Forgetmenot

Min bäste väns bröllop kan nästan vara det sorgligaste jag sett. För inte slutar den väl lycklig? Det är ju Julia Roberts som spelar huvudrollen, det är från hennes perspektiv. Inte från Cameron Diaz, den lyckliga framtida hustrun till mannen de båda två älskar. Frågan är om det är tävlan eller riktig kärlek från hennes sida? Ska man se hennes jakt på att hon bara vill vinna? Hon erkänner ju att hon älskar honom, för sig själv i alla fall. Och inte till honom förrän det är för sent. Om hon bara hade tagit chansen när hon hade den. De hade den båda två där de stod på båten, som åkte in i dunkel, och pratade om det. De visste att de hade ögonblicket precis där och då, ändå tog de det inte. "The moment passes by" och båten glider fram i solljus igen. Usch! Jag mår mest bara dåligt av att se filmen. Kunde den inte ha berättats från den andra kvinnans sida? Då hade man tyckt mycket bättre om henne också. Nu sympatiserar man bara med Roberts och att hon ska få det hon vill ha fastän hon beter sig som en idiot. Själv tror jag på att svartsjuka är en nödvändighet. Det är ju ändå ett bevis på att man tycker om personen ifråga och vill vara den enda. För mycket kan såklart bli en överdrift om det tyder på ett kontrollbehov, vilket bara leder till katastrof och som till slut får det att ta slut ändå. Fast det verkar ju närmast psykopatiskt till skillnad från mer eller mindre svartsjuka. Ja, det är sunt att känna så, helt klart.