Forgetmenot

Har kommit på fenomenet att skriva och spara som utkast innan man ska publicera ett inlägg. På så sätt kan man skriva upp något man ska eller vill skriva om men kanske inte riktigt hinner för stunden. Annars glömmer man nästan bort det. Tur det att jag skrivit upp för mig själv flera filmrescensioner som jag tänkt göra, men inte kunnat formulera riktigt. Ord är överflödiga, man måste helt enkelt se dem för att förstå, som tex Into the wild. Den är så, rent ut sagt jävla bra. Trodde först att det skulle vara något flum, men så var det icke. Det var riktigt äkta. Inte konstigt kanske när den är byggd på den verklighetsbaserade, sanna historien om Christopher McCandless liv. Stor beundran till denne man som i unga år klipper itu sina kreditkort, ger bort alla sina pengar till välgörenhet, bränner sina sista kontanter och lämnar den materiella världen såock sin familj för att finna frihet. Resans mål är Alaska med sina stora vyer. Under resans gång träffar han på människor som han flyktigt lär känna för att sedan fortsätta till sitt mål, som är att bli ett med naturen. Att på så sätt känna friheten som en del av tryggheten. En del av vännerna försöker få ur honom hans riktiga mening med det han gör, men verkar inte förstå han egentliga orsak till det. Kanske är det inte meningen heller. Varför ska någon annan behöva förstå när det viktiga är ens eget hjärtas röst. Hans hjärta bultade för att följa naturens gång och dess frihet att helt enkelt få vara fri. Ändå kan man inte låta bli att ömsom irritera sig ömsom älska honom. Vet inte om man vill banka vett i honom eller pusha på. Han möter bl.a. Catherine Keener och hennes man som han lära känna (och på den vägen också möter en yngre tjej som blir kär i honom). Hon försöker förstå honom men han kan enbart säga att hon kan göra, säga vad som helst, ge kärlek, tro, hopp och så vidare. Men det enda han vill ha är sanning. Det finaste är nog ändå när han möter Hal Holbrook som vill adoptera Chris. Till honom anförtror Chris relationen till föräldrarna, som alltid bråkade och uppskattade det materiella och ytliga livet där allt skulle vara perfekt. Och som framförallt ville att Chris skulle göra något bra med sitt liv, på deras sätt. När Chris så mötte denna äldre man fick han honom att lätta på arslet för att övervinna sin rädsla för höjder och besteg ett berg med Chris. Där uppe satt de så sen och han med sin gamla visdom förklarade att det finns en enda sak man uppskattar och tror på. Om så för honom själv var att lycka kommer ur relationer så var det för Chris frihet och lycka i och med det. Och det är också det vi kallar för Gud, enligt den äldre. "When you forgive, you love. And when you love the light of God shines at you".  Så fint, så bra. Detta var preics i slutet av filmen. Att från början veta att filmen inte slutar lyckligt var inte bara lite kul. Men ändå var det inget sorgligt över det. Snarare något bekräftande av en lättnadens suck som kan dra vida världen över och sedan tillbaka till en själv.  Det enda jag kan säga om filmen är att den är sorglig men jättebra. Tragiskt nog drar man slutsatsen att frihet, att bli ett med naturen inte är realistiskt. Beundransvärt, absolut! Om bara fler kunde tänja begränsningarna lite mer. Men ändå begränsar vi oss själva till den utsträckning där vi befinner oss, dit våra kroppar når. Det enda vi kan göra är att känna och nå så långt vi kan, och våga göra det. Använda oss av våra astralkroppar. Man kan inte mer än att hoppa och falla. Det som inte dödar oss gör oss starkare. Tyvärr dödade det honom. Naturen. Det som han kämpade för och som han antagligen kunnat överleva blev hans fall, för bara något så dumt som att äta fel, ja det är upprörande.

Att vara sambo eller särbo, att bo tillsammans eller isär i ett förhållande. Sambos kan man bara vara när man inte är gifta, annars är man ju gifta. Men kan man vara gifta och särbo? Det är väl inget som säger att ett gift par inte kan bo på två håll, om man inte skiljer sig? Gemensamt för de båda är ju själva förhållandet mellan de tu. Kan verkligen ett samboförhållande slita på relationen? I vissa fall kanske, i andra inte. Beror väl på vilka man är som personer och i förhållande till varandra. Hur man påverkar och påverkas av varann.  Så visst ligger det dubbelsanning i att vara så nära, men ändå så långt ifrån. Att ha någon så nära om hjärtat, älska men ändå vara ifrån den. Vilket är det positiva, till skillnad från att ha sin älskade så nära inpå sig att känslan till denne är så långt ifrån att man får svårt att nå den.

Rysslands världsartist Diman Bilan vann tjotahejjet. Tack och lov, för honom och inte Grekland. Hon såg ju bara för löjlig ut, en kopia av Jennifer Love Hewitt som jag länge tyckt har ett retsamt utseende. Låten var en tjatig en, nej jag förstår inte varför hon fick så mycket poäng och inte Ukraina mer isåfall. Charlotte tog den 21 platsen, fick bara en tolva av Malta, som inte ens var med i tävlingen. Mycket underligt att vi inte fick mer, av bara Norden till skillnad från Norge som fick fempoängare hela tiden av typ alla länder. Det måste ha betytt att det inte bara var kompisröster om de hade Norge som favorit. Men helt klart är det kompisröster som gäller. Fler länder tillkommer år efter år dessutom. San Marino, vad är det för ett litet land? Det är ju en ö. Då borde också Gotland, eller i alla fall Åland få deltaga, som nästan är ett eget land. Nej, tror jag säger som Bert Karlsson: Lägg ned skiten! Eller som pappa; att dela upp tävlingen i öst och väst. Bara Norden kan köra en egen tävling, alla röstar på alla och får en delad förstaplats, alla får spela en gång till och alla blir nöjda. Bra upplägg eller vad? ;) Borde inte bara de deltagande länderna ha fått rösta, som det var i delfinalerna? Det var ju meningen att bryta kompisröstsystemet, det gick ju väldigt bra ...  Menmen, det är som sagt den svenska tävlingen som är det roligaste, det är ju ändå våra egna artister och den framtida, svenska musiken som spelar roll för våra radiostationer. Läste på löpsedeln att Charlotte hade sagt att det inte alls var något fiasko. Läste inte mer, men visst så sant. Herregud, man blir ju alltid nervös när man hör alla länders resultat och alltmer deprimerad när man märker att snart alla länder sagt sitt när inte Sverige fått några poäng. Helt fel! Helt rätt av Charlotte med sitt påstående! Hon vann ju ändå i Sverige. I sin delfinal till och med tillsammans med Linda Bengtzing. Hon kom med i Melodifestivalen över huvudtaget. Alla borde vara nöjda med det, och inse att fastän man vinner någonstans kan man fortfarande hamna sist i nästa nivå. Man ska ha kul och inte stressa över tävlingen, Charlotte måste haft kul med en sådan konkurrens som hon hade.

Eurovision tävlingen är i full gång, just nu nedräknande. Piraterna fick min röst ikväll! "We're the hi hi ho we're the hi hi hey - we are the wolves of the sea."  Många bra på länge i denna stora tävling. Armenien och Ukraina var nästan exakta kopior av varann utseendemässigt, tyckte nog bäst om Armenien med hennes klänning, som hoppade så gulligt när hon dansade. Fick nästan lust att själv köpa en likadan. Ukraina var väl bra även hon, men hon borde absolut inte vinna framför Charlotte som helt klart var bäst sångmässigt och för det proffsiga framträdandet. Georgien var också hon bra, blind kvinna som sjöng om fred. För att vara ett land så långt ned och nära krigsländerna kan hon säkert komma bra med det budskapet. Nordens länder tyckte jag alla var lika bra, Danmarks All night long, Norges Hold on be strong, Islands duett This is my life och Finlands numera givna rockgenre med sina halvnakna män kommer säkert högt upp i listan. De fyra klassiska länderna är sämre för varje år. Pappa tyckte om både Tyskland och Frankrike, vilket är jävligt skumt. Han påstår att Frankrike är orginellt och hör och häpna, bra. ?!? Nej, han har inget bra ömdöme, enligt mig. Nu fort till soffan för att följa den sista, mest spännande timmen - omröstningen.

Hade en skön dag med mina favoriter, mormor och morfar. Vi såg dagens matiné, Kungsgatan, som gjordes 1943 byggd på en roman av Ivar Lo-Johansson. Svartvit alltså. Det första jag tänker på när jag hör att en film ska vara svartvit är att den kommer vara långsam och tråkig. Och visst jag har gett upp flera gånger, men andra kan vara bra och underhållande. Likaså denna film som kom att vara mycket tragisk och bra. Den handlade om det unga landsortsparet Adrian och Märta. Människorna på den tiden är också alltid så vackra, påminner alltid om varandra på något sätt. Och så ens mormor och morfar som man sett på gamla fotografier, så snygga! Mormor såg ut som en kopia av Grace Kelly och ett foto av morfar har jag i plånboken ;) Märta och Adrian som sagt, de ville båda bort från landet där de bodde fattigt för att söka sig till Stockholm. Märta ville ha jobb på café och Adrian som brevbärare för att arbeta sig uppåt. Hon begav sig först dit men han följde snabbt efter, blind av kärlek. Han skulle först skaffa sig ett jobb så han hade något att komma med när han sökte upp henne för att börja bygga ett liv tillsammans. Hon fick lätt ett jobb när hon stod utanför med andra tjejer som ville ha samma jobb. Ägaren hade bara ögon för den sötaste av sökande. När hon så dock hade jobbat ett tag bad han henne stanna kvar när de andra hade gått. Han började tafsa och gjorde klart för henne att om hon går nu fick hon inte komma tillbaka. Bitandes på naglarna hoppades jag på att hon skulle göra det. Och vips, var hon försvunnen trallandes nedför gatan och gick in på ett café för att sätta sig. Hon gjorde sig även vän med flera kvinnor som visste hur livet på Kungsgatan var. Det liv som senare kom att flyttas till Malmskillnadsgatan. Adrian började fråga efter henne på olika caféer där han visste att hon jobbade någonstans. Han stod som bäst och synade över det café som hon satt i och drack en kopp. Olyckligtvis var det en liten detalj som gjorde att han inte såg henne, hon satt och pudrade näsan. Hade hon inte varit så fåfäng hade hon ju såklart också sett honom. Precis när hon slog igen locket på dosan gick han ut. En, liten detalj som var livsavgörande. Istället fick hon sin första inblick i den värld man gör sig rik på. Vilket hon såklart fick smak för. Karlar, karlar, karlar. För sent hittade Adrian henne då hon låg i sängen smittad av syfilis, som hade blivit en epidemi över Stockholm. Han struntade i hennes varningar och smittades snabbt av henne. Han uppsökte läkare och blev tillfrågad om vem han hade smittats av och om hon hade fått läkarvård. Han ville inte säga hennes namn. Själv gick Märta aldrig till någon läkare förrän hon blev upphämtad på grund av att någon annan hade avslöjat hennes sjukdom. Adrian besökte henne på sjukhuset där hon låg och lugnade de båda två att livet visst inte var för sent för dem och att det inte gjorde någonting av allt hon hade utsatt sig för. Hon var fortfarande den samma för honom. Strax därefter lade han själv in sig för att bli helt frisk. Märta blev frisk och promenerade ut i solskenet, Adrian likaså. Det som jag inte blir klok på är varför de inte uppsökte varandra när de hade blivit friska. Så stort kunde väl Stockholm inte vara att de inte kunde hitta varann? Adrian flyttade tillbaka till sitt rum som han bodde i hos ett äldre par och Märta gav sig ut för att söka jobb. Med sitt rykte om sin sjukdom och dess uppkomst fick hon avslag på allt hon sökte. Hon blev tillsagd att det var på gatan hon hörde hemma. Hon trillade dit igen och bjöd ut sig. Men inte ens det kunde hon längre få när alla hade hört om henne och sjukdomen. Lutandes på en vägg försökte hon en sista gång: "Är du också ensam ikväll?" och det var Adrian. Hon blev förfärat skamsen och vände sig snabbt om medan han tittade efter henne. Återigen kunde han inte säga att allt skulle bli bra eftersom hon tydligen inte kunnat hålla att hon verkligen ville att det skulle bli bra, när hon hade återvänt till sin föregående situation. Båda två måste haft sorg i hjärtat när de insåg sitt öde utan varandra. Han hade fått nytt jobb som en av alla de byggarbetare som skulle komma att bygga upp Stockholm. Hon - hon slängde sig framför tåget.

Tänk vad minsta lilla kan vara så betydelsefullt bara det är riktigt menat och görs med inlevelse. En komplimang som man kan tro sägs bara för att det passar in men som i själva verket verkligen låter (och är) trovärdig, en kärleksfull eskimåkyss som kanske kan leda till en riktig eller en beröring som får en att skälva av smärta av just den anledningen att den knappt ens nuddar. Ja, för ibland behöver man inte ens göra eller säga något för att få det att betyda något, för att få det sägas om man bara går in för det. För att sedan överföra det till denne någon så att betydelsen får sin existens - ja, det är kommunikation.