Forgetmenot

Jag har kommit på mig själv nu för tiden att ofta prata eller berätta om mig själv utifrån mig och min brorsa. Att när jag och min brorsa var små ... istället för att när jag var liten. Som att det var av betydelse att jag hade honom där trots allt, som jag dock inte förstod då. Men när jag tänker på det nu förstår jag det. Vi var ändå syskon, hade vår hatkärlek, en ålderskillnad och det viktigaste varandra. När jag var liten och talade barnspråk blev han Io för mig, och mig själv kallade jag för Ia. Det var vi, Ia och Io. Jag hade önskat att jag var tre år äldre än han, så att jag hade kunnat minnas och uppskattat honom som en bebis istället för att behöva känna någon sorts agg. Vem vill det? Men det kanske bara är naturens gång ..? Fast samtidigt växte jag upp med honom nära mig själv i ålder, han började inte långt efter mig i alla stadier av skolan och vi kunde leka samma lekar - vi var helt enkelt inte för stora eller för små för varann. Vi kunde stå upp för varann inför mamma och pappa när de bråkade med nån av oss ibland, men vi kunde också skrika oss hesa och börja bråka så att de blev arga på grund av just oss. Datorn var ett stort problem på den tiden när internet gick över telefonen. Vi brukade också bråka fredligt. Det var ett sätt att hantera varandra kan jag tro. Bråk, men ändå inte. Jag kunde lätt få ned honom och hålla honom fast på golvet, och han kiknade av skratt när jag kittlade honom. Men sen när han kom upp i åldern blev han ganska snabbt stark och stor, jag kunde inte längre hålla honom fast - men jag fick träna muskler och uthållighet. Då hade mamma hunnit ganska bli van, och hon sade inte så mycket om man inte ropade själv att han inte ville släppa och det gjorde ont. Men det är skönt att ha honom stor nu, när det funnits de gånger då det varit bra att ha honom om man varit tvungen att gå själv sent på kvällen eller något i den stilen. Det har varit tillfällen då vi haft mycket kul tillsammans, det måste vara en delvis följd av alla familjesemestrar och pappas enträgna försök till att bibehålla det med oss efter skilsmässan som vi lyckats vara en bra familj. Vi har kunnat skrattat åt något, fångat ögonkontakten och känna gemenskap - som om bara vi som syskon kan veta vad det är. Kan dock inte säga att vi kunnat ha tråkigt tillsammans, i att kunna prata med varann om djupare saker. Det är ganska intressant, just därför att jag kommit honom så mycket närmare så snabbt under kanske framförallt det senaste året. Det har varit mer och mer uppenbart under de senaste åren under gymnasiet att vi är på samma våglängd. Gymnasiet hade vi förstås helt olika liv, han framför sin dator och jag i min ångestfyllda vardag. Men i år när han tog studenten och att han började jobba känns han närmare mig på något vis. Att han har flickvän gör honom en erfarenhet rikare och mer vuxen i mina ögon. Han har gjort sina misstag, men han har oftast också mycket rätt i sina argument mot exempelvis pappa, och kan tala för sig. Han är rättvis av sin natur, som den fisk han är. Min bror, Simon han är ändå en del av mig. Har gjort mig till delvis den jag är idag. Som när jag hette en gång på msn: Vad vore jag om du inte fanns? Det var riktat till en annan person då, men han svarade glatt på det att du vore ingenting. Och kanske finns det en liten sanning i det. Han har ändå funnits där i hela mitt liv, på gott och ont. Och kommer alltid göra det, förhoppningsvis. Det mest betydande han har gjort för mig var när jag verkligen var på gränsen av mitt liv, då han kom upp i mina tankar som den Io han var för mig när vi var små. Hela min familj såg jag framför mig, men det var just när jag tänkte på Io som i bara hans namn som jag förstod vad som höll på att hända med mig. Han räddade bokstavligt talat livet på mig då. Kommer du någon gång läsa det här, kära bror - så älskar jag dig, har alltid gjort och kommer alltid göra det, även om jag ibland sagt att jag hatar dig. Tack för att du finns, du har varit som en stark klippa i vinden ibland - jag kommer verkligen ihåg stunder då det bara var du och jag när vi var små när mamma eller pappa var arga. När du gav mig råd om jag skulle säga ifrån när jag skulle ha tjejmiddag med en kompis som ville ha det kombinerat med sin egen födelsedan. Förlåt att jag gick hem den gången när vi åkte pulka och du kom efter, förlåt att jag gjorde sönder ditt happy meal - hus och förlåt för att jag inte lät dig leka med mig och hoppa från stolen som jag ute på farmor och farfars trädgård och flyttade den när du kom fram (något jag inte minns och bara sett på en hemmavideo). Jag hoppas att du inte har starkare och för olika men än vad jag har av dig, käre bror...