Open water 3: Cage dive
Open water 3: Cage dive
Regissör: Gerald Rascionato
Manus: Gerald Rascionato, Stephen Lister
Producenter: Gerald Rascionato, Rana Joy Glickman, Charles M. Barsamian, Jacob H. Gray, Antoine Mouawad
Skådespelare: Megan Peta Hill, Joel Hogan, Pete Valley
Filmen handlar om de två bröderna Jeff och Pete och Jeffs flickvän Megan, som åker till Auatralien för att filma en ansökningsfilm till en realityshow med hajar. De åker sålunda ut på havet i en relativt stor båt för att gå ned i en bur men
kantras av en ännu större våg och de hamnar chanslösa ute i vattnet med redan ditlockade vithajar runt omkring dem.
De som känner mig vet att jag älskar vithajar, hajfilmer och Hajen. Jag är ständigt på jakt efter nya hajfilmer i hopp om att de ska uppnå lite till samma klass och nivå som Hajen. Det är snarare regel än undantag att de är dåliga
på ett eller annat sätt, men så finns det en liten skara filmer som är bättre. För det första går jag på vilken art av haj det är fråga om, om det är riktiga hajar och i hur många scener, om de är trovärdiga, hajattackerna och självklart
manus och skådespeleriet på det som måste uppnå till åtminstone samma nivå som hajarna är gjorda. Förhoppningsvis och för det mesta stämmer det överrens och blir mer eller mindre dåligt eller bra. Sharknado är ett undantag.
Framförallt måste hajarna finnas där de lever, i havet. Allt annat är ologisk och inte läskigt. Fenorna måste synas som bara fenor över vattenytan för att hajskräcken ska funka. För att vara hajälskare älskar jag såklart att se mycket haj, men det
får inte bli för mycket av det i en film eller för snabbt in. För då försvinner skräcken också.
I Cage dive har man ändå ett hyfsat bra manus med intriger i relationerna. Det är en dokumentär känsla då de hela tiden filmar varann och det är riktigt fina, gigantiska vithajar som det rör sig om under ytan. Trovärdigheten och
seriositeten tas på allvar, och det är det inte alla filmer som gör. Skådespelarna sköter sig bra även om man blir irriterad på karaktärernas val, men då är det manuset som brister. Man har försökt apa efter The shallows med att
deras kamera hittas i början men lyckas inte riktigt sätta slutet även om man hajar att de vill göra något annat, eget. Framförallt lyckas filmen chocka mig, både i hajattacker och popupeffekter men också i de snygga hajarna och resultaten och
då har man lyckats med en hajfilm!
The killing of a sacred deer
The killing of a sacred deer
Regi: Yorgos Lanthimos Manus: Yorgos Lanthimos, Efthymis Filippou
Skådespelare: Colin Farrell, Nicole Kidman, Barry Keoghan
Filmen handlar om Steven som är en framgångsrik kirurg och som lever den amerikanska drömmen med sin familj bestående av fru och två barn. Han är vän med Martin, en sextonåring som besöker honom på sjukhuset och som försöker bjuda hem honom till sig och
sin mamma. Snabbt inser man att det inte är en vanlig vänskapsrelation och att han har en hållhake på Steven.
OBS, spoilervarning! Filmens första bild är en extrem närbild av ett pumpande, opererande hjärta som tillhör kanske den mest varmhjärtade men icke-existerande karaktären i hela filmen, Martins far. Han dog för ett år sen i filmens nutid, vilket
Martin anklagar Steven för att vara skyldig till då han dessutom hade druckit innan operationen. Martin har därför bestämt att Steven nu måste välja vem av sina familjemedlemmar han ska döda, för att det ska bli jämt upp mellan dem. Ett öga för
ett öga, en tand för en tand!
Lanthimos syfte med filmen bygger på den grekiska mytologin där Agamemnon skulle offra sin dotter Ifgena till gudinnan Artemis. I vissa versioner av myten skonades hon och ersattes av en hind. I pjäsen Ifgenia i Alis råkar Agamemnon döda en hjort, som
tillhörde just Artemis, och som kräver blod och offer för dådet. Oh, dear! Fritt att tolkas ... För enligt mig var den här filmen alltför tolkningsbar och tyckte bättre om "mother!" direkt efter att jag hade sett den. Den här kändes ännu mer
metaforisk, det var inte alls lika uttalat vad allt och alla betydde och hade svårare att sympatisera med karaktärerna. Jag brydde mig helt enkelt inte även om mycket var befängt och brutalt frustrerande, vilket var provocerande i sig. Men det är
väl också meningen med filmen. Det är kanske inte en moralpredikan, men absolut en känga till den amerikanska drömmens yta. Och för att förstå filmens alla detaljer får man nog göra sin research i de grekiska klassikerna. Bland annat finns det mycket
incest i dem och det kan man tolka in i scenen när dottern lägger sig på samma sätt som frun gör när paret ska ha sex och han uppenbarligen har en fetish för att hon ska spela sövd.
Man kan verkligen drunkna i den grekiska mytologin när man läser om Agamemnon och Artemis. Steven kan man tolka rakt av som Agamemnon då han ska offra en familjemedlem för Martin/Artemis skull. Artemis kan man ofta se ihop med en hjort i målningar
och statyer, vilken var ett heligt djur för Artemis. Etymologiskt betyder hjort eller snarare ordet deer vilt djur och hjorten i sig representerar bl.a instinktiva energier och därmed det vilda inom oss. Karaktärerna är djuriska i sina ageranden och
man kan se slutet som inte bara slumpartat och brutalt, utan rent instinktivt och rått.
Artemis betyder etymologiskt helig, store ... Men det har vi väl redan förstått vid det här laget att han är något större än vad familjen kan hantera eller förstå.
Man skulle också kunna tolka Steven som Zeus som i litteraturen ses som en kraftigt byggd och skäggig man. Zeus hade många förbindelser, både äktenskapliga och utomäktenskapliga. Bland annat hade han en utomäktenskaplig relation med Leto som han
också fick barn med, som blev inte mindre än ... Artemis. Det är inte långt ifrån att koppla det med varför Martin är så ung men ändå så mogen i förhållande till Steven och varför han försöker para ihop Steven med sin mamma. Zeus
hustru var Hera, och de var dessutom syskon (incest igen) och hon var en hämndlysten och straffande gudinna mot dem som som begick äktenskapsbrott. Hon förföljde ständigt sin otrogne makes kvinnor - i en scen har Stevens fru Anna åkt
hem till Martins mamma.
Slutligen kan man tolka filmtiteln utifrån den grekiska mytologin eller så som jag läste den innan jag visste vad filmen handlade om, dödandet av en helig älskad. Offrandet av en familjemedlem, som ju inte är långt ifrån sanningen och Ifgenias öde, antingen
som sig själv eller med en hjort som substitut.
Om den är för tolkningsbar fortfarande ..? Nja, har man intresset att fördjupa sig i studier för att tolka filmen blir den fantastiskt intressant. Men medan jag såg den trodde jag snarare att det skulle vara en psykologisk thriller likt Purge eller mother!,
därav besvikelsen. Men den här var udda, provocerande och brutal samtidigt som man inte ville bry sig på grund av karaktärernas just udda, provocerande och brutala beteende och handlingar. Det är satir och cynism på hög nivå och har man
sett den en gång kommer man åtminstone vilja se den igen. Filmens musik och ljud gjorde och skapade skräcken som blev mer och mer påtaglig ju längre det gick, och man satt som på nålar och väntade på vad som skulle ske och varför. Men
det är upp till tittaren själv att tolka och förstå filmen, och tror att det är en simpel smaksak vad man ger för betyg till filmen.
Så se den och avgör själva!
I am Heath Ledger
I am Heath Ledger
Producent: Derik Murray Regissörer: Derik Murray, Adrian Buitenhuis Manus: Hart Snider
Heath Ledger blev bara 28 år gammal efter att ha gjort filmer som 10 orsaker att hata dig, Casanova, Brokeback Mountain och såklart The Dark Knight i den legendariska rollen som Jokern, för att bara nämna några och av de filmer som jag sett av honom. För rollen som Jokern fick han en Oscarsstatyett och han visste att han hade gjort sin bästa rollprestation och längtade efter att se hur det mottogs av publiken, vilket han sorgligt nog aldrig fick.
Dokumentären om Heath Ledger är en inspirerande dokumentär som är fylld av både livslust och filmglädje. Vänner, familj och filmkollegor minns honom genom intervjuer och delar med sig av sina berättelser med honom. Men framförallt får man se många av hans egna hemmagjorda filmer då han ständigt hade en filmkamera i högsta hugg. Det var enligt honom själv hans skola då han ständigt filmade sig själv, tittade och gjorde om tills han blev nöjd med det han såg. Han verkade vara en perfektionist och en stor konstnär av livet som han skildrade genom kameran. Han älskade ljus och experimenterade med det i en del musikvideor. Mycket inspirerande människa och skådespelare! En rolig detalj om hur han skapade Jokern var att ärren som han fick klistrade på kinderna hela tiden höll på att lossna, och för att slippa sitta i sminket så fuktade han dem genom att slicka på dem istället. Lustigt att en sådan liten grej som inte var ett skådespelarval kunde bli en så betydande del och som blev så bra! För "skåde" - spelandet med sin tunga är genialt i rollen som Jokern och sätter verkligen hatten över mannen! Och där sitter den också för evigt stadigt <3 Filmen går att ses på svtplay till april!
Ted - för kärlekens skull
Ted - för kärlekens skull.
Regissör: Hannes Holm
Skådespelare: Adam Pålsson, Peter Viitanen
Ted, älskade Ted! Det här är en helt vanlig, svensk, inte alls långtråkig ... och alldeles, alldeles underbar film. Pålsson gjorde en fantastisk rollprestation som Gärdestad och man kunde nästan höra och se Ted i egen hög person utifrån det lilla jag vet och har sett av hans utstrålning vid pianot. Musiken och låttexterna är små konstverk i sig och skapar filmens dramaturgi och dess betydelse. Scenen när han sjunger titellåten till sin bror är en känslosam scen och när Kenneth lyssnar på inspelningen av Himlen är oskyldigt blå (som också är min favorit) efter att Ted sjöng in den i ensamhet, är ett fint ögonblick när man hör och förstår Kenneths ord till Ted. Filmen kräver ingen större beskrivning än att det skildrar hur Ted Gärdestad blev Ted Gärdestad. Hans liv från genombrottet, hans intresse för musik och tjejer, artistlivet, även schizofrenin men framförallt hans genuina kärlek till musiken och livet skildras på ett varmt, kärleksfullt och humoristiskt sätt. Att han led av en psykisk diagnos skildras på ett poetiskt och fint sätt, fastän man vet och väntar på den annalkande tragedin som ändå ges ett ljust skimmer över sig och som sätter sista tonen på filmen. Älskar det!
Enda kritiken jag har är att man har velat få in väldigt mycket av hans komplexa person, vilket på ett sätt är helt rätt men blir för mycket. Detaljen med hans bakteriefobi behövde inte en helt egen scen och hade kunnat stoppats in som just bara en detalj någonstans, på samma sätt som att han blev misstänkt för mordet på Olof Palme nämndes i förbifarten. Knepigt att ge en komplett bild av en människa men jag kan bara se filmen som en kärleksförklaring och hyllning till denna man och hans musik på ett respektfullt sätt! Gillar man musiken, så kommer man älska den här filmen! Första gången han sjunger "Jag vill ha en egen måne" och får första skivkontraktet, är magisk. Alla låtarna är hits och jag kan inte få nog av alla texter och melodier, vilka Pålsson framför riktigt bra. Viitanen gör också en underbar prestation som en älskande bror och jag tippar honom som Guldbaggevinnare för Bästa manliga biroll. "En dag utan kärlek är en förlorad dag."
Filmen är en jättefin hyllning till både Ted och Kenneth Gärdestad och deras relation. Så gå och se och låt er svepas med; skratta, gråt och öppna hjärtat för inte bara filmens skull, utan för kärlekens skull, för det är det bästa vi har!
