tolka drömmen, vet inte vad. Jag hade en riktig ångestattack igår, vilket inte var så skönt. Fördelen, och nackdelen, med att bo med någon är att man inte har utrymme att ha ångest, men när man är själv däremot ... Jag fick delvis mänsklig kontakt och närhet, det gjorde gott. Men desto värre när det försvann. Den karktär av ångest när man börjar överväga vilka självmordsmöjligheter det finns där man är - det är ångest. Man vet att man inte vill eller kan, fastän man vet att man själv tänker så. Att inte få plats i sig själv, ångesten tar över - man sätter sig i ett hörn under ett handfat, känner det blöta på sina kinder. Byter hörn, kippar efter luft och ger sig - ligger och bara skakar.
Solen skiner. Jag är jävligt förbannad. Varför ska den få lysa?
Kan äntligen se blått, kollar upp och vill ha svar från någon där ovanifrån. Varför jag? Varför ska just jag behöva få utstå outhärdlig ångest? För att jag finns till? Jag kan göra någonting åt den saken, om det är det Du vill. Men ge mig då ett svar!
Jag är jävligt arg på solen.
Mardrömmar om skräck
Jag hade gått upp i en spiraltrappa och gått för långt, jag kunde inte vända om för där stod andra och ville komma förbi mig - jag föll i trappen och jag hängde mig fast i knävecken - de andra människorna klamrade sig även dem fast, och det var en liten kille som hängde i bara ena armen under mig. Pappan fick tag i honom och jag hängde fortfarande kvar medan andra försökte dra in trappen som plötsligt hade blivit rak. De drog trappen i två våningar innan jag kunde lägga mig på plant golv, där jag försökte spy upp min ångest.
Jag satt framför en läkare som jag hade gått till efter incidenten med trappen, och hon ordinerade mig bestämt att jag redan imorgon måste sjukskriva mig - enligt henne hade jag bränt ut mig. Jag skulle inte kunna gå klart terminen och absolut inte nästa. Jag tänkte att det inte gjorde nåt, att jag ju ändå ska börja om någon annanstans nästa år. Samtidigt ville jag inte sluta, vill hålla på med teater fastän jag kände att jag behövde ta det lungt.
Ihop om vartannat drömde jag bilder som om jag var med i en skräckfilm. Armar kom och tog tag i någon bakom ett galler och tryckte upp den som att man ville få in, upp den. Jag själv var inne i en grotta/mörker, och temat var skräck. Någonstans i känslan att vara på sjukhus och vänta på hjälp, var min mamma närvarande.
Att drömma om ormar betyder i regel otur. Ser man (som jag i min dröm) dem ska man se upp för elaka personer, blir man biten av en förtalar någon en och döda ormar betyder att man får en fiende.
Trappor har anknytning till drömsymbolerna att stiga och falla, och ger en möjlighet att byta nivå. Man kan stiga uppåt, bli bättre och andligen rikare människor men också övervinna svårigheter och höja sig över mängden. Att falla är att det kan gå utför. Enligt Freud är det en vanlig dröm med ångestkaraktär.
Ser eller talar man med en läkare betyder det att man kommer hamna i trevligt sällskap.
Drömmer man om galler kan det symbolisera mycket av det som hindrar och hämmar en i livet. Man kanske sitter bakom galler och vill komma ut. Antingen finner man sig i sitt öde, eller också kämpar man för att komma ut. Drömmen kan också tolkas som människans eviga frihetslängtan från allt som binder henne.
Att drömma om mörker är en ångestladdad dröm som tyder på inre konflikter. Att vakna ur den känns som en befrielse och kan ge anledning till självrannsakan.
- Varav detta inlägg
Elaka ord är ibland hårdare än slag
En första teaterturné
Det är riktigt skönt att ha kommit ut på riktigt nu, med vår teatergrupp. Det känns tajtare nu på ett sätt också, med dem som var med. Två följde inte med överhuvudtaget (en sjukskriven och en som inte ville följa med och göra forumspel om ämnet för att det var för personligt (?!?)) Ytterligare en person satt bara med och kollade under drömimprovisationen vilket jag inte tyckte var rätt, och är fortfarande sur över. Men, hennes förlust ... Det är också skönt att känna att man inte behöver vara nervös. Jag är ganska förvånad att jag lyckats skapa mig en så pass professionell känsla till teater redan, vet inte vad annars jag ska kalla det ... Det är synd bara att det är så mycket flum, och mer kul än seriöst för vissa när man själv är här för att lära sig från grunden. Kanske inte är en nybörjare trots allt, eller vad ..?
Påminda tankar
Men jag är fortfarade funderande. Kan inte skriva fastän jag så gärna ville sätta mig och göra det. Jag fick ned två, tre rader om några alternativa tankar om hur jag vill konstruera - längre kommer jag inte. Det är som att jag fastnar i min egen hjärna. Kan inte tänka klart mina tankar, kan heller inte bara skriva. Det är som att jag inte har något skelett, eller ett syfte med dess existens, och att jag bara försöker lägga över en hud som inte fastnar. Inte konstigt att allting faller. Jag måste verkligen ta mig en riktig funderare - vad det nu egentligen är..?
Kan jag ens söka svar utom mig själv?
Breakfast on Pluto
Idag såg jag en film som heter Breakfast on Pluto, en ganska orginell film - men jag gillade den, mycket. Den fick mig att börja fundera, och då menar jag inte om filmen eller det den handlade om. Den fick mig på lite nya tankar om sådant som jag inte tänkt på sedan länge nu. Det är inte heller därför som jag gillade filmen, den var bra för det - men det var intressant både tekniskt och berättande. Den hade kapitel som upplägg, vilka hette någonting som avslöjade vad den kommande kvarten kunde komma att handla om. Inte helt uppenbart att filmen baseras på boken med samma namn av Patrick McCabe. Det var en spännande faktor, man fick en förväntan men man visste inte exakt vad som skulle komma - och jag tycker det är ett bra sätt att visa på olika kapitel i någons liv. I det här fallet om Patrick "Kitten" Braden som växer upp i Irland på 60-70 talet i en fosterfamilj och får sträng religiös uppfostran. Han lär sig tidigt att olikhet inte tolereras. Han går trots det sin egen väg, då han har en annorlunda sexualitet. En sidohistoria av berättelsen skildrar också hur IRA mobiliserar sina styrkor i landet, som ju faktiskt hände under den här tiden i verkligheten. Han finner sig själv på vägen från att vara spädbarn då han lämnas bort vid en prästport, växa upp till en pojke och börja gilla kvinnokläder till att bli vuxen och en transvestit. När han flyttar till London i början av 70-talet börjar filmens kärna ta vid, då han är tillräckligt vuxen för att påbörja sin kamp om att hitta sin biologiska mamma. Med naiva ögon träffar han på människor som han inte tänker efter innan vilka dem är och råkar också ut för obehagliga situationer. Men shit, vad han gör rollen bra som transvestit, Cillian Murphy. Svårt att tänka sig att han var fågelskrämman i de senaste Batman-filmerna när han är så snygg som kvinna. Man älskar honom redan från första början, och Kitten kommer vara en sådan där filmkaraktär som jag inte kommer glömma bort i första taget. Det är konstigt att man inte har hört mer om filmen, den var helt okänd för mig från början. Det är kul att det finns bra filmer som inte har den där publiciteten som de borde ha. Verkligen jättebra! Rekommenderar den till alla med ett varmt och öppet hjärta, och likadana ögon. För den handlar om ett litet, annorlunda liv med mycket storhet. Den har ibland vissa dråpliga scener, och känns nästan som en komedi ibland - i själva verket är den tragisk, men magisk. Jättevacker!
The Grudge
Takashi Shimizu är regissör genom alla filmer, även de två första "amerikanska" filmerna men överlät rollen till Toby Wilkins i The grudge 3, vilket man kan fundera över. Det är även på gång en The Grudge 4 vilken är amerikansk även den och har Timothy Dalton med i sin castinglista, och släpps år 2013.
Ju-on är den allra första filmen i Takashis skräckfilmsserie som bara var gjord att visas i teve. Därefter kom Ju-on 2, de spelades in väldigt enkelt med liten budget och visades i Japan 2000. Alternativt har de titlen Ju-on: The curse. När de filmerna gjorde succé bestämde de sig för att dessutom göra långfilm för vita duken, vilket såklart var en helt annan sak för Takashi.
Då kom Ju-on: The grudge - den första biofilmen men den tredje i skräckfilmsserien. Den fjärde Ju-on: The grudge 2 kom samma år, 2003. Alternativtitel är Förbannelsen - The grudge på svenska, då översättningen av the grudge blir agg.
Den femte filmen heter kort och enkelt The grudge, för att den har Amerika som ursprungsland tillsammans med Japan. Det är fortfarande samma regissör, men man har valt att ta in amerikanska skådespelare och låta Amerika stå för specialeffekter. Det är den femte fristående filmen i hans serie som kom 2004. De resterande filmerna The grudge 2, 3 och 4 är därmed helamerikanska förutsatt att de befinner sig i Japan med vissa japanska skådespelare.
Takashi kan inte göra så mycket mer. Han har gjort bra och mycket läskiga filmer, om Amerika vill göra remakes och uppföljare får dem väl göra det. Men originalen är helt klart bäst tycker jag. Det är mycket mer skrämmande och mer intressant hur man kan göra film med så små medel, än vad Amerika gör när de använder sig av dataeffekter i nästan varje scen. En stor och viktig betydelse genom filmerna är att de inte heller har samma bakgrundshistoria, ju-on filmerna har sin historia och de senare har en annan. Filmerna är ett helt nytt sätt att se film på, och är väldigt röriga för ett otränat öga. Det är Japan mästare på, då de dessutom har böcker som man läser bakifrån ur. Det är som att Japan är före resten av världen ...
Jag och min brorsa
Slutet av Prison Break
Jag har sett det sista avsnittet av Prison Break, äntligen. Så sorgligt, men ändå så bra ... Älskar det! Dra åt helvete alla de som har sagt att det är en evighetsserie som aldrig tar slut och som gav upp i andra eller tredje säsongen. Prison Break is teh shit! Och jag var med ända till det tappra slutet. Allting knöts ihop så bra också. Alla som förtjänade det fick det bra, och T-bag kom tillbaka dit han hörde hemma. Generalen som var hjärnan bakom mordet som han satte dit Burrows för fick sitta i elektriska stolen, som Burrows lyckligtvis fick avbryta när han satt där i början. Sorgligt bara att Sara inte fick leva med sitt barns far, efter allt de gått igenom tillsammans ...
Det skrev jag när jag hade sett det sista avsnittet av Prison Break förra veckan. Men jag tänkte att jag skulle se den sista filmen efteråt också, The final Break innan jag skulle tillägna Prison Break mitt sista inlägg. Man skulle mycket väl kunna sluta se där det slutar, vilket kanske är det lyckligaste slutet. Men är man ett Prison Break - fan som jag, ser man det - helt klart. Men som sagt, det slutar ju som det slutar - så man vet hur det slutar fastän man ser The final break. Men sanningen är en annan ... Filmen är som det låter Michaels sista rymnngsförsök, då Sarah blir dömd att sitta i fängelse i 25 år till livstid för mordet på hans mamma. De kommer och hämtar henne när de dansar på deras bröllopsfest, efter att de hade gift sig på en strand. De får det dessutom till att låta som att det är enda sättet att komma åt de andra också, genom att låta det gå ut över Sarah. Jag fick en liten klump i magen när det visades vara slagsmål igen när hon satt där i kvinnofängelset. Men lyckligtvis var det bara en och en halvtimmes lång film, så man plågas inte för länge. Desto mer över slutet ... Så sorgligt när Michael offrar sig för att hon ska lyckas rymma. Det var väl något man nästan förväntade sig att se, sanningen om hur han egentligen dog - kändes att det var för lätt att han skulle dö av bara hjärntumören. Tur att de hann gifta sig och känna sig fria tillsammans en liten stund i alla fall ...
Nu känns det konstigt; är lättad och exalterad, ledsen och glad samtidigt. Frågan är om man skulle uppskatta serien om man skulle se den andra gång - spänningen är ju ändå a och o. Men den borde vara lika bra för det, den är ju så genomtänkt och välgjord. Det tänkte jag på när jag såg The final break, att ingenting är ju någonsin ett misstag om det inte är tänkt att vara det. Sen har man ju såklart gett karaktärerna hinder och motstånd, men det är ju en självklarhet till spänningen. Och hopplösheten som finns med, speciellt rörande var det i The final break när han inser vad Sarah får utstå i fängelset och man kunde se en något mjukare sida av honom när han plågas av sorg. Också hennes sorg när hon lämnar byggnaden utan honom är uppenbar. Sorgligt ...
Love!
Rock'n'roll
Yeah! Det var tänkt att vara fest igen här i vårt hus, två tjejer som hade kommit på idén med maskerad och det lät seriöst och organiserat då vi hade hört dem prata om spel/lekar och en spökrunda. Men det såg vi ingenting av när vi väl kom ut ur vårt rum, två sminktimmar senare. Vi blev grymma som Kizz. En massa hårsprej så att håret blev som sockervadd och teatersmink i mängder, kul var det. Vi sminkade alla varandra, och vi fick många komplimanger under kvällen. Men vi var helt klart för snygga för festen. De satt där som de väl brukar göra och vara dryga. Vi var där tillräckligt länge för att fatta att det inte skulle bli så mycket mer, så vi gjorde en turné till de andra husen och visade upp oss. Ännu lite senare gjorde vi en drive-in förbi McDonalds och satte oss för att äta cheezburgare som Kizz i mörk bil när vi plötsligt blev vittne till striptease. En bil kom och ställde sig med lyktorna på riktade direkt mot vår bil som att de skulle kunna ha sett oss, men en av dem hade så bråttom att dra ned byxorna och allting för att lätta på trycket att de nog aldrig märkte oss. Kanske när de precis skulle till att åka därifrån. Haha! Nästa gång kommer vi giga, förhoppningsvis med min favort I was made for lovin you eller Heavens on fire.
Jag har helt klart fått en ny idol, och funnit min demon ... 
A som Ace Frehley; Spaceman,
J som Paul Stanley aka Starchild
Jag som Gene Simmons The Demon
och L som Peter Criss The Catman.
Poesi för sinnet
Ligger i ett varmt mörker
och lyssnar på en fingervals.
Trippar likt en älva över
hjärtan som känns tunga.
En tår trillar ned
i följd av en annan.
Det trippar och det kittlar
fortfarande.
Jag spelar med orden själv
och faller ännu lite djupare ned.
Det forsar en flod.
Harmoni i takt med kaos.
Den sorsgna musiken tystnar,
och orden
spelar sig själva.
Hittar hem
och fyller brunnar till bredden
och till slut kastar upp,
försvinner i en
geiser.
Filmdagbok del 14
3/10 Stay alive
4/10 Goldfinger
6/10 Lost in translation
10/10 Safe harbour
13/10 Notes on a scandal
16/10 Halloween II
17/10 Halloween 4 The return of Michael Myers, Halloween 5 The revenge of Michael Myers, Halloween 6 The curse of Michael Myers
19/10 Klar med Dinotopia
25/10 Love actually
27/10 Beck: I stormens öga
28/10 Sista sommaren
29/10 The ugly truth
Någonstans i Sverige
Åker förbi gröna fält,
ibland mörka träd
som låter himlen
skymta igenom sina grenar.
Ser mig själv
i fönsterrutan,
blickandes tillbaka
på mig själv.
I sinnet åker jag,
i minnet är jag kvar.
Tågresande
Ganska skönt att luta sig tillbaka mot sätet när man väl lugnat ned sig om resan. Men det var jobbigt i början, och kommer bli värre om det kommer någon och säger att jag sitter på dennes plats. Tydligen har fotbollshuliganer slagit sönder vagnar i natt, och därför finns inte min plats i tåget. Men jag sitter ned, och alla som har bokat plats ska ha en plats under resans gång. Tre timmar kvar till sista prövningen, antingen hitta en buss som kan ta mig till skolan eller en taxi. I värsta fall gå, vilket jag i och för sig inte tänker göra helt själv i mörkret med allt jag har med mig. Har hört en del säga att Arvka har blivit platsen där det finns störst risk att bli våldtagen. Det är väl med tanke på alla raggarbilar man ser åka runt på stan ibland. Så jag tänker inte lifta i en sådan bil i alla fall.
Haha, kollade precis ut genom fönstret och såg ett litet hus som det stod nostalgimuseum på.
Nostalgi, ja ...